Högstadiet, och från Placebo till The Manics

Jag lyssnade på blandad 90-tals rock härom natten när jag inte kunde sova – det var Manic Street Preachers, Suede, lite Blur och Radiohead, samt Placebo. Av dessa band (men också inkluderat alla andra band jag älskar) har The Manics helt klart betytt mest för mig, det är bandet jag älskat längst, samt lyssnar på oftast även idag. Men det första 90-tals bandet jag upptäckte var Placebo, en grupp som lite grann glömts bort i den ”officiella” historiebeskrivningen av brittisk 90-tals rock, de är lämnade lite utanför. Jag upptäckte dem när jag var 14 år, i 8:an. Högstadiet. Tre år av mitt liv som jag hatar, och som jag verkligen önskar att jag kunde radera från mitt minne. Det var då jag blev sjuk med depression, då jag upptäckte vad panikattacker var, då min enda bot var självskadandet, och då jag kände mig så fruktansvärt, brutalt ensam. Det var då jag fastande i min egen lilla bubbla och inte visste hur jag skulle hitta ut.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade Placebo. Jag minns att jag brukade köpa NME från tidningsaffären på Götgatspuckeln, så var det kanske där i? De var inte lika bortglömda då. Jag blev hur som helt kär direkt, i allt – musiken, imagen och texterna. Men främst hur det var det enda tydliga alternativa bandet, i alla fall för mig. Eftersom jag kände mig så fel, så ful, så utanför kändes det som att hitta hem när jag upptäckte dem. Skit i att passa in, det är meningslöst ändå. Och passa in var det jag försökt göra så desperat innan. Stick inte ut och spela normal. Kopiera vad alla normala gör och hur de ser ut. Jag insåg inte att det var det jag gjorde då, hela låg – och mellanstadiet, men med en Aspergerdiagnos kan jag tydligt se det i backspegeln. Jag var livrädd för att sticka ut. Trodde att det skulle betyda att folk insåg att det var något seriöst fel på mig då. Jag introducerade en klasskamrat för Placebo och vi älskade dem tillsammans. Totalt. Vi var besatta av dem. Vi gick i en ganska liberal friskola, där vi alla hade varsin laptop, och många lektioner där vi fick plugga vart vi ville, utan uppsikt. Så vi spenderade lektionerna med att kolla på bilder av Brian Molko, lyssna på låtarna, översätta texterna, och läsa fanfics om bandet. Seriöst, jag vet knappt hur jag kunde kamma hem så många MVG att jag kom in på Östra Reals journalistiklinje. Jag minns hur vi frågade en lärare var centrefolds (låten från Sleeping With Ghosts) betydde och fick veta att det syftade på tidningar som Playboys mittuppslag (jag tror inte ens jag hade hört talas om porrtidningar innan.)

Men jag upptäckte också Manic Street Preachers. På något Placebo-forum var det en bild på Richey och Nickey och jag kände mig manad att ta reda på vilka det var. Lånade This Is My Truth Now Tell Me Yours på Hornstulls bibliotek och köpte sen The Holy Bible från den svindyra skivaffären i Söderhallarna. Har idag svårt att inte förknippa den skivan med den fruktansvärda sommaren när jag gått ut 9:an, och innan gymnasiet. Fick kontakt med BUP, samtalsterapi och SSRI, men trots det har jag nog aldrig mått lika dåligt som den sommaren. Har i efterhand förstått av det var Citaloplamet som fick mig att må sämre, det brukar rekommenderas att man ska hålla nära koll på patienten om man ger antidepressiva till barn och tonåringar, men det tyckte inte psykiatern vid BUP på Nytorget var så viktigt. Bipacksedel informerat att ”Citalopram ska normalt inte användas vid behandling av barn och ungdomar under 18 år. Risken för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) är större hos patienter under 18 år, när de tar läkemedel av denna typ. Trots detta kan Citalopram skrivas ut av läkare till patienter under 18 år, om läkaren anser att detta är lämpligt.” Den sommaren är som ett svar hål, och jag minns bara fragment. Jag vågar inte ens läsa i dagboken jag skrev under den tiden.

