Call me by your name.

Låt oss ignorera all det som pågår i den verkliga världen och det riktiga livet. Jag har flera inlägg skrivna i word, som jag inte kunnat lägga upp här eftersom det inte har funkat att logga in. Här kommer en recension av filmen Call me by your name, som (äntligen!) hade premiär på svensk bio den 22:a december.

Måndag 25 december

Bildresultat för call me by your name

Jag har nu äntligen sett Call me by your name. Det var årets film för mig, följd av Loving Vincent antagligen. Medryckande, liderlig och så evinnerligt vacker. Likt A bigger splash (regissören Luca Guadagnino förra film)  finns hettan där, i ljuset som nästan fräter bort en del av motivet, i färgsättningen som huvudsakligen består av gult och grönt. Solen är där hela tiden, som en parallell till passionen vi får se. Och Elio och Olivers kärlek är ung och som tittare vill vi så gärna att de ska mötas på lika villkor, på samma spelplan. Deras kärlek är lekfull, sensuell och sexuell. Tror jag inte sett en tonåring som Elio på vitaduken förut, det är saker han gör och säger som ignorerats förut. Slutet är hjärtskärande. Grät tre gånger inom de sista 30 minuterna. Teamet kring filmen har antytt att de kan komma en uppföljning, både Armie Hammer och Thimothée Charlamet har uttryckt att de mer än gärna vill jobba mer regissören igen – och att denna uppföljning kanske inte kommer att baseras på Acimans bok, vilket skulle vara hoppfullt för de båda karaktärerna. Många recensenter ha sagt hur filmen har fått dem att förälska sig i norra Italien (eller till och med som om den kunnat sponsras av en Italiensk turistbyrå), men vad jag älskar mest efter filmens slut är ändå karaktärerna – Elio, Oliver, men också Elios pappa (om man ska vara kritisk mot något vore det väl hur de kvinnliga karaktärerna är mer lättförglömliga – som mamman, Marzia, och Chiara – A bigger splash var bättre på det). Det är en riktigt bra, riktigt välgjord film, med ett underbart soundtrack. Och du inte sett A bigger spash ännu, gör det om du gillar denna. Alla filmer med Tilda Swindon är bra filmer. Charlamet är även med i filmen Lady bird som kommer upp på svenska biografter först i mars, med Saoirse Ronan i huvudrollen, en film jag ser fram emot att se.

Annonser

A cure for wellness.

Bildresultat för a cure for wellness

Det är sällan man ser en film som bara tycks förlora fotfästet med resterande delen av handlingen när det kommer till slutet – men det var A cure for wellness. Det är en lång film och bara under första halvtimmen inser man att den kräver tålamod av en som tittare. Men den är super snygg och cinematisk. Varje detalj och kameraåkning tillför något.

Med Dane DeHaane i huvudrollen är en ung finanskille som får i uppdrag att hämta hem en kollega för att se till att företaget inte dras in i en finansskandal (med parallellitet till alls som hände där runt 2008). För kollegan har nämligen fått ett nervöst sammanbrott och kurerar sig vid en hälsokälla i Schweiz. Väl där visar det sig blir svårt att få träffa honom och det finns helat tiden något miljön som är tillräckligt fel för att göra en nervös. Alla där är så fridfulla, spelar kricket och badminton – men lite för fridfulla. Allting är centrerar kring vatten. Dricksglas, vattengympa, ångbad – allt du kan tänka dig. Efter ett märkligt möte med kollegan i en dimmig bastu åker han därifrån, men han vaknar upp där igen ändå. Han bröt benet i en bilkrasch på väg därifrån och som påminner honom om ett tidigare minne med sin pappa, som vävs upp genom filmen. Det är också en märkligt flicka där och ännu märkligare musik (som man känner igen som Doctor Who fan…) Han går med på behandling och får veta att vissa vanföreställning kan vara en bieffekt.

Men all suggestion och skevhet och mystik försvinner helt från slutet. Där förvandlas filmen till en skräckis med 1800-inspiration och jag kan inte låta bli att skratta vid några tillfällen. Är det vanföreställningar allt i hopp? Och vad ska vi egentligen tro som tittare? Det blir rörigt och märkligt och Sofia Olsson skrev en recension för SVT och jag håller i princip med om allt hon skrev.

