1 till 5, från punk till Dramaten

(The Dead Boys – Ain´t It Fun)

1. Har just nu fastnat för punkgruppen The Dead Boys, och kan inte sluta lyssna på samma låtar om och om igen. Visste att jag gillade ovanstående låt, men var inte medveten om vilka som gjort originalet utan kände bara till Guns ´n Roses cover.

2. Såg en trailer för Arne Dahl-serien som SVT1, visar just nu. Skriker mot TV:n (och den som råkar vara i rummet just då): Men det är ju Paul! Får då förklara att jag menar Paul från Torka aldrig tårar utan handskar – mer känd under sitt riktiga namn: Simon J Berger. Som för i övrigt också är med i den skanaldrabbade Call Girl, som jag ser fram emot att se någon gång. Jag tyckte för i övrigt att jag kände igen skådespelaren när jag tittade på Gardells serie, för att googla honom, och upptäcka att han ju spelar huvudrollen i min svenska favorit tv-serie – Upp till kamp! Och att jag sett honom på Dramaten, i Tennessee Williams dramat Mannen i ormskinnsjackan, 2010. Han är ju överallt! Men det är trevligt, för jag tycker i alla fall att han är ganska lysande. Gillar också väldigt mycket hur man porträtterar Paul, för han känns som, en blandning mellan Anthony Blanche från Brighshead Revisited och Oscar Wilde, vilket är en väldigt fin blandning.

3. Får lov att skriva in en påminnelse i dagboken, för att påminna mig själv om att skriva in en påminnelse i mobilens kalender, om att ta mina mediciner. Vaddå tankspridd?

4. Har köpt den finaste tröjan i världshistorien på second hand:

5. Dissekering  av ett snöfall var perfekt. Så jäkla bra. Åh vad jag tycket om Sara Stridsberg, och jag tycker nästan mer om henne efter att jag läser att hennes influenser är: Marguerite Duras, Elfriede Jelinek, Sarah Kane och Unica Zurn. Åh, vad jag önskar att jag skulle kunna skriva som hon. Hon har verkligen en förmåga (likt Kane) att skriva de mest perfekt meningar, rent estetiskt är de perfekta, men också alltid proppfulla med mening. Detta får mig också att inse att jag måste läsa Duras, för de andra tre älskar jag ju.

DN:s recension av Stridsbergs Dissekering av ett snöfall

SvD:s recension

DN:s recension av Stridsbergs Medealand och andra pjäser

Svd:s recension

Stridsbergs Sommar 

om Stridsbergs Augustprisnominering

Annonser

Tankar efter TRIBUNAL 12

Var inte där speciellt länge, för vädergudarna hatade oss, vilket självklart ledde till dålig uppslutning (i alla fall tiden jag var där, hoppas att alla bara var på lunch eller nått.) Men det var intressant. Hade under lördag morgonen läst på om Russell-Tribunalen (eller, ännu hellre – Russell-Sartre-Tribunalen), och om man vill vara optimistisk kan man tänka såhär – Bertrand Russells tribunal ägde rum 1966, och det tog till 1975 innan Vietnamkriget tog slut, så… kanske lever vi i en värld utan gränser, där vi alla respekterar varandra och lever på lika villkor år 2021?

Dagen därpå (även kallat igår) läste jag igenom häftet som agerade teater program, och fastnade för en text skriven av den fantastiska Nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Hon talar om psykologin bakom främlingförgentlighet, och hur vi fina, vita, rika människor (host-host) som menar att muslimerna inte går att integrera i vårt fina, vita samhälle. Men det som fastnade hos mig var tanken på vilken förändring det skulle kunna innebära om vi sket i nationsgränser, och istället försökte ta hand om varandra, vilket land det än må tillhöra, vilken Gud de än på tillbe, vilket språk de än må tala, vilket kultur de än må identifiera sig med.

Och jag kom då att tänka på Pjotr Kropotkin, rysk anarkist som levde under andra halvan av 1800-talet. En av hans teorier gick ut på att samhällen som tar hand om varandra, som håller ihop, är dem som evolutionsmässigt överlever. Alltså raka motsatsen till Darwins smått barbariska idéer om att de starkaste överlever, och att allt handlar om kampen för tillvaron. Istället SOLIDARITET! Kropotkin såg istället ömsesidig hjälp som evolutionens drivkraft.  Ett citat av denna man:

Där makten finns, finns ingen frihet.

Och när jag fortsatte läsa på föll några saker på plats för mig – för jag har dumt nog alltid ansett Dawvins ord som sanning, i detta sammanhang, och helt glömt bort att naturvetenskapliga sanningar, endast är sanningar tills en ny teori bättre förklarar ett fenomen (här evolutionen.) Dessutom har jag alltid haft så svårt för högerns grund filosofi, om att människan alltid får vad den förtjänar, och därför ska politiken också fungera på samma sätt, så om någon har förlorat jobbet, har denne alltså misslyckats, och har därför inte rätt till bidrag, eller några pengar, till personen kan bistå samhället igen. Det är ju väldigt Darwinistiskt egentligen.

Så nu måste jag bara ta och leta reda på några vetenskapsmän som sedan dess funnit bevis för Kropotkins filosofi (han var visserligen själv naturforskare.) Men hur som helst, fint och uppmuntrande att se att inte alla vetenskapsintresserade trott att starkast vinner, utan att det istället handlar om att ta hand om de svaga, och att de samhället som gjort detta bäst, också klarar sig bäst. Kanske finanskrisen skulle kunna föra fram några bra exempel på detta?