Lördag/söndag och typ födelsedag.

Imorgon (idag) fyller jag år, men jag tänker inte låtsas om det förrän imorgon när jag vaknar. Det har varit en rätt jobbig månad hittills. Två hemtentor och en salstenta, sen ett grupparbete på det, samt uppsats PM. Och dåliga instruktioner, som jag ju skrev om. Att det ska vara så svårt? Men kanske känns det lite bättre nu när jag väntar på en tid med vårdcentralen och tänker be om att få antidepressiva utskrivna igen. Det har kanske varit 2,5 år sen sist, men eftersom ledsenheten inte försvinner, så är det väl dags. Och jag fick automatiskt en ny tid i och med och att jag fick min insomningsmedicin.

Och mitt knä gör fortfarande ont, det är så fruktansvärt frustrerande. Det blev bättre efter alla knä stärkande övningar jag gjorde på sjukgymnastens order. Sen började jag springa lite försiktigt. Och slutligen vred jag knät så det knakade på en pilatesboll. Eftersom jag inte kunde springa då, direkt, köpte jag en bikini jag verkligen gillade och gick och simmade 1 km (som jag brukade) på Eriksdalsbadet, och knät har nog aldrig gjort så ont som idag, trots att det var i onsdags jag simmade. Dags att ringa och boka en ny tid med sjukgymnasten va? Men tänker ändå simma på tisdag, för jag behöver det.

Jag är nog dessutom den sista människan på planeten som fastat för Orange is the new black. Efter en vecka är jag nu inne på säsong 2, trots att jag haft så mycket att göra. Behöver knappast säga att jag är fast.

Har valt ämne förresten till min c-uppsats – bildanalys av våldsamma/obehagliga nyhetsfoton från ett ansvarsmoraliskt perspektiv. Kul va? (sarkasm). Men det var ämnet som fångade mitt intresse, så.

Jag har inte skrivit en rad. Och har inte läst något som inte är kopplat till diskursanalys, medieetik, eller bildanalys. Jo – jag har börjat med Hannah Arendt Den banala ondskan, Eichmanns i Jerusalem, men det gills knappt för det är till 50% relaterat till min uppsats. Men tack vare nyuppstartade Teaterlistan var jag och såg en pjäs på Galeasen i fredags och ska på tisdag till Unga klara. Det har typ varit det bästa. Och att jag hittat en massa ny bra musik. Alltid något.

Högstadiet, och från Placebo till The Manics

Jag lyssnade på blandad 90-tals rock härom natten när jag inte kunde sova – det var Manic Street Preachers, Suede, lite Blur och Radiohead, samt Placebo. Av dessa band (men också inkluderat alla andra band jag älskar) har The Manics helt klart betytt mest för mig, det är bandet jag älskat längst, samt lyssnar på oftast även idag. Men det första 90-tals bandet jag upptäckte var Placebo, en grupp som lite grann glömts bort i den ”officiella” historiebeskrivningen av brittisk 90-tals rock, de är lämnade lite utanför. Jag upptäckte dem när jag var 14 år, i 8:an. Högstadiet. Tre år av mitt liv som jag hatar, och som jag verkligen önskar att jag kunde radera från mitt minne. Det var då jag blev sjuk med depression, då jag upptäckte vad panikattacker var, då min enda bot var självskadandet, och då jag kände mig så fruktansvärt, brutalt ensam. Det var då jag fastande i min egen lilla bubbla och inte visste hur jag skulle hitta ut.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade Placebo. Jag minns att jag brukade köpa NME från tidningsaffären på Götgatspuckeln, så var det kanske där i? De var inte lika bortglömda då. Jag blev hur som helt kär direkt, i allt – musiken, imagen och texterna. Men främst hur det var det enda tydliga alternativa bandet, i alla fall för mig. Eftersom jag kände mig så fel, så ful, så utanför kändes det som att hitta hem när jag upptäckte dem. Skit i att passa in, det är meningslöst ändå. Och passa in var det jag försökt göra så desperat innan. Stick inte ut och spela normal. Kopiera vad alla normala gör och hur de ser ut. Jag insåg inte att det var det jag gjorde då, hela låg – och mellanstadiet, men med en Aspergerdiagnos kan jag tydligt se det i backspegeln. Jag var livrädd för att sticka ut. Trodde att det skulle betyda att folk insåg att det var något seriöst fel på mig då. Jag introducerade en klasskamrat för Placebo och vi älskade dem tillsammans. Totalt. Vi var besatta av dem. Vi gick i en ganska liberal friskola, där vi alla hade varsin laptop, och många lektioner där vi fick plugga vart vi ville, utan uppsikt. Så vi spenderade lektionerna med att kolla på bilder av Brian Molko, lyssna på låtarna, översätta texterna, och läsa fanfics om bandet. Seriöst, jag vet knappt hur jag kunde kamma hem så många MVG att jag kom in på Östra Reals journalistiklinje. Jag minns hur vi frågade en lärare var centrefolds (låten från Sleeping With Ghosts) betydde och fick veta att det syftade på tidningar som Playboys mittuppslag (jag tror inte ens jag hade hört talas om porrtidningar innan.)

