Hen, SvD debatt och tankar

De tre sista styckena är personliga tanken som jag försökte sortera genom att skriva ned dem, det är inte något jag är ”klar” med.

———-

Har en märklig förtjusning i SvD:s opinions debatter de har på sin hemsida. Nu senaste var det om order ”hen” och dess inklusion i Saol. Jag känner så väldigt få konservativa människor att det blir intressant att se hur de upplever världen, och försöka förstå deras värderingar – även om jag verkligen inte håller med. Med ord som hen blir det väldigt tydligt.

Det finns främst två argument mot: 1. Vi har redan könsneutrala ord som exempelvis ”den”, ”vederbörande” etc. Det här argumentet gör mig arg för jag älskar ord, och jag kan bara inte förstå hur man kan säga att vi inte behöver nya ord, för vi har redan andra. Sen när finns det en gräns på hur många ord svenska språket bör innehålla? Dessutom känns det mer som en svepskäl, för om ordet inte hade så starkt stöd från feministiskt vänsterhåll skulle det ju inte vara problem. Problemet är inte att vi redan har tillräckligt många ord i svenska språket, problemet de politiska undertoner som ordet förknippas med. Men i och för sig är förändring något som anses farligt/onödigt.

Argument 2: Att ordet är förvirrande med dess två olika betydelser, den ena som ett könsneutralt ord som inkluderar både hon och han, som kan användas i juridiska texter eller journalistik, men också för personer som inte identifierar sig med könsbundna pronomen. Men senaste gången jag kollade innehöll svenska språket en hel hög med ord som har mer än en betydelse, så återigen, svepskäl/ursäkt etcetera.

Skrev dessutom att det är en bra början inför den dag Sverige juridiskt kommer tillåta ett tredje kön. För det behövs, av den enkla anledningen att personer identifierar sig så – och det är väl verkligheten som Sveriges lagar borde spegla? Men – är det en ”extrem vänder åsikt” eller? för den biten kom aldrig med bland debattinläggen.

Har personligen funderar väldigt mycket över det här med könsidentifikation. Om jag förstått det rätt så finns det i engelska språket två olika ord – ”sex” som betyder fysiskt kön och ”gender” som betyder den mentala identifikationen. I svenskan blir det krångligare med 1. biologiskt kön, 2. könsidentitet, 3. socialt kön, 4. juridiskt kön. Och jag vet inte ens om jag kan formulera vad ”jag” finns i alla dessa ord. För mellan Asperger’s syndrom och borderline blir identitet något väldigt förvirrat och otydligt. Men ändå, jag gillar att svenskan är mer specifik, för det gör det lite lättare.

Men vad jag vet är: Jag gillade inte tanken i tonåren att växa upp och bli ”kvinna”, det känns knäppt och det gör det fortfarande. Jag identifierar mig inte med den bild av kvinnlighet som 99% av fallen presenteras i media och populärkultur. Jag känner mig inte kvinnlig, även om jag jag ”kvinnliga” saker och attribut, men jag gillar dem inte för att de anses kvinnliga. Att jag har kvinnliga könsorgan har jag inga problem med, att jag socialt ses som kvinna har jag heller inga problem med, men det vore kul att experimentera lite på ett med medvetet sätt. Att det står kvinna i mitt pass och på mitt leg är också okej. Men när jag funderar över om jag identifierar mig som kvinna fastar jag alltid redan på fråga ett. För hur sjutton känns det då att vara kvinna? Hur ska jag kunna svara på frågan när jag inte förstår den? Kan man definiera det? (Om någon har någon som helst slags definition av hur det känns att vara kvinna, skriv gärna, för jag vill verkligen vet.) Men det måste väl de flesta, med tanke på vår samhälle, debatter och definitioner av kvinnligt och manligt. Men det betyder inte att jag mer identifierar mig som man. Den tanken är bara absurd, och får mig alltid att skratta.

Det så svåra och förvirrande tankar, men det är ungefär så här långt jag kommit. Men jag har också insett att det inte  spelar så stor roll för mig. Jag tycker det är rätt ointressant vad folk identifierar sig med för kön, och har ofta skrivit skönlitterär med könsneutrala formuleringar eller helt frånvarande av pronomen. Kön är oviktigt, om man bortser från att vi inte har ett samhälle som tycket likadant. När vi istället lever i en värld där inte alla tillåts, där de som identifierar sig bortom manligt och kvinnligt inte ens existerar juridiskt sett. Jag tycket att det är ointressant var folk kommer ifrån, vem de har sex med, och om det överensstämmer mellan vad de har mellan benen och bilden i hjärnan. Men det blir viktigt tills den dag då vi faktiskt har ett samhälle som är inkluderande, accepterande och solidariskt.