Vad sägs om kritik av kapitalismen? JA! Nåt äckligt med ålar? JAAA! Nåt äckligt med tänder? YES! Ett ungdomselixir? JAVISST! Tyska nazi-punkare? JA FÖR FAEN! En ung snygg tjej som sveper omkring i en gammeldags klänning? GENIALT!!!!!!

Olsson hav gav den 2 av 5. Jag skulle nog ge den mer – kanske 3,5. För gillade verkligen de första två timmarna och önskar bara att det vore möjligt att skippa slutet (allrahelst de sista 15 minuterna).

The Lobser.

Bildresultat för the lobster

Såg The Lobster på bio här om veckan, på Grand, och det kan nog vara årets film för min del. Den var helt olik all annan film jag sett och den innehöll två av de saker jag gillar mest: samhällssatir och den mest absurda humorn.

Bara när man beskriver handlingen förstår man att det inte är som vilken annan film som helst. Den handlar om ett samhälle där man måste leva i tvåsamhet, och om man gjort slut eller skilt sig måste man stanna på ett visst hotell i 45 dagar för att hitta en ny partner. Det är precis vad David (spelad av Colin Farrell) har råkat ut för. När han kommer dit får han veta att det inte längre går att anmäla sig som bisexuell eller få skor i halvstorlekar, vilket påvisar vilken slags kontroll som pågår på hotellet (och alltså i samhället i stort). Så vad händer då om man inte har funnit den rätta inom 45 dagar? Jo, man får en ny chans, men inte som människa. Istället får man välja vilket djur man vill förvandla sig till och David väljer hummer. Han får veta att det är ett val som tyder på fantasi. Någon recensent jämförde hotellet med koppleriverksamhet och det ligger ganska nära. ”Tänk JG Ballard möter Luis Bunuel på ett seminarium i ideologikritik.”

En av mina favoritscener från filmen är när han fortfarande är på hotellet och på en scen visar hotellägarna moralstärkande sketcher om varför det är så viktig att leva i par. För om man inte gör det man man dö av att man fastar i luftstrupen eller råka ut för en blottare. Knäppheten i den scenen är bara perfekt. Men det är ju också en del av den utbredda indoktrineringen i samhället. Regissören bakom är Yorgos Lanthimos, som gjorde Dogtooth som kom för några år sedan (har inte sett den, men tänkt enda sedan den hade premiär att jag är ganska säker på att jag skulle gilla den.) Förutom Farrell är även Olivia Coleman med, känd från Broadchuch, här spelar hon hotellets strikte ägare. En annan är Ben Whishaw, en av männen David lär känna. Rachel Weisz spelar en karaktär som kommer som (delvis) en överraskning, kanske halva tiden in.

Se filmen om du kan, och om du gillar absurd humor. Den kändes lite Lynch ibland, vilket ju absolut uppskattas. Tyvärr går den inte på bio längre, men den borde ju hittas på någon streamingtjänst.

Filmer vintern 2014/15

Har denna 3 månaders period sett 19 filmer, denna relativt låga siffran beror på att jag knappt sett en enda film i februari, eftersom jag bara inte orkat. 6 av dessa filmer har jag sett om, och de övriga 13 har jag sett för första gången. Det är dessutom ovanligt många dokumentärer.

Omsedda:

  • Star Trek: Into Darkness, 2013

Såg den på Netflix. Den är småroligt, actionfylld och inte på långa vägar lika revolutionerade när det gäller castingen som orgignalet. Men den är kul, och Cumberbatch är bra som skurk. Innehåller ju tyvärr den helt onödiga vacker kvinna i underkläder-scenen som regissören till och med bad om ursäkt.

  • Skyfall, 2012

Jag har bara sett en halv av de gamla Bond-filmerna, men av någon outgrundling anledning gillar jag de nya ganska mycket. Daniel Craig är en utmärkt skådespelare, Dame Judi Dench som M är perfekt, och likaså Ben Wishaw som Q. I denna är även Javier Bardem den ultimata skurken, totalt galen och väldigt obehaglig.

  • Nightmare Before Christmas, 1993

Såg den när den gick på tv på julafton. Älskar den, men hade inte sett den på flera år. Stopmotionfilm skriven och producerad av Tim Burton, och det märks. Den är rolig på ett mörkt sätt och lite makaber, med väldigt bra låtar som fastnar och inte släpper taget.

