Stuidier, och ett ps

Så, jag nämnde att jag ska försöka plugga igen i höst. Och jag är väldigt, väldigt nervös. Det känns som att det bara inte går. Det känns som att jag bara inte kan klara det. Det känns som att jag ska misslyckas igen. Det efter all terapi nu vet jag att den sorterna tankar ska jag upptäcka, fundera över, och sen bara neutral lägga den åt sidan. ”Jaha, så jag tänker så. Det är ju en smula överdrivet och negativt. Att det inte fungerat tidigare betyder inte att det aldrig kommer att fungera i framtiden”. Och så vidare. Om tankarna innehåller ord som alltid och aldrig brukar det vara bra tecken på att de är väldigt dömande mot – oftast, mig själv. Men till studierna. Här tidigare skrivit om mina försök, som ofta inte slutar så bra. Jag trivs inte i klassen, byggnaden, jag kan inte koncentrera mig eller fokusera, eller så är det depressionerna som förstör. Men denna gång är det annorlunda. Ingen depressioner eller dylikt, två år av bra terapi som fungerat, Aspergern och ADD har jag diagnostiserad, jag har träffat en arbetsterapeut i ett halvår och om jag behöver det kan jag göra det igen, har en hel jätte broschyr om hjälpmedel om jag behöver (skriven av Aspergerdrottningen Gunilla Gerland) och jag håller på att skriva ett email till skolan för att fråga dem vilken hjälp jag har rätt till. Det handlar om  30 hp, Södertörns högskola och är antagen till Medie- och kommunikationsvetenskap A, och har en bra reservplats på Medietekning A. Till i vår jag jag då söka till deras journalistikprogram igen. Denna gång kan det kanske faktiskt fungera. Vilket är det jag vill mest av allt. För det är det som är så fruktansvärt frustrerande är att jag älskar att studera. Jag älskar föreläsningar, bibliotekssessions, anteckningstagande och gruppdiskussioner (bara inte muntliga presentationer tack.)

Hjälpmedelsboken jag nämnde är denna – Hjälpmedelsboken : psykiska funktionsnedsättningar: För människor med ADHD, Aspergers syndrom, OCD och psykossjukdomar, deras anhöriga och personal. Om du har funderingar om alla möjliga hjälpmedel utom då rullatorer och rullstolar, kolla in boken på ditt närmaste bibliotek. Har laddat ned appen time timer, men om den inte fungerar ska jag be min arbetsterapeut om en riktig, för en av de saker jag har svårast mer är mina studietekniker, som mest har sett ut såhär: läs, läs, läs, ta inte en paus, då förlorar jag koncentrationen, läs så mycket jag hinner innan fokusen försvinner. Det kan handla om en kvar eller 3-4 timmar. Med time timern vill jag lära mig att ta pauser. Inte bara plugga tack vare hyper fokusen.

Har dessutom två ärenden med försäkringsbolag, där det ena handlar om alla mina diagnoser och hur de förstört, vilket har fått mig att fundera över hur studierna hade kunna sett ut om jag var normal.   Vilket också är väldigt destruktiva tankebanor, acceptera nuet och vem du är. Tro mig, jag försöker. Det andra försäkringsärendet har att göra med att min skärm på mobilen sprack när jag blev tillknuffad på flygplatser. Försäkringar är bra.

Ps, om något helt annat, men relaterat till funktionshinder. Gick ju med i Fi för någon vecka sedan, och jag här läst en del om deras aktiviteter och events. Men en bra början lär deras öppna hus de har här på Söder varje tisdag. Men det är också väldigt läskigt och obehagligt, med dess brist på fast schema och faktumet att jag inte känner någon. Det är sådan som brukar få mig att lämna byggnaden i pausen, efter jag försäkrat mig om att ingen ser. Sådan som får mig att känna mig mest misslyckad. Så – jag mejlade dem och  fick tillbaka ett svar som sade att det var väldigt svårt att i förväg säga vad som ska hända varje tisdag eftersom det beror lite på vilka som kommer dit. Okej, det förstår jag. Men om jag ville, kunde jag få en kontaktperson. Jag stängde snabbt ned mailet och raderade tanken på att någon gång gå dit. Tills den dök upp i morse. Jag vill ju. Men tanken på att ha en kontaktperson fick mig att känna mig misslyckad igen, och som att jag var till besvär. Två av de sakerna jag avskyr mest. Men som sagt, jag vill ju gå dit. Jag vill vara aktiv. Så – ugh, jag ska be om en kontaktperson. Deras mail var dessutom väldigt hjälpsamt och tillmötesgående. Dessutom innehåller deras manifest en bit om funktionshindrade, och deras rätt till ett samhälle som får deras liv att fungera. Nämn ett annat parti som gör det! Hur som helst, man kommer ingen vart i livet om man inte utmanar det som orsakar obehag och rädsla. Det har jag helt klart lärt mig. Hade jag kunnat göra detta innan DBT:n? Aldrig i livet. Så, det är väl något bra.

