Ett nytt Storbritannien – men ingen vet vad det betyder.

Jaha. Så det här resultatet var ju inte det man önskade precis. Vaknade som jag hade tänkt vid åtta. Läste och låg sedan och stirrade upp i taket ett bra tag. Sov ett litet tag till. SVT har varit på under dagen för analyserna. Nicholas Aylott har lugnat mig en smula i alla fall. Han är bra på analyser, och det blir ju extra svårt att ogilla honom med tanke på att jag ju dessutom haft honom som föreläsare.

Kanske kan det komma något gott ur det här? Kanske kan reformer kring EU börja genomföras, om öppenhet (både gällande den faktiska politiken och hur den genomförs)? Kanske kan detta leda till att Skottland och Nordirland kan bryta sig loss från Storbritannien? Kanske kommer det kunna gå att åka dit och jobba enkelt ändå?

Men det känns så läskigt om Boris Johnsson skulle bli premiärminister där. För han är ingen politiker, utan en clown. Om kan han bli premiärminister betyder det dessutom att Donald Trump trots allt borde kunna bli president i USA – och hur läskig låter inte den världsbilden?

Annonser

Brexit eller bremain (förkorningarnar är fåniga…)

Har gjort mig redo för uppesittarkväll framför BCC. Med obligatoriska popcorn (politik är spännande ju!). Herregud vad nervöst det är. Jag är ingen morgonmänniska, men funderar seriöst på att ställa klockan på åtta, kolla nyheterna om vad resultatet blir och somna om ett tag till.
Just nu Should I stay or should I goTV4.

Efterföljden

Från klockan 20:00 till 00:30 följe jag med spänning SVT:s valvaka, men hade även ETC:s och The Guardians uppe på datorn. Och det var spännande, upprörande och glädjefyllt. Vi börjar med det viktigaste – FI nådde hela vägen in i EU-parlamentet, och Sverigedemokraterna likaså. SD:s resultat speglas även i resten av Europa, tyvärr – högerpopulism och rasism ligger inte längre i horisonten, utan är nu ett av huvudmotiven i Europeisk politik, precis som man gissade skulle ske när ekonomin började sjunka vid 2008, och nu verkar den politiken vara här för att stanna. Någon av FI:s medlemmar benämnde SD som deras fiende, vilket är ganska talande för de båda partiernas politik. UKIP (UK Independence Party) i Storbritannien fick 28% (partiledaren Nigel Farage har sagt att han beundrar Putin som politiker, vad säger egentligen det?), och gick alltså om Labour som det största partiet, Le Pens Natinella Fronten får 25%, Danskt Folkeparti är även dem störst i landet på 26%. Nazister har kommit in i parlamentet, både från Tyskland (som har tagit bort ”spärrgränsen”, efter ett domstolsbeslut anses den nu odemokratiskt) och Grekland, men även ett högerpopulistiskt parti som försvarar Hitler, och menar att han inte visste om förintelselägrens (tyvärr minns jag inte vilket land detta parti tillhörde, men jag ska gräva lite.)

DN länkade till en artikel skriven av den brittiska skvallertabloiden The Sun (Rupert Mudoch ägt) där de ”granskar” extrempartierna som fått stolar, det är dömda brottslingar och nazister, samt vår egna Soraya Post, och som DN skriver ”Hennes ‘brott’ verkar dock bestå i att vara feminist, enligt tidningen”.

Att Miljöpartiet nu är Sveriges andra största parti är verkligen något att hurra för, eller göra en piruett, high five, eller hur du nu gillar att fira. Det säger bra saker om Sveriges syn på vilken framtid vi vill ha. En framtid där vi faktiskt har någon natur att tala om, och inte den från dystopiska science fictionromaner. Tyvärr verkar denna trend vara relativt isolerad i Europa, där ekonomi, jobb och den ekonomiska krisen ligger högst upp i folks prioritets listor. Medan hemma hos oss har den ”röd-gröna-röran” varit noga att framhålla att den ekonomiska krisen kan räddas med en energiomställning som kan leda till nya jobb, för alla miljontals personer utan. De gröna stolarna i parlamentet är nu lika många som innan valet. Att The Green Party i Storbritannien gått behålla sina två stolar anses som ett gott resultat, och det säger en del.