Hur som helst – tankar.

Annonser

1 till 6, en söndag

1. Igår såg jag den bästa pjäsen jag kanske sett på åratal. Den vara bara, wow. Jag kände mig alleless ställd när den väl var slut, och hade svårt att komma tillbaka till verkligheten (apropå det jag skrev om läsupplevelser  och hjärnförändringar.) Skulle försöka laga middag när jag väl kom hem, och det gick bara inte att fokusera. Till pjäsen, som för i övrigt inte ens sågs på en teater – utan istället i Bio Rios salong, sänt från den underbara National Theatre i London. Och pjäsen var King Lear, som jag tidigare bara läs.

NTLive_KL_DigitalA5Landscape

Uppsättningen har hyllats av London-pressen, och jag kan bara hålla med. Tyvärr har de bara en visning av den, men i höst kommer de bland annat också sända Medea, från samma teater, och den planerar jag också att se. Hela idén om att sända teater, opera och balett till biografer runt om i Europa är hur bra som helt, och jag har nu, tack vare detta, sett Aida, Törnrosa och denna. Det enda jag har att klaga på är att Bio Rios duk sitter väldigt högt upp, och alla tre föreställningar jag sett har var +3 timmar, vilket resulterar i viss stelhet i nacke och axlar. Men det är också det enda! Ekologiskt kaffe och te säljs till föreställningen, samt bakverk, det vanliga bio-godiset, Cuba Cola (!), samt vin och öl. Och jag måste säga att det gick förvånandsvärt fort att komma in i det gammelengelska Shakespeare-språket (även om tyvärr en del av publiken försvann under pausen, för lätt är det ju ändå inte.) Skådespelarna var fenomenala, och förutom Simon Russell Beale själv som kungen Lear, stack även Tom Brooke som Edgar ut. Det går att läsa mer om pjäsen här och här.

2. Ska dessutom i höst se Dramatens uppsättning av Rikard III, med Jonas Karlsson i huvudrollen. Och efter igår vill jag se den extra mycket, det är som om mitt blodomlopp skriker efter mer Shakespeare, nu! Planen är i alla fall att innan dess se Sir Laurence Oliviers filmversion av föreställningen, från 1955, som jag faktiskt inte sett. Helt klart ett misstag från min sida.

3. Ett gäng fantastiska rock-människor har skapat ett tribute-album till den lika fantastiska Jeffrey Lee Pierce (har tidigar eskrivit om honom och hans band The Gun Club här och här) och låten som jag bokstavligen inte kan sluta lyssna på är en cover av Nobody’s City från plattan Mother Juno, och inkluderar inga mindre än Iggy Pop, Nick Cave och Thurston Moore (från, såklart, Sonic Youth). Låten gör mig bara så glad. Och gitarrsolot cirka 3 minuter in påminner mig väldigt om Television. Albumnamnet är Axels & Sockets,  och ges ut från Glitterhouse Records, där den går att beställa, både digitalt och i cd-format (köper någon cd-skivor längre?).

4. När min bror fyllde 23 förra helgen hittade jag det finaste kort till honom (älskar kort, men brukar vanliga göra egna med fina papper, roliga pennor och kalligrafi) och motivet var från en gammal affisch föreställande Australiens fauna, på Bysis bokhandel. Gick tillbaka några dagar senare och plockade upp två kort till mig själv, samt ett nytt anteckningsblock. Korten föreställde (det klassiska) George Orwell-fotot, framför en BBC mikrofon.

tumblr_mcmdelc52l1rovfcgo1_1280

Fast i blekt färgat

Samt ett motiv från textildesignen Lucienne Day, som jag älskar en massa (och är utgivet av Victoria and Albert Museum.) Hennes motiv är väldigt häftig.

250px-Lday_1

Motivet heter Palisade

5. Ni vet det engelska ordspråket ”never judge a book by it’s cover”? Jag tror inte alls på det. Jag har hittat många böcker, helt enkelt genom att jag blir intresserad visuellt av ett bra omslag. Besökte min närmsta second hand-affär, och kom därifrån med två titlar. Den ena är en pjäs, som jag läst och älskar, med den längsta och bästa titeln: The persecution and assassination of Jean-Paul Marat as performed by the inmates of the asylum of Charenton under the direction of the Marquis de Sade av Peter Weiss, i en pocketutgåva från 1967.

Och! När jag googlade efter pjäsen, upptäckte jag att filmversionen (som jag inte sett) nu finns upplagd på youtube!

