Allting, samtidigt.

DSC01961

Utsikt, bild på solnedgång från i maj som jag hittade på mitt minneskort

Måndag 25 september

Skriver hemtenta i ett förkylningstecken. Försöker dra paralleller mellan ett tal av Jean-Claude Juncker och en Shakespeare pjäs. Har köpt två böcker The Beauty och Hjärtat är bara en muskel, medan jag öppnade upp Drömfakulteten häromdagen och hittade en massa post it-lappar med intressanta och inspirerande citat på – med ett bokmärke två tredjedelar in blir jag osäker på om jag läste ut den någon gång, eller om jag fastnade under en omläsning. Såg skräckfilmen The cabin in the woods härom kvällen, intressant men inte en tillräckligt läskig eller genomarbetad skräckis trots det. Den bästa filmen jag sett den senaste månaden (eller till och med halvåret) var Upstream color. Vill upptäcka en film som kan fånga och inspirera mig så igen. Men alla filmer jag är intresserad av är så långa att jag tappar koncentration halvvägs. Får väl ta och se Primer då, skapad av person. Har lyssnat på Brand New Science Fiction så många gånger och den har inte ens kommit ut på vinyl ännu. Behöver hitta ny musik, lyssnar på Black Rebel Motorcycle Clubs senaste singel – men den nya skivan kommer först i januari. Spelar klassisk musik medan jag skriver på tentan och La Dispute när jag jobbar med Hennes leende sprack.

Idag

Förbannar lärarna som la första föreläsningen för den nya delkursen samma dag som inlämningen för tenta. Inlämning 15:00, föreläsning 11:00. Aja, den är inne nu. Men det är nog den sämst skrivna tentan jag gjort.

Vad är planerna för helgen och nästa vecka? Ska gå och se DN-fotografen Paul Hansens utställning på Fotografiska museet. Ska få in ett biobesök, kanske It? Vet att jag har sett den gamla versionen av filmen, kanske när jag var 13 år, men minns i princip bara en scen. Annars ska jag skriva på Hennes leende sprack, ta en foto under gryningen liksom ett självporträtt, och komma igång med den nya delkursen Comparative European politics.

DSC02164

Utsikt, skymningsbild försök nr 2

 

Annonser

Filmer höst/vinter 2014

Påbörjade i somras ett litet filmprojekt för  att se fler filmer, och eftersom det gick ganska bra har jag fortsatt, och tänker göra det i ett år. Planen är att se mellan 20 till 25 filmer under en tre månadsperiod. Under september, oktober och november har jag sett 25 filmer, varav 7 är omsedda och 18 nya.

Omsedda:

  • Fight Club, 1999

David Finchers underbart mörka och knäppa film baserad på Chuck Palahniuk lika knäppa bok, med Edward Norton som en vanlig man, med ett vanligt jobb som lider av svår sömnbrist som han motarbetar genom att gå på olika stödgrupper (som inte alls är kopplade tills hans egna problem). Hans liv förändras när hans lägenhet (fylld med hans kära ägodelar) brinner upp och han möter den galna Tyler Durden, spelad av Brad Pitt. Den är absurd, konsumptionskritisk och väldigt roligt på ett svart sätt. En av mina favoritfilmen, men jag tror också det är dags att läsa om boken.

  • Sex, Drugs and Rock n´ Roll, 2019

En biografisk film om rockrebellen Ian Dury, med Andy Serkis (Gollum) i huvudrollen. Om hans barndom, polion som lämnade honom haltade och i behov av käpp, och hur han sedan bildar bandet Ian Dury and the Blockheads, som gjorde rockklassiker som Hit Me With Your Rythm Stick, Wake Up And Make Love To me, låten som filmen är döpt efter, liksom Sweet Gene Vincent. Men den är inte bara biografisk, utan även fantasifylld och grandios.

  • Worried About the Boy, 2010

Även denna är en biografisk musikfilm, men om Boy George. Väldigt fint porträtt som ger en mer sympatiskt bild än den tabloiderna målat under alla år. Om hans flytt till London där han mötte personer som inte heller passade in i den ”normala” formen, freaken som besökte den trendigaste new wave klubben the Blitz Club. Hur han skapade bandet Culture Club trots att alla sade att han inte kunde sjunga. Med Douglas Booth som Boy George, Matthew Horn som Jon Moss och Mark Gatiss som Malcolm McLaren (!).

