Kärleken, Sjukdomen, Döden

Talesättet är väl: tänkt efter före… Eller ännu hellre, dumhet är att göra om samman sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat.

För egentligen: it does what it says on the box, vilket här egentligen bara är the high way mot psykisk smärta. För redan fem minuter in i Torka aldrig tårar utan handskar (miniserien alltså, inte boken) meddelades vi tv-tittaren om hur det hela skulle sluta; den mest smärtsamma död möjlig och satta i en slags karantän från resten av samhället. ”De förtjänade ju det”.

Och de fem sista minuterna från dagens avsnitt, nummer två, var nästan för brutalt, och jag tänker inte förstöra för er som ännu inte hunnit sett det. Men det som var mest hjärtskärande var det att jag förstod – jag har själv funderat mycket över det – hur jag skulle reagera i en situation där jag drabbats och informerats av/om en medicinsk dödsdom. Och den enda fortsättning som jag kan anse logisk i mitt störda huvud spelades upp på tv-skärmen, medan jag spände käken, försökte kontrollera min andning (in… och ut… lugnt och sakta) och inte titta på min tv-kamrat för dagen. Behövde bara torka bort en tår (och jag är lyckligt lottad, för inga handskar behövs här – och jag är inte ens medicinskt döende.)

Tror jag ska se om den vid ett bättre och mindre laddat tillfälle. Det var en del grejer jag ville anteckna, men klarade bara inte att resa mig från den knarrande läderfotöljen.

Suck, skickade också in ansökningen för våren. Bara tanken på det gör mig så trött…

20121016-020016.jpg

Annonser