DN:s superbra artikel som slår hål på 10 myter om invandring

Om du vill läsa hela artikeln går det att göra här.

1 ”Invandring leder till ekonomiska förluster för mottagarländerna”.Fel. Flera aktuella internationella studier visar på positiva tillväxteffekter av invandring. Dessa uppstår bland annat av att invandring bidrar till ökad export, ökad specialisering på arbetsmarknaden samt motverkar kompetensbrist och arbetskraftsbrist.

I Sverige fick 10 451 dataspecialister arbetstillstånd under åren 2009–2012. Drygt en tredjedel, 36,6 procent av samtliga invandrade i Sverige har en eftergymnasial utbildning, vilket är ungefär samma andel som för befolkningen i sin helhet, 36 procent. Personer med utländsk bakgrund leder 13 procent av Sveriges befintliga småföretag. Var femte företag som startades 2012 leddes av en person med utländsk bakgrund. Företag som drivs av invandrade har något högre tillväxt än företag i allmänhet. Bland universitetslärare är 25 procent utrikes födda och för läkare är siffran 31 procent.

Forskningen visar att invandring bidrar till ökad export.

2 ”Invandring innebär en stor belastning på statsbudgeten”. Fel. Forskningen visar att de statsfinansiella effekterna av invandring är små. Om de är negativa eller positiva beror till stor del på hur väl arbetsmarknaden tar emot invandrade. Det bekräftas både av svensk forskning och av en analys gjord av OECD.

3 ”Alla utrikes födda som kommer till Sverige lever på bidrag”. Fel. En stor del av dem som invandrar till Sverige kommer för att arbeta eller studera – många får uppehållstillstånd på grund av de har ett arbete i Sverige. Sysselsättningsgraden bland utrikes födda män som bott i Sverige i minst 16 år och med asyl som grund för uppehållstillstånd är över 70 procent. En ny svensk studie visar att utrikes födda inte har högre risk att hamna i bidragsberoende än inrikes födda. Men det tar fortfarande alltför lång tid för nyanlända flyktingar att komma in på arbetsmarknaden.

4 ”Invandringen leder till lönedumpning och invandrarna tar jobben från svenskar”. Fel. Invandringen tycks ha liten eller obetydlig effekt på inföddas löner och arbetslöshet, enligt internationell forskning. En ny svensk studie visar att flyktinginvandringen inte har påverkat inrikes föddas möjligheter på arbetsmarknaden. En studie av amerikansk tillverkningsindustri visar att infödd arbetskraft inte hotas av en ökad invandring.

5 ”Invandringen har lett till en våg av kriminalitet”. Fel. Majoriteten utrikes födda begår aldrig brott, precis som majoriteten inrikes födda. Det är människor med mindre resurser i mer utsatta situationer som begår flest brott.En aktuell svensk studie visar att utrikes födda och deras barn är överrepresenterade i brottsstatistiken men om man tar hänsyn till faktorer som utbildning och inkomst, samt bostadssegregation under barndomen så försvinner brottsgapet helt för kvinnor och till mycket stor del för män.

6 ”Det är omöjligt att ha ett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla”. Fel. Det går att kombinera ett samhälle med omfattande sociala skyddsnät och stor invandring. Länder med omfattande sociala skyddsnät har ofta lättare för att öppna upp för mer invandring än länder med svagare skyddsnät.

7 ”Solidaritet kräver likhet”. Fel. Internationell forskning visar att det går att bygga samhällen med stor mångfald, där människor samtidigt är beredda att bidra till det gemensamma. Människor i länder med stor etnisk mångfald identifierar sig inte mindre med sitt land än människor i mindre etniskt mångfacetterade länder.

8 ”Invandrare måste vara beredda att assimilera sig”. Fel. Människor som identifierar sig med och upprätthåller band till mer än ett land har tillgång till värdefulla resurser och dessa resurser kan underlätta invandrares integration.

9 ”Sverige är på väg att bli ett muslimskt land”. Fel. Däremot framgår det i flera studier att religiös tillhörighet kan underlätta integrationen på många sätt, till exempel genom att en kyrka, moské eller tempel fungerar som en mötesplats i det nya landet.

10 ”De flesta flyktingar är ekonomiska migranter”. Fel. Forskningen visar att geografisk närhet och mänskliga band är avgörande för vart asylsökande söker sig. De allra flesta flyktingar flyr över närmaste gräns. Det är bara en bråkdel av världens flyktingar som tar sig till europeiska länder som Sverige. Det sker vid svåra konflikter. Många av dem som kommer till Sverige i dag 2014 flyr från inbördeskriget i Syrien.

 

Annonser

Det hela är högst obehagligt

En länk till en länk. DN, från New York Post. Ett öppet brev skrivet av Dylan Farrow, dotter till Mia Farrow, och adoptivdotter till Woody Allen, om anklagelserna gällande sexuella övergrepp av styvfadern. Anklagelserna låter som de alltid gör, eller snarare motargumenten. Att historien inte går ihop, och så vidare. Ett barn som aldrig blir betrott, allrahelst när den misstänkte är berömd. För han skulle väl ändå inte? Det är bara fantasier.

Sant eller inte sant? Men man har hört det många gånger tidigare tyvärr. Men här har inte ens åtal väckts, för barn kan ignoreras, för barn kan anklagas för att hitta på.