Men jag upptäckte också Manic Street Preachers. På något Placebo-forum var det en bild på Richey och Nickey och jag kände mig manad att ta reda på vilka det var. Lånade This Is My Truth Now Tell Me Yours på Hornstulls bibliotek och köpte sen The Holy Bible från den svindyra skivaffären i Söderhallarna. Har idag svårt att inte förknippa den skivan med den fruktansvärda sommaren när jag gått ut 9:an, och innan gymnasiet. Fick kontakt med BUP, samtalsterapi och SSRI, men trots det har jag nog aldrig mått lika dåligt som den sommaren. Har i efterhand förstått av det var Citaloplamet som fick mig att må sämre, det brukar rekommenderas att man ska hålla nära koll på patienten om man ger antidepressiva till barn och tonåringar, men det tyckte inte psykiatern vid BUP på Nytorget var så viktigt. Bipacksedel informerat att ”Citalopram ska normalt inte användas vid behandling av barn och ungdomar under 18 år. Risken för biverkningar som självmordsförsök, självmordstankar och fientlighet (främst aggression, trots och ilska) är större hos patienter under 18 år, när de tar läkemedel av denna typ. Trots detta kan Citalopram skrivas ut av läkare till patienter under 18 år, om läkaren anser att detta är lämpligt.” Den sommaren är som ett svar hål, och jag minns bara fragment. Jag vågar inte ens läsa i dagboken jag skrev under den tiden.

När jag lyssnar på Placebo idag (det händer ytterst sällan) hör jag allt som hände under högstadiet, allt hemskt som hände och hur ensam jag var, trots vännerna jag umgicks med i skolan. Musiken tar mig direkt tillbaka dit. Till alla ord jag skrev i dagboken med svarta blad och silverpenna. Men med The Manics är det annorlunda. Kärleken till dem delade jag inte med någon annan, det tog många år innan jag enda träffade någon som gillade dem. Det erbjöd dessutom något annat – de öppnade upp en hel värld, böcker, filmer, andra band, en estetik, det politiska som manade till handling, kunskapens makt, men också skapandes kraft. Trots att Molko lever och Richey Edwards antagligen tog livet av sig den stilla dagen i februari 1995, så står de alltid för något mer positivt. De gav mig något att leva för.Under gymnasietiden fick en affisch med Jack Kerouac och Neal Cassady av min favoritlärare. Han visste om mina problem, och gav mig en väldig massa stöd och hjälp under de tre åren. Jag hade hållit en muntlig presentation om beatförfattarna (eller något i den stilen) och läraren älskade dem med, så då fick jag affischen av honom och på baksidan skrev han ”Lev för poesin” och det är vad The Manics symboliserar för mig, även om Richey tog livet av sig. Jag har fortfarande en lista sparad på datorn om alla olika böcker bandet (men främst Richey och Nicky) refererade till. Flera av dem kan jag idag räkna till några av mina absoluta favorit böcker och författare, som beatgänget, Brett Easton Ellis, The Artrocity Exhibition, existentialisterna, Kafka, Salinger, Rimbaud och Plaths poesi, och Jean Genet – för att bara nämna några. Namnet på den här bloggen kommer från ett Genet citat. Men The Manics inspirerade även mitt politiska intresse med vänsterlitteratur och radikal feminism. Läste Andrea Dworkins Mercy och SCUM-manifestet. Jag följde Richeys råd om att ”klä upp sig” för att må bättre, med tjock, svart flytande eyeliner och leopardmönstrat. Dessutom, hur mycket betyder det inte för en tonåring med författardrömmar när James Dean Bradfield vrålar ”I am stronger than Mensa, Miller and Mailer. I spat out Plath and Pinter”?

