1 till 6, en torsdag då jag egentligen borde plugga demografi

1. Är just nu väldigt förtjust i The Vaccines senanaste singel – Bad Mood. Perfekt längd – 3.05, till den grad att jag önskar att den kunde pågå längre. Videon är också väldigt kul.

2. Älskar senaste avsnittet av Girls som SVT visade, liksom följande Tv-Cirkeln. Älskar hur gulliga Hannah och Adam var mot varandra, och hur Marna och Jassa bondade. Älskade också Nour El Redai bekände sin sympati för Adam, liksom sina problem med social sympati.

3. Jag är medveten om att en tv-serie är just det – en tv-serie. Fiktion. Men stör mig ändå väldans på (spoiler varning!) på att Criminal Minds tog död på den, trots allt, ganska nya karaktären; Spencer Reids fickvän. Vad fan? Så gör man väl ändå inte? Har massa problem med det, och dessutom känns det väldigt konstigt uppbyggt. Att en karaktär som tidigare knappt haft något kärleksintresse, sen introduceras ett, som dessutom är väldigt seriöst – sen dödas hon. Väldigt märkligt.

4. När jag har sovmorgon börjar jag morgonen med att titta på repriser av QI på BBC Entertainment som går klockan 12 (och ja – jag är ingen morgonmänniska.) Mitt i programmet lägger de in en reklampaus, för saker som Eastenders, komediprogram och dokumentärer. Vem i hela världen tyckte att det var en bra idé? Hoppas och önskar att SVT inte tar efter det bara. Är det ens lagligt i Sverige? Herregud vad jag avskyr reklam.

5. Senaste älsklingsbloggen: Emily Dahl. Det är nog min favorit typ av blogg – av kreativa personer, där man får följa deras kreativa process. Och hennes pastellrosa hår… Hennes blogg gör också att jag desperat längtar efter den dag jag har råd att köpa en digital systemkamera. Vill foto. Vill bli bättre på att fota. Väldigt inspirerande. I alla fall, hon skrev ett fin inlägg om tapetletning, och blev lite smått hysterisk över denna tapetbild hon visade:

68dcab4c978d11e29a9c22000a1fbe09_7_large

Någon gång måste jag ha den här tapeten på någon vägg, i en framtida lägenhet. Den är perfekt! Hur kul vore inte den som fondvägg i typ kök eller badrum (går det?)

6. Om böcker:

  • Vill ha: Tony Attwoods Den kompletta guiden till Aspergers syndrom
  • Stör mig över: att biblioteket fortfarande inte fått in Ford Madox Fords Parade’s End. Hur lång tid ska det ta? (Skrev om den här – i januari.)
  • Införskaffad: Att tämja en vulkan. Om emotionell instabilitet och självskadebeteende av Kent-Inge Perseius. Som dessutom har en väldigt fin inledning: ”Särskild tillägnad alla ”vulkantämjare”, som kämpar på för att överleva dagen.”

7. Kollade under gårdagen på SVT:s Svenska händelser om Ny demokrati. Det var väldigt intressant  speciellt eftersom jag var lite för ung för att själv uppleva det Sverige, fyllt av Bert Karlsson som politiker, lasermannen, främlingsförakt och nedbrända moskéer. Otroligt obehagligt. Allrahelst eftersom det är åt samma håll som Sverige är på väg mot just nu. Herregud, varför kan man aldrig lära av historien? (Ekonomi på nedgång -> arbetslöshet->behov av syndabock ->växande främlingsförakt. 30-talet och nazismen, 80-talets oljekris och nynazism, 90-talets ekonomiska kris och Ny demokrati, 2008-års ekonomiska kris och Sverigedemokraternas växande popularitet. Att det ska vara så svårt?) Men jag kan fortfarande inte för mitt liv förstå hur samhället och kulturlivet kunde släppa in Bert Karlsson igen. Jag skäms för det. Jag litar inte på den mannen.

8. Medans jag lagade middag under gårdagen lyssnade jag på en repris av P1:s Nya vågen (jag lagade grönsakssoppa) och jag rekommenderar, speciellt det senaste avsnittet, varm – eftersom de diskuterade kultursidornas engagemang när det gäller REVA-projektet, men också rent allmänt vad för funktion kultursidorna har idag. Dessutom pratade de om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, och bara det kan ju göra ett program perfekt. Med och debatterar är Åsa Linderborg från Aftonbladet, Rakel Chukri – Sydsvenskan och Gabriel Byström, Göteborgs-Posten. Och jag gillar och respekterar verkligen Lindeborg, även fast jag avskyr Aftonbladet och den typ av journalistik de representerar (även om svensk tabloidjournalistik är relativt mild om man jämför med bland annat Storbritanniens The Sun och The Daily Mail.)