När jag lyssnar på Placebo idag (det händer ytterst sällan) hör jag allt som hände under högstadiet, allt hemskt som hände och hur ensam jag var, trots vännerna jag umgicks med i skolan. Musiken tar mig direkt tillbaka dit. Till alla ord jag skrev i dagboken med svarta blad och silverpenna. Men med The Manics är det annorlunda. Kärleken till dem delade jag inte med någon annan, det tog många år innan jag enda träffade någon som gillade dem. Det erbjöd dessutom något annat – de öppnade upp en hel värld, böcker, filmer, andra band, en estetik, det politiska som manade till handling, kunskapens makt, men också skapandes kraft. Trots att Molko lever och Richey Edwards antagligen tog livet av sig den stilla dagen i februari 1995, så står de alltid för något mer positivt. De gav mig något att leva för.Under gymnasietiden fick en affisch med Jack Kerouac och Neal Cassady av min favoritlärare. Han visste om mina problem, och gav mig en väldig massa stöd och hjälp under de tre åren. Jag hade hållit en muntlig presentation om beatförfattarna (eller något i den stilen) och läraren älskade dem med, så då fick jag affischen av honom och på baksidan skrev han ”Lev för poesin” och det är vad The Manics symboliserar för mig, även om Richey tog livet av sig. Jag har fortfarande en lista sparad på datorn om alla olika böcker bandet (men främst Richey och Nicky) refererade till. Flera av dem kan jag idag räkna till några av mina absoluta favorit böcker och författare, som beatgänget, Brett Easton Ellis, The Artrocity Exhibition, existentialisterna, Kafka, Salinger, Rimbaud och Plaths poesi, och Jean Genet – för att bara nämna några. Namnet på den här bloggen kommer från ett Genet citat. Men The Manics inspirerade även mitt politiska intresse med vänsterlitteratur och radikal feminism. Läste Andrea Dworkins Mercy och SCUM-manifestet. Jag följde Richeys råd om att ”klä upp sig” för att må bättre, med tjock, svart flytande eyeliner och leopardmönstrat. Dessutom, hur mycket betyder det inte för en tonåring med författardrömmar när James Dean Bradfield vrålar ”I am stronger than Mensa, Miller and Mailer. I spat out Plath and Pinter”?

The Holy Bible, deras tredje skiva,  är ett totalt mästerverk och min absoluta favoritskiva. Men när jag hörde den för första gången 2004 var den som en chock, jag hade aldrig hör något liknande. För att inte tala om texterna!

All four of them, at this point, were damaged, but of course this record’s dark heart is that of Richey Edwards. Ravaged by depression, alcoholism, self-harm and anorexia, alongside Kurt, he was the most brilliant, insightful rock prophet of his generation. ‘The Holy Bible’ was the diary of his final breakdown, and his masterwork. Witness ‘Archives Of Pain’, the neurotic tribute to the victims of serial murder that appears to call for the death penalty. “There is never redemption”, spits Richey through the medium of James, “any fool can regret yesterday”. See the cold detachment of ‘Faster’’s personal manifesto as he explains his self-harm thus: “I am an architect, they call me a butcher”, he chokes. His first-person account of a teenage girl in the advanced stages of anorexia, ‘4st 7lb’, always felt far too plausible to be any of our business in the first place. It’s not especially easy to listen to considering what was lost. Certainly, every single thing that James, Nicky and Sean have done since is thrown into relief here as a way of coming to terms with loss. [NME, i en recension för jubileumsutgåvan, betyg 10/10.]