The Holy Bible, deras tredje skiva,  är ett totalt mästerverk och min absoluta favoritskiva. Men när jag hörde den för första gången 2004 var den som en chock, jag hade aldrig hör något liknande. För att inte tala om texterna!

All four of them, at this point, were damaged, but of course this record’s dark heart is that of Richey Edwards. Ravaged by depression, alcoholism, self-harm and anorexia, alongside Kurt, he was the most brilliant, insightful rock prophet of his generation. ‘The Holy Bible’ was the diary of his final breakdown, and his masterwork. Witness ‘Archives Of Pain’, the neurotic tribute to the victims of serial murder that appears to call for the death penalty. “There is never redemption”, spits Richey through the medium of James, “any fool can regret yesterday”. See the cold detachment of ‘Faster’’s personal manifesto as he explains his self-harm thus: “I am an architect, they call me a butcher”, he chokes. His first-person account of a teenage girl in the advanced stages of anorexia, ‘4st 7lb’, always felt far too plausible to be any of our business in the first place. It’s not especially easy to listen to considering what was lost. Certainly, every single thing that James, Nicky and Sean have done since is thrown into relief here as a way of coming to terms with loss. [NME, i en recension för jubileumsutgåvan, betyg 10/10.]

Låten 4st 7lb kan jag inte ens lyssna på idag, det har alltid varit en låt jag bara spelat när jag mått som sämst. När jag började min DBT -behandling (dialektisk beteendeterapi) för nu 2,5 år sedan ute i Danderyd så sade min läkare flera gånger att min starka vilja att bli frisk var en bra hjälp i början av terapin, att jag hade den orubbliga motivationen. Vår samtids mantra tycks vara att ”allting är möjligt”, men om man är psykiskt sjuk vet man hur falskt det är, då ens möjligheter och alternativ är så fruktansvärt få. Men The Manics visade kraften i kreativt skapande. I skrivandet. Richey gjorde sin sista tv-intervju med Per Sinding-Larsen och ZTV (hela intervjun finn på Youtube) och Richey talar ganska mycket om skrivande där och säger ”I’ve always had an idea in my mind of how I want to express my self. […] Every day in my life I fear that I’m not as good writer as I could be, a talanted as I could be. I try to constantly read and inprove my mind. Get perspective on world history. And nobody is never gonna be good enough to know everything, but I think I try. Which I more than a lot of people do,” Och det blev min motivation. Att bli bättre på skrivandet, så bra jag kan bli. Muntliga konversationer har aldrig varit min paradgren, men skrivandet – det kommer naturligt. Där kan jag uttrycka allt jag inte kan i tal. Vad som dock är fruktansvärt läskigt är att jag inte skrivit något (skönlitterärt) på ett bra tag, men jag kan inte riktigt säga hur länge. Jag kan inte hitta orden. Som jag har förstått är det en skräck hos många med kreativ talang, att gå i terapi för att bli frisk, med risken att man förlorar sin förmåga. Det är en ju total myt, men ändå. Jag kommer att hitta tillbaka, det vet jag. Det gäller bara att köra med lite tvångsåtgärder samtidigt som jag spelar låten Yes på högsta volym.

Sanity: 2014

Har haft en del att säga de senaste veckorna, men haft svårigheter att formulera mig, eller samla ihop tillräcklig koncentration för att skriva ett inlägg. Det har handlat om film och politik och musik.

Hur som helst. Hade en tid hos min psykolog i Danderyd idag (igår) efter ett sommar/semesteruppehåll, och det kändes nästa konstig att åka dit. Har under våren känt mig irriterad över att jag träffar en psykolog, eftersom jag inte haft så mycket att ta upp, och att jag faktiskt mår bättre.  Det känns nästa märklig och overkligt.  Har googlat en del om diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning, och försökt kolla mycket de passar idag egentligen. Jag har haft min kontakt i Danderyd nu i kanske 2,5 år – en ganska långt tid och det har hänt en del under den tiden. När jag åkte ut dit var jag ovanlig (och alltid onödigt) nervöst och lyssnade på Misfits på hög volym (måste köpa bättre hörlurar någon gång.) Väl där berättade min psykolog att vi idag skulle gå igenom diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning – hon kanske hade sagt det tidigare, men jag hade i sådana fall glömt bort det. Men också att när sådant görs går man igenom alla personlighetsstörningar. En efter en, i en checklista. Det tog väl 1,5 timme sammanlagt, och jag bet ihop och tog inte ens en paus. Frågorna är på samma gång nära in på skinnet, och ytliga. Och absurda, så absurda. Skadade jag djur som barn? Klär jag mig uppseendeväckande för uppmärksamhet? Tror jag att skuggor är personer och ljud röster? Var nästan en övning i psykologi att matcha frågorna med korrekt diagnos. Och det höll mig i alla fall road när det gällde frågor som inte hade alls med mina egna problem att göra. VG kanske på hur många rätt jag hade?

