Kreativitet som en livlina.

Det blir extra viktigt att komma ihåg vad som hjälper att sänka stressnivåerna och får det att kännas mindre akut och omöjligt när allting kör ihop sig samtidigt.

Innan fredagen och fotokursens start hade jag bara sett det som ett stressmoment. Jag oroade mig för vad dagarna skulle innebära, hur det skulle vara där, hur jag skulle ta mig dit, de jobbiga tiderna och alla nya personer – och hur påfrestande kursen skulle bli. Väl där var det roligt, väckte kreativiteten och stressen försvann. Men med allting idag så hade jag glömt bort det positiva igen, men blev plötsligt påmind om hur viktigt det är för mig att hitta ett kreativt uttryck när allting blir för mycket.

Jag påmindes också om det på föreläsningen – för det handlade om språk, men också om begreppsförändring under tid – linguistic interventions och speech act. I den intressanta boken Textens mening och makt, som också är mycket torr och icke hjälpsam vid faktisk användning av metoderna den skriver om, tar den upp hur speech act (språkhandling) utvecklats från Wittgenstein. På föreläsningen kom jag på hur jag faktiskt skrev om just språkhandling i Hennes leende sprack (Ofelia-projektet) efter att ha läst halva Wittgenstein-boken Filosofen som inte ville tala under resan till Bryssel.

125.

När det talade språket mellan människor inte räcker längre söker man efter något annat. Det är nödvändigtvis inte ett fridsamt sökande. För Ofelia var det inte så. För Ofelia var det desperation – en kamp för ett alternativt sätt att uttrycka sig. Ett nytt sätt att göra sig hörd. På scenen fann hon blommornas språk. För det ansåg Det manliga geniet vara ett tidsenlig och passande sätt för en flicka som hon. Det hör ju till saken att han inte rådgjorde med henne. Det hör alltid till saken. Allrahelst för Ofelia.

126.

Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.[1]

127. 

Går tiden verkligen framåt? Är historien verkligen kronologisk? Ett steg framåt, två steg bakåt. Är det så bara för mig? Vi är alla fast i våra egna bubblor där vi aldrig kan nå fram till varandra. Därav politiken – med olika perspektiv på upplevelser som säljs till högstbjudande. Därav journalistiken med sina hundratals tolkningar. Därav litteraturen – där varje författare tror att de säjer sanningen och att sanningen kommer levereras i ett paket med rosett till läsaren mellan inbundna sidor.

128.

Hon är fast. Hon kan inte se om oförmågan att tala och tolka är problemet i sig, eller om det istället handlar om att inte se. Det är två olika problem, två olika frågor. Men hon kan inte reda ut dem.

129. 

En känsla är alltid en oöversättbar sanning. Men problemet är ju att känslan är en sanning som kan ändras, ibland från en minut till en annan.

130. 

En handling är inte mycket bättre det. Handlingen är bara språkets stand in. Den kommer efter. Känsla – ord – handling. Det ena efter det andra. Sammankopplade som i en kedja, som för Ofelia har kommit att betyda något mycket speciellt.

Känslan är ren. Orörd. Men för att komma fram till ordet – och sedan handlingen – måste du komma över en tröskel som ligger långt över ditt förnuft.

131. 

Speach act. Hur i helvete tänkte Det manliga geniet där?

Act. Act and you will recieve.

Har jag missat något fundamentalt?

 132. 

Hjälp. Hjälp! Förstår du inte?!

[1] Wittgenstein, Tractatus Logico-philosophicus

Språkets brister är egentligen något som följer genom hela den texten. Antagligen kommer jag använda diskursanalys i min c-uppsats is statsvetenskap, men jag är intresserad av att kanske rikta in mig på just begreppsanalysen istället. Det vore en möjlighet att gräva i något som jag skulle kunna väva in i Hennes leende sprack.

Och sen har jag mitt dystopi-projekt som jag inte ägnat en tanke till de senaste två veckorna, men här ett smakprov att det jag skrivit hittills.

Sömn är något ouppnåeligt. Overkligt. Långt borta i horisonten, dit man aldrig når. Vakenhet är ljusfläckarna på baksidan av ögonlocket när man gnuggat dem för hårt. Kanske är det bäst så.

