Miss Representation

Jag såg igår den fantastiska dokumentären Miss Representation på Netflix. Den var lite triggande i börjande (skärande och ätstörningar), men handlar om hur kvinnor porträtteras i media och populärkultur. Den är amerikansk, så det flesta exemplen kommer ju då från Hollywood, amerikanska dokusåpor och fruktansvärda kabel nyhetssändningar. Sättet som media pratar om starka kvinnor med makt som Hillary Clinton, klichéer och stereotyper i film och dokusåpor – som super sexiga (för mannen att vila ögonen på) eller bitchiga (där de hela tiden fightar med varandra). Det kändes som en viktig film att ha sett, och den fick mig att fundera över en hel del saker – men det visar också att en av de viktigaste sakerna för feminism att ta tag i idag (i västvärlden) handlar om attityder, och sättet vi porträtterar kvinnor. En annan viktig poäng var den om konsumenternas makt (som också var med i en dokumentär jag sett nyligen om honungsbinas försvinnande), om vi slutar köpa biobiljetter till filmerna som porträtterar kvinnor på fruktansvärda sätt (ha, typ 50 Shades of Gray), slutar köpa skvallertidningar som konstant kritiseras kvinnors kroppar, och väljer nyhetskanaler som en mer jämställd könsfördelning, så kommer vi en bra bit på vägen. Värt att tänka på.

Hur som helst, var jag insåg efteråt var hur lite film jag ser som är regisserade av kvinnor, om kvinnor eller med kvinnor i huvudrollen. Det är pinsamt sällan. Jag brukar kolla eller fundera kring Bechdel-testet när jag sett en film, men jag inser nu att det inte räcker. Jag måste aktivt se till att se filmer med eller om kvinnor, istället för att fortsätta se manscentrerade historier och inte ens märka det. Som jag har sagt tidigare, jag vet inte ens riktigt vem som är min kvinnliga favorit skådespelare, trots att jag kan komma på massor med men som jag älskar att se. Jag har tidigare visat denna (statistik om filmbranschen) på min blogg, som visar hur underrepresenterade kvinnor är i filmbranschen. Men jag måste säga att det känns faktiskt svårt det här – för jag gillar specifika typer av filmer (även fast det kanske inte ser ut så), och det känns svårt att hitta filmer som möter mina nya kriterier, och är den typen av filmer jag gillar. Jag har dock hittat några lister för att hjälpa mig, Best movies with women in the leading role, 50 essential feminist films, 10 films with strong female leads everyone should watch, The best women film directors, Top 100 films directed by women,

Annonser

Gone Girl

I lördags såg jag David Finchers senaste film Gone Girl på bio, baserad på thrillern med samma namn skriven av Gillian Flynn, som även ligger bakom manuset till filmen. Jag är ett stort fan av Finchers thrillers (typ Seven, Fight Club, Zodiac och The Girl With the Dragon Tattoo) och efter att tvingats se trailer från Gone Girl på Youtube en halv miljon gånger, så bestämde jag att den borde ses efter att läst en bit av Hanna Fahls artikel om ”cool girl-monologen” (jag återkommer till den senare.) Så jag visste egentligen inte så mycket om den, eftersom jag inte hade läst boken (läser sällan deckare och thrillers) och hade även medvetet undvikit recensioner eftersom det är en Fincher-film och jag inte ville få något förstört.  Jag hade köpt popcorn (thriller kräver popcorn) och slog mig ned i biosalongen för 15 minuter av reklam, och sedan drog filmen igång.

Vi får följa Nick Dunne (Ben Affleck) som har en helt normal dag där han möter sin syster som jobbar på en pub och klagar över sin femte bröllopsdagsfirande och frun i allmänhet, för att sen ta sig hem. Där upptäcker han att glasbordet i vardagsrummet är krossat och frun Amy (Rosamund Pike) är försvunnen. Han ringer polisen som direkt som tar det på största allvar och drag igång en utredning. De hittar blodstänk i köket, och den manlige polisen Gilpin misstänker direkt att Dunne är skyldig till Amys försvinnande när han inte beter sig ”på rätt sätt”, och inte heller kan svara på vad hon gör om dagarna, eller om hon har några vänner i området. Men Rhonda Boney som leder utredningen känner att någonting inte är som det verkat. Paret Dunne tvingades flytta från sitt älskade New York till Missouri när Nicks mamma blev sjuk i bröstcancer, och deras liv försvårades ytterligare när de båda förlorade sina jobb på grund av finanskrisen, vilket ledde till svårigheter i deras äktenskap. För de var ju så kära i början, och kysstes i ett sockerregn och hade sex jämt, på allt med vågade platser. Scener från tidigt i deras förhållande varvas med utredningen, samt när det började knaka i fogarna. Pressen hakar snabbt på utredningen, och hetsar att Nick självklart måste ligga bakom Amys försvinnande.