Till den slutliga analysen av mina svar. Jag uppfyller inte längre något kriterium för diagnosen emotionell personlighetsstörning. Det var en sådan lättnad att få höra det orden. Och det påminde mig om när jag fick Asperger diagnosen. Samma lättnad, tros en motsatt situation. Herregud. Jag log och skrattade i ett psykologsamtal. Overklig. Det kändes så fruktansvärt skönt att ta steget att börja lämna den diagnosen. Den fula, kantstötta, hatade (men inte av mig) diagnosen. Diagnosen som fått psykologer och psykiatriker att hata sina patienter (men jag har haft tur). Hon sade gång på gång hur långt jag kommit och det kändes inte verkligt. Dessutom gick även fobisk personlighetsstörning igenom, och hon höll med om att det inte passade – och att de (socialt-) fobiska problemen jag har är en produkt av Aspergern och inte egentligen har något med fobi att göra. Vilket var en sådan lättnad att få höra att någon höll med om. Jag har svårt med sociala situation för jag har svårt att läsa folk, och veta vad som väntas av mig, vilket leder till ångest. Men andra har gärna tolkat de som att situationerna ger mig ångest utan orsak.

För första gången på 10 år är jag så gott som psykiskt friskt. Jag lider inte av depression, och jag har inte längre en personlighetsstörning. Visst, jag har ångest, svårigheter och problem – men jag är faktiskt inte psykiskt sjuk. Inte längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. För om det är en sak som depression gör så är det är att ge en känslan att hur man mår, nu kommer fortsätta i all evighet. Oändlig. En svart, klaustrofobiskt oändlighet, det är vad depression är. Men nu är jag faktiskt på andra sidan. Och jag vet att jag inte lär vara fri från depression för all framtid, för tyvärr fungerar det ju inte så. Om man upplevt flera svåra, längre depressioner förhöjs risken avsevärt för att fler ska träda in. Men jag är faktiskt beredd. Jag vet vilken typ av antidepression som faktiskt biter den här gången, och slipper det jobbiga, och tålamodskrävande testande av olika preparat.

Just nu önskar jag mest att svenska språket innehöll ett ord för engelskan ”sanity”. Det vore trevligt. Vid sina sinnens fulla bruk är lite för kliniskt och dessutom långt. För nu är jag sane. Officiellt.

Triggervarning. Om Robin Williams, självmord och psykiskt sjukdom

Den av alla älskade komikern och skådespelaren Robin Williams är död. Och orsaken är troligtvis självmord. Många uttrycker hur ledsna de är, vilken chock det är att han tagit livet av sig, och att han kommer att saknas. Om man tittar noggrant i tidningsartiklarna kommentarsfälten ser man även att folk uttrycker förvåning, hur kan han ha tagit livet av sig när han är så känd, har ett så bra liv med barn och fru, har en karriär där han beundras och dessutom är komiker.

Sådana kommentarer gör mig en smula upprörd. Allrahelst då Robin Williams led av bipolär sjukdom, och det har rapporterats att han lidit av depression en längre tid. Folk undrar varför någon med ett ”lyckat liv” skulle ta livet av sig och svaret är enkelt och sorgligt. På grund av psykiskt sjukdom. Depression diskriminerar inte, och kan drabbar alla – huruvida fantastiska liv de en må verka ha (för vi vet ju egentligen ingenting, allt vi ser när det känner kändisar är fasaden de själv väljer att visa upp. Peaches Geldof som dog av drogöverdos ett tag tillbaka är ett exempel på det.) Allting kan fungera i ditt liv, och du kan ändå drabbas. Du kan ha fått jobbet du alltid önskat, träffat ditt livs älskade, eller skaffat huset du vill bo i resten av ditt liv, och du kan ändå drabbas.

