It’s a dangerous time for young men: en dialog.

”Nu håller du käften, okej?” krävde Sara med hopbitna käkar.

”Mm…”

”Kommer du göra som hon vill nu?” skrattade Alexandra.

”Mm…”

”Och vad ska du göra nu?”

”Göra?” frågade han och tittade på henne förvirrat.

”Ja! Herregud. Vad. Ska. Du. Göra. Nu? Fattar du inte?”

”Eh… göra? Menar du säga?”

”Åh, han är så korkad nu!” fnittrade Alexandra och fimpade cigaretten.

”En ledtråd: det var varmt med ’säga’.”

”Åh, eh… du menar… åh. Okej. Mm, vänta. Eh, sorry. Ja – jag, eh, ja jag är ledsen.”

”Du tycker väl ändå inte att det dög?”, undrade hon och kikade på Sara.

”Kommer någonting någonsin att räcka?” frågade Sara mest till sig själv. ”Nope. Nope, det räcker inte, du har rätt. Fan. Så klart han inte gör rätt.”

”Va – Vad vill du jag ska göra, eh, säga, jag menar, eh?”, sa han och hackade tänder.

”Har du inte fattat det ännu? Fan! Jag vet inte om jag kan längre…” sa Sara, hon skakade på huvet.

”Jo då. Såklart du kan. Såklart. Det var ju din idé! Du sa ju att du inte visste om du skulle stå ut längre. Annars. Eller hur Sara? Du hade inget val längre? Det är okej. Allting är okej.”

”Varför – varför kunde du bara inte? Fan, jag vet inte? Varför?” fråga Sara och drog håret upprepade gånger bakom örat. ”Om du bara låtit mig vara? Om du inte – .”

”Vad, eh… vad ska jag säga?”

”Någonting, fan, nånting bara som duger. Som hjälper. Inte bara… stirra ned i marken och hoppas att allting bara försvinner! Allting är ju ditt fel. Ditt jävla fel. Om du bara kunde –”

”Ja, Sara, vad hade det hjälp om han hade gjort?”

”Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte om jag vill vara här längre, jag vet inte.”

”… Sara. Det är dags.”

”Jag önskar att jag bara kunde göra om allting.”

”Ja, ja, ja. Men få honom att säga det. Herregud.”

”Jag vill sova. Jag ville sova nu.”

”Men titta på honom?”

”Jag skulle bara vilja sväva iväg.”

”Fan.”

”Jag skulle – Vad hade jag kunnat göra, ändra, för att – slippa?”

”Mm, f’låt.”, sa han och försökte fokusera blicken på Sara.

”Ja, jag tror inte sår bara kan läka sådär.”

”Sara?”, undrade Alexandra till slut och gick ut från rummet när hon inte fick något svar.

”Jag önskar att jag bara slapp.”

”Eh, förlåt. Mm, vad – ska jag säga det igen? Eller, mm, ska – .”

”Jag önskar – .”

Släcka elden: en inre monolog.