Jag har alltid haft svårt för Ben Affleck (hans träighet) men tyckte ganska tidigt att han inte var så farlig. Till och med ganska bra. De romantiska scenerna i början var ganska fruktansvärda och fick mig nästan att undra om jag valt fel film. De var allt för gulliga och sentimentala. Men första halvrimmen i filmen hade jag svårt att inte fundera över Amy/Pike. Någonting var inte rätt, eller bra. Och jag undrade om hon helt enkelt inte var en särskilt bra skådespelare. Hennes ansiktsuttryck var mest alldeles slätstruket så ett sätt som inte riktigt stämde. Tyler Perry som spelade Nicks advokat var en karaktär som förde in en hel del behövd humor, till den annars väldigt mörka filmen. Den kvinnliga karaktären som jag tyckte mest om i filmen var Nicks tvillingsyster Margo, spelad av Carrie Coon. Dessutom tyckte jag mycket om hur den undersökte medias roll i denna typ av polisutredningar, och de åsikter som medierna presenterar som sanningar får alla i området där de bor att bli övertygade om Nicks skuld. Det gör en dessutom glad att man inte bo i USA, där tabloiderna och spekulativa nyhetskällor har större makt. (Spoliervarning från och med nu.)

Det blev snabbt tydligt att det inte alls rörde sig om Pikes skådespelarinsats, och jag måste säga att jag misstänkte att hon låg bakom sitt eget försvinnande från en av de första scenerna då hon låg med huvudet i hans knä, och han drog händerna genom hennes hår. Hennes blick var psykopatkall. Men en av de bästa sakerna med filmen var användandet av unreliable narrator (opålitlig berättande) eftersom vi får sån empati för varför hon känner sig manad att lämna honom. Han hotade henne, slog henne, var en fruktansvärd make, och en hemsk person. Scenerna är tillbakablickar, och ibland berättade genom hennes alltmer skräckslagna dagboksinlägg. Vi förstår det, och även om den Nick Dunne som går igenom polisutredningen verkar vara en okej person, så tror ju vi i publiken på att det måste vara en fasad. Allrahelst med tanke på älskarinnan Andie, en  20-årig elev i hans kreativt skrivandekurs, som han har inga problem med att bli avsugen av, mitt under fruns försvinnande.

Både boken och filmen har omgetts av en diskussion om kvinnokaraktärerna, samt om historien är feministisk eller antifeministisk. Hanna Fahls artikel är ett svenska exempel på det, liksom denna artikel från The Guardian som ganska bra sammanfattar debatten kring både filmen och boken. Den får mig dessutom att vilja läsa boken, för att kunna jämföra. Eftersom den kritiserar hur den så kallade ”cool girl-monologen” förlorar lite av sin skärpa, samt förvandlar många av kvinnorollerna till stereotyper. Amys karaktär är till exempel är så gått som helt utan djup, Nicks älskarinna, white trash kvinnan som bort granne till Amy efter att hon rymt, och Amys rika mamma. Kvinnokaraktärerna var verkligen något jag störde mig på även när jag satt i biosalongen. Till ”cool girl-monologen” som syftar till när Amy rasar över kvinnor som i förhållandet med sin pojkvänner tvingas förvandla sig till den sköna tjejen som aldrig blir arg, och är väldigt ”low maintenance” (kräver lågt underhåll.)

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej[DN]

En annan sak som kritiserats är att Amy falskt anklagar sin före detta pojkvän för att ha våldtagit henne, något som förstör hans liv. Det är något som förekommer relativt ofta i deckare och thrillers, och förstärker vissa personer tro om att det då måste vara vanligt förekommande i verkligheten också. En total jävla osanning, som då påverkar kvinnor som blivit våldtagna, men som därför inte tas på allvar. Våldtäktsoffer som behandlas illa nog som det är under en polisutredning och rättegång (vad som kallas second rape.) [The Guardian, ”She references a report by the Crown Prosecution Service last year, which found that, during a 17-month period, there were 5,651 prosecutions for rape and just 35 for making a false allegation of rape.” Mer statistik här.]

När jag lämnande biosalongen kände jag mig uppfylld av en enorm upprymdhet, för jag har aldrig riktigt sett en film som Gone Girl. Den var otroligt spännande, hade humor och trots en del segare scener så kändes den inte som de 2,5 timmar som den faktiskt var. Trots att slutet inte var riktigt tillfredsställande. Men att som publik bli total lurad av en karaktär och en handling är fruktansvärt roligt. Jag hade dock lite svårt att skaka av mig en specifik scen där Amy övertalar en före detta pojkvän till sex, och mitt under akten, iklädd sexiga underkläder, sticker hon en kniv i hans hals och tycks njuta av när blodet strömmar över hennes kropp. Det är nog den mest brutala scen jag någonsin sett, mest på grund av hur den blandar (eller jämför) det sexuella njutandet, med det mordiska. Men som sagt, kvinnokaraktärerna skavde en smula och när jag kom hem läste jag en rad recensioner, liksom hela Fahls artikel. De tydliggjorde en del av problemen med filmen, så vi får väl helt enkelt se om jag läser boken, för att se om den är mindre problematisk.

Teens reacts to Blurred Lines

Teens react to Robin Thicke’s Blurred Lines  (Det blev en länk, wordpress kunde inte ”hitta” videon när jag försökte lägga in den.)

Teens reacs to… är en underhållande youtube-kanal som är precis som det låter. De visar en video, kan vara musik, eller filmrelaterat, eller lite vad som helst, medan de filmar (de amerikanska) tonåringarnas reaktion, och ställer frågor om vad de precis har sett. Rekommenderar dem varmt. Hur som helst, hittade en video om Blurrad Lines, och började titta – för det kan väl vara intressant. Men vad videon istället gör är att visa att tonåringar har en utomordentlig kolla på vad som är okej och inte, att de är välinformerade och har vettiga åsikter. Något som jag hört många ifrågasätta om både ungdomar och amerikaner. Hur som helst, några av de allra bästa citaten.

  • ”Those plastc clothes cannot be comfortable.”
  • ”I’m feeling really uncomfortable.”
  • ”Cause the video is not very good.”
  • ”Is this what they call pop culture?”
  • [Om texten Robin Thicke has a big dick] ”I think he’s trying to overcompensate a little bit.”
  • When I listen to the song, its not even that m life is a any better, is that my life is actually a bit worse. Like I’ve become a lesser being.”
  • [Om videon] ”I feel violated.”
  • [Om att kvinnorna är topless i den andra versionen] ”Maybe in a way it’s better, because it’s lessed blurred lines, more to the point, everybody’s on the same page. These girls are being sexuallized.”
  • [Om hur videon porträtterar kvinnor] ”As sex objects.”
  • ”That’s what pop culture is. Putting women down. You know you want it. You’re such a good girl, you can’t have it, oh but you want it.”
  • ”If a guy watch this video, he’ll think think it’s okay to do that to women, and it’s not okay.”
  • ”It’s a bit embarrassing of our society that this song is so popular.”
  • ”He’s a married man with kids?! And his wife lets him do that?!
  • ”A kid who listents to the lyrics are not going to take them as being funny, but they’re gonna grow up and think that if a girl says no, she could really mean yes.”

Den hippa, utnyttjade feminismen

nirvana

För cirka en vecka sedan valdes Nirvana in i Rock n´ Roll Hall of Fame. Det hela gjordes med dunder och brak, och med rubriker om en ”feministisk hyllning” av bandet. Det feministiska kom ifrån att istället för vår käre och bortgångne Kurt som frontman leddes de istället av ett gäng fantastiska rock/pop kvinnor, med Joan Jett, Kim Gordon, Lorde och St Vincent. Det hela gjordes ännu större i och med att bandets basist Kris Novoselic twittrade: ”Kurt was a feminist”. Jag tänkte inte mer på det, och tyckte det hela var en kul idé. Sen publicerade NME denna artikel:

Nirvana appoached handful of male rock stars and PJ Harvey for Hall of Fame reunion 

Dave Grohl has said that he and the rest of  Nirvana reached out to a number of male rock stars to fill in for Kurt at the band’s Rock And Roll Hall Of Fame induction ceremony last week, but none of them wanted to do it. 

The occasion, which took place at Brooklyn’s Barclays Center on April 10, saw four female performers stand in for Cobain:
 St Vincent, Joan Jett, Kim Gordon and Lorde. 

Nirvana drummer and Foo Fighters frontman Dave Grohl told Rolling Stone that a number of A-list male rock stars were originally in the frame. ”Some of them were nervous,” he said. ”I think some of them were maybe apprehensive because of how heavy the whole thing is.”