Låten 4st 7lb kan jag inte ens lyssna på idag, det har alltid varit en låt jag bara spelat när jag mått som sämst. När jag började min DBT -behandling (dialektisk beteendeterapi) för nu 2,5 år sedan ute i Danderyd så sade min läkare flera gånger att min starka vilja att bli frisk var en bra hjälp i början av terapin, att jag hade den orubbliga motivationen. Vår samtids mantra tycks vara att ”allting är möjligt”, men om man är psykiskt sjuk vet man hur falskt det är, då ens möjligheter och alternativ är så fruktansvärt få. Men The Manics visade kraften i kreativt skapande. I skrivandet. Richey gjorde sin sista tv-intervju med Per Sinding-Larsen och ZTV (hela intervjun finn på Youtube) och Richey talar ganska mycket om skrivande där och säger ”I’ve always had an idea in my mind of how I want to express my self. […] Every day in my life I fear that I’m not as good writer as I could be, a talanted as I could be. I try to constantly read and inprove my mind. Get perspective on world history. And nobody is never gonna be good enough to know everything, but I think I try. Which I more than a lot of people do,” Och det blev min motivation. Att bli bättre på skrivandet, så bra jag kan bli. Muntliga konversationer har aldrig varit min paradgren, men skrivandet – det kommer naturligt. Där kan jag uttrycka allt jag inte kan i tal. Vad som dock är fruktansvärt läskigt är att jag inte skrivit något (skönlitterärt) på ett bra tag, men jag kan inte riktigt säga hur länge. Jag kan inte hitta orden. Som jag har förstått är det en skräck hos många med kreativ talang, att gå i terapi för att bli frisk, med risken att man förlorar sin förmåga. Det är en ju total myt, men ändå. Jag kommer att hitta tillbaka, det vet jag. Det gäller bara att köra med lite tvångsåtgärder samtidigt som jag spelar låten Yes på högsta volym.

Annonser

Ett till fyra, lördag

1. Att undvika för framtiden:

– Innan det är dags att släcka lamporna och krypa ned under täcket, googla inte om nazisternas koncentrationsläger för att du inte kommer på vad de använde för gas i gaskamrarna, i koncentrationslägrerna (kolmonoxid och zyklon b/vätecyanid för den som undrar…)

– Börja inte följande morgon med att återvända till En liten bok om ondska, av Ann Heberlein, för lite lättsam läsning om bland annat Engla-modet och Fritz. (Men rekommenderar varmt att läsa den, bara alla andra tider på dygnet.)

2. I DBT:n har vi en färdigheter som heter ”göra lemonad av citroner”, som ju är en direktöversättning från det engelska ordspråket. Och Sös visade sig bli ett ypperligt tillfälle att öva, eftersom sjukhus inte är de mest underhållande av platser = skit långtråkigt. Så jag bad föräldrar att ta med sig högar (smått överdrift) av populärvetenskapliga tidskrifter i historia, naturvetenskap och psykologi. Och lånade några fler Forskning och framtid från sjukhusbiblioteket. Så har lärt mig om allt från prosopagnosi, Hitlers hantlangare, shell shock (vad kallas det på svenska?), ja – och om alla nya Nobelpris såklart…

3. Ut till landet med fina Matila med pojkvän. Kattungar. Får. Kalvar. Hästar och ridning. Frosten täcker gräs och löv i sina kristaller. Värmande te. Att vakna utsövd. Hälsa på ett gammalt par, dricka saft och äta kakor. När de två studerade flitigt med en kopp värmande te, arbetade jag på Projekt Ofelia-inspiration. Bara att öppna den sidan i blocket nu… Börjar allt mer känns mig till freds på landet. Med tystnaden och tomheten. Det slår inte bara över mot panik, utan kan ge mig en fridfullhet, så det kanske bådar gott för framtiden då. Åh, och har också med mig hem en ny hög med blommor och löv för pressning och torkning.

4. Innan Sös arbetade jag på att överdosera Sherlock. Det var filmatiseringarna med Rathbone från 40-talet, som också utspelade sig under tiden de spelades in, istället för slutet av 1800-talet, bland annat så arbetar Sherlock mer att ta ifrån några slags bombplaner från Moriarity, som här arbetar för Nazityskland, tror denna släpptes ´42. Har också sett några stycken av de med Jeremy Brett i huvudrollen som spelades in 1980-´90, de är ju också hur bra som helst. Allt detta ledde hur som helst till att jag fick lov att se om Guy Richies filmatisering med Downey Jr och Jude Law, såg ju den första på bio i London. Det är ett trevligt minne. Jag gillade den, gillade kemin mellan skådisarna, men ville somna under slow motion fight-scenerna. Onödiga, trots att jag vet att de är regissörens signum, men så gillar jag ju egentligen inte regissören så… Påbörjade även uppföljaren, men tror jag orkade 20 minuter in, innan jag gav upp. Ska nog ge den en andra chans, någon gång. Mest bara för att. Och för att jag älskar Downey Jr! Bad min far att släpa med sig Conan Doyle-tegelstenen till Sös, där jag kände mig tvingad att läsa om två av de viktigaste novellerna i the canon- The Final Problem och The Adventure of the Empty House. För den som sett den senaste, moderna, brittiska Sherlock-filmatiseringen, men trots detta ändå inte vet novellerna i frågas handling, kan jag ge en pik mot det tredje och sista avsnittet av säsong 2, och vad som kommer att bli första avsnittet av säsong 3. Kan inte vänta!