  • Velvet Goldmine, 1998

Återigen – en musikfilm, men denna är mer fantasieggande än biografisk. Den handlar visserligen (löst) om David Bowie och Iggy Pop under 70-talet, uppblandat med lite Oscar Wilde (och Jean Genet). Den är regisserad av Todd Haynes (en av mina favorit regissörer, mest känd för I’m Not There), om en journalist (spelad av Christan Bale, som här är sådär) som får i uppdrag att skriva om den överjordiska glamrockstjärnan Brian Slade som gjorde bisexualitet trendigt, sedan han dragit sig tillbaka från rampljuset. Han dras då in i historien, och sina egna minnen från tonåren. Slade/Mawell Demon (alltså Bowie/Ziggy Stardust) spelas av Jonathan Rhys Meyers, Kurt Wild (Iggy Popish) av Ewan McGregor, och Slades fru av Toni Colette. Det är hur mycket litterära och musikaliska referenser, och soundtracket är bland de bästa, och medverkar på det gör personer som  Thom Yorke och Thurston Moore.

  • Less Than Zero, 1987

En film baserad på Breat Easton Ellis debutroman med samma namn, med Andrew McCarthy, Robert Downey Jr och James Spader (i en skurk roll). Ellis tog titeln från en låt på Elvis Costellos debutalbum. Om baksidan av det det rika och glamourösa livet. Downey Jr spelar en karaktär som faller i ett drogmissbruk medan hans bästa vän Clay lämnar LA för universitetet, och handlingen utspelar sig när Clay kommer tillbaka under jullovet och upptäcker allt som hänt medan han var borta. Det brukar vänligt sägas att Downey Jr rollinsats i denna filmen var av typen method acting, men trots detta är det hans insats som ger den trovärdighet och djup. Filmen är bara löst baserad på boken, som egentligen är mycket bättre.

  • Se7en, 1995

David Finchers mörka thriller, om två polisers (Brad Pitt och Morgan Freeman) jakt på en seriemördare som dödar folk i temat de sju dödssynderna. En psykologisk thriller, där Freemans karaktär är på väg att gå i pension, där Pitt och sin fru (Gwyneth Palthrow) flyttar till staden, då han ska ta över hans position.

  • Punk: Attitude, 2005

Den bästa dokumentären om punkmusik jag sett. Regisserad av Don Letts som var involverad i punkscenen i London på 70-talet, innan punkbanden hade släppt några skivor brukades raggaeplattor spelas under konserter och fester, och Letts var den med den mest imponerande skivsamlingen. Skrev mer om den här.

 

Nya:

  • 20,000 Days on Earth, 2014

Om Nick Caves 20,000:e dag i livet. Dokumentär eller fiktion, beroende på hur du vill se på det. Skrivit mer om den här.

  • Easy A, 2011

Såg den för att alla verkar vara så tokiga i Emma Stone. Och eftersom romantisk komedi (modern) inte är min genre tyckte jag den var sådär. Typisk high school film, med alla sina stereotyper.

  • The Amazing Spiderman, 2012

Sen kom jag ihåg denna film, med Andrew Garfield och Emma Stone. Den var ganska bra. Gillar alltid filmen om när superhjälten får sina krafter, och hur man får se honom lära sig handskas med dem. Gillade även hur relationen med fastern och farbrorn porträtterades, det kändes trovärdigt om man tänker på karaktärens ålder

  • The Amazing Spiderman 2, 2014

Den enda orsaken till att jag såg uppföljaren var Dane DeHane medverkan. Och han var väldigt bra. Men hela situationen med flickvännen Gwen Stacy gjordes så nedsättande och pinsam, och ovärdig att tillhöra en film från i år (Peter Parker lovade hennes döende pappa att de inte skulle vara tillsammans med för hålla henne säker. Det hela kändes väldigt 50-tal, men förkommer tyvärr ofta i denna genre – att det är mäns jobb skydda och rädda kvinnor).

