Frankenstein: Recension

Bio Rio öpnnades i veckan efter deras stora renovering; foajén och salongen var nu väldigt snygg, och de nya stolarna var så sköna i jämförelse mot de gamla. Tack och lov satt jag nu denna gång lagom långt bak i salongen, eftersom duken sitter så högt upp får man i princip nackspärr om man sitter på rad tre och framåt. De hade tyvärr inga program till föreställningen, med den introducerades med en tjuvkikning under repetitionerna vilket är hur kul som helst att få se. Pjäsen öppnas med att varelsen (spelad av Benedict Cumberbatch) föds från en slags extern livmoder, och under 10 plågsamma minuter tvingas han lära sig att få kontroll över sina lemmar, i ett rörelsemönster som verkar hämtat från modern dans. Samtidigt som de enorma stjärnliknande lamporna i taket levererar ljuskaskader som påminner om elchocker eller blixtar. Det är väldigt häftig, storslaget, och liknar inte något jag tidigare sett.

Varelsen möter sedan sin skapare – vetenskapsmannen Viktor Frankenstein (Johnny Lee Miller), som är förfärad över vad han gett liv åt och tvingar bort monstret. Han färdas runt för att hitta en plats där människor accepterar honom, men alla skräms av hans fula yttre, och jagar bort honom med våld och hot. Tills han möter en äldre man som är blind, som lär honom om världen, hur man talar, om poesi och historia. Men till slut bestämmer sig varelsen att han vill ha hämnd på mannen som gav honom liv, för att sedan överge.

Det var en av de största teater produktioner jag sett, med enorma scenbyten, något som känts väldigt omodern i svensk teater. De senaste 10 åren har ju präglats av minimalism och det enkla. Det var intressant att få en chans att se motsatsen. Cumberbatch och Lee Miller var båda väldigt bra, men efter att ha läst recensioner önskar jag att det funnits en möjlighet att se båda versionerna för att kunna jämföra, för de ska ha varit relativt olika. Varelsen präglades under första halvan av pjäsen av en rad ofrivilliga muskelrörelser, som till slut började kännas irriterande och jag tappade lite teatermagin, men kramperna försvann som tur var med och mer. Jag önskar att de hemska som händer i pjäsen kunde fått en större betoning, och gjorts mer hemska – till exempel våldtäkten. Det kan bero på att teatern önskat en yngre publik till pjäsen (fans till Sherlock exempelvis), men istället kändes det lite barnsligt och tamt. En del repliker kändes även lite fåniga och för ”roliga”. och jag önskar att en del av de mindre rollerna känts mindre som karikatyrer och mer som riktiga människor. Men trots detta njöt jag verkligen av föreställningen, och det var så kul att äntligen ha fått en chans att se den, delvis på grund av regissören (Danny Boyle) och skådespelarna, men också eftersom boken är en av mina favoriter.

Annonser