Från terror till skapande

Jag skrev först hela inlägget nedan, och kom sen på att jag inte alls nämnt något om det som hänt i Paris (men också Libanon, etc) och efterföljderna som bland annat känns väldigt nära i denna stund då Säpo höjt terrorhotet från 3 till 4, en nivå vi aldrig legat på i Sverige tidigare. Jag har The Guardians app på mobilen, som meddelar en vid större händelser/nyheter, så jag följe det under fredagsnatten, från det när det fanns väldigt lite information och jag trodde det rörde sig om typ bengaler vid Stade de France, till när ordet terroristattack nämndes, och jag satte på SVT:s direktrapportering. Det var fruktansvärt obehagligt, inte nödvändigtvis för att det var i Paris – men för mig var det snarare omfattningen, att det var så många attacker samtidigt. Jag hade någon slags flashback från 2001, när terrorattacken mot Word Trade Centre skedde, jag blev påmind om min egen förvirring och obehag inför vad som hände då, som har legat kvar under hela vecka – allrahelst då vi hade tyst minut under måndagens föreläsning. Jag vet inte hur mycket jag förstod, men jag kommer dock ihåg att jag skrev en novell i skolan strax därefter om eftereffekterna av ett Tredje världskrig. Och gällande Säpos presskonferens för ett litet tag sedan – de måste väl kunna inse att de är problematiskt att säga att allmänheten bör vara extra vaksam när de inte säger vad man ska vara uppmärksam på? Finns det inte risk att det ökar misstänksamhet mot personer vars utseende ser ”arabiskt” ut? Även om de troligen syftar på att hålla ögonen öppna för efterlämnade väskor på offentliga platser, så är väl deras vaghet inte direkt hjälpsamt.

Just nu pågår i alla fall Metod-kursen för fullt, och det känns som om de tre veckorna under en delkurs då det är föreläsningar och seminarier går så mycket fortare än all tid runt omkring – och så plötsligt är det dags för salstenta/hemtenta. Förra delkursen gick förvånansvärt bra, och jag menar det bokstavligen då Ladok meddelade att jag fått VG på tentan. Det hade jag inte trott, trots att jag börjar bli rätt bra på att bedöma min resultat på tentor. Naturligtvis så ligger b-uppsatsen alltid i bakhuvet numera, medan jag läser, under föreläsningar eller när jag duschar. Har grubblat en del över mina (nuvarande) frågor. Huruvida de skulle fungera eller inte. Huruvida diskursanalys som metod passar en b-uppsats, och oron här beror mest på att vi faktiskt inte gått igenom denna metod, utan jag har lånat böcker själv. Så jag har i alla fall mailat nu, för att fråga – så att jag vet. Gällande den andra, om ett juridiskt tredje kön i Tyskland, undrar jag om jag verkligen kan åstadkomma en uppsats i ämnet, med tanke på att jag inte kan tyska. Så för säkerhetsskull ska jag komma på en tredje fråga, liksom kontakta en lärare, och fråga vad för material som vore passande här, och om språket då skulle bli ett problem. Apropå tredje kön, hade föreläsning idag om kvantitativ metod (Gud vad jag hatar siffror!) och då kom kön upp, i ett fiktivt frågeformulär. Jag blev först glad då han sade att ju alla inte kan identifiera sig i antingen man/kvinna svarsalternativet (vilket boken inte tagit upp), men sen sade han lite märkliga saker. Att det kunde vara ett problem att ha fem olika alternativ på en sådan fråga (varför fem?), eftersom det kunde förvirra folk, och få dem att inte svara. Jag påpekade då att det är andra som kanske då inte svarar om de bara finns två alternativ, varvid han menade att de antagligen är vana vid det, underförstått att det är alltså okej. Eh? Det kan väl knappast vara rätt attityd då man ska skapa ett frågeformulär? Just formuleringen av en sådan fråga är ganska intressant, och jag skulle gärna läsa mer om vilka svarsalternativ som är bäst/mest inkluderande, utan att just verka avskräckande/förvirrande för andra.

Till roligare saker, jag har börjat komma in i fotograferandet (med systemkameran jag fick i födelsedagspresent). Orsaken till att det tog sådan tid var för att manualen som kom med var så otroligt icke-användarvänlig. Så det tog den i kombination med 3-4 fotobloggar/hemsidor för att få någon kolla. Men så är jag ju egentligen väldigt otekniskt (ointresserad av teknik) i och för sig. Men det är kul att testa och experimentera! Jag har också återupptagit tecknandet/ritandet, och det är så väldigt avslappnade. Dessutom känns så opretentiöst och befriande. Varför har jag inte varit inne i en konstnärsaffär på så länge liksom? Det känns väldigt skönt att hitta något slags kreativt uttryck, i brist på skrivandet, som jag fortfarande inte hittat tillbaka till. Har dock anmält mig till en kreativt skrivande kurs, som ju kan bli kul.