  • Pretty in Pink, 1986

Smågullig romantisk komedi av genres 80-talets mästare John Hughes. Med Molly Ringwald i huvudrollen som spelar Andie, en tjej med arbetarbakgrund som förälskar sig i en av de rika killarna i skolan Blane (spelad av Andrew McCarthy), vilket är opopulärt både hos hennes bäste vän (Jon Cryer) som är förälskad i henne, och Blande dryge vän (James Spader). Ett bra soundtrack, med många 80-tals hits. Andies är som person dock lite irriterande, men det är Cryers karaktär som gör filmen rolig och lite annorlunda.

  • Begin Again, 2014

Romantisk drama i musiktappning, om den avdankade topproducenten spelad av Mark Ruffalo som möter en kvinna Gretta (Kiera Knightley) på en open mic night, som han tycker spelar och sjunger underbarn och han erbjuder henne ett kontrakt, trots att han samma dag sparkats från sitt skivbolag, men vi får följa när de bestämmer sig för att spela in en skiva på New Yorks gator. Adam Levine spelar Gretta ex, och James Corden som hennes enda vän i staden. Den var okej, men inte mycket mer. Dock fastnade en av låtarna på hjärna.

  • Gone Girl, 2014

Finchers (igen) senaste film om om identitet och mordanklagelser, baserad Gillian Flynns bästsäljande thriller. Skrivit mer om den här.

  • The Private Life of Sherlock Holmes, 1970

Billy Wilder tacklar Sherlock Holmes, men med ett mer modernt perspektiv. Holmes tvingar här avslöja att han är bög, när en balettstjärna vill ha barn med honom, och Watson vet inte riktigt hur han ska tolka situationen. Skrev mer om den här.

  • Sabrina, 1954

En romantisk komedi  med mörkare inslag, Audery Hepburn spelar dottern till chaufför som blir förälskar i den yngste sonen i godset. Bestämmer sig för att ta livet av sig, men misslyckas och åker till Paris för att lära sig laga mat, och blir under tiden super sofistikerad – vilket gör att båda bröderna få upp ögonen för henne när hon återvänder. Regisserad av Billy Wilder, och med Humphrey Bogart som den äldre brodern.

  • Tom at the Farm, 2014

Den kanadensiske indieälsklingen Xavier Dolan senaste film (men den första jag har sett) – som till skillnad från hans tidigare är en psykologisk thriller, med honom själv i huvudrollen. Om en man som lämnar Montréal där han bor och jobbar för att åka ut till landsbygden för sin pojkvän begravning. Han inser snabbt att ingen där vet vem han är, och brodern ser till att han håller munnen stängd om vad för typ av förhållande de haft. Situationen där blir allt mer obehaglig när tvång, våld och hot blandas in. Dolans senaste film Mommy kommer att ha premiär i Sverige den 9:e januari.

  • The Seven Year Itch, 1955

En små fånig romantisk komedi (inför ett förbud att se dessa genre nästa tre månader, gillar ju den egentligen inte), även denna av Billy Wilder, om en man var fru och barn lämnar honom i New York för att jobba under sommaren, och han kan bara inte sluta tänka på allt han nu kan göra utan att bli upptäckt. En hel rad galna fantasier. Den dag flyttar en vacker och sexig kvinna in ovanför honom, vilket blir ett test för hans självkontroll (och fantasier), och hon spelas av Marilyn Monroe. Fånig, utan större djup. Innehåller den ikoniska scenen där Monroe iklädd en vit klänning står ovan en luftventil som blåser klänningen uppåt.

  • The Misfits, 1961

En intressant film, med stjärnor som Clark Gable, Marilyn Monroe och Montgomery Clift som spelar olika sorters outsiders. Regisserad av John Huston, och manuset är skrivet av Arthur Miller.

  • The Watchmen, 2009

Filmen utspelar sig i en alternativ verklighet, som målas upp under filmens första minuter, där bland annat Nixon omväljs till president om och om igen. Två generationer superhjältar (eller här i en mer mörk tappning – vigilanter) har skapar ordning i staden, tills en ny lag går igenom som skall göra dem olagliga. USA har dessutom ett stort övertag i kalla kriget, tack vare Dr Manhattan (Billy Crudrup) som är bland de mest intressanta karaktärer jag sett (i den här typen av film). Hjälten som kallas Comedian mördas och Roschach påbörjar en egen utredning, som till slut drar i de andra. Det är en film som är svår att kort förklara, då mycket händer, och det är ett mer komplicerat händelsemönster (än till exempel i Spindelmannen). Jag gillade den verkligen, även om jag känner att en del av grejerna nog passar bättre i ett serieformat är på film – exempelvis scenerna på Mars känns lite fåniga, istället för häftiga. Det är som om filmformatet inte räcker. I andra roller ses även Malin Åkerman, Matthew Goode, Jackie Earle Haley, och Jeffrey Dean Morgan.