Det är svårt att föreställa sig vad depression är om man aldrig upplevt det, eller känner någon som gått igenom det. Världen omkring dig tappar bokstavligen all färg och blir grå (ett av de första tecknen på att en depression släpper är att det är som om alla färger kommer tillbaka.) Du orkar ingenting längre, det blir jobbigt att klara av vardagen, och det känns som om allting börjar hopa sig och det känns omöjligt att klara av allt. Dina hobbies och intressen känns inte längre lockande, desamma gäller favoritfilmer, series och böcker. Komediserien som alltid har fått dig att skatta kan inte längre ens locka fram ett leende. Maten slutar smaka, och det känns jobbigt att äta upp hela tallriken. Men det värsta är ändå tankarna som börjar snurra runt och runt. Du duger inte, är aldrig tillräckligt snygg, smart, rolig. Du börjar tvivla på om dina vänner och närmaste ens gillar dig. En viss paranoia kan börja smyga sig på, kanske pratar dina kollegor eller klasskamrater skit om dig när du inte är där – i och för sig, det är väl inte så konstigt, vad som är konstigt är att det fortfarande umgås med dig. Och de tankarna förföljer sig vad du än gör, och försvårar allt. Hur ska du kunna få in den där uppgiften i tid? Är det ens någon mening med det? Den lär väl ändå inte få godkänt. Smyger sig på när du lägger dig i sängen för att sova, och släcker ut ljuset. Det är oftast då tankar om livet ens är värt att leva kommer, eftersom det inte finns något alls som kan distrahera. Du är ensam med dina tankar som för dig allt närmre ett självmord. Ibland kan det till och med kännas trösterikt att fundera på sitt eget självmord, insikten kommer att du har en utväg. För det är nästan omöjligt att på egen hand se att denna period har ett slut. Och tanken på att leva så här livet ut är fruktansvärd.

Det enda som hjälper när man lider av depression är att söka hjälp. Det kan kännas omöjligt och skamfullt, allrahelst om du ut åt sett har ett ”perfekt liv”, det kan kännas som att du säger att dina närstående inte räcker till. Men tyvärr är det sanningen. När du är deprimerad räcker det inte att ha personer omkring dig som hjälper och stöttar. Det kan också kännas pinsamt för att ingen runt omkring dig någonsin har nämnt att en träffat en psykolog. Och i vissa fall kanske det räcker att bara får prata med någon som vet hur de ska ge stöd på rätt sätt, för att komma ut de destruktiva tankebanorna, och ibland också beteendena (samtalsterapi är en vanlig behandlingsform vid depression). Ibland behövs även medicin, någon av de olika preparaten för depression – så kallade antidepressiva. Kanske även någon mot ångesten eller sömnproblemen, som ofta kommer hand i hand med depression. Det kan bli en av de mest frustrerande delarna av behandlingen mot depression, för det finns just inte bara en tablett som botar alla. De finns olika typer, SSRI, SNRI, tricykliska MAO-hämmare. De vanligaste är att man börjar att testa ett läkemedel inom SSRI, men du kanske behöver byta en, eller två, eller tre gånger, för alla drabbas av olika bieffekter. Så det är trixigt. För min del har jag testa fyra olika sorter innan jag hittade rätt. Sen gäller det att få träffa en psykolog man trivs med och kan lita på. Och komma ihåg att man har rätt att få träffa en ny om man inte fungerar ihop, du går där för sin skull. För att du ska må bättre. Men mitt i en depression kan det kännas som om du förolämpar psykologen (eller terapeuten) något fruktansvärt om du säger att du vill byta.

Men Robin Williams led inte bara av depression, utan hade fått diagnosen bipolär sjukdom. Det finns flera typer av bipolär sjukdom (tidigare kallad manodepressivitet), men de vanligaste är typ 1 och typ 2. Det som skiljer bipolär sjukdom från depression är de maniska episoderna, så kallade skov. Och det är manin som är skillnaden mellan typ 1 och typ 2 åt, för depression drabbar alla som har diagnosen, den kan vara mild, men det är vanligare med djupare depressioner. Och det är oftast symtomet som uppträder först, en period av depression, som sedan följs av hypomani (den ”lättare” sorten), som vid typ 1, eller mani, som vid typ 2. Humöret är förhöjt, och liksom uppskruvat till max. Det är vad som gör manin till depressionen motpol, där du istället känner en enorm livsglädje, en eufori, och en känsla av att du kan klara av allt. Ingenting är omöjligt, och det finns inga gränser. Och det låter väl inte så problematiskt? Tyvärr är det inte så enkelt. Du kan ger bort alla dina pengar till folk du känner, för du känner att du inte behöver pengar. Du påbörjar enorma projekt som aldrig avslutas (till exempel att börja montera ned till bil till de minsta delarna), du handlar som om det inte finns någon morgondag. Du kan börja ta risker – när sexlusten blir förhöjd kan preventivmedel kännas onödigt. Och som vid depression blir det omöjligt att klara av vardagen, eftersom vardagen inte alls verkar nödvändig att ta tag i. Att äta behövs inte, och lika så sömn, som dessutom kan vara omöjlig att finna ro till.

