1 till 6, en söndag

1. Igår såg jag den bästa pjäsen jag kanske sett på åratal. Den vara bara, wow. Jag kände mig alleless ställd när den väl var slut, och hade svårt att komma tillbaka till verkligheten (apropå det jag skrev om läsupplevelser  och hjärnförändringar.) Skulle försöka laga middag när jag väl kom hem, och det gick bara inte att fokusera. Till pjäsen, som för i övrigt inte ens sågs på en teater – utan istället i Bio Rios salong, sänt från den underbara National Theatre i London. Och pjäsen var King Lear, som jag tidigare bara läs.

NTLive_KL_DigitalA5Landscape

Uppsättningen har hyllats av London-pressen, och jag kan bara hålla med. Tyvärr har de bara en visning av den, men i höst kommer de bland annat också sända Medea, från samma teater, och den planerar jag också att se. Hela idén om att sända teater, opera och balett till biografer runt om i Europa är hur bra som helt, och jag har nu, tack vare detta, sett Aida, Törnrosa och denna. Det enda jag har att klaga på är att Bio Rios duk sitter väldigt högt upp, och alla tre föreställningar jag sett har var +3 timmar, vilket resulterar i viss stelhet i nacke och axlar. Men det är också det enda! Ekologiskt kaffe och te säljs till föreställningen, samt bakverk, det vanliga bio-godiset, Cuba Cola (!), samt vin och öl. Och jag måste säga att det gick förvånandsvärt fort att komma in i det gammelengelska Shakespeare-språket (även om tyvärr en del av publiken försvann under pausen, för lätt är det ju ändå inte.) Skådespelarna var fenomenala, och förutom Simon Russell Beale själv som kungen Lear, stack även Tom Brooke som Edgar ut. Det går att läsa mer om pjäsen här och här.

2. Ska dessutom i höst se Dramatens uppsättning av Rikard III, med Jonas Karlsson i huvudrollen. Och efter igår vill jag se den extra mycket, det är som om mitt blodomlopp skriker efter mer Shakespeare, nu! Planen är i alla fall att innan dess se Sir Laurence Oliviers filmversion av föreställningen, från 1955, som jag faktiskt inte sett. Helt klart ett misstag från min sida.

3. Ett gäng fantastiska rock-människor har skapat ett tribute-album till den lika fantastiska Jeffrey Lee Pierce (har tidigar eskrivit om honom och hans band The Gun Club här och här) och låten som jag bokstavligen inte kan sluta lyssna på är en cover av Nobody’s City från plattan Mother Juno, och inkluderar inga mindre än Iggy Pop, Nick Cave och Thurston Moore (från, såklart, Sonic Youth). Låten gör mig bara så glad. Och gitarrsolot cirka 3 minuter in påminner mig väldigt om Television. Albumnamnet är Axels & Sockets,  och ges ut från Glitterhouse Records, där den går att beställa, både digitalt och i cd-format (köper någon cd-skivor längre?).

4. När min bror fyllde 23 förra helgen hittade jag det finaste kort till honom (älskar kort, men brukar vanliga göra egna med fina papper, roliga pennor och kalligrafi) och motivet var från en gammal affisch föreställande Australiens fauna, på Bysis bokhandel. Gick tillbaka några dagar senare och plockade upp två kort till mig själv, samt ett nytt anteckningsblock. Korten föreställde (det klassiska) George Orwell-fotot, framför en BBC mikrofon.

tumblr_mcmdelc52l1rovfcgo1_1280

Fast i blekt färgat

Samt ett motiv från textildesignen Lucienne Day, som jag älskar en massa (och är utgivet av Victoria and Albert Museum.) Hennes motiv är väldigt häftig.

250px-Lday_1

Motivet heter Palisade

5. Ni vet det engelska ordspråket ”never judge a book by it’s cover”? Jag tror inte alls på det. Jag har hittat många böcker, helt enkelt genom att jag blir intresserad visuellt av ett bra omslag. Besökte min närmsta second hand-affär, och kom därifrån med två titlar. Den ena är en pjäs, som jag läst och älskar, med den längsta och bästa titeln: The persecution and assassination of Jean-Paul Marat as performed by the inmates of the asylum of Charenton under the direction of the Marquis de Sade av Peter Weiss, i en pocketutgåva från 1967.