  • The Avengers, 2012

Bestämde mig för att se den när jag kom ihåg att det var Joss Whedon (Buffy the Vampire Slayers) som regisserat denna all star typ av superhjälte film, där karaktärer som Iron Man (Downey Jr), Captain America (Chris Evans), Hulken (Mark Ruffalo), Black Widow (Scarlett Johansson), och Hawkeye (Jeremy Renner) samlar sina krafter när ett maskhål öppnas på ett forskningscenter och asaguden Loke (Tom Hiddleston) smiter igenom och skapar panik, när han tar sig därifrån med det livsfarliga ”tesseract”. Tor (Chris Hemsworth) hjälper de andra hjältarna att striden mot sin bror. Jag ser fram emot del 2 som kommer nästa år, och som även regisseras av Whedon.

  • Iron Man, 2008

Trots att jag är väldigt förtjust i Downey Jr har det tagit mig 6 år att se denna film, med Gwyneth Palthrow som Pepper Potts och Jeff Bridges som kollega till Tony Stark. Jag gillade verkligen att handlingen centreras runt frågan om det oetiska med vapentillverkning, när Stark återvänder till USA efter att ha varit gisslan i Afghanistan och bestämmer sig för att slopa vapentillverkningen som varit kärnan i företaget han ärvt efter sin far.

  • CBGB, 2013

Om den kända punkklubben i New York där alla spelade (trots att klubbens förkortningen betydde country, bluegrass och blues), och utspelar sig under åren då Hilly Kristal öppnade den och då klubben var som störst. Tyvärr var filmen inte för mig, utan mer för någon som kanske är nyfiken på denna musik och tid, och som vill se en kul film om det. För någon som inte älskar musiken, och helst vill se ett djupt och mer seriöst porträtt. De flesta av skådespelarna som spelade artisterna saknade helt scenpersonlighet, däribland Malin Åkerman som Debbie Harry, gänget som spelar Ramones. Men får ingen förståelse varför detta var uppseende väckande, värt att se och nytt. Mer intressanta porträtterades dock The Dead Boys (inklusive Rubert Grint) som i alla fall röjde runt på scenen. De är även bandet som filmen dedikerat mest tid åt, då Kristal blev deras manager.

  • Iron Man 2, 2010

Fortsättning följer. Har även gjorts en tredje film, och en fjärde är på väg. Mickey Rourke ses här som skurk, men en stor del av tiden behandlar även Starks kamp mot sig själv, då energicellen som håller honom levande, samtidigt förgiftar honom, och han agerar utåt på allt mer självdestruktiva sätt. Karaktärer som sen är med i The Avengers (Natalie Rushman, Nick Fury och Agent Phil Coulson) introduceras här i historien i och med S.H.I.E.L.D.

  • The Nomi Song, 2004

nomi

Har inte inkluderat dokumentärer här, men jag kunde bara låta låta blir med denna. Den handlar om new wave/experimentell opera kontratenoren Klaus Nomi, som verkade under 70-80-talet och som dog av AIDS 1883. Blev kär i honom när jag hörde hans version av The Cold Song från Pucells King Arthur. Den är overkligt bra. Skrev mer om dokumentären här.

 

Filmer, sommaren 2014

Nu är det september och sommaren är, i mina ögon, officiellt över. Har under sommarmånaderna haft ett litet projekt, helt enkelt att se fler filmer, och det är nu dags att sammanfatta. Har sammanlagt sett 19 filmer, var av 9 har varit filmer jag inte sett tidigare, och de andra 10 har varit filmer jag sett om. Och filmerna jag sett är följande:

Omsedda:

  • The Girl with the Dragon Tattoo, 2011

David Finchers filmversion av den svenska deckare, men Daniel Craig och Roony Mara i huvudrollerna. Gillar verkligen hur han bygger upp spänningen.