Tystnad. Betong och stål. Det finns ingenting som utstrålar värme. Solen når aldrig zenit utan kommer bara halvvägs för att sedan dala. Det har blivit värre. Men det bör man inte tala om. Människor kan i alla fall anpassa sig, de är som kackerlackor.

”Det var länge sedan. Generationer sedan. Eller, det är kanske bara en myt allihop. Det är svårt att veta. Jag är ingen jäkla expert på sånt där. En del har ju sagt att det bara är… vad är det där ordet? Jo – alternativ fakta. Ja, kanske är det så. Ha, ja, det är ju faktiskt det mest troliga. Att det bara är någon historia, någon myt som flutit med under alla dessa år.”

 

12 maj

Jag fick sömntabletter utskrivna idag. Får ser om de hjälper. En halv timmen innan sänggående. Om det inte funkar, en halv till. Men om det inte funkar skulle jag komma tillbaka. Ej mer än halv + halv. Möjliga biverkningar: trötthet, huvudvärk, muntorrhet, koncentrationssvårigheter, hallucinationer, minnesluckor, nedsatt reaktionsförmåga, rastlöshet i benen, rörelsetröghet, ofrivilliga muskelrörelser, ryckningar i ansiktet, minnesstörningar (inträffar ofta flera timmar efter att du tagit medicinen, för att minska risken måste du se till att få sova ostört i 8 timmar), förvärrad sömnlöshet, mardrömmar,

Bör uppmärksammas – finns risk för toleransutveckling. Finns risk för psykiskt och fysiskt beroende. Finns risk för minnesluckor. Finns risk för sömnambulism och liknande beteenden.

 

19 maj

Domedagsfröbank översvämmad

Fröbanken på Svalbard som ska kunna stå emot naturens krafter har översvämmats av smältvatten. Banken innehåller fröer från alla värdens hörn och tanken är att den ska kunna överleva naturkatastrofer och kärnvapensprängningar, men vatten från smältande isar har översvämmat fröbanken. Det så kallade domedagsvalet är beläget på Svalbard och förvarar över 800 000 växtarter, bland annat blommor, grönsaker och frukter. Efter en ovanligt varm vinter i Arktis har glaciärerna smält på ett oväntat sätt. Banken var inte förberedd på att permafrosten i området skulle kunna smälta, vilket orsakat detta. Dock har frösamlingarna inte skadats eftersom vattnet inte nått tillräckligt långt in. Fröbankens säkerhet ska nu förstärkas ytterligare.

 

Tisdag 20 maj

Nyheterna var märkliga idag. Man skulle kunna tro att någonting som ska vara oförstörbart ska vara oförstörbart, men tydligen inte. Jag vet inte ens om det är oroande. Vet heller inte om den nya medicinen har hjälp än. Tar fortfarande en halv tablett, väntar en natt till eller två innan jag prövar att ta en hel. Det kändes gråare idag.

Onsdag 21 maj

Fortfarande ingen förbättring. Det tog ca 6 h innan jag somnande. Väntar en natt till.

Torsdag 28 maj

Jobbet var som vanligt. Men när jag satt vid datorn och skrev kände jag mig konstig. Jag hade svårt att fokusera och mina fingrar kändes konstiga mot skrivplattan. Jag knöt händer och släppt flera gånger. Men jag kunde se att fingrarna var svullna, och jag fick skynda mig att ta av mig ringarna. Fick panik och försökte andas i fyrkant. Pressade dem mot den iskalla vattenflaskan. Kanske hjälpte det mer än andningen. Det var bättre när det var dags att gå hem. Tror inte någon märkte något. Fick allting gjort.

Annonser

Ofelia nr 148.

148.

Den blodröda sammetsridån går undan och jag står där ensam på scenen. Strålkastarens ljus är så starkt att jag först blir bländad. Gör att jag svetts mer än jag önskar. Det tar flera minuter innan ögonen vänjer sig vid det starka ljuset. Jag har en vit klänning med tunna axelband. Jag kan se att det endast sitter personer på första raden men jag kan inte se deras ansikten. Jag minns min monolog. Den är så inövad att jag hade kunnat dra den även om någon slagit en vinflaska mot mitt huvud. Den kommer aldrig att försvinna på det sätt som portkoder gör. Men det kommer ju inga andra ut på scenen. Det är bara jag. Så jag drar mina repliker – en efter en. Utan motrepliker och min motspelare.