Och! När jag googlade efter pjäsen, upptäckte jag att filmversionen (som jag inte sett) nu finns upplagd på youtube!

Den andra boken var en jag aldrig hört talas om, med detta omslag:

in-the-miso-soup

Okej, coolt omslag. Titeln är alltså In the miso soup, skriven av den japanske författaren och regissören Ryu Murakami. Sen vände jag på boken och läste följande lilla text: ”A writer with a talent to burn… Fellini and Gunter Grass, David Bowie and Dostoevski, Garcia Marquez and Mike Leigh’s Naked all come to mind.” Om den lever upp till allt detta, åh… Lovar att skriva ihop en lite recension så fort jag läst den (förutsatt att jag kan sluta läsa Sherlock Homes noveller, vill säga.)

 6. Det här kanske låter märkligt, men jag ser så fram emot den 25:e maj, även känt som vad? (Vem gissar rätt?) Jo – det är Sveriges röstningsdatum till EU-val. Yay! Visste ni förresten att alla EU-länder inte röstar en och samma dag, utan det är utspritt mellan den 20:e och 25:e. Och i år är det inte vilket år som helst utan supervalåret 2014! Ikväll är det stor tv-debatt på Agenda, kl 20:00, på SVT2. Valupptakten är igång inför EU-valet, sedan igår, och jag ser bara fram emot det. Söder tycks vara täckt av valaffischer för just Centern och Kristdemokraterna. Apropå det, jag gjorde något sånt där val-test, för såna är ju alltid kul, och det sade att partier som passade bäst ihop med mina åsikter var Kristdemokraterna. Vad?!!! Var typ förnärmad en hel helg. Hur i hela värden kom den fram till det? Visst, medmänsklighet är viktigt, och den solidariska tanken borde driva EU, men å andra sidan är jag ju vänster och ateist, så det störde mig en smula. Just nu är allt det här spännande, och förhoppningsvis är Sverige nu redo för förändring (ta i trä). Statistiken talar för det, och det går dåligt för Alliansens mindre partier. Och! – det går bra för FI. En (stor) del av mig vill rösta på dem, men, problemet är ju att om de inte kommer in, i EU-parlamentet eller riksdagen, är det ju lite av en bortkastad röst, och med det en röst nästan för Alliansen. Så jag är splittrad, och jag vet inte. Ju mer jag läser, desto med förvirrad blir jag.  Men en annan del av problemet är ju, om fler tänker som jag, och inte röstar på FI, så kommer de ju automatiskt inte inte någonstans. Så jag vet inte… Men jag gillar Malin Björk, och det hon sade på Toppkandidaterna, även om programmet kändes jäktat och barnsligt. Och vad sjutton har det för betydelse om man vet vilka som vann Eurovision om man ska sitta i EU-parlamentet? Fånigt.

Annonser

”Titta vilken fin, stadig, grå himmel”

Å ena sidan är jag väldigt glad att jag äntligen har sett Woyzeck. Men, jag vet inte om jag verkligen gillade den. När jag satt där bland att guld som tillhör Kungliga Dramatens stora scen, och pjäsen pågick i all sitt vrålande så tänkte jag att jag inte tyckte speciellt mycket om själva texten, men gillade ”special effekterna” och allt regissören (Michael Thalmeiser) stod för. Jag trodde att orsaken till att jag ibland kände en viss distans eller förvirring, berodde på just texten. Det hela var en smula förvirrande. Och så kom jag hem och hittade en pdf-fil efter en googling, en engelsk översättning och började läsa. Texten är fantastisk! Den är vrålande, blödande och förtvivlad. Nu, såhär tre timmar senare, inser jag att jag har problem med uppsättningen. Och jag vet att alla älskar den, att all press har hyllat den. Men för mig var det flera grejer jag hade problem med. Kaptenen och raklöddret, det kändes förvirrat och inte genuint, Marie som nymfoman (varför?), jag tyckte inte att videofilmerna funkade, och jag hade vela ha mindre distans i förhållandet mellan Woyzeck och Andres, liksom att tydliggöra (eller förklara) Woyzecks äktenskap (nått slags bevis på att de faktiskt hade en relation, inte bara ett sexuellt förhållande). Karaktärena kändes inte som karaktärer med en personlighet, djup och bakgrund, utan mer som några slags teater stereotyper. Som exempelvis ”grottmannen” i Tamburmajoren, som ibland upplevdes som är karaktär för billiga skatt.

Det fanns dock saker som jag verkligen tyckte om – uppfinningen i Inga-Lill Anderssons ”karaktär” och låtarna som följer med, hur Erik Ehn spelade Woyzeck, kall och med ett avstängt känsloliv, hur narcissistik Johan Holmberg spelar Doktorn. Jag älskade scenlösningen, och hur man får känslan av att dessa karaktärer lever på mänskligheten botten.

Jag är glad att jag har sett en uppsättning av den. En tolkning. För det ger mig ju trots allt ett nytt synsätt på originaltexten. Jag är nöjd.

1 till 8, och jag lovar att försöka komma in i bloggandet igen

1. Hur har det kommit sig att Bechdel-testet är överallt just nu? Bland annat i förra veckans Kobra.

2. Jag hoppade lite smått upp och ner när jag läste om Peter Birros nya serie som ska spelas in i vinter. Den ska handla om Göteborg, 90-talet och musik. Det känns bara så fruktasvärt irriterande att behöva gå runt och längta efter den ett helt år… Har dock fortfararande inte sett Monica Z, så jag antar att jag har något att göra under tiden (han skrev manuset för i övrigt, vilket jag tycker knappt nämts i skriverierna.) Jag tycker om allt jag sett av Peter Birro på svensk tv (åh Upp till kamp…) Visste någon förresten att han gett ut några poesivolymer, fina och så där arbetarklassarga. Gillade även Markus Birro en gång i tiden, då han fortfarande var författare och inte mediakåt. Det var tider det… Här skrev SvD om den nya serien.

3. Intressanta och kvinnliga förebilder från den brittisk-norska komikern Sandi Toksvig.

4. Mental floss på youtube:

5. Åh, hur underbar är inte publiceringen av Morrisseys memoarer? Jag blir aldeless varm i hjärtat när jag tänker på det. Hur fantasktiskt hade det inte varit att kunna ha åkt ned till Göteborg och fått en signerad utgåva? Det är så perfekt – om en, en smula bissart att den givits ut på Penguine Classics. Läs om meningen en gång till. Classics. Inte vanliga Penguine, eller Penguine Modern Classics (som ger ut typ Elelyn Waugh), utan Classics. Jag har ett exempel på en annan Penguine Classics i min bokhylla – det är tre Sofokles pjäser. Vad i hela världen? Andres Lokko skrev i alla fall en smula fan boyigt om den här. Hur som helst, boksläppet är en ytterliga ursäkt att lyssna på allt för mycket av hans Smiths-album och soloplattor. Jag tackar.

6. Och appropå autografer, jag ångrar innerligt att jag inte fick fram till Martin Shibbye där på tunnelbaneperoången och bad om en autograf. Jag så borde ha gjort det! Ah!

7. Eftersom jag i princip helt saknar tiduppfattning har min arbetsterapeut skrivit ut ett tidshjälpmedel till mig. Det är en liten manick som mäter ut tiden; 5, 10, 15 och 20 minuter, med små elektriskt röda prickar. Perfekt. Nu vet jag exempelvis att det tar cirka 10 minuter att sminka mig på morgonen, eller hur längre jag bör borsta tänderna (också 10, eftersom jag gått tillbaka till manuell tandborde – hatar ljudet av de elektriska.) Det är trevligt att göra sitt liv lite enklare. (Om någon är intresserad, här finns en redogörelse över olika typer av tidshjälpmedel.) Kongnitiva hjälpmedel är verkligen intressanta, och nu är jag stolt ägare (lånare?) av två!