  • Desperately Seeking Susan, 1985

En film om en uttråkad hemmafru som bli indragen i en mer spännande värd, då hon förlorar minnet och det antas att hon är en annan kvinna. Med Rosanna Arquette, Madonna och Aidan Quinn. Tycker den är så rolig att den var värld att se om.

  • Rosmary’s Baby, 1968

En mycket obehaglig film regisserad av Roman Polanksi, med Mia Farrow i huvudrollen. Under sin graviditet blir hon allt mer paranoid, och rädd över att hon blivit indragen i en djävulskonspiration. Klassiker.

  • X-Men, 2000

Ingen kan väl ha missat denna filmserie, baserad på Stan Lee och Jack Kirbys serievärd. Om mutanter med extraordinära egenskapen, som centras kring en skola där de får lära sig att leva med sina förmågor. Många kända ansikten, bland annat Hugh Jackman, Patrick Stewart, Ian McKellen, etc.

  • X-Men II, 2003

Fortsättningen. Men måste erkänna, att även om jag sett om deras av serien flyter de ändå ihop en del.

  • V för vendetta, 2005

Även denna är baserad på ett seriealbum, av Alan Moore. Om en obehaglig och dystopisk framtid, med många bra skådespelare som bland annat Natalie Portman, Hugo Weaving, John Hurt och Roger Allam.

  • Mystery Train, 1989

Jim Jarmusch filmen som jag skrev om här.

  • Män som hatar kvinnor, 2009

SVT har under sommaren visat alla tre (eller som de visade den – 6) delarna av filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Många bra skådespelare i den första filmen, även om jag inte är så förtjust i Michael Nyqvist. Den första och sista är mina favoriter. Hela serien skulle egentligen kunna heta Män som hatar kvinnor, istället för Millennium, det är väldigt många läskiga manliga karaktärer. Jag har faktiskt inte läst böckerna (tycker inte att den är så bra skriven, även om handlingen är fenomenal). Men det är en av få deckare där hjälten är journalist, och journalistyrket visas på ett positivt sätt. De brukar annars var tabloidjournalist vi får se i deckare, som mer agerar som parasiter.

  • Flickan som lekte med elden, 2009
  • Luftslottet som sprängdes, 2009

 

Filmer jag sett för första gången:

  • X-Men: First Class, 2011

Hade faktiskt missat att den den här filmen, så jag fick passa på att göra det innan jag såg den nyaste. Här får vi följa Charles Xaviour och Magneto som yngre, och spelade av James McAvoy respektive Michael Fassbender. Vi får se hur allting fick sin början.

  • X-Men: Days of Future Pasts, 2014

En lite förvirrande blandning av framtid, dåtid och nutid. Skrev om den här.

  • The Breakfast Club, 1985

Hade inte sett någon av John Hughes ungdomsklassiker från 80-talet, och jag bestämde mig för att börja med den mest klassiska. Ett antal ungdomskliché stereotyper tvingar umgås med varandra under en kvarsittning, och vi får se att de faktiskt kan lära känna varandra trots att de är så olika. Med bland annat Molly Ringwald, Emilio Estevez och Anthony Michael Hall.

  • Only Lovers Left Alive, 2013

Den senaste filmen av Jarmusch, som jag älskade och jag skrev mer om den här.

  • Down by the Law, 1986

En tidig Jarmusch-film. Med bland Tom Waits, John Lurie och Roberto Benigni. Skrev om den här.

  • Take Shelter, 2011

En film som inte var som jag trodde, på det dåliga sättet. Mer om den här.

  • Frank, 2014

En ny favoritfilm, som jag skrev om här.

  • A Dangerous Method, 2011

Om Jung och Freud, och jag skrev här om den.

  • Kill Your Darlings, 2013

Jag älskade den den filmen så mycket. Om en ung Allen Ginsberg spelad av Daniel Radcliffe, som var suverän. Recension på den kommer.

20 frågor om film

Hittade en film-tag på youtube, så jag tänkte låna den.

Vilken är din absoluta favoritfilm?