Annonser

Från Sherlock och vidare…

Det blev en liten ofrivillig skrivpaus. Har istället läst, läst och kollat på lite allt möjligt också. Det började med Sherlock (2010), och läste på om hur de byggde karaktärerna, Sherlock och John alltså, vilket ledde till att jag fastade vid citatet från avsnitt ett (tror jag), av herr Holmes själv, om att han var en högfungerande ”sociopath” (ett ord som för länge sedan bytts ut mot psykopat, men i den engelskspråkiga världen existerar det en mycket vag skillnad, som jag aldrig lyckats förstå mig på.) Men saken är den att jag aldrig sett psykopatiska drag i honom, utan har istället sett det som självklart att han hörde hemma i autismspektrat. Och om vi ignorerar Arthur Conan-Doyles böcker, och endast tittat på serien så visar han empati, om än bara mot Watson. Han bryr sig om honom på ett sätt som en psykopat aldrig skulle kunna göra. Dessutom, ett klassiskt psykopat drag är manipulering och att hen upplevs som charming, detta genom att just manipulera sig omgivning. En psykopat är ofta omtyckt, om än motvilligt, hen kan få andra att beundra en, och om det är en sak som är grunden i Sherlock, så är det att ingen riktigt gillar honom. Han ogillas av polisen för att han på ett icke censurerat sätt attid säger vad han tycker, även om det handlar om förolämpningar. Han bryr sig inte, för att han inte förstår sociala regler = återigen ett asperberger-drag. En sak som har väckt mitt intresse för att försöka förstå arbergerdiagnosen har handlat om TV:s totala invasion av karaktärer med asberger-drag. Nedan har jag listat dem jag kommit på, och som jag personligen är mer eller mindre besatt av.

* Alla Sherlock Holmes filmatiseringar

* Bones, (Dr) Temperence Brennan

* House M.D. (Dr) Gregory House – inspirerad av Doyles romaner och noveller, som visserligen

* Big Bang Theory, (Dr) Sheldon Cooper

* Criminal Minds, (Dr) Spencer Reed – det finns flera lustiga likheter mellan Cooper och Reed som karaktärer, de båda har ett eidetiskt minne, ett iq på 187 och kan läsa 20.00o ord i minuten, liksom flera doktors-examen.

* Millenium-trilogin, Lisbeth Salander

* Deckaren Mord i sinnet, (Dr) Tony Hill

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Har jag missat något?

 

Eftersom detta allmer förvandlats till ett asperger-inlägg, kan jag även klistra in en lista från wikipedia (hemska, hemska jag) med dess typiska kännetecken,

Kognitiva svårigheter:

  • Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
  • Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
  • Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren.
  • Begränsade eller stereotypa intressen.
  • Begränsad sexualitet.
  • Fixeringar och låsningar i beteendet.
  • Nedsatt impulspåverkan.
  • Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt.
  • Begränsad abstraktionsförmåga.
  • Problem med tidsuppfattning.

Styrkor:

  • Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
  • Bra tålamod för specialområdena
  • Informationsinsamling
  • Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga
  • Starkt logiskt tänkande
  • Mönsteridentifiering
  • Problemlösning
  • Målmedvetenhet och envishet

Övrigt:

  • Intensitet i sysselsättningar över vad som ofta uppfattas som normalt
  • Många med AS samlar på allt möjligtoch kan ha svårt att göra sig av med saker

Utifrån detta (och allmän intuition) verkar Sheldon Cooper mest autistisk, och alltså minst högfungerande.

 

Det var också en sak jag snubblade över i och med citatet att Holmes var en högfungerande psykopat, någon (vem?) menade att det inte existerade något som heter högfungerande, och jag har tidigare läst liknande saker om borderline. Men jag förstår det inte, för om man då har psykopatiska dra/antisocial personlighetsstörning, borde inte högfungerande signalera att man klarar av att leva enligt samhällets regler och lager, och alltså inte går runt och mördar folk à la Patrick Bateman? Och det blir lite svårare att se vart gränsen skulle gå vid borderline, å ena sidan har vi någon som Aileen Wuornos (Monster ´03), som mördade människor på grund av de helt sjuka trauman hon genomlevt, alltså inte högfungerande. Men jag skulle också kunna säga att den går vid huruvida man klarar av att arbeta eller inte, och då syftar jag inte på kortare sjukskrivningar.

 

Tack och adjö, nu räcker det med psykologiserande!