Något som var intressant var att få reda på (och delvis ta reda på) att flera länder i Europa har valplikt, Alexandra Pascalidou informerade som deltagare i SVT:s valvaka, att man tvingas rösta i Grekland, om man inte kan intyga att man är utomlands eller allvarligt sjuk, och att straffet är böter. Det är även obligatoriskt valdeltagande i Italien, Belgien, Luxemburg och Nederländerna, vilket skjuter upp valdeltagandet till runt 90%. Landet som i gårdagens val hade sämst valdeltagandet, på ynka 13% var Slovakien, och man undrar hur landets valkampanjer sett ut.

1 till 6, en söndag

1. Igår såg jag den bästa pjäsen jag kanske sett på åratal. Den vara bara, wow. Jag kände mig alleless ställd när den väl var slut, och hade svårt att komma tillbaka till verkligheten (apropå det jag skrev om läsupplevelser  och hjärnförändringar.) Skulle försöka laga middag när jag väl kom hem, och det gick bara inte att fokusera. Till pjäsen, som för i övrigt inte ens sågs på en teater – utan istället i Bio Rios salong, sänt från den underbara National Theatre i London. Och pjäsen var King Lear, som jag tidigare bara läs.

NTLive_KL_DigitalA5Landscape

Uppsättningen har hyllats av London-pressen, och jag kan bara hålla med. Tyvärr har de bara en visning av den, men i höst kommer de bland annat också sända Medea, från samma teater, och den planerar jag också att se. Hela idén om att sända teater, opera och balett till biografer runt om i Europa är hur bra som helt, och jag har nu, tack vare detta, sett Aida, Törnrosa och denna. Det enda jag har att klaga på är att Bio Rios duk sitter väldigt högt upp, och alla tre föreställningar jag sett har var +3 timmar, vilket resulterar i viss stelhet i nacke och axlar. Men det är också det enda! Ekologiskt kaffe och te säljs till föreställningen, samt bakverk, det vanliga bio-godiset, Cuba Cola (!), samt vin och öl. Och jag måste säga att det gick förvånandsvärt fort att komma in i det gammelengelska Shakespeare-språket (även om tyvärr en del av publiken försvann under pausen, för lätt är det ju ändå inte.) Skådespelarna var fenomenala, och förutom Simon Russell Beale själv som kungen Lear, stack även Tom Brooke som Edgar ut. Det går att läsa mer om pjäsen här och här.

2. Ska dessutom i höst se Dramatens uppsättning av Rikard III, med Jonas Karlsson i huvudrollen. Och efter igår vill jag se den extra mycket, det är som om mitt blodomlopp skriker efter mer Shakespeare, nu! Planen är i alla fall att innan dess se Sir Laurence Oliviers filmversion av föreställningen, från 1955, som jag faktiskt inte sett. Helt klart ett misstag från min sida.

3. Ett gäng fantastiska rock-människor har skapat ett tribute-album till den lika fantastiska Jeffrey Lee Pierce (har tidigar eskrivit om honom och hans band The Gun Club här och här) och låten som jag bokstavligen inte kan sluta lyssna på är en cover av Nobody’s City från plattan Mother Juno, och inkluderar inga mindre än Iggy Pop, Nick Cave och Thurston Moore (från, såklart, Sonic Youth). Låten gör mig bara så glad. Och gitarrsolot cirka 3 minuter in påminner mig väldigt om Television. Albumnamnet är Axels & Sockets,  och ges ut från Glitterhouse Records, där den går att beställa, både digitalt och i cd-format (köper någon cd-skivor längre?).