1-7, en söndag

1. Det var nu några dagar sedan, men någon ringde efter att ha sett våra lappar om Franz. Han har nu fått åka hem till sin riktiga familj. Det tog dock över en vecka. Dessutom skulle de åka hem med honom i en taxi, utan bur eller sele. Det låter lite hälsovådligt. Han heter egentligen Atis förresten. Vi funderar nu på att åka till katthemmet och kolla på ett katt till. Vi har ju Simon redan, men han är en katt som gillar sällskap. Även om varken Fluffis eller Franz verkade gör det. Igår var det för i övrigt exakt 100 år sedan han sköts till döds, och Första världskriget fick sin start.

2. Gick med i FI igår. Har funderat på det hur länge som helst, men nu hade de et ”erbjudande” om att man kan gå med för 50 kronor, och då blev det ju inte så mycket att fundera på.

3. Vi alla gillar Body shop eller hur? Ingen av deras produkter testas på djur, och att det där som vi gillar och hatar hos andra märken. Köpte en ”detangling spray” till mitt hår häromdagen (som ibland blir så trassligt att jag får stora knutar.) Men. Och detta fick jag inte veta förrän nyligen, Body shop ägs av Loréal, och de testar sina produkter på djur. För mer info om hur företag kan komma runt lagar, och låtsas som att de inte testar, trots att de gör det – kolla in den här utmärkta videon:

4. Har letat, letat och letat efter en textilåtervinning i innerstan. Men kan inte för mitt liv hitta någon. Alla ligger i förorten, men inte ens där i centrum utan på aviga orter. Om någon vet ett bättre beläget ställe säg gärna till!

5. Gick och såg nya X-men filmen på bio, X-Men: Days of Future Pasts. Det var många tonårspojkar i publiken, men inte lika många som när jag såg senaste Star Trek. Den var väldigt underhållande, och jag känner mig tvingad att se allt Michael Fassbender är med i, för han är en av mina favorit skådespelare. Filmen var väldigt underhållande, även om alla tidsresor inte riktigt gick ihop. Och som Jessica Gedin sade på Spanarna, de har gjorde de helt omöjligt nu att kunna se filmerna i kronologisk ordning nu (och de var svårt redan innan, med alla sidhistorier). Innan jag såg den, så såg jag om de tre tidigare filmerna. Det var en ganska mörk film, men Quicksilver (spelad av Evan Peters) livade verkligen upp. Han var perfekt. (Spoiler) Älskade när de skulle rädda Magneto från Pentagons fängelse. En märklig grej var att i actionscenerna så blev musiken väldigt lik den från James Bond, och i andra påminde den om de sorgliga scenerna i Dr Who. Gillade även att Hank/Beast hade Star Trek på TV:n.

6. Har varit på två konstutställningar. På Moderna museet för att se Nils Dardel och den moderna tiden. Har velat sett en hel utställning med Dardel sedan jag besökte museet för första gången och såg hans Den döende dandyn. Älskar den tavlan. Färgerna, kompositionen, allt. Det var en väldigt kul utställning, som även gav ett smakprov på hans tidiga tavlor, som var mer kubistiska än naivistiska. Väldigt coola dock.

Besökte även Fotografiska museet för att se Sebastião Salgadoutställningen Genisis, där fotona är tagna på de 40% av jordytan som inte ännu förstörts av människan. Så häftiga natur – och djurbilder. Maffiga. Häpnadsväckande. Vackra.

Hade tidigare inte hört talas om den svenske fotografen Dana Sederowsky, men blev väldigt kär i hennes foton.