Vid bipolär sjukdom är medicinering närapå den enda lösningen, eftersom det snabbt börjar spåra ut. Dessutom är risken för självmord ännu högre vid bipolär sjukdom, än vid unipolär depression. Vem vill tillbaka till depression när man upplevt den guldskimrande euforin? Det blir ännu viktigare att söka hjälp snabbt, och få den hjälp du behöver. Det preparatet som används för att behandla manin är litium. Ibland i kombination med antidepressiva, men det kan vara riskabelt.

Om du känner igen dig i något av det jag beskrivit, sök hjälp. Gör det bara. Tänk inte så mycket. Börja med att gå till din vårdcentral, så kan de hjälpa dig att skriva remisser, och hjälpa dig med att hitta en psykiatrisk mottagning. Kanske räcker det att din läkare skriver ut ett recept på antidepressiva? Det är svårt att leta i djungeln av mottagningar, privata och landstingsägda, terapiformer och tablettyper. Men börja någonstans. Gör det så fort som möjligt. Så fort du kan. Tänk inte så mycket. Bara lyft telefonen och ring. Innan tankarna hinner komma och förstöra.

Om det är akut, och du bara inte vill leva längre – ring 112. Gör det bara.

Om du inte vet om du borde kontakta vårdcentralen, eller riktigt vet vad du ska ta dig till, ring Hjälplinjen hos 11717 Vårdguiden först. Telefonnummer och information finns här, samt en möjlighet att skriva till dem anonymt. Ring för din egen skull, eller om du oroar dig för någon vän. De kan hjälpa dig med hur du ska hantera situationen. Det syns heller inte på telefonräkningen att du ringt.

Om du som läser detta är under 18 år kan du ringa BRIS. Vad det en gäller. För att du känner dig ensam, inte har någon att prata med, eller för att du inte vågar ta upp det med dina föräldrar. Nummer och info och all finns här. Samma sak här, det syns inte på telefonräkningen.

Om någon i din närhet har tagit sitt liv, och du inte riktigt vet vad du ska göra, eller du behöver någon att prata med så finns Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPEC), och deras hemsida finns här.

Vill du läsa mer om depression eller bipolär sjukdom?

11717 Vårdguiden om depression

All information du kan tänkas önska om depression (de har ännu fler länkar till nummer du kan ringa om du behöver hjälp och stöd)

Intresseföreningen Bipolär sjukdom

Riksförbundet Balans

Som om alla tabun redan är brutna

På Twitter var det någon som pekade mig i riktningen av en krönika Helsingborgs Dagblad skriven av Nana Håkansson om Sofia Helins (skådespelerskan som är mest känd för att ha spelat Saga i Bron) Sommarprogram från gårdagen (som jag vill påpeka att jag inte hört ännu.) Under Sofias Sommarprogram kom hon ut som lesbisk (grattis!) och berättade om de depression hon genomlevt.

Men till krönikan då, som började såhär: ”Nej. Snälla. Inte nu igen. Jag orkar inte med ytterligare ett sommarprogram där avsändaren kommer ut. Och gör en stor grej av det.” Okej, det där låter ju sådär vardags homofobiskt, ungefär som att det tär på stackars Nanas vardag att personer kommer ut på Sommar. Som om det tär på Nanas tålamod. Hur ska hon orka lyssna på Sommar i framtiden? Sen går Nanna vidare med ”Själv har Sofia Helin lagt hundratusentals kronor på att grotta ner sig i sin ångest och prövat på ett tiotal olika slags terapier. Det är något av ett fritidsintresse.” Så Sofia Helin har testat olika metoder för att bli av med sin ångest och depression, både mediciner och olika sorters terapi. Det har jag också gjort. Ångest och depression är svårt på det sättet, för samma metod funkar inte för alla personer. Det är orsaken till varför det finns så många olika preparat och terapimetoder (visst, en del kanske kan vara kapitalism också). Och ordvalen – ”grotta ned sig i” och ”fritidsintresse” är väldigt dömande mot hur Sofia Helin själv valt att spendera sin tid (för att bli frisk). Men återigen, det är som om de påverkar stackars Nana vad Sofia Helin gör med sin fritid, och faktumet att hon låter sitt Sommarprogram handla om det. Som om Sofia Helin borde frågat Nanna innan hon bestämde vad hon skulle tala om.