För säkerhets skull

Ifall någon stackare missade miniavsnittet av Sherlock som visades på BBC under julhelgen. Hur underhållande som helst. Many Happy Returns:

Och DN:s recension från idag. 4/5. Lyckas recensenten Helena Lindblad klämma in att han har Aspergers syndrom (ja, eller om du föredrar autism spektrumtillstånd.)? Jupp – men denna krångliga omformulering ”Utan att försöka hobbydiagnosticera den gode detektiven kan man konstatera att hans svårigheter att mentaliseria [se Theory of mind] andra känslor är ett relativt stort handikapp, som för många med olika neuropsykiska funktionsnedsättningar.” Undra om varenda journalist som känner sig manad att klämma in det, tror att det visar hur öppna och icke fördomsfulla de är?

Estetisk rensning

Var inne på litteratur, konst och samtidsdebattidningen 10TALS hemsida, och gjorde en upptäckt – det var tidskriftens förlag (10TALS Bok) som gav ut fackboken Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige skriven av Dan Jönsson. Vilket är en bok jag har velat läsa sen den togs upp på Kulturnyheterna i våras någon gång, i samband med dess utgivning. Det visade sig dock att den skulle bli svår att återfinna då jag missade att skriva ned både dess titel och författarens namn. Och för en sekund, titta på boktiteln. För den är ganska intressant – Estetisk rensning. För jag i alla fall, ser inte ordet estetisk när jag tittat snabbt, det blir ju istället etnisk rensning, eftersom det är ett begrepp som ögonen/hjärnan vant sig vid, och det blir en slags optisk illusion, eller vad det nu kallas. DN skrev följande recension om boken:

2010-05-30, av Martin Aagård

Nej, Dan Jönsson, konst kan aldrig vara journalistik.

I kapitlet om Anna Odell har du fel.

Journalistik är inte att undersöka något eller att berätta en historia. Det som är unikt med journalistiken är att den använder sig av regler som begränsar berättandet: att den citerar människor korrekt, att den låter flera sidor komma till tals. Utan de begränsningarna – ingen journalistik.

Tyvärr saknar man just ett större intresse för journalistikens roll i den lilla skriften ”Estetisk rensning” – där Jönsson i tio essäer granskar det senaste decenniets största konstskandaler i Sverige. För om man verkligen vill begripa deras inneboende logik, bör man inte ta sig en noggrann titt på maskineriet som skapar dem? Kvällstidningarna? Sveriges Radios kulturredaktion? DN:s egen ledarsida?

Det är ju där makten finns att förvandla till och med ett mediokert konstverk till en nationell angelägenhet. Det är där nästa konstgenerations scandal beauties tillverkas och det är de som får politiker och överläkare att rasa över individer som fotograferar tidelag, spelar galna eller ligger med prostituerade.

Men även om medieringen av konstskandalerna inte får någon rättvis genomgång i ”Estetisk rensning” är den en lyxig sammanställning över hur samtidskonsten i princip en gång om året i tio års tid lyckats ockupera offentligheten med debatter om representation, övergrepp, skuld, främlingsfientlighet och yttrandefrihet.

Ja, lyxig. Eftersom en liknande bok verkligen saknats.

Lyxig, eftersom konstskandalerna, hur triviala de än kan framstå i efterhand, i rätta händer kan användas som en sorts titthålskirurgi på den märkliga bildböld som växer i mitten av vår kultur. Och Jönssons anspråkslösa men kunniga essäistik är precis.

Konstnärerna är vid det här laget välbekanta: Bjarne Melgaard, Pål Hollender, Andres Serrano, NUG, Anna Odell, Lars Vilks, Louzla Darabi, Dror och Gunilla Feiler samt mangaöversättaren Simon Lundström.

Jönsson försöker inte bygga några universella teorier kring deras olika kontroverser med offentligheten. Ändå naglar han fast vissa gemensamma drag i den svenska skandalens dramaturgi. Hur många av dessa har inte handlat om att utmåla konstnären som offer?

Är kanske skandalen det enda som kan bryta konstvärldens tvångsmässiga strävan efter konsensus?

Utan att göra stora åthävor är han en förklaring på det senaste decenniets upprepade konstbråk på spåren. Gränsöverskridningarna är kort och gott ett tecken på snävare ramar. Trots att få tagit den aggressiva, nykonservativa kritiken i bland annat Axess på allvar så har den gjort utrymmet trängre. Den värdekonservativa ”kulturkampen” har helt enkelt haft vissa framgångar.

Det bästa kapitlet handlar om hur Louzla Darabis ”Scène d’amour” – en sexmålning med Korancitat – plockades ner från det nyöppnade Världskulturmuseet i Göteborg 2005. Men hennes verk, som ansågs för känsligt för svenska muslimer, hade redan visats i Algeriet utan några kontroverser. Idén om en ”kulturkonflikt” är ofta något att gömma fördomar bakom, ett sätt att maskera verkliga sociala och politiska motsättningar.

Avslutningsvis ställer Jönsson frågan om det finns en framtid för den ”postautonoma” konsten. En konst som underordnar sig demokratin och kollektivet och som inte vill, eller ens kan, skapa skandaler.

Hur mycket man som kultur­journalist än uppskattar när samtidskonsten hamnar på löpsedlarna låter det bedårande med en konst som inte längre vill utmana sin omgivning, utan snarare vill leva mitt i den.

Dan Jönsson är medarbetare på DN, därför recenseras hans bok av Martin Aagård, kritiker på Aftonbladet.

Och så noterar vi den allra sista meningen… Jag blev fånigt glad när jag såg den – de har försökt vara opartiska!! Tidningen förtjänar en applåd, för jag har då inget minne av att ha läst en sådan förklaring tidigare, eller varigt med/medveten om att de letat redan på en journalist från en annan tidning för att inte riskera jäv.