Jag vilade handryggen mot den kalla fönsterrutan och lät det svalka den brännande känslan. Låta den få vila ett tag. Åh, herregud. Åh, fan – jag vill inte. Men det är fint här i alla fall, träden –. Det är fint. Och jag behövde det här. Kanske kommer det inte alltid att behövas att 10 personer tjatar för att få mig att göra nått sånt här? Kanske. Kanske kan det bli bättre. Varför måste vädret vara fel? Det skulle kännas bättre om det inte vore så jävla lugnt. Kunde det inte ösregna istället? Vem tyckte att sol var en bra idé? Jag är glad att jag kom iväg till slut. Om jag säger det tillräckligt många gånger kanske jag kan känna mig glad och –. Men vad ska jag göra? Imorgon… Åh, nu är det tillbaka igen, det bränner. Upp från fingertopparna till handleden. Och på högerarmen gör huden ont. Och, jag kan känna hur mina fötter börjar domna. Och jag är trött, men det är jag ju jämt nu för tiden. Och –. Jag kan ju hålla på hur länge som helst, men det sa han ju att jag inte skulle göra. Men hur fan stoppar man –. Sen på tisdag är det dags igen. Men jag vill verkligen, verkligen inte. Jag vill bara inte. Åh, jag önskar att det kunde vara en lösning att bara stanna här, jag skulle inte behöva träffa någon, skafferiet verkade ju hyfsat fullt och det fanns mycket ved ute i skjulet. Det vore möjligt, om det inte vore omöjligt. Jag borde egentligen meditera. Jag bordet det. Jag –. Jag borde ta upp appen. Eller så kanske jag kan skippa att gå och hämta mobilen? Testa. Nu. Själv. När jag sitter här. Okej, hur var det nu? Först känna kroppen mot underlaget, okej, fönstret är kallt – tack och lov, kuddarna är faktiskt bekvämare än de ser ut, fötterna är domna, okej skit i det. Det drar lite från fönster, det är kanske inte så konstigt, stugan ser ju rätt gammal ut, det är väl knappast treglasfönster här ute mitt ute i ingenstans. Och jag kan höra brasan, det är ett sånt trevligt ljud. Sen fokusera på andningen. Jag känner hur bröstkorgen fylls och sen töms, luften går ut från munnen och näsborrarna. Åh, okej. Det här kanske funkar. In och ut, in och ut, in och ut. Fan, nu sticker det också i fötterna. Jag kanske borde resa mig och gå runt lite. Ah, det känns lite bättre. Nä, juste ja, jag mediterade ju. Och när jag sitter kan jag vila handen mot glaset, och det hjälper ju faktiskt, även om det antagligen bara är place –.

Jag har glömt att ta min medicin. Helvete. Okej, medicinen först, jag måste verkligen sätta in ett larm i mobilen, åh, det sa han ju men det glömde jag, herregud, min hjärna fungerar verkligen inte ordentligt just nu. Medicin ja.

Såja, det var nog bra att hämta vatten också. Och det var duktigt av mig att orka göra en macka. Jag skulle meditera, ju. Men först ska jag äta och dricka mitt vatten. Nu har jag i alla fall tagit medicinen och det är tidigare än när jag kom på det igår. Okej, försökt två. In och ut. Hur länge skulle jag göra det här? Jag kanske kan gå vidare nu? Skit samma. Okej, och så känna av från huvudet och ned. Fan vad jag hatar det här. Och jag vill verkligen bara resa mig och gå när han tar upp det som något vi borde prata om. Det vore så tillfredsställande, bara gå, och kanske slänga igen dörren. Det skulle jag ju aldrig göra. Men det vore roligt att se hans ansiktsuttryck om jag gjorde det. Okej, okej, okej, hjässan, ansiktet, läpparna, halsen, axlarna, ryggen, armarna, där –. Skit samma. Brösten, magen, höfterna, rumpan, låren, vad –. Okej, nu får det räcka. Och så skulle jag tömmar huvudet eller låta tankarna gå dit de vill. Det här är så konstigt, nä, jag skulle ju inte… Okej. Och så tillbaka, glaset kallt, nu börjar kudden kännas rätt hård och det är lite väl kallt, kanske är det dags att lägga lite mer ved på brasan. Nä, nu räcker det. Vänta, tog jag medicinen eller lämnade jag tabletterna på handfatet? Jo, men det gjorde jag ju, jag tänkte ju på hur trött jag såg ut i spegeln. Jag har nog aldrig varit så här blå under ögonen. Kanske borde jag ta en tupplur? Det var ju meningen med att åka hit, ja, eller en del av meningen. Förhoppningsvis kan det börja hjälpa snart. Men så ska jag ju träffa honom igen på tisdag. Har jag arbetsterapeuten direkt efter? Gud, jag minns verkligen inte. Åh, jag orkar inte. Och vad var det på onsdag? Åh, nej, nej, nej – alla har väl ändå en gräns? Fan –. Träden? Okej, löven är, orangea. Svart mot vitt. Träd som en dalmatiner. Träden är många. De är… tråkiga. Herregud. Vad spelar det för roll? Önskar verkligen att jag hade en internetuppkoppling här ute. Men ändå, jag har klarat två dagar. Jag skulle verkligen vilja kolla på en halvtimme Youtube-videor med gulliga kattungar just nu. Eller kanske till och med ha en som sällskap just nu. Det vore… bättre. Kan man ha en katt som ett servicedjur? Men fördelen med en hund är ju att den väl skulle kunna påminna om medicin och sånt. Det är ju en bra grej. Det kanske jag kan ta upp på tisdag. Fråga, man kan alltid fråga. Fan, jag skulle ju… Åh, gud den där ekorren, herregud så söt. En stödekorre? En stödkanin som Floras kompis hade? Hinner jag springa och hämta min mobil och ta ett foto? Inte en chans. Den lär vara borta så fort jag kommer in i sovrummet. Åh, den får ju hjärtat att typ brista så gullig den är, åh, den har hittat ett ekollon… Jaha, nu är den borta. Det var ju typ helgens underhållning. Fan vad kallt det är. Juste ja, skulle ju lägga på mer ved – ah. Bättre.