Svagt kan jag se konturerna efter de som sitter framför mig. Det är kortklippta frisyrer och starka käklinjer. Bredare axlar. Jag kommer fram till ”Var är den undersköna drottningen av Danmark?” och jag känner mig plötsligt väldigt medveten om att jag inte har några trosor på mig. Jag känner inte det tunna resårbandet under naveln. Spetsen runt benen. Medan jag fortsätter försöker jag så diskret som möjligt titta ned. Försäkra mig om att den vita klänningen inte blivit genomskinlig av det starka ljuset. Det vore en mardröm. Om mina bröstvårtor syntes, eller pubeshåret. Men jag kan inte riktigt se. Dessutom är jag rädd att det är en fråga om hur ljuset faller och hur långt ifrån man tittat. Att titta ned är nog fel vinkel och allt för nära. Det är i bakhuvudet hela tiden. Och på väg ut. Jag börjar snubbla över orden för jag vill så gärna fråga om min klänning är genomskinlig. Men hur skulle jag våga det? Min enda räddning skulle kunna vara att de inte sett det förrän jag ställt frågan högt.

Ljuset släcks aldrig. Ridån går aldrig igen. Männen på första parkett applåderar aldrig. Det kommer inga scenändringar. Det är bara jag på scenen. Jag vet inte ens hur många gånger jag hunnit igenom mina repliker. Det enda jag kan göra är att fortsätta. Jag spelar inte längre. Jag bara yttrar orden. Energin försvinner allt mer. Svetten rinner nedför ryggen och pannan och jag är så olidligt törstig. Jag har svårt att prata för att munnen är så torr. Mer tid går och min mage börjar kurra. När år jag senast? Svetten är överallt och det ger ingen skillnad att torka av handflatorna på klänningstyget. Och jag inser att vitt tyg är desto mer genomskinligt när det är blött eller fuktigt. Jag inser att det inte spelar någon roll nu, jag skulle likväl kunna vara naken. Klänningen gör ingen skillnad. Men jag minns fortfarande vilket mening som ska kommer efter den innan. Så jag fortsätter. Jag har inget val. Publiken sitter ju fortfarande där framför mig. Jag måste därför fortsätta. Det skulle ju till och med kunna vara journalister, och det värsta jag skulle kunna tänka mig är att förstöra föreställningen. Jag känner allt mer fukt mellan benen. Jag tror först att det bara är svetten. Men deras blickar känns mer intensiva. Jag kan inte göra något annat än att känna min kropp. Replikerna går på vana. Jag försöka titta ned igen. Bröstvårtorna rosa genom det vita tyget. Skuggorna under brösten och vid naveln. Det mörka pubeshåret. Och under? Det är inte bara svetten som rinner nedför benen. Det är uppblandat med blod. Det är omöjligt att missta sig. Mot min bleka hy och mörka hår är måste det vara enkelt att se på håll. Och de alla kan se. Alla männen på första parkett. Som knappt rört sig. Aldrig applåderat – inte ens i början när mitt skådespel var bra och jag kunde ge replikerna med ingivelse. De är inte där för föreställningen inser jag. De är där för att bedöma mig. Det är allt.

Det fortsätter.

[Jag mådde typ illa när jag skrev det här.]

 

Skrivande: februari v. 1

Det har väl gått lite så och så med skrivplanerna. Jag började ju den 2:a februari och kommer därför köra på till den 1:a mars. Jag har väl också lite blandade åsikter om utmaningen. För det är så fruktansvärt trist och skriva utan någon inspiration där och varje mening är en kamp. När jag inte gillar det jag skrivit efteråt. Men – det är också en motivation att sätta mig ned och skriva, istället för att göra något annat, som att sätta på en serie. Igår skrev jag från kl 23 till 24 och gillade verkligen den slutliga produkten.