8. Ser fram emot morgondagen. Först till habiliteringen för en föreläsning som relaterar till aspergers (hinner bara gå på halva), för att sen åka mot Östermalstorg och Dramaten, för att äntligen se Woyzeck (äntligen!) Lovar att lyriskt beskriva den upplevelsen när den är genomlevd.

I väntan på resultat och en smula kultur

1. Nervöst, nervöst, nervöst. Först två timmar grupp imorgon, och sen återkoppling på utredningen. Hjälp!

2. Fastnat för ett nytt band, Swim Deep. Kommer alltid gilla rockband som vågar vara feminina/androgyna och motsätter sig konservativa könsstereotyper.  Långt vågigt hår, rosafärgat här, blommiga skjortor/blusar, inget sexualiserande över kvinnokroppen utan istället likställs den mer med ett abstrakt konstverk,  och några inslängda blommor. Gillar speciellt låten King City, och på youtube finns videon i två versioner:

Officiell hemsida

NME, Radar Band Of The Week

NME, recension på debutskivan Wheare The Heaven Are We

Peace

3.  Den 17:e oktober har pjäsen Woyzeck premiärKungliga Dramatiska Teatern. Med bland andra Rebecka Hemse. Har velat sett den sedan jag läste att det var Sarah Kanes största inspiration (jag skulle ge mycket pengar för att få se hennes uppsättning från 1997.) Så här skriver Dramaten om den:

Woyzeck

av Georg Buchner

Michael Thalheimer tillbaka på Stora scenen med klassikern Woyzeck – en stor teaterhändelse.

Woyzeck är en av teaterhistoriens märkvärdigaste pjäser. Författaren Georg Büchner var bara 23 år gammal när han dog 1837 och bland de efterlämnade pappren fanns detta drama.  Kort och fragmentariskt, men vibrerande intensivt. Ett mästerverk.

Vi möter den förtvivlade och fattige soldaten Woyzeck som hunsas av sina befäl och utsätts för medicinska experiment. När hans hustru Marie bedrar honom krossas han av maktlöshet och begår en fruktansvärd handling. Historien hade verklighetsbakgrund – Büchner fångade upp den och än idag behåller den sin kraft.

Michael Thalheimer är en av Europas mest hyllade regissörer.  Han tillhör den konstnärliga ledningen vid prestigefulla Deutsches Theater i Berlin, där hans uppsättningar spelas kontinuerligt. Thalheimer arbetar för en rad stora europeiska teatrar och teaterfestivaler. Hans regikonst är avskalad men rik – han går till den glödande kärnan.

Thalheimers första besök på Dramaten var ett gästspel med Goethes Faust på Stora scenen 2006. Två år senare regisserade han Kasimir och Karoline, som blev en stor framgång. Hans återkomst med Woyzeck är en stor teaterhändelse.

Senast Woyzeck gavs på Stora scenen var 1969 av Ingmar Bergman. På Elverket gavs den 2003 i regi av Stefan Larsson.

4. Vill just nu läsa denna debutroman av Linn Spross (recensionen kommer från dagens SvD):

22 augusti 2013

Prosa: Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet, Linn Spross, 303 s. Wahlström & Widstrand

Det unga Sverige har inte varit så här politiskt inriktat sedan 1970- talet. Och själv kan jag inte fatta att jag just inledde en recension med formuleringen ”det unga Sverige”, men det är ingen idé att förneka det: vi blir alla äldre.

De senaste åren har aktivism och debatt varit det dominerande temat på skolgårdar och universitet, och framför allt i medierna. Och inte bara på kultursidor. Modetidningar som Rodeo eller Bon skriver nu mer om ras- och klassfrågor än om kläder och livsstil. Politik är inte bara en livshållning för väldigt många unga, det är också mode. På gott och ont.

För hur djupt går egentligen ett politiskt engagemang och i förlängningen ett politiskt liv? Räcker det med att avstå från kött och kunna referera Judith Butlers genusteorier för att säga att man lever politiskt? Vad avkrävs egentligen av den politiska människan i dag? Och vad innebär det att strunta i alla normer? De frågorna kretsar Linn Spross kring i en sällsynt samtida debutroman, ”Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet”.

Den utspelar sig på och kring Uppsala universitet, där den introverta statsvetaren Hanna möter den utlevande Imagine och kärlek uppstår. För Imagine finns inga frågetecken i hela världen – hon är lika tvärsäker i sitt politiska tänkande som hon är underhållande i sin gränslöshet. Konsekvens ligger inte för henne, hon är oberäknelig och impulsiv, och Hanna har ibland svårt att hänga med i hennes tvära kast.

Hanna har förvisso en del invändningar mot några av Imagines mer extrema påfund: Är det egentligen politiskt och moraliskt försvarbart att försörja sig på snatteri? Men hennes protester krymper till ett intet, åtminstone i början av deras bekantskap. På Imagines initiativ arrangerar de aktioner och politiska grupper med mer eller mindre (oftast mindre) lyckat resultat. Det står allt klarare att Imagine, precis som hennes namn antyder, lever i en fantasivärld som inte klarar alltför starka konfrontationer med verkligheten. Hon tar sig själv på oerhört stort allvar, liksom många andra i denna tid, som till stora delar präglas av rättrådighet.

Kanske finns det helt enkelt ingen anledning kvar att skratta i denna korrupta värld, men Linn Spross bok är i alla fall väldigt rolig. Hon har valt att tackla sitt ämne med lika stora delar humor och allvar, och hon balanserar det för det mesta väldigt bra.

Det finns en befriande mänsklighet i hennes sätt att sikta in sig på gliporna i tvärsäkerheten. Hennes sakliga och krassa observationer påminner mig ibland lite om Gun-Britt Sundströms, inte minst den tidiga romanen ”Oppositionspartiet”, som handlar om ett gäng kvinnliga aktivister i en helt annan tidsepok. Hade jag varit redaktör för den här boken hade jag dock strukit ner den en aning, ibland blir det väl mycket upprepning av liknande scener.

Samtidigt kan Spross beskriva den magiska, himlastormande vänskapskärleken mellan Hanna och Imagine på ett sätt som bara är så stort som den sortens relation i den åldern kan vara. Och scenerna mellan Hanna och hennes 68-aktivistmamma, som nog egentligen lever mer politiskt än Hanna själv är anspråkslöst innerliga.

Precis som Amanda Svensson och Sami Said har Linn Spross fångat ett nytt sätt att skildra samtiden, med flytande gräns mellan humor och allvar. Jag vet inte hur den här romanen kommer att kännas att läsa om tio år, men just nu önskar jag den riktigt många läsare – inte minst bland alla tvärsäkra men ändå så vilsna aktivister där ute.

ANNINA RABE

Sydsvenska dagbladet

Afronbladet

Sveriges Radio

1 till 5, från punk till Dramaten

(The Dead Boys – Ain´t It Fun)

1. Har just nu fastnat för punkgruppen The Dead Boys, och kan inte sluta lyssna på samma låtar om och om igen. Visste att jag gillade ovanstående låt, men var inte medveten om vilka som gjort originalet utan kände bara till Guns ´n Roses cover.

2. Såg en trailer för Arne Dahl-serien som SVT1, visar just nu. Skriker mot TV:n (och den som råkar vara i rummet just då): Men det är ju Paul! Får då förklara att jag menar Paul från Torka aldrig tårar utan handskar – mer känd under sitt riktiga namn: Simon J Berger. Som för i övrigt också är med i den skanaldrabbade Call Girl, som jag ser fram emot att se någon gång. Jag tyckte för i övrigt att jag kände igen skådespelaren när jag tittade på Gardells serie, för att googla honom, och upptäcka att han ju spelar huvudrollen i min svenska favorit tv-serie – Upp till kamp! Och att jag sett honom på Dramaten, i Tennessee Williams dramat Mannen i ormskinnsjackan, 2010. Han är ju överallt! Men det är trevligt, för jag tycker i alla fall att han är ganska lysande. Gillar också väldigt mycket hur man porträtterar Paul, för han känns som, en blandning mellan Anthony Blanche från Brighshead Revisited och Oscar Wilde, vilket är en väldigt fin blandning.

3. Får lov att skriva in en påminnelse i dagboken, för att påminna mig själv om att skriva in en påminnelse i mobilens kalender, om att ta mina mediciner. Vaddå tankspridd?