  • The Wedding Singer, 1998

Trots att Adam Sandler är med i denna film har jag inte jätte mycket i mot den, såg den med min bror när den gick på tv och det kändes bara fel att zappa bort från den. Väldigt mycket 80-tal, kul musik, lite pinsam kärlekshistoria (och Sandler självklart). Men – Billy Idol är ju med i den, och då går den ju inte att hata.

  • Nånting måste gå sönder, 2014

Kände mig manad att se om den efter den magiska dagen då Saga Becker vann en guldbagge för bästa kvinnliga skådespelare, som ju är så otroligt häftigt. För den som har missat är filmen baserad på Eli Levéns bok Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, om kärleken mellan en kille som inte är bög, och Sebastian som håller på att bli Ellie. Älskar boken, och filmen är förvånansvärt bra.

  • 10 orsaker att hata dig, 1999

Detta var den enda spelfilm jag kunde komma på att se efter jag sett dokumentären Miss Representation. Med Julia Stiles i huvudrollen som en tonårstjej som inte bryr sig om vad andra tänker om henne, men som heller inte vågar släppa in någon. En faktiskt både rolig och smart high school-film.

 

Nya:

  • Breaking The Code, 1996

I väntan på The Imitation Game såg jag denna film med Derek Jacobi som Alan Turing. Skrev om den här.

  • Bobby Fischer mot världen, 2011

En fascinerande och ganska sorglig dokumentär om schackgenier Bobby Fischer och hans liv. Han var ett geni och underbarn, som efter att han vunnit världsmästerskapet i schack i en sån där magisk match mot Boris Spasskij, drog sig undan från hela mediacirkusen och blev svårt psykiskt sjuk, med inslag av psykotiska symtom. Hans livshistoria är väldigt sorglig, eftersom han värgrade ta emot vård för sin sjukdom, både psykiskt och fysiskt, och dog på grund av obehandlad njursvikt.

  • Particle Fever, 2013

Hittade denna på Netflix. Vi får följa arbetet på CERN-laboratoriet i Schweiz. Dokumentären har fått väldigt bra kritik från ett vetenskapligt håll, och vi få följa en rad olika vetenskapsmän på anläggningen, i jakten på att kunna bevisa eller motbevisa Higgsbosonens existens. Förklaringarna är väldigt bra, och man kan hänga med och känna att man förstår varför detta är så viktigt, vad för roll partikeln spelar i partikelfysikens standardmodell, eller alternativet med multiversum.

  • Iron Man 3, 2013

Den tredje filmen om Tony Starks, med Robert Downey Jr i huvudrollen. Rolig, men jag böjar nu blanda ihop de olika filmerna, som ju alltid är en risk när det kommer en strid ström av uppföljare. Men idén som presenteras här här om internationell terrorism är ganska smart. Jag gillar här både Gwyneth Paltrow, och hennes roll som Starks flickvän.

  • Hobbit: Femhäraslaget, 2014

Den avslutande delen i den relativt tunna boken om Bilbos äventyr som sträcktes ut och blev en filmtrilogi (såklart). Såg den på bio på annandagen och skrev om den här.

  • Whip It, 2009

Denna film med underbara Ellen Page i huvudrollen som en tjej som börjar hålla på med roller derby, och håller detta hemligt för sina föräldrar. Såg denna hos Mattlo på nyårsafton.

  • Mommy, 2014

Xavier Dolans senaste film om relationen mellan en tonårskille och hans mamma som försöker ta hand om den båda, vilket blir destå svårare på grund av hans impulsivitetsproblem, och manipulativa sida. Skrev om den här.

  • Laurence Anyways, 2012

Min favoritfilm av Dolan, och helt klart den bästa filmen jag sett denna tre månaders period. En om man Laurence, och flickvännen Fred, vars förhållande börjar få problem när hon äntligen vågar berätta att hon alltid identifierat sig som kvinna. Filmen är underbart visuell. Skrev mer om den här.