Doktor Dana är konstnären Dana Sederowskys verktyg. En sjuksköterska som inger förtroende, men samtidigt kan utöva makt. Sedan debuten 1998 har Dana Sederowsky konsekvent arbetat med fotografi och videoperformance där hon använder sin egen röst, kropp och sitt ansikte. Vem är sjuksköterskan som rör sig i dessa både vackra och obehagliga miljöer som är laddade med historier? En räddande ängel eller rentav en dödsängel? Svaren finns kanske inom oss själva.

7. Har nu lyssnat igenom Lana del Reys nya album Ultraviolence kanske 5 gånger, och jag kan bara inte få mig själv att gilla den.

Det är irriterade för debutskivan är någon jag kommer tillbaka till gång på gång, men dess då udda mix av sadcore or hip hop beats. Alla låtarna på nya plattan är ballader, vilket är det första problemet, för jag har inte tillräckligt tålamod för det. Vad jag tyckte så mycket om på Born to day var hennes röst, som hade sån bredd. Men här sjungs 90% av låtarna i falsett som tillslut börjar skava . Dessutom har jag börjat störa mig så på hennes persona som ett offer, hennes referens till ”he hit me and it felt like a kiss” och hennes uttalande:

”For me, the issue of feminism is just not an interesting concept. I’m more interested in, you know, SpaceX and Tesla, what’s going to happen with our intergalactic possibilities. Whenever people bring up feminism, I’m like, god. I’m just not really that interested… My idea of a true feminist is a woman who feels free enough to do whatever she wants.”

Ungefär som det är omöjligt att både fascineras av fysik, och kämpa för kvinnors rättigheter. Att det inte är intressant. Dessutom hennes Lolita-teman som även återkommer på nya skivan, efter både låten Lolita, videon till Ride och åtskilliga låttexter om äldre män. Det gör mig riktigt arg för det är att gå på Humbert Humberts version av förloppen som sker i boken, som är skriven utifrån den litterära tekniken unreliable narrator (vet inte vad det kallas på svenska.) Det han beskriver är att hon är villigt, och han därmed oskyldig. När det egentligen handlar om sexuella övergrepp på 12-år gammal flicka, som förskönas i hans ord. Och det är poängen med boken. Men istället tycker folk att den är romantisk. (På wiki finns det mer att läsa om boken.)

Hur som helst, några låter som jag ändå tycker om, musikalisk och hennes röst: Ultraviolence, West Coast och Pretty When I Cry.

Efterföljden

Från klockan 20:00 till 00:30 följe jag med spänning SVT:s valvaka, men hade även ETC:s och The Guardians uppe på datorn. Och det var spännande, upprörande och glädjefyllt. Vi börjar med det viktigaste – FI nådde hela vägen in i EU-parlamentet, och Sverigedemokraterna likaså. SD:s resultat speglas även i resten av Europa, tyvärr – högerpopulism och rasism ligger inte längre i horisonten, utan är nu ett av huvudmotiven i Europeisk politik, precis som man gissade skulle ske när ekonomin började sjunka vid 2008, och nu verkar den politiken vara här för att stanna. Någon av FI:s medlemmar benämnde SD som deras fiende, vilket är ganska talande för de båda partiernas politik. UKIP (UK Independence Party) i Storbritannien fick 28% (partiledaren Nigel Farage har sagt att han beundrar Putin som politiker, vad säger egentligen det?), och gick alltså om Labour som det största partiet, Le Pens Natinella Fronten får 25%, Danskt Folkeparti är även dem störst i landet på 26%. Nazister har kommit in i parlamentet, både från Tyskland (som har tagit bort ”spärrgränsen”, efter ett domstolsbeslut anses den nu odemokratiskt) och Grekland, men även ett högerpopulistiskt parti som försvarar Hitler, och menar att han inte visste om förintelselägrens (tyvärr minns jag inte vilket land detta parti tillhörde, men jag ska gräva lite.)

DN länkade till en artikel skriven av den brittiska skvallertabloiden The Sun (Rupert Mudoch ägt) där de ”granskar” extrempartierna som fått stolar, det är dömda brottslingar och nazister, samt vår egna Soraya Post, och som DN skriver ”Hennes ‘brott’ verkar dock bestå i att vara feminist, enligt tidningen”.