Ett försök till med energi röra sig framåt

Lyssnar mest på The Rifles, The Vaccines, The Supernovas och all energifull modern rock jag kommer över/kommer ihåg att jag gillar. Fastnat i Project Runway, mest för att jag fascineras så av människor som kan sy. Eller, jag kan sy upp klänningar, kjolar och byxor vars längd jag inte gillar, kan sy in ett par jeans om jag inte gillar passformen vid benen, och försöker byta knappar på det mesta jag köper/hittar/får. Varannan svart, varannan vit, svart – och vit randiga, eller leopardmönstrade. Skulle sy en kjol, har jag för mig att det var i högstadiet, och när jag skulle sy ihop tygstycket var det tragiskt ojämt klippt, så visst, kanske handlade det mer om bristande koncentration…

Har fått låna Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro av Åsa Nilsonne, av min psykolog (som hade Nilsonne som mentor.) Boken och dess ämne är nära sammankopplat med DBT (dialektisk beteendeterapi), eftersom det var Nilsonne och psykologen Anna Kåver som tog denna terapimetod från USA och metoden utvecklad från KBT:n av Marsha Linehan, till Sverige. Och nu när jag har ett mindre sommarlov från allt detta, matchat med min sjukskrivning, så kan jag passa på att berätta lite om DBT. Enkelt beskrivet kan man säga att det är KBT uppblandat med zenbuddhism. Man arbetar med dialektik, i och med de två huvudutgångspunkterna förändring och acceptans, utifrån tanken att allt går inte att förändra – exempelvis att man blir lämnad, eller något liknande, det är något som man istället måste acceptera. I teorin och materialet vi patienter använder, utgår vi från fem stycken ”studieblock” eller rubrikter, som vi arbetar med från några veckor upp till åtta veckor, och dessa är ”medveten närvaro”, ”att hantera relationer”, ”att reglera känslor”, ”att stå ut när det är svårt” och ”att validera”.

Några utdrag från medveten närvaro, för att få det att låta mindre flum, för i stora drag är detta lånat från buddhismen, med tankar som visshet (att vid beslut använda både förnuftet och känslan), observera och beskriva (känslorna eller tankarna), deltaga och inte döma.

Den kognitiva psykoterapin arbetar itifrån samma grundsyn: Tankar länkar yttervärlden till våra känslor och handlingar och det är därför man i första hand arbetar med tankarna när man vill påverka känslor eller beteenden.

Vi kan fråga oss varifrån alla dessa negativa dömande tankar kommer och varför vi får dem. Ett svar är att vi försöker påverka vårt beteende genom att skälla på oss själva när vi har gjort något fel. Vill vi göra något åt det här tankarna kan vi börja med att komma ihåg att straff är en riktigt ineffektiv metod om man vill att någon ska göra en sak bättre.

Ju bättre vi vet vad vi känner, desto starkare blir vår upplevelse av att vara oss själva. Känslorna berättar vilka vi är, eftersom vår identitet uttrycks så starkt i det vi känner. Vad gör dig arg? Vad gör dig ledsen? Vad brinner du för? Vem tycker du om? Vad är du stolt över? Vad skäms du för?

Håller också på att måla om köket, och idag var kraftprovet – att måla taket. Detta gjordes till ljudet av P1, vars nyhetssändning faktiskt var lite humoristiskt, efter en ändring gällande ett inslag om besiktning av motorfordon sade nyhetsankaren detta: ”Rätt ska vara rätt, även här på P1.”