Mot slutet skriver hon ”Men hon tänker inte hålla tyst längre, vi måste prata om det! Jag förstår hennes ambitioner, och tanken är god. Det är viktigt att prata om psykiska sjukdomar och många lyssnare kan säkert känna igen sig i Sofia Helins funderingar. Men. Det känns gjort. Och jag håller inte med om att depressioner fortfarande är lika tabu som hon vill ha det till. Jag provoceras av hur Sofia Helin romantiserar en sjukdom som faktiskt är dödlig.” Och det är mycket som känns märkligt i dessa formuleringar – men vad som är värst, vad som är skadligt är när Nana skriver att prata om depressioner och psykisk ohälsa det redan är ”gjort”. Som om kvoten redan är nått och problemet är löst. Vi har brutit tabut! Hurra! Eller? För senaste gången jag kollade var tabut redan där. När unga tjejer inte vågar berätta att de mår dåligt för sina föräldrar för att de är rädda för att inte bli tagna på allvar, när folk säger att det bara är att ”rycka upp sig”, när folk blir trakasserade och mobbade för att de har en psykiskt sjukdom, när andra säger att psykiska sjukdomar inte är riktiga sjukdomar. När journalister skriver såna här krönikor – då är inte tabuet brutet. Då är tabuet fortfarande väldigt mycket där.

På en punkt kan jag hålla med Nana, det är aldrig bra att romantisera psykiskt sjukdom, för det kan vara farligt. Men det är också en slags försvarsmekanik som gör att det inte känns lika sjuhelvetes svårt att leva med det. Att måla det lite vackrare. Rosaskimrande.  Att romantisera den avgrund man hamnat i är att försöka orka leva med det till en terapimetod och pillerkombination hjälper. För att överleva.

Hela krönikan är skriven i en stil som skriker att Nana vill vara lite cool och sarkastisk, som kan antyda att hon sett och hört allt, och alla alla tabun redan är brutna. Den är nog inte menad av vara särskilt allvarlig, trots att hon tar upp allvarliga ämnen. Som att det nu är okej att skriva att hon är trött på människor som kommer ut, eller att det är tröttsamt när folk talar om deras psykiska sjukdomar – eftersom vi nu lever i en värld när ingen längre blir diskriminerade. Återigen – hurra! Om man nu bortser från att det inte alls stämmer. Om man bortser från att diskriminering på grund att dessa orsaker fortfarande sker varje dag i Sverige. Om man bortser från att sådan diskriminering kan leda till att folk begår självmord. Men det har ingen betydelse, det är viktigare att låta cool och sarkastisk ju.

Självmord och att faktiskt överleva psykisk ohälsa

Manic Street Preachers – She Bathed Herself in a Bath of Bleach

Det är ganska märkligt egentligen. Sarah Kane är den dramatiker vars verk jag läst flest gånger. Ibland när jag är försenad till skolan och stressad, och måste bestämma vilken bok jag ska kasta ned i min tygkasse, så tar jag för 100:e gången Sarah Kanes samlade verk på engelska från min bokhylla. Jag har läst varenda intervju hon gjort. Hennes pjäser är de mest fascinerande pjäser jag läst. Kan nästan Cleansed utantill. Den är perfekt. Hennes pjäser är perfekta. Nästan. Minns inte vem det var som pratade om hennes författande – en journalist? – i samma mening som Sara Stridsberg, och menade att Stridsberg faktiskt är bättre. Ibland kan jag i alla fall förstå vad denne person menade. Ibland. Även om likheterna är många när det gäller dessa tvås litterära kvaliteter, så kommer alltid Stridsbergs texter vara mer polerade, mer slipade. Medan Kane gör att man tappar andan, som om någon slagit en i magen. Hennes pjäser är perfekta, just för att de inte är lika perfekta som Stridsberg.

Being in love, is like being in Auschwitz – Sarah Kane

Hur kom jag att tänka på Kane idag då? Jo, jag satt och läste om Jeremy Brett, och blev inte det minsta förvånad när jag läste att hans led av bipolaritet och var bisexuell. Detta ledde till jag läste igenom wikipedias lista av kända människor med diagnosen bipolaritet. Där jag fann andra idoler som Richey Edwards. Och Kane.