  • Maurice, 1987

Det blev lite av ett queertema denna period – denna film är baserad på EM Forsters roman med samma namn (som jag läst), och den utspelar sig i början på 1900-talet i England, och vi får följa Maurice (spelad av James Wilby) och hans tid i mellanstadiet, samt videre till studierna i Cambridge, när hans vän (som är förvånansvärt bra och spelad av Hugh Grant) berättar att han är kär i honom, vilket ger honom en del insikter om sig själv, och en hel del problem eftersom homosexualitet var ett brott i Storbritannien fram till ’67. En verklig rörande film.

  • The Imitation Game, 2014

Benedict Cumberbatch spelar matematikgenier Alan Turing, om hans tid på Bletchly Park, där de löste Tyskarna enigmakod under andra världskriget. Skrev (väldigt långt och mycket) om den här.

  • A Room With A View, 1985

Film nummer 2 baserad på en Forster-roman, och de är samma gäng som gjort även denna film. Om en ung kvinna spelad av Helena Bonham Carter, som vaktas av en överbeskyddande förkläde (Maggie Smith) och hennes kamp för ett mer självständigt liv, i en tid som inte accepterade detta för kvinnor. Medverkar gör även Daniel Day Lewis som en osympatisk framtida fästman. Filmen är också en av de många populärkulturella referenserna i serien Gilmore Girls, som jag just nu kollar om på.

  • Vanishing of the Bees, 2009

Jag älskar bin, och hittade inte mindre än två dokumentärer på Netflix om just binas mystiska försvinnande de senaste åren. Upptäckte efter att jag sett denna att den andra Queen of the Sun hade fått bättre recensioner, så den får jag väl se en annan gång. Tyckte mycket om den trots detta, var informativ och speglade olika vinklar. Påminner också om vad vi som inte odlar bin kan göra för att hjälpa dem.

  • Miss Representation, 2011

En dokumentär som var ganska jobbigt att se, om hur kvinnor porträtterad i media och populärkultur. Skrev här om den.

Miss Representation

Jag såg igår den fantastiska dokumentären Miss Representation på Netflix. Den var lite triggande i börjande (skärande och ätstörningar), men handlar om hur kvinnor porträtteras i media och populärkultur. Den är amerikansk, så det flesta exemplen kommer ju då från Hollywood, amerikanska dokusåpor och fruktansvärda kabel nyhetssändningar. Sättet som media pratar om starka kvinnor med makt som Hillary Clinton, klichéer och stereotyper i film och dokusåpor – som super sexiga (för mannen att vila ögonen på) eller bitchiga (där de hela tiden fightar med varandra). Det kändes som en viktig film att ha sett, och den fick mig att fundera över en hel del saker – men det visar också att en av de viktigaste sakerna för feminism att ta tag i idag (i västvärlden) handlar om attityder, och sättet vi porträtterar kvinnor. En annan viktig poäng var den om konsumenternas makt (som också var med i en dokumentär jag sett nyligen om honungsbinas försvinnande), om vi slutar köpa biobiljetter till filmerna som porträtterar kvinnor på fruktansvärda sätt (ha, typ 50 Shades of Gray), slutar köpa skvallertidningar som konstant kritiseras kvinnors kroppar, och väljer nyhetskanaler som en mer jämställd könsfördelning, så kommer vi en bra bit på vägen. Värt att tänka på.

Hur som helst, var jag insåg efteråt var hur lite film jag ser som är regisserade av kvinnor, om kvinnor eller med kvinnor i huvudrollen. Det är pinsamt sällan. Jag brukar kolla eller fundera kring Bechdel-testet när jag sett en film, men jag inser nu att det inte räcker. Jag måste aktivt se till att se filmer med eller om kvinnor, istället för att fortsätta se manscentrerade historier och inte ens märka det. Som jag har sagt tidigare, jag vet inte ens riktigt vem som är min kvinnliga favorit skådespelare, trots att jag kan komma på massor med men som jag älskar att se. Jag har tidigare visat denna (statistik om filmbranschen) på min blogg, som visar hur underrepresenterade kvinnor är i filmbranschen. Men jag måste säga att det känns faktiskt svårt det här – för jag gillar specifika typer av filmer (även fast det kanske inte ser ut så), och det känns svårt att hitta filmer som möter mina nya kriterier, och är den typen av filmer jag gillar. Jag har dock hittat några lister för att hjälpa mig, Best movies with women in the leading role, 50 essential feminist films, 10 films with strong female leads everyone should watch, The best women film directors, Top 100 films directed by women,