4. När min bror fyllde 23 förra helgen hittade jag det finaste kort till honom (älskar kort, men brukar vanliga göra egna med fina papper, roliga pennor och kalligrafi) och motivet var från en gammal affisch föreställande Australiens fauna, på Bysis bokhandel. Gick tillbaka några dagar senare och plockade upp två kort till mig själv, samt ett nytt anteckningsblock. Korten föreställde (det klassiska) George Orwell-fotot, framför en BBC mikrofon.

tumblr_mcmdelc52l1rovfcgo1_1280

Fast i blekt färgat

Samt ett motiv från textildesignen Lucienne Day, som jag älskar en massa (och är utgivet av Victoria and Albert Museum.) Hennes motiv är väldigt häftig.

250px-Lday_1

Motivet heter Palisade

5. Ni vet det engelska ordspråket ”never judge a book by it’s cover”? Jag tror inte alls på det. Jag har hittat många böcker, helt enkelt genom att jag blir intresserad visuellt av ett bra omslag. Besökte min närmsta second hand-affär, och kom därifrån med två titlar. Den ena är en pjäs, som jag läst och älskar, med den längsta och bästa titeln: The persecution and assassination of Jean-Paul Marat as performed by the inmates of the asylum of Charenton under the direction of the Marquis de Sade av Peter Weiss, i en pocketutgåva från 1967.

Och! När jag googlade efter pjäsen, upptäckte jag att filmversionen (som jag inte sett) nu finns upplagd på youtube!

Den andra boken var en jag aldrig hört talas om, med detta omslag:

in-the-miso-soup

Okej, coolt omslag. Titeln är alltså In the miso soup, skriven av den japanske författaren och regissören Ryu Murakami. Sen vände jag på boken och läste följande lilla text: ”A writer with a talent to burn… Fellini and Gunter Grass, David Bowie and Dostoevski, Garcia Marquez and Mike Leigh’s Naked all come to mind.” Om den lever upp till allt detta, åh… Lovar att skriva ihop en lite recension så fort jag läst den (förutsatt att jag kan sluta läsa Sherlock Homes noveller, vill säga.)

 6. Det här kanske låter märkligt, men jag ser så fram emot den 25:e maj, även känt som vad? (Vem gissar rätt?) Jo – det är Sveriges röstningsdatum till EU-val. Yay! Visste ni förresten att alla EU-länder inte röstar en och samma dag, utan det är utspritt mellan den 20:e och 25:e. Och i år är det inte vilket år som helst utan supervalåret 2014! Ikväll är det stor tv-debatt på Agenda, kl 20:00, på SVT2. Valupptakten är igång inför EU-valet, sedan igår, och jag ser bara fram emot det. Söder tycks vara täckt av valaffischer för just Centern och Kristdemokraterna. Apropå det, jag gjorde något sånt där val-test, för såna är ju alltid kul, och det sade att partier som passade bäst ihop med mina åsikter var Kristdemokraterna. Vad?!!! Var typ förnärmad en hel helg. Hur i hela värden kom den fram till det? Visst, medmänsklighet är viktigt, och den solidariska tanken borde driva EU, men å andra sidan är jag ju vänster och ateist, så det störde mig en smula. Just nu är allt det här spännande, och förhoppningsvis är Sverige nu redo för förändring (ta i trä). Statistiken talar för det, och det går dåligt för Alliansens mindre partier. Och! – det går bra för FI. En (stor) del av mig vill rösta på dem, men, problemet är ju att om de inte kommer in, i EU-parlamentet eller riksdagen, är det ju lite av en bortkastad röst, och med det en röst nästan för Alliansen. Så jag är splittrad, och jag vet inte. Ju mer jag läser, desto med förvirrad blir jag.  Men en annan del av problemet är ju, om fler tänker som jag, och inte röstar på FI, så kommer de ju automatiskt inte inte någonstans. Så jag vet inte… Men jag gillar Malin Björk, och det hon sade på Toppkandidaterna, även om programmet kändes jäktat och barnsligt. Och vad sjutton har det för betydelse om man vet vilka som vann Eurovision om man ska sitta i EU-parlamentet? Fånigt.