Det är märkligt. För antagligen så kommer vi minnas Kane längre. Liksom personer som Kurt Cobain, Richey Edwards, Ian Curtis, Yukio Mishima, Sylvia Plath, Virginia Woolf, Isabella Blow, Alexander McQueen, Francesca Woodman, Mark Rothko, Vincent van Gogh, Ernest Hemingway, Jersy Kosinksi och Tony Hancock, . Det är ett slags ofrivilligt hyllande av personer som ”lyckats”, både blivit kända – men också som valt att avsluta sitt kändisskap med att ta livet av sig. Det är orsaken till Club 27 spridning. Paradoxen. För år 2013 är kändisskap och berömdhet det allra mest hyllade. Det räcker till och med att vara känd för att man är känd. Det är tillräckligt för att få en egen dokusåpa och paparazzis att följa efter en 24/7. Att vara ett känt namn är det mest ultimata. Hollywood är bara ett exempel på det. Jag tror det är därför vi fascineras så av dem som avböjer det livet – livet överhuvudtaget.

Men varför, varför, varför är den psykiska ohälsan hos personen som faktiskt överlevt trots detta, bara en parentes i deras livsbeskrivningar på wikipedia, medan för dem som dog av sin sjukdom så är det ett helt kapitel? Varför, varför, varför?

Mark Ravenhills Shopping and Fucking, är nog i min mening lika bra som Cleansed egentligen, men… Perfekta exemplar av In-yer-face theatre. Men Kane är ett mer bekant namn än Ravenhill, trots att Ravenhill fortfarande är i livet, och arbetar.

Jag älskar Sarah Kane. Hennes ord, hennes pjäser och hennes metod. Men jag vill också minnas Stephen Fry, Jeremy Brett – och alla dem som faktiskt överlevt. Minnas dem som inte gav efter. Dem som fann något i livet att klamra sig fast vid. För de som faktiskt levde för kulturen och kulturlivet. Jag tror det är ett bättre sätt att arbeta emot stigmat som fortfarande existerar kring psykisk ohälsa. Det är så man övervinner fördomar. Det är så man överlever, punkt slut. Och när bara depression i sig är en av de stora folksjukdomarna, och kommer att drabba 25% av alla kvinnor, och 15% av alla män, är det, det viktigaste. Överlev. Och här har du 50 bättre förebilder, och bland dem politiker, premiärministrar, Hollywood-skådisar, sångerskor, idrottare och vetenskapsmän (och en kvinna som gifter sig med en prins). 

Oväntat, och om depressionen portätterad

Förväntade mig inte att läsa JK Rowling skulle vara den som nästan bäst har sammanfattar hur depression känns i ett citat:

It’s so difficult to describe [depression] to someone who’s never been there, because it’s not sadness. I know sadness. Sadness is to cry and to feel. But it’s that cold absence of feeling — that really hollowed-out feeling. That’s what Dementors are.

Och i ett ord: Glaskupan.

Hm, låtar visade sig vara svårare. Det tycks vara svårt att få rätt tempo, ihop med rätt text. För det finns ju en mängd låtar som är helt otroligt sorgliga (The Line – BRMC, Needle in the Hay – Elliot Smith, Candy Says – Velvet Underground, The Asphalt World – Suede, So Alone – Johnny Thunders. För att inte tala om hela album som kan vara helt och hållet obehagliga – som exempelvis The Cure’s Pornography.) Men kanske är det ändå Die in the Summertime med The Manics….

Den filmscen som för mig har bäst fånga depression är från Prozac Nation (baserad på Elizabeth Wurzels självbiografi), där Christina Riccis karaktär bokstavligen gått från mani (eller möjligtvis en blandad episod) till djupaste depression, hon ligger i sängen och bara inte klarar bara inte av att gå upp. Hennes mor är där, rösten är knappt en viskning och blicken stirrar ut i tomma intet. Modern skäms, och spelar martyr.

Gradually, then suddently… that how depression hits.

Se filmen (ja, eller läs boken – båda är artistiska, men trovärdiga) om du inte gjort det, den är också väldigt inspirerande. Medverkar gör även Michelle Williams, Jonathan Rhys Mayers, Jason Biggs och Jessica Lange som modern.

Och avslutningsvis, vad som tros vara ett självporträtt av Munch:

skriet-riktiga