2 feb: 5198 tecken

3 feb: 5474

4 feb: 5764

5 feb: 2031

6 feb: 5034

7 feb: –

8 feb: –

9 feb: 6271

De dagar med sträck vad jag bara så trött och hade mycket att göra i skolan. Jag gjorde heller inte min sjukgymnastik för knät. Min hjärna hade bara ingen energi kvar. Men jag är ändå nöjd med vad jag fått ut av de första åtta dagarna. Jag ska lägga ut något av de jag skrivit här också. Så jag kommer fortsätta. Nu går jag visserligen in i hemtenta skrivandet, men jag tror ändå att det kan gå. Men jag ska försöka vara snäll mot mig själv om energin inte finns där och antalet tecken blir för få, eller inga alls.

Och en tanke slog mig när jag duschade igår – det här kanske vore något att testa varannan månad. 5000 per dag, februari, april, juni, augusti, oktober och december. Beroende på hur det går såklart. Men jag tror att det vore en bra idé för textmängden växer ju väldigt fort, vilket är kul!

Ofelia nr 115.

Det blommar ut. Det svämmar över. Ingenting får längre plats. Det sväller upp, på väg att blir en röd jätte.

Kontrollen är borta. Som en algblomning på väg att förpesta hela Östersjön, vidare, och vidare, tills alla hav är smittade.

Men vad finns bortom? Är hon på väg att förvandlas till en vit dvärg? – att krympa ihop till en norm mängd energi. Eller ett svart hål? – som slukar allt inom händelsehorisonten. Där alla i hennes närhet sväljs. Kanske halva kungariket försvinner, går det att beräkna nu vart den gränsen kommer ligga? Det är i alla fall matematik över hennes förmåga.

Våg efter våg. Som en tsunami på väg att dränka alla som står henne närmast och de som fyller henne med så mycket ilska att det sätter igång en sådan kärnreaktion att det kan smälta gud.

Det är vad han gjorde. Om det är något han ens vet om kommer vi fortsätta grubbla över i århundraden. Uppsatser kommer att fortsätta skrivas och teorier produceras. Vi vill alla veta vad som pågår inne i hans hjärna; inne i hans hjärta. Om det är något – vill säga. Det undrar ju hon. Kanske är det bara alldeles fryst inombords, likt glaciär på Antarktis. För det skulle ju förklara en del, reda ut en del trådar som trasslat till sig. Men ursäkterna är redan för många. För han är ju så ung, men han far hade ju precis dött. Han upplevde saker som han inte visste var verkligt. Och hela grejen med mamman och farbrodern – sånt är ju inte lätt, eller hur? Hon orkar inte med de bortförklaringarna länge. Det är ju hela grejen.

Det är ju det som satt i gång kärnreaktionen från första början. 40 % på grund av hans handlingar och ord, och 60 % efter 500 år av ursäkter för hans beteenden.

Så operation algblomning eller supernova, vad du nu vill, har satts igång. Hon är redo med ”nuclear football”. Hon är nu redo.

Det är en profetia som aldrig yttrats. Som glömts bort mellan boksidor. Oraklet i Delfi sparade det – tanken såg i alla fall ut så. Den var på väg, men stoppades när mer aktuella händelser närmades sig tidshorisonten.

Vi var alltid på väg hitåt. Från första stunden. När Bernardo, Marcellus och Horatio först kallade på Hamlet. Stenen sattes i rullning. Och hon är på väg att resa sig från askan. Skaka av sig allt och segra. Segra efter 1000 och åter 1000 dagar av krig och tårar. Av blodiga knogar och pressas ned mot jorden av ett glastak som väger ett ton. Hon visste bara inte om det. Medan vi borde ha förstått det. Han borde ha förstått det. Men för henne var det en process. Att växa kräver tid och tålamod. Att våga resa sig med huvudet högt kan ta år. För henne tog det århundraden.

Vi borde ha vetat om det. Vi borde vara mer förberedda. Om vi hade lyssnat mer noggrant, legat med örat mot marken. Då kanske vi skulle ha hört profetian. Vi har alla misslyckats henne. Vi är alla skyldiga. Mer än honom. Han var bara en person, eller ja, det beror väl på hur du själv väljer att se det. Medan vi har varit – miljontals, miljarder. Utan att ifrågasätta. Bara gapa och svälja. Följa flocka och nicka med huvudet.

Utan ryggrad. Och hon har fått stått ensam.