Att Miljöpartiet nu är Sveriges andra största parti är verkligen något att hurra för, eller göra en piruett, high five, eller hur du nu gillar att fira. Det säger bra saker om Sveriges syn på vilken framtid vi vill ha. En framtid där vi faktiskt har någon natur att tala om, och inte den från dystopiska science fictionromaner. Tyvärr verkar denna trend vara relativt isolerad i Europa, där ekonomi, jobb och den ekonomiska krisen ligger högst upp i folks prioritets listor. Medan hemma hos oss har den ”röd-gröna-röran” varit noga att framhålla att den ekonomiska krisen kan räddas med en energiomställning som kan leda till nya jobb, för alla miljontals personer utan. De gröna stolarna i parlamentet är nu lika många som innan valet. Att The Green Party i Storbritannien gått behålla sina två stolar anses som ett gott resultat, och det säger en del.

Något som var intressant var att få reda på (och delvis ta reda på) att flera länder i Europa har valplikt, Alexandra Pascalidou informerade som deltagare i SVT:s valvaka, att man tvingas rösta i Grekland, om man inte kan intyga att man är utomlands eller allvarligt sjuk, och att straffet är böter. Det är även obligatoriskt valdeltagande i Italien, Belgien, Luxemburg och Nederländerna, vilket skjuter upp valdeltagandet till runt 90%. Landet som i gårdagens val hade sämst valdeltagandet, på ynka 13% var Slovakien, och man undrar hur landets valkampanjer sett ut.

1 till 6, en söndag

1. Igår såg jag den bästa pjäsen jag kanske sett på åratal. Den vara bara, wow. Jag kände mig alleless ställd när den väl var slut, och hade svårt att komma tillbaka till verkligheten (apropå det jag skrev om läsupplevelser  och hjärnförändringar.) Skulle försöka laga middag när jag väl kom hem, och det gick bara inte att fokusera. Till pjäsen, som för i övrigt inte ens sågs på en teater – utan istället i Bio Rios salong, sänt från den underbara National Theatre i London. Och pjäsen var King Lear, som jag tidigare bara läs.

NTLive_KL_DigitalA5Landscape

Uppsättningen har hyllats av London-pressen, och jag kan bara hålla med. Tyvärr har de bara en visning av den, men i höst kommer de bland annat också sända Medea, från samma teater, och den planerar jag också att se. Hela idén om att sända teater, opera och balett till biografer runt om i Europa är hur bra som helt, och jag har nu, tack vare detta, sett Aida, Törnrosa och denna. Det enda jag har att klaga på är att Bio Rios duk sitter väldigt högt upp, och alla tre föreställningar jag sett har var +3 timmar, vilket resulterar i viss stelhet i nacke och axlar. Men det är också det enda! Ekologiskt kaffe och te säljs till föreställningen, samt bakverk, det vanliga bio-godiset, Cuba Cola (!), samt vin och öl. Och jag måste säga att det gick förvånandsvärt fort att komma in i det gammelengelska Shakespeare-språket (även om tyvärr en del av publiken försvann under pausen, för lätt är det ju ändå inte.) Skådespelarna var fenomenala, och förutom Simon Russell Beale själv som kungen Lear, stack även Tom Brooke som Edgar ut. Det går att läsa mer om pjäsen här och här.

2. Ska dessutom i höst se Dramatens uppsättning av Rikard III, med Jonas Karlsson i huvudrollen. Och efter igår vill jag se den extra mycket, det är som om mitt blodomlopp skriker efter mer Shakespeare, nu! Planen är i alla fall att innan dess se Sir Laurence Oliviers filmversion av föreställningen, från 1955, som jag faktiskt inte sett. Helt klart ett misstag från min sida.

3. Ett gäng fantastiska rock-människor har skapat ett tribute-album till den lika fantastiska Jeffrey Lee Pierce (har tidigar eskrivit om honom och hans band The Gun Club här och här) och låten som jag bokstavligen inte kan sluta lyssna på är en cover av Nobody’s City från plattan Mother Juno, och inkluderar inga mindre än Iggy Pop, Nick Cave och Thurston Moore (från, såklart, Sonic Youth). Låten gör mig bara så glad. Och gitarrsolot cirka 3 minuter in påminner mig väldigt om Television. Albumnamnet är Axels & Sockets,  och ges ut från Glitterhouse Records, där den går att beställa, både digitalt och i cd-format (köper någon cd-skivor längre?).