4. Har köpt den finaste tröjan i världshistorien på second hand:

5. Dissekering  av ett snöfall var perfekt. Så jäkla bra. Åh vad jag tycket om Sara Stridsberg, och jag tycker nästan mer om henne efter att jag läser att hennes influenser är: Marguerite Duras, Elfriede Jelinek, Sarah Kane och Unica Zurn. Åh, vad jag önskar att jag skulle kunna skriva som hon. Hon har verkligen en förmåga (likt Kane) att skriva de mest perfekt meningar, rent estetiskt är de perfekta, men också alltid proppfulla med mening. Detta får mig också att inse att jag måste läsa Duras, för de andra tre älskar jag ju.

DN:s recension av Stridsbergs Dissekering av ett snöfall

SvD:s recension

DN:s recension av Stridsbergs Medealand och andra pjäser

Svd:s recension

Stridsbergs Sommar 

om Stridsbergs Augustprisnominering

Språkligheter och citat

(Patti Smith – Land)

Tar ibland med Drömfakulteten när perioder av väntan väntas, vare sig det är tunnelbaneresor eller köer, någon annan dag får Eterneller trilla ned i min tygkasse. Öppnar någon sida som markerats med en färgglad post-it lapp och börjar läsa Stridsbergs ord. Fastnar vid sida 122, där Valerie får Silkespojken att gå igenom alfabetet, där han nämner ett ord för varje bokstav.

SILKESPOJKEN: […] Q… Jag vet inga ord som börjar på Q. Det finns inga ord som börjar på Q.

VALERIE: Quoailler.

SILKESPOJKEN: Jag kan inte spanska.

VALERIE: Det är franska. Att vifta på svansen. Eller querelle. Betyder bråk.

Fastnade vid ordet querelle, för det råkar vara namnet på en roman av frankrikes enfant terrible Jean Genet från 1953, där huvudkaraktären heter Georges Querelle. Ett sammanträffande? Herr Genet var alltid väldigt noggran och fantasifull när det gäller namnen på karaktärer i hans romaner. I hans mest kända bok, Our Lady of the Flowers (Notre Dame des Fleurs) finner vi exempelvis Divine, Darling Daintyfoot och möraden och bråkstaken Our Lady of the Flowers. Hur fantastiskt är inte det? Kunde inte riktigt släppa Querelle, utan tog fram min växande citatlåda, och letade fram några stycken från romanen som jag fann extra minnesvärda (och därför låter dessa husera i mitt externa minne.)

The mirror were vacant, pure, amazingly close to the unreal, having nobody and nothing to reflect.

He knew the horror of being alone, seized by an immoral enchantment in the midst of the word of living.

Little by little, we saw how Querelle – already contained in our flesh – was beginning to grow out of our soul, to feed on what is best in us, above all on our despire at not being in any way inside him, while having him inside ourselves.

Men vill återvända till Stridsberg ett slag, för den 30 augusti har Dramaten nämligen urspemiär av denna författares nyskrivna pjäs Dissekering av ett snöfall (perfekt titel.) Från teaterns hemsida lånar jag deras beskrivning av verket:

”Naturen förstör kvinnan. Kvinnor lever som fladdermöss eller ugglor, slavar och föder barn som djur och dör som maskar.”

Sara Stridsberg är tillbaka på Dramaten! Hennes nyskrivna pjäsDissekering av ett snöfall är inspirerad av historien om Drottning Kristina. Här möter bitar av en biografi vår samtid. Stridsbergs porträtt av denna konungaflicka sällar sig till hennes tidigare studier av normbrytare som Valerie Solanas och Medea.

Vilken är min uppgift? undrar Konungaflickan. Filosofen svarar: Tvivlet är visshetens början. Ni som alla andra är dömd till frihet.

Hon är född till och uppfostrad som regent. Men hon vill inte gifta sig. Inte föda barn. Hon vill vara kung! Vad ska riket ta sig till med en sådan oregerlig monark?

En intressant artikel med feministisk blick på hennes verk

Om kvinnan i Fria tidningen

Recension av Medealand och andra pjäser