Åh, fan, jag glömde köpa tågbiljett hem!

Dikt: Efter.

Det är vackrare genom dina ögon. Kanske är din syn bättre? Det jag minns är inte det jag såg. Kanske är det alltid så.

Ville jag åka dit innan? Tåg? Flyg? Båt? Jag vill se det du såg.

Om jag söker tillräckligt i snön kanske jag kan hitta dina fotspår? Måste jag utföra beräkningar om hur fort snön faller i förhållande till vindhastighet? I sådana fall kommer jag rasa redan vid första hindret och fall handlöst ned och färga snön med näsblod. I sådana fall kommer jag inte få se en endaste snöflinga.

Det finns en genuin rädsla över att frysa ihjäl. Precis som de gamla polarupptäckarna. Men jag vill inte återupprepa deras resa. Bara din.

Rejäla kängor. Underställ. Täckjacka. Täckbyxor. Raggsockor. Vantar. Mössa. Lager på lager. En tillräcklig stor väska. Hur stor är en tillräckligt stor väska?

I alla drömmarna snöar det. Alla ljud absorberas av massorna. Ljuset reflekteras; bländande. Men drömmen överensstämmer inte med verkligheten. Det har varit den varmaste månaden. Att vakna och svettas överensstämmer inte. Att inte se snö överensstämmer inte. Det spricker, ingenting håller längre ihop.

Mat. Antal kalorier per dag multiplicerat med antalet dagar. Förväntas jag kasta extra mat till svältande isbjörnar?

Tundra. Taiga. Glaciärer som kalvar. Domedagsvalvet. Till Jordens gränd, tills det inte finns ett längre bort. Jag vill se solstrålarna från samma vinkel som du.

Fantomsmärtor: nacke, axlar, rygg. Musklerna spänns som gitarrsträngar; dissonansen skär sönder. Fantomfryser ända in i varenda cell, en arme som når överallt.

Om jag köper böcker av Sir Edmund Hillary är jag på väg då?

Ren. Fjällräv. Fåglar över en horisont.

Permafrosten kan nå 400 meter ned i marken. Töning. Kalvning. På väg bort, försvinnande.

Eider. Tärna. Lunnefågel.

Drömmar som är drömmar som är drömmar. Medan jag drömmer att jag vaknar och allting är som det alltid är på morgonen. Men kallt. Men snö. En millimeter fel. Eller så har jag glömt biljetterna. Hur långt kan permafrosten nå?

Kommer jag hinna dit innan det försvinner? Kommer jag se det? Din snö. Din himmel. Ditt karga landskap. Kommer jag? Din tavla.

(Inspirerad av Lars Lerins Arktismålningar)

Mitt skrivande som ett rum.

Livet pågår där utanför. Spår sipprar in – antingen förstärkt eller som om öronen är stoppade med bomull. Skriande eller mjukt. Livet pågår fortfarande men du är inte en del av det – inte just nu. Den mjuka varma filten. En het dusch som värmer upp varenda cell. Du är inte ensam, hela världen finns där, men bara inte just nu.

300: det växer fram, en murgröna där nya små löv går att se varje gång du blinkar.

Du bestämmer. I förarsätet, händerna på ratten. Du äger allt. Varje ton ligger i dina händer. Det mörknar, volymen skruvas ned. Vågorna kommer och går, ibland en ström och när du som mest önskar endast några droppar. Det finns ingen rim och reson, inga förklaringar. Ibland går du därifrån tillfredsställd annars lika törstig som innan, med en inneboende frustration.