Jag har dessutom sett HamletBio Rio, i en uppsättning från Barbican i London. När jag satt där i biosalongen tyckte jag väldigt mycket om den, oerhört uppslukande, och jag kände mig verkligen påverkad av den när jag åkte hem. I efterhand (men till viss del även under föreställningen) så blev dock vissa brister tydliga. Benedict Cumberbatch var verkligen bra som Hamlet, det tycker jag verkligen (dock började han kännas lite emotionellt entonig mot slutet), och desamma gällde både Ofelia och Horatio – de kändes trovärdiga, och jag älskade hur de valde att porträttera Ofelia. Det var mest själva produktionen som kändes lite fel, användandet av musik tog ifrån äktheten i det känslomässiga uttrycket, vilket blev extra tydligt i scenen innan Ofelias självmord. Dessutom kastades en del fånigheter in, som istället bara inte passade, exempelvis när Hamlet lekte soldat. Även om kulisserna var väldigt vackra (första halva av pjäsen), så drunknade skådespelarna lite i den, vilket måste varit ännu svårare om man såg den där på teatern, allrahelst om man inte hade de bästa platserna. Dock var det häftigt när slottet istället bokstavligen smulades sönder. Jo, de hade också kastat om en del scener, och resultatet av detta tyckte jag inte riktigt fungerade, tyvärr. Men ändå – jag älskar Hamlet. Och vill se ännu fler uppsättningar av den.

 

 

Mitten av oktober

Vi har nu hunnit fram till mitten av oktober, och jag fryser redan varenda gång jag ska till skolan och sitta i den där utkylda föreläsningssalen. Varje höst undrar jag om jag kommer att frysa ihjäl den här vintern (för så känns det).

Den värsta paniken har släppt kring den nuvarande delkursen i alla fall, för den som undrar. Jag tror det blev lite kortslutning i min hjärna när jag insåg att jag inte skulle kunna få in ett färdigt PM, eftersom jag hela förra terminen i princip (undermedvetet) väntade på att jag skulle misslyckas med studierna igen, och det har funnits med även denna termin – just eftersom jag påbörjat en b-kurs som jag aldrig klarade att fortsätta (litteratur b) och på något sätt trodde jag att jag aldrig skulle komma längre än så heller. Jag vet, super dumt. Men nu kan jag ju faktiskt se att läget ser helt annorlunda ut, och jag fick igår veta att jag fått VG på förra delkursen (Politisk filosofi).

Sen blev jag så besviken igår igen – hade bokat biljetter för att se Barbicans uppsättning av Hamlet, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen, på Bio Rio ikväll – men upptäckte att man skulle betalat för biljetterna två veckor efter man bokat dem (så såg inte reglerna ut när jag såg Frankenstein där). Jag hade bokat dessa biljetter i slutet av juni, och jag hade sett fram emot att se den, speciellt nyligen när de positiva recensionerna kommit in, och nu var den fullbokat. Suck. Men så upptäckte jag att de hade flera ”frukostvisningar” varav en hade en del biljetter kvar, faktiskt. Det hjälpte i alla fall.

Jag har märkt en lustig sak, jag har börjat förknippa vissa delkurser med det band, eller skiva som jag lyssnat extra mycket på, när jag åker till skolan, eller speciellt under tentaperioden. Strax innan jag tentapluggade till förvaltningsdelkursen hade jag upptäckt Afghan Whigs, så då lyssnade jag på Congregation, under de sista dagarna med tentaplugg för Internationell politik fastnade jag för Nail med Foetus, under politisk filosofi fastnade jag i Nine Inch Nails The Downwards Spiral igen – och nu under Stat, marknad och välfärds har jag lyssnat på mer samtida band, det kanadensiska Dilly Dallys Sore och Protomartyrs The Agent Intellect.

Dessutom har jag de senaste dagarna fastnat i Firefly (äntligen!) Försökte komma in i den för ett halv år sedan, men jag lyckades inte riktigt. Men nu så! Har sett 7 avsnitt, så jag har bara hälften av serien kvar – snyft!

Hamlet, Ofelia, och en fredag kväll

Det är märkligt, men ibland är pjäser bara bättre i efterhand. För när man sitter där i publiken, med strålkastare riktade mot skådespelarna så kan det lätt bli, allra helst med modern/postmodern teater, lite för mycket what the fuck? I går kväll såg jag den näst sista föreställningen av Stockholms Stadsteaters uppsättning av Hamletmaskinen. En enaktare. Bara en timme lång. I huvudrollerna Rolf Skoglund som Hamlet, och Anne Péteren som Ofelia. Det kändes knappt som om jag hann andas innan den redan var slut. Ändå hann jag på något mystiskt sett börja fundera över repliker projekt-Ofelia. Det kan nog ha varit en av de mest inspirerande pjäser jag någonsin sett. Så om du har kvällen ledig den 5 juni – se den! Såhär beskriver Stadsteatern pjäsen:

”Jag är Ofelia, hon som flutit upp igen”
”Jag var Hamlet. Jag stod på stranden och talade med vågorna BLABLABLA…”

Med svart humor summerar de två skådespelarna sitt liv på teatern och rollerna de spelat.  Vad av allt det där betydde något?

Ann Petrén och Rolf Skoglund möