Stuidier, och ett ps

Så, jag nämnde att jag ska försöka plugga igen i höst. Och jag är väldigt, väldigt nervös. Det känns som att det bara inte går. Det känns som att jag bara inte kan klara det. Det känns som att jag ska misslyckas igen. Det efter all terapi nu vet jag att den sorterna tankar ska jag upptäcka, fundera över, och sen bara neutral lägga den åt sidan. ”Jaha, så jag tänker så. Det är ju en smula överdrivet och negativt. Att det inte fungerat tidigare betyder inte att det aldrig kommer att fungera i framtiden”. Och så vidare. Om tankarna innehåller ord som alltid och aldrig brukar det vara bra tecken på att de är väldigt dömande mot – oftast, mig själv. Men till studierna. Här tidigare skrivit om mina försök, som ofta inte slutar så bra. Jag trivs inte i klassen, byggnaden, jag kan inte koncentrera mig eller fokusera, eller så är det depressionerna som förstör. Men denna gång är det annorlunda. Ingen depressioner eller dylikt, två år av bra terapi som fungerat, Aspergern och ADD har jag diagnostiserad, jag har träffat en arbetsterapeut i ett halvår och om jag behöver det kan jag göra det igen, har en hel jätte broschyr om hjälpmedel om jag behöver (skriven av Aspergerdrottningen Gunilla Gerland) och jag håller på att skriva ett email till skolan för att fråga dem vilken hjälp jag har rätt till. Det handlar om  30 hp, Södertörns högskola och är antagen till Medie- och kommunikationsvetenskap A, och har en bra reservplats på Medietekning A. Till i vår jag jag då söka till deras journalistikprogram igen. Denna gång kan det kanske faktiskt fungera. Vilket är det jag vill mest av allt. För det är det som är så fruktansvärt frustrerande är att jag älskar att studera. Jag älskar föreläsningar, bibliotekssessions, anteckningstagande och gruppdiskussioner (bara inte muntliga presentationer tack.)

Hjälpmedelsboken jag nämnde är denna – Hjälpmedelsboken : psykiska funktionsnedsättningar: För människor med ADHD, Aspergers syndrom, OCD och psykossjukdomar, deras anhöriga och personal. Om du har funderingar om alla möjliga hjälpmedel utom då rullatorer och rullstolar, kolla in boken på ditt närmaste bibliotek. Har laddat ned appen time timer, men om den inte fungerar ska jag be min arbetsterapeut om en riktig, för en av de saker jag har svårast mer är mina studietekniker, som mest har sett ut såhär: läs, läs, läs, ta inte en paus, då förlorar jag koncentrationen, läs så mycket jag hinner innan fokusen försvinner. Det kan handla om en kvar eller 3-4 timmar. Med time timern vill jag lära mig att ta pauser. Inte bara plugga tack vare hyper fokusen.

Har dessutom två ärenden med försäkringsbolag, där det ena handlar om alla mina diagnoser och hur de förstört, vilket har fått mig att fundera över hur studierna hade kunna sett ut om jag var normal.   Vilket också är väldigt destruktiva tankebanor, acceptera nuet och vem du är. Tro mig, jag försöker. Det andra försäkringsärendet har att göra med att min skärm på mobilen sprack när jag blev tillknuffad på flygplatser. Försäkringar är bra.

Ps, om något helt annat, men relaterat till funktionshinder. Gick ju med i Fi för någon vecka sedan, och jag här läst en del om deras aktiviteter och events. Men en bra början lär deras öppna hus de har här på Söder varje tisdag. Men det är också väldigt läskigt och obehagligt, med dess brist på fast schema och faktumet att jag inte känner någon. Det är sådan som brukar få mig att lämna byggnaden i pausen, efter jag försäkrat mig om att ingen ser. Sådan som får mig att känna mig mest misslyckad. Så – jag mejlade dem och  fick tillbaka ett svar som sade att det var väldigt svårt att i förväg säga vad som ska hända varje tisdag eftersom det beror lite på vilka som kommer dit. Okej, det förstår jag. Men om jag ville, kunde jag få en kontaktperson. Jag stängde snabbt ned mailet och raderade tanken på att någon gång gå dit. Tills den dök upp i morse. Jag vill ju. Men tanken på att ha en kontaktperson fick mig att känna mig misslyckad igen, och som att jag var till besvär. Två av de sakerna jag avskyr mest. Men som sagt, jag vill ju gå dit. Jag vill vara aktiv. Så – ugh, jag ska be om en kontaktperson. Deras mail var dessutom väldigt hjälpsamt och tillmötesgående. Dessutom innehåller deras manifest en bit om funktionshindrade, och deras rätt till ett samhälle som får deras liv att fungera. Nämn ett annat parti som gör det! Hur som helst, man kommer ingen vart i livet om man inte utmanar det som orsakar obehag och rädsla. Det har jag helt klart lärt mig. Hade jag kunnat göra detta innan DBT:n? Aldrig i livet. Så, det är väl något bra.

Annonser

EU-val, 2014

Jag skrev om mina tankar kring vart jag vill lägga min röst tidigare. För det är ju ett problem när man vill rösta på ett ”små parti”, den kan bli bortkastad om partiet inte når 4% spärren. Göran Greijer skrev i ETC om det gamla förslaget att man borde kunna rösta på ett alternativ A, och ett alternativ B, så att ens röst fortfarande räknas, även om första alternativet inte kommer in. Men först en annan sak lite snabbt, detta med att inte vilja berätta vad man rösta på, jag kan inte förstå det. Min egen farmor, när hon levde, ville inte ”avslöja” det. Någon som intervjuades på nyheterna, vid en förtidsröstning, ville inte avslöja det. Och jag förstår bara inte. I mitt första val (förra EU-valet) personröstade jag på Miljöparitets Carl Schlyter, för att jag tyckte det behövdes så många gröna röster som möjligt i parlamentet. I senaste riksdags, landstings – och kommunalval röstade jag på Vänsterpartiet, för att det är ett parti som oftast legat nära mina egna åsikter och värderingar. Så min taktik (ha!) denna månad har varit att noggrant följa Sifo-undersökningar och annat för att följa FI:s procent. Idag presenterade SvD att de nått en bit över de 4:a procenten, till 5,3%! (Och, dessutom, att Miljöpartiet nu gått om Moderaterna, och – statistiskt sett – är Sveriges näst största parti. Jippi.) Vilket gör att det känns ganska säkert att kunna rösta på dem imorgon. Problemet är bara att jag är en vanemänniska, och gillar att känna mig trygg, så det har känts lite allmänt fel att inte rösta Vänster, knäppt jag vet, men jag kan inte rå för det. Så hur råder man bot på sådan… ickeäventyrlighet? Jo, började med att jag läste lite Sarah Kane tidigare idag (Cleansed), såg på En enda man på 7:an (åh herregud vilken vacker och hjärtskärande film), för att avrunda kvällen med att allmänt läsa om queerteori, i och med att jag insåg att jag ville ha (och läsa) Gender Troubles: Feminism and the Subversion of Identity av Judith Butler. Sen påminna mig själv om FI:s ihärdighet mot rasism, samt deras toppnamn Soraya Posts (som är rom) arbete för mänskliga rättigheter, med fokus på romers rättigheter – och hur viktigt och aktuellt är inte detta runt om i Europa idag?

Och jag såg faktiskt hela SVT:s debatt igår. 2 timmar med folk som pratade i munnen på varandra. Men jag gillar debatter. De är kul att följa ut ett retoriskt perspektiv, samt en möjlighet att bedöma hur sympatiska kandidaterna verka. Jo, och seriösa. Malin Björk känns både sympatisk och seriös. Skulle vilja personrösta på henne. Hon kan göra mycket gott i parlamentet. Hökmark (M) kändes förvirrad, och nickade med det alla andra sade, Lövin (MP) var tydlig med partiets åsikter och verkade säker på sin sak, när Marit Paulsen (FP) pratade var alla andra tysta, Ulvskog (S) var passionerad,  Johansson (C) kändes sympatisk, medan Adaktusson (KD) kändes ytterst osympatisk och Engelström (PP) var väldigt rolig.

Jo, men det här kan nog bli bra imorgon. Ser fram emot valvakan. Som jag igår och idag följt den i Storbritannien. Fruktansvärt med Ukips framgångar i lokalvalet. Hemskt. Lika hemskt som Sverigedemokraternas här hemma. Usch, och  jag såg deras hemska ”bröst reklamfilm” emot extrem feminism och ett federalistiskt EU. Att de inte skäms? Om du inte sett den, SE DEN INTE, men om du gör det, se den som en uppmuntran att rösta på ett feministiskt parti.