Den andra boken var en jag aldrig hört talas om, med detta omslag:

in-the-miso-soup

Okej, coolt omslag. Titeln är alltså In the miso soup, skriven av den japanske författaren och regissören Ryu Murakami. Sen vände jag på boken och läste följande lilla text: ”A writer with a talent to burn… Fellini and Gunter Grass, David Bowie and Dostoevski, Garcia Marquez and Mike Leigh’s Naked all come to mind.” Om den lever upp till allt detta, åh… Lovar att skriva ihop en lite recension så fort jag läst den (förutsatt att jag kan sluta läsa Sherlock Homes noveller, vill säga.)

 6. Det här kanske låter märkligt, men jag ser så fram emot den 25:e maj, även känt som vad? (Vem gissar rätt?) Jo – det är Sveriges röstningsdatum till EU-val. Yay! Visste ni förresten att alla EU-länder inte röstar en och samma dag, utan det är utspritt mellan den 20:e och 25:e. Och i år är det inte vilket år som helst utan supervalåret 2014! Ikväll är det stor tv-debatt på Agenda, kl 20:00, på SVT2. Valupptakten är igång inför EU-valet, sedan igår, och jag ser bara fram emot det. Söder tycks vara täckt av valaffischer för just Centern och Kristdemokraterna. Apropå det, jag gjorde något sånt där val-test, för såna är ju alltid kul, och det sade att partier som passade bäst ihop med mina åsikter var Kristdemokraterna. Vad?!!! Var typ förnärmad en hel helg. Hur i hela värden kom den fram till det? Visst, medmänsklighet är viktigt, och den solidariska tanken borde driva EU, men å andra sidan är jag ju vänster och ateist, så det störde mig en smula. Just nu är allt det här spännande, och förhoppningsvis är Sverige nu redo för förändring (ta i trä). Statistiken talar för det, och det går dåligt för Alliansens mindre partier. Och! – det går bra för FI. En (stor) del av mig vill rösta på dem, men, problemet är ju att om de inte kommer in, i EU-parlamentet eller riksdagen, är det ju lite av en bortkastad röst, och med det en röst nästan för Alliansen. Så jag är splittrad, och jag vet inte. Ju mer jag läser, desto med förvirrad blir jag.  Men en annan del av problemet är ju, om fler tänker som jag, och inte röstar på FI, så kommer de ju automatiskt inte inte någonstans. Så jag vet inte… Men jag gillar Malin Björk, och det hon sade på Toppkandidaterna, även om programmet kändes jäktat och barnsligt. Och vad sjutton har det för betydelse om man vet vilka som vann Eurovision om man ska sitta i EU-parlamentet? Fånigt.

Bliss

(Kan jag bara först få säga att jag inte hade en blekaste aning om hur jag skulle katigorisera detta inlägg, för det är typ en crossroads av allt jag skriver om här.)

Först till finaste teater Brunnsgatan fyra, med finaste Mattlo för att se på det bästa jag vet, en debatt om hur kultur och politik egentligen hänger ihop. Och eftersom Martina Montelius nu är chef över teater, var hon en av de två personerna som ledde debatten.

Jag bara älskade det och kunde bara inte sluta le. Kristina Lugn sade de mest poetiska saker, och samma sak med Montelius, men kanske på ett mer igenkännande plan. Medan Göran Hägglund och den ganska äcklige chefen för kulturtidskriften Axess pratade om kultur, men genom politikglasögon.

Åh, och trots att jag är så lite höger man kan bli, samt så lite religiös man kan bli, så älskar jag nu Göran Hägglund. Han var så fin och sympatisk. När någon pratade ägnade han dem sin totala uppmärksamhet, och inte bara det, men när Lugn talade om något så såg han till att 100-procentigt vända sin kropp mot henne.

Och dessutom var den kreative ledaren för Orionteatern där (eftersom jag är totalt värdelös på att komma ihåg vad folk heter, så kan jag tyvärr ej bistå med det) hon verkar också så fin och sympatisk – till den jag att jag inte kunde låta bli att gå fram till henne och stammande försöka uttrycka hur mycket jag beundrar henne.

Åh, när de inledde med en disskusionen om begreppet ”verklighetens folk”, så sade Lugn något helt perfekt (och detta är inte ett citat, men istället ungefärligt hur jag minns det): för hon kunde ju inte känna igen verklighetens folk, för ”jag skulle bli glad om jag visste vad verkligheten var.”

Lovar att ehm försöka formulera något vettigare, och kanske ner intellektuellt/teoretiskt, mer dekonstruktionistiskt (tvivlar på att det är ett riktigt ord) imorgon!