4. När min bror fyllde 23 förra helgen hittade jag det finaste kort till honom (älskar kort, men brukar vanliga göra egna med fina papper, roliga pennor och kalligrafi) och motivet var från en gammal affisch föreställande Australiens fauna, på Bysis bokhandel. Gick tillbaka några dagar senare och plockade upp två kort till mig själv, samt ett nytt anteckningsblock. Korten föreställde (det klassiska) George Orwell-fotot, framför en BBC mikrofon.

tumblr_mcmdelc52l1rovfcgo1_1280

Fast i blekt färgat

Samt ett motiv från textildesignen Lucienne Day, som jag älskar en massa (och är utgivet av Victoria and Albert Museum.) Hennes motiv är väldigt häftig.

250px-Lday_1

Motivet heter Palisade

5. Ni vet det engelska ordspråket ”never judge a book by it’s cover”? Jag tror inte alls på det. Jag har hittat många böcker, helt enkelt genom att jag blir intresserad visuellt av ett bra omslag. Besökte min närmsta second hand-affär, och kom därifrån med två titlar. Den ena är en pjäs, som jag läst och älskar, med den längsta och bästa titeln: The persecution and assassination of Jean-Paul Marat as performed by the inmates of the asylum of Charenton under the direction of the Marquis de Sade av Peter Weiss, i en pocketutgåva från 1967.

Och! När jag googlade efter pjäsen, upptäckte jag att filmversionen (som jag inte sett) nu finns upplagd på youtube!

Den andra boken var en jag aldrig hört talas om, med detta omslag:

in-the-miso-soup

Okej, coolt omslag. Titeln är alltså In the miso soup, skriven av den japanske författaren och regissören Ryu Murakami. Sen vände jag på boken och läste följande lilla text: ”A writer with a talent to burn… Fellini and Gunter Grass, David Bowie and Dostoevski, Garcia Marquez and Mike Leigh’s Naked all come to mind.” Om den lever upp till allt detta, åh… Lovar att skriva ihop en lite recension så fort jag läst den (förutsatt att jag kan sluta läsa Sherlock Homes noveller, vill säga.)

 6. Det här kanske låter märkligt, men jag ser så fram emot den 25:e maj, även känt som vad? (Vem gissar rätt?) Jo – det är Sveriges röstningsdatum till EU-val. Yay! Visste ni förresten att alla EU-länder inte röstar en och samma dag, utan det är utspritt mellan den 20:e och 25:e. Och i år är det inte vilket år som helst utan supervalåret 2014! Ikväll är det stor tv-debatt på Agenda, kl 20:00, på SVT2. Valupptakten är igång inför EU-valet, sedan igår, och jag ser bara fram emot det. Söder tycks vara täckt av valaffischer för just Centern och Kristdemokraterna. Apropå det, jag gjorde något sånt där val-test, för såna är ju alltid kul, och det sade att partier som passade bäst ihop med mina åsikter var Kristdemokraterna. Vad?!!! Var typ förnärmad en hel helg. Hur i hela värden kom den fram till det? Visst, medmänsklighet är viktigt, och den solidariska tanken borde driva EU, men å andra sidan är jag ju vänster och ateist, så det störde mig en smula. Just nu är allt det här spännande, och förhoppningsvis är Sverige nu redo för förändring (ta i trä). Statistiken talar för det, och det går dåligt för Alliansens mindre partier. Och! – det går bra för FI. En (stor) del av mig vill rösta på dem, men, problemet är ju att om de inte kommer in, i EU-parlamentet eller riksdagen, är det ju lite av en bortkastad röst, och med det en röst nästan för Alliansen. Så jag är splittrad, och jag vet inte. Ju mer jag läser, desto med förvirrad blir jag.  Men en annan del av problemet är ju, om fler tänker som jag, och inte röstar på FI, så kommer de ju automatiskt inte inte någonstans. Så jag vet inte… Men jag gillar Malin Björk, och det hon sade på Toppkandidaterna, även om programmet kändes jäktat och barnsligt. Och vad sjutton har det för betydelse om man vet vilka som vann Eurovision om man ska sitta i EU-parlamentet? Fånigt.