After Joan Jett signed up, the band next approached PJ Harvey. Grohl said: ”Kurt loved PJ Harvey… Unfortunately, she couldn’t make it.”

It was at that point, Grohl said, that the idea to use only female singers was hatched. The sequencing of the four women was meant to represent the contribution of each to music chronologically, from Joan Jett’s punk rock to Lorde, who Grohl said has ”an incredible future ahead of her as a writer, performer and vocalist.” 

He did admit to not having heard of St Vincent, ”but now I’m her biggest fan.”

Det fick mig först att inse att det där med feministiskt motiv var lite som att vända kappan efter vinden. ”Okej, vi hittade inga män som ville ersätta Kurt, så låt oss slänga ihop ett gäng kvinnor och göra anspelningar på feminism, så blir det nog populärt.” Och jag tror många föll för det. Jag föll för det, tidningarna föll för det. Det påminde mig att bara för att något går under titeln feministiskt och innehållet kvinnor, betyder det inte att det har något som helst med det att göra. Feminism är populärt just nu, för att inte säga hippt. Det är lite opolitiskt korrekt att säga att man inte är det, och såklart blir det ju något som går att utnyttja för att förfina sin image (som om Nirvana behöver det?). Men det gör att man måste se med extra kritisk blick, och var extra medveten. För vem vill inte slipa till sim image?

Feminist Frequency

(Det är tydligen obligatoriskt som bloggare att berätta alla sin fantastiska planer man har när det är en högtid på gång (åh juste ja, glad midsommar) och igår såg planen ut lite såhär: restaurangbesök, god mat, läsa/se Fröken Julie för den utspelar sig på midsommarafton och baka marängtårta med vaniljglass. jordgubbar,  och hallon. Men i morse vaknade  jag med en igensvullen hals, och feber. Jippi. Min dag blir nu istället mer såhär: ligga kvar i sängen så länge jag kan och knapra isbitar, med en katt på magen medan jag kollar på Antiques Roadshow (där de idag var i Macclesfield, vilket var där Joy Division kom ifrån!) Gå upp ett tag, sitta lite vid datorn och äta aprikoskräm, för det är den enda acceptabla frukosten när det knappt går att svälja. Gå tillbaka till sängen för att vila ett tag som blev till 2 timmar. Vakna och kolla på gamla QI. Sen den planerade midsommarmiddagen: Tomatsoppa på burk, med makaroner, och för att det är helg, steka lite lök att ha i, och krydda med färsk basilika. Gå att lägga sig så tidigt som möjligt och sova bort viruset.)

 

Min nya favorit videocast, Feminist Frequency, direkt från youtube!

#1 Manic Pixie Dreamgirl (Tropes vs Women)

That bubbly, shalloy, cinematic, creature that existis solely in the fevered imaginations of sensitive writer-directors to teach brooding soulful young men to embrace life and its infinite mysteries and adventures.

 

#2 Women in Refrigerators 

Superheroines who have been fined either depowered, raped, or cut up and stuck in the refrigerator. För mer info om detta, kan jag rekommendera denna wiki-sida. Jag hade faktiskt aldrig hört talas om denna popkulturella stereotyp, men med 90 exempel, bara när listan skapades, så är jag övertygad.

 

#3 The Smurfette Principle 

The Smurfette Principle is the tendancy for works of fiction to have exactly one female amongst an ansamble of male characters, in spite of that fact that roughly half of the human race is female.

 

#4 The Evil Demon Suductress 

But somehow these insects [the prating mantis] have become the ispiration for a whole trope of sexy female characters. The evil female suductress is a supernatural creaure, usually a demon, alien, robot, or vampire. Most often disguised as a sexy human. She ususes her sexuallity and sexual wildes to manipulate and seduce, kill and often eat poor and helpeless men, by aloring them into her evil webb.

 

#5 The Mystical Pregnancy 

Om reproductive terrorism.

 

#6 The Straw Feminist 

In television and movies, a straw feminist works by deliberately creating a exaggerated feminist character, which writers then fill with oversimplifications, misrepresentations and stereotypes to make it easy to discredit or deligimitized. The goal is to make feminism and our movements look completely ridiculouse, over the top and completely unnecesesary.

 

Och avslutningsvis en hyllning till en serie jag själv älskade när jag var yngre.  Joss Wheadon gjorde själv en inhopp, för att han tyckte så mycket om den, och det säger en del.

Why we need you Veronica Mars