A Dangerous Method

Jag försöker just nu maximera mitt filmtittande, innan månaden är slut – imorgon. Så igår såg jag A Dangerous Method, som jag velat se sedan den kom ut, eftersom i mina ögon finns det få regissörer idag som är lika intressanta som David Cronenberg, mannen som gjord The Naked Lunch (baserad på William S. Burroughs roman), Crash (baseras på JG Ballars roman), eXistenZ, A History of Violence och Eastern Promises. I jämförelse är istället A Dangerous Method en ganska tam och konventionell film. Men det rätta ordet är ganska. Faktumet att det även är det tredje samarbetet med producenten Jeremy Thomas, efter både Crash och Naked Lunch, får mig också att önska att den gick lite längre.

För den som har missat, handlar historien om Sigmund Freud och Carl Jungs relation, samt den mellan patienten Sabina Speilrein och Jung. Manuset är en adaption av Christopher Hamptons pjäs The Talking Cure, som i sin tur är baserad på fackboken A Most Dangerous Method: The story of Jung, Freud, and Sabina Spielrein skriven av John Kerr.

I huvudrollerna ser vi Michael Fassbender som Jung, Viggo Mortensen som Freud och Kiera Knightley som Sabina Spielrein, men även Vincet Cassel i en mindre roll. Den utspelar sig strax innan Första Världskriget, där den sjuka Sabina rekommenderas till Jung, på grund av sin hysteri. En diagnos som under slutet av 1800-talet hade sitt ursprung ur idén att livmodern vandrade runt i kroppen hos kvinnor, och orsakade problem som svimning, förlamning, epilepsiliknande symtom, och plötslig döv/blindhet. Den tillhörde de neurotiska diagnoserna, och kopplades ihop (på grund av personer som Freud) ihop med alla sorter sexuella problem. De första riktiga, ordentliga vibratorerna uppfanns just för att kunna ”bota” dessa problem, med orgasmen som mål. Men när Jung träffar Sabina bestämmer han sig för att använda sig av den tiden ”samtalsterapi” (the talking cure), en behandling som Freud kom på, men som han vid den tiden ännu inte använt. Tillsammans arbetar de med ordassociation och drömtydning, där det framkommer att hon blir sexuellt upphetsad minnena av hur pappan smiskade henne på rumpan som barn. Sabina vill själv bli psykiater, tränad i den psykoanalytiska skolan, och detta uppmuntras tillsammans med hennes behandling. Hon får till och med vara med när Jung använder ordassociation på sin fru Emma, och kan se att Emma har problem med känslorna inför det kommande barnet. Vi får följa hur relationen mellan Jung och Sabrina växer, samt problemen mellan honom och Freud. Han försöker gång på gång få Freud att inse att om man menar att allting har en sexuell orsak kommer de att bli utskrattade, och psykoanalysen blir tagen på allvar.

Det var intressant att se Knightley i en mer färgstark roll, och jag tyckte hon var riktigt bra. Dessutom gillade jag hennes karaktär, hur hon fick Jung att tänka mindre konservativt, mer utmanande. Jag hade problem med att hon talade engelska med rysk brytning (hon var ryska), och Freud och Jung som var österrikare respektive schweizare talade vanlig engelska. Det stör mig alltid när de låter en skådespelare som alla vet talar engelska, och sen ska bryta, vilket bryter magin med film – ta in en rysk skådespelare istället. The Dangerous Method är värd att se om du är intresserad av den här tiden psykologi, hur psykoanalysen startade och om specifika fall. Men ändå, jag är efteråt mer intresserad av att läsa fackboken som allt baserades på. Min bild om Freud förändrades inte, och hans egna sexuella besatthet tydliggjordes. Han är den som sade alla andra problem att deras berodde på en rad olika sexuella tankar och föreställning, men för honom själv var en pipa bara en pipa. Jag har personligen funnit Jung mer intressant, med tankar om alkemi och arketyper, som har haft betydelse för litteraturvetenskapen. Inte för att säga att Freud inte haft det – tänk bara på alla litterära tolkningar som inkluderat teorier som penis – och oidipuskomplex. Men i filmen tas det även upp om Jungs mer övernaturliga tankar, bland annat om telepati. Jag är nu glad att jag har sett den, men det är inte en av mina favoriter. Den var intressant, men inte nyskapande.

Annonser

Magritte och hans besatthet

En av mina favorit surrealister tillsammans med Max Ernst, är den belgisk konstnären René Magritte – vilket också råkade vara den man som min hjärna associerade till i och med den vita tröja i mitt förra inlägg, med paraply motiv. De fyra första bilderna är ett exempel på ett tema som, som bland många, återupprepas gång på gång i hans verk. De fem andra konstverken är några av mina personliga favoriter, allrahelst paret som kysser varandra, men vars ansikten är täcka. Det är svårt att låta bli att grubbla över hans tavlor, och vad det var han försökte säga – allrahelst i kombination med surrealisternas besatthet i psykoanalys och drömtydning.