Filmer och Jim Jarmusch, fortsättning följer

960_mystery_train_blu-ray5x

Joe Strummer, Steve Buscemi och Rick Aviles i Mystery Train

I mitten av juli tänkte jag att jag skulle börja skriva ner alla filmer jag sett under sommaren. Så som jag gör med böcker jag läst. Och sen försöka se så många filmer jag kan innan skolan börjar i september (berättar om det en annan gång.) Innan jag åkte till Barcelona (kommer ett inlägg om det med) såg jag ju Only lovers left alive, och kom ihåg hur mycket jag älskar Jim Jarmusch film. Vilket påminde mig om att det är flera jag faktiskt inte sett, och att det var väldigt länge sedan jag såg de jag sett. Därför började jag med att se om filmen som fick mig att älskar Jarmusch – Mystery Train från 1989, med Steve Buscemi, Joe Strummer (!), Screamin´ Jay Hawkins and Nicoletta Braschi. Såg den filmen första gången i gymnasiet, 90% på grund av att Strummer var med i den, 5% för att jag verkligen gillar Buscemis filmer och 5% för att jag var nyfiken på Jarmusch. Filmen är en tredelad historia, vars berättelser långsamt vävs samman. En berättarmetod som lätt känns en smula pretentiöst, men den här är så enkel, att det inte blir ett problem. Det är ingen berättelse som utspelar sig i tre världsdelar och så vidare, utan i Memphis, Tennessee under ett dygn. Igår såg jag hans film från 1986, Down By the LawFilmen handlar om tre män, spelade av Tom Waits, den italienske komediskådespelare Roberto Benigni och John Lurie. Och då kanske du undrar ”Vem är John Lurie? Aldrig hör talas om honom!” Vilket var lite det jag tänkte också, men namnet var ändå bekant. Lurie är jazzmusiker, skådespelare och konstnär och det visade sig att jag sett fem (!) filmer med honom, utan att veta om det. Det var Jarmusch första långfilm Stranger Than Paradise, Wim Wenders Paris, Texas, Desperatly Seaking Susan (ja, jag gillar den, trots Madonna), Scorseses The Last Temptation of  Christ, och den tidiga Lynch-filmen Wild at Heart. Visst, han har inte stora roller i alla dessa filmer, men med sitt specialla utseende borde man minnas honom.

John Lurie

Som jag nämnde är han även musiker, och om det är något som Jarmusch gör bra är det musiken i sina filmer (och musiker som skådespelar) – och detta betyder att han gjort musiken till flera av regissörens filmer, nämligen de tre jag nämnt ovan – Mystery Train, Stranger Than Paradise och Down By the Law. Jag kan inte tillräckligt mycket om jazz för att kunna säga mer än att jag verkligen gillar soundtracken till alla dessa filmer. Och det var på grund av Lurie jag fann mig själv tittandes på ett fiskeprogram, Fishing with John. Och det bör kanske sägas att det är ganska långt ifrån de fiskeprogram som Discovery brukar visa. Serien gjordes i sex avsnitt 1991, och varje avsnitt har en gäst. Avsnitt 1 – Jarmusch, sen Tom Waits, Matt Dillon, Willem Defoe, och de två sista avsnitten är med Dennis Hopper. Det är ett absurt, knäppt och bisarrt fiskeprogram som å enda sidan inte alls handlar om fiske, men också på sätt och vis gör narr av den typen av program. Om du gillar det knäppa så ge det en chans. För avsnitten är bara så kul. Alla delarna finns dessutom upplagda på YouTube.

Till mitt lilla filmprojekt som jag startade det för jag började bli dålig på att se film. Istället följer jag en massa series, och missar filmer som jag egentligen vill se. Det är svårare att se film, för i serien känner man redan karaktärerna och du har redan koll på vad det handlar om. Det är mycket lättare om du har koncentrationsproblem. En kortare historia som utspelar sig under en kortare tid. Sen i juni har jag sett tio filmer, fem omsedda och fem helt nya. När sommaren är slut tänkte jag sammanfatta det i ett inlägg, och nämna alla filmer jag sett.