Det här är en absurt svår fråga men en av mina absoluta favoritfilmer är Withnail and I. Det är en brittisk ”kultklassiker” som handlar om två arbetslösa skådespelare spelade av Paul McGann (som I, inte ens i eftertexten får karaktären ett namn) och Richard E. Grand (Withnail) som bor i en nedgången lägenhet i  Camden. De bestämmer sig för att åka på en utflykt till landet, för att få vila lite, och praktiskt nog äger Withnails morbror Monty (spelad av Richard Griffiths, som även spelar Vernon i Harry Potter-serien) en stuga som de får tillåtelse att låna. Filmen är även som ett ett känt ”drinking game”, eftersom båda karaktärerna är ganska svårt alkoholiserade.

tJIC1jwqvqw5w73gjZhXH8iHo1_1280

Ja, eller Pulp Fiction, En rövarhistoria (på franska Bande à part), Donnie DarkoApocalypse Now eller Blue Velvet.

Favoritscen från den filmen?

De obekväma och pinsamma scenerna hos uncle Monty. (Scenen finns att se på youtube.)

Favorit regissör?

David Lynch. Det första jag såg av honom var serien Twin Peaks, som min pappa rekommenderade eftersom den var ”konstig” (vilket idag är hur jag beskriver mina favoritfilmer – konstiga.) Såg sen Blue Velvet (Dennis Hopper är en av mina favorit skådespelare och var väldigt bra på att spela udda karaktärer), Elephant Man, Lost Highway (jag förstod ingenting när filmen var slut), Mollholland Drive, Eraserhead, Wild at Heart och har nu senast regisserat Inland Empire med Laura Dern och Jeremy Irons.

Cap01

Favoritskådespelare?

Daniel Day-Lewis. Som är en av de få, fortfarande aktiva, method acting-skådespelarna. Och tyvärr kan jag inte komma på någon kvinnlig skådespelare som jag älskar på samma sätt i varenda film.

Mest irriterande skådespelare?

Ugh, Will Farrel, Vince Vaughn, Sacha Baron Cohen, Adam Sandler, Ben Stiller och Steve Martin. Och ja, alla dessa gör komedifilmer, men jag lovar att jag har humor, bara en annan humor.

Favorit guilty pleasure?

The Wedding Singer, trots att Adam Sandler är med i den filmen. Det kan ha något att göra med musiken i filmen och Billy Idols medverkan. Det är dessutom en romantisk komedi, som är min favorit hat genrer, förutom då actionkomedier.

Film som garanterat får dig att gråta?

Into the Wilde. Åh herregud. Slutet…. Men också Control, tror det är den enda film som fått mig att gråta även i biosalongen.

Vilken film skrämde dig mest?

När jag var 14-15 kunde jag se hur mycket skräckfilm som helst utan att bli rädd, men idag är jag så mycket mer lättskrämd idag att det är fånigt. Men den jag kommer på är den spanska skräckfilmen från 2007 Barnhemmet. Så obehaglig.

Film som du älskar men som andra hatar?

Jag älskar den tidiga Coppola-filmen Rumble Fish, och recensenter ger den ofta ett lågt betyg, såg 1/5 bara häromdagen i tv-tidningen. Dessutom har jag inte fått någon jag känner att se filmen.

Film som du hatar men som andra älskar?

Alla filmer som inkluderar skådespelarna jag avskyr, men vill också nämna Baksmällan.

Favorit filmduo?

Elizabeth Taylor och Richard Burton. Who’s afraid of Virginia Woolf? är också en absolut favorit. Visst, en helt annan sorts duo, men älskar alla filmerna de gjorde ihop. Och på samma tema Humphrey Borgart och Lauren Bacall. Vill även nämna den franska nya vågen regissören Jean-Luc Godard (som gjorde ovan nämnda Bande à part) och hans fru (under sex år) Anna Karina, och tillsammans gjorde de filmer som Made in USAAlphaville, och Tokstollen (som även den är en av mina absoluta favoritfilmer – den anses även som ett tidigt exempel på postmodernistisk film).

Favorit film som är animerad?

Är dålig på att se animerade filmer, men jag älskar Toy Story-filmerna, så det får bli dem. Och eftersom favorit stop motion-film aldrig nämns som fråga lägger jag in det är, och det är Coraline. Så bra, och så obehaglig. Baserad på en text av Neil Gainman (som jag aldrig läst något av), samt är regisserad av Henry Selick, som även gjorde Nightmare before christmas.