700: det är vackert att se hur något som såtts blomma upp.

Det är ett utlopp, ett tydligt val. Det mörknar. Fritt spelrum. Gör vad du vill. Skapa kaos. Stick en knivsegg genom en målarduk – det är konst. Döp en färgnyans efter ditt namn. Eller 63 minuter oljud. Vad ser du? Vad vill du se? Cassiopeja, hon sitter fast där uppe. Jätte efter jätte, spejande ned – du är uttittad. Ett W för dubbel victory.

1100: tänk vad människan är kapabel till, ur något så litet växer något större fram.

Alla fönster som kan ses är nedsläckta. Månen duger som sällskap. I staden syns ju inga stjärnor bara flygplan. Taket har rullats upp. Med månen – en slags alternativ solenergi; du laddas. Ljudet av en siren. Fulla män som skriker fotbollsramsor. Tydligen går tiden framåt, vem hade kunnat gissa det? Näktergalen toner, en klassiker. Kranen stängs av.

Ofelia nr 1.

1.

Jag hörs inte.

Min röst är för svag, för ljus, för bräcklig.

Den försvinner i vimlet av de mer betydande – mina vänner, mina släktingar är alla viktigare, och ja… han

Jag är hon som dränker sig i varje föreställning.

De begär det av mig. De förväntar sig det. De applåderar till och med.

Hon som avmålades av Waterhouse, och Millias på en blomsteräng, flytandes på vattenytan, omgärdad av blommor.

De (männen) tycks gilla blommorna – de högtravande regissörerna och de lovordade konstnärerna.

De har blivit mitt motiv  utan att jag har fått säga något om saken

Han bad mig aldrig om lov.

För jag tillfrågas inte.

Männen som skapar. Männen som agerar. Mannen som skrev mig, skapade mig. Mannen mitt på scenen. Han som har huvudrollen.

Min popularitet kommer och går, ibland uppmärksammas jag och ibland glöms jag bort.

Jag förväntas hålla mig till kulisserna, men inte bokstavligen.

Jag finns ju med i varje föreställning trots all.

Jag är ju hon som tar livet av sig i varje föreställning.

I varje målning. I varje analyserande avhandling.

Det är min roll.

Det är därifrån min betydelse tas ifrån. Allt tolkas utifrån detta.

Journalisterna frågar sig – var det trovärdigt? Skörheten? Galenskapen som blommar ut?

Det är inte jag som har huvudrollen. Det är ju… han

Min pappa försökte hjälpa. Det tror jag verkligen. Han gjorde sitt bästa.

Försökte. Försökte. Försökte.

Men det var ju aldrig mitt val. Vad som hände sen. Jag följde bara manuset. Gör det jag blir tillsagd. Varenda jävla kväll.

Jag tror jag älskade honom. Jag tror faktiskt det. Efter så många föreställningar kunde man ju tro att jag skulle veta säkert, men omständighet varierar ju så – det gör ju inte det hela lättare.

Jag tyckte om honom. Det är tydligare. Ibland lekfull, ibland brådmogen, ibland gravallvarlig.

Olika länder, olika ansikten, olika språk. Nästan som om det vore olika män.

Men varje gång tvingas jag ta livet av mig. För jag har inget annat val. För jag följer ju bara manus.

Röster filtreras bort. Det är väl ingen nyhet? Vissa betraktas med ett större värde. Det spelar inte ens någon roll vad de säger. Eller om andras budskap är viktigare.

Hur högt man än skriker hörs man inte. Man. Ha. För min röst är för svag, för ljus, för bräcklig. Den stöds inte med testosteron från pungen, från hjärnan. Som om jag valt det själv.

Det är ju bara ett spel. Ett skådespel. En konstruktion. Med förväntade beteenden, intressen och ordväxlingar.

Och som sagt – jag gör ju bara vad jag blir tillsagd. Jag har ingen egen fri vilja. Jag existerar i orden tryckta på bokens sidor. Jag existerar inte mellan föreställningarna.