Vilken är din skådespelar crush?

Man: Benedict Cumberbatch. Kan inte vänta tills The imitation game kommer ut, där han spelar min enda favorit matematiker Alan Turing. Den ska ha premiär i höst, men om den kommer upp på svensk bio vet man aldrig. Kvinnan: Natalie Dormer. Hon är underbar i alla intervjuer jag sett. De ses för i övrigt ihop i Miss Marple-filmen Murder is easy.

Vilken film förvånade dig mest?

Första gången jag såg Memento var jag väldigt förvånad. Jag var verkligen inte beredd på slutet.

Om du bara fick behålla en film, vilken skulle det vara?

This is England. Kanske, möjligtvis, jag vet inte. Gud vilken svår fråga!  

Om du kunde åka tillbaka i tiden och gifta dig mest en skådespelare från då (som nu är gammal), vem skulle det vara?

Mickey Rourke, från Rumble Fish-tiden. Åh…

Vilken remake borde aldrig ha gjorts?

När den annars fantastiske Gud van Sant bestämde sig för att gör om, den annars redan perfekta, Psycho. Man undrar hur produktionsbolaget kunde tycka att det vore en bra idé att följa den gamla filmen nästan scen för scen, och dessutom låta Vince Vaughn spela Norman Bates (odödliggjord av Anthony Perkins).

Om du skulle dö och bara få se en film innan, vilken skulle det vara?

Jag utgår ifrån att jag inte skulle vilja se en djup, meningsfull, existentialistisk film om livet, utan någonting kul – så  Some like it hot. 

Vilken är din favorit film genrer?

Musikfilmer. Är inte så inriktad på specifika geners, men musikfilmer är alltid kul. Vare sig det är i form av biografier som Control och I walk the line, om musikerlivet som Almost famous, den mer klassiska konsertfilmen som Woodstock eller när skivor gör om till film som med Pink Floyd The Wall eller The Whos Quadrophenia. Annars ser jag det mesta inom genren psykologisk thriller som Momento, Funny games (en österrikiska orginalversionen av Haneke), Se7en, Shutters Island, Gaslight och Hitchcock i  samarbete med Dali – Spellbound.

Vilken är den första film du kommer ihåg att du såg på bio?

Mulan från 1998, så jag var 9 år. Vet att jag såg andra filmer på bio innan, men kommer inte ihåg själv upplevelsen. Från Mulan minns jag hur jobbig jag tyckte en scen var, där hennes häst höll på att dö (eller kanske till och med dog?)

[Och en extrafråga som jag ville ha med:]

Vilka filmer vill du se?

Submarine från 2010, som regisserades av Richard Ayoade, och som inkluderar ett soundtrack av Alex Turner.

Blå är den varmaste färgen, som vann guldpalmen för ”bästa film” på Cannes förra året.

Vill se om Pianot av Jane Campion, sedan jag blivit förtjust i minimalistisk musik, eftersom filmen har ett soundtrack av Michael Nyman.

Citizen Kane, alla har sett den filmen, utom jag. Anses av många filmkritiker som den bästa filmen som någonsin gjorts.

Solaris från 1972, regisserad av Tarkovski, som man kan sammanfatta som en existentialistisk rymdfilm.

Nämnde tidigare Lynchs Inland Empire, och den har jag faktiskt inte sett ännu.

Det finns tre filmer av den spanske surrealisten Luis Buñuel som jag velat se i en evighet – En kammarjungfrus dagbok, Belle de Jour och Borgarklassens diskreta charm.

En annan film som jag velat sett i en evighet är den kontroversielle (ugh) Roman Polanskis Chinatown från 1974. Med Jack Nicholson (med bandage på näsan) och Faye Dunaway.

Jag har fortfarande inte sett Min vänstra fot från 1989, trots att jag älskar Daniel Day-Lewis.

Är väldigt förtjust i många av Darren Aronofskys filmer, men har kvar hans debut Pi från 1998, som beskrivs i min filmbok (1001 filmer du måste se innan du dör) såhär: ”… ser ut ungefär som cyberpunkförfattaren William Gibson skulle ha gjort sin egen version av David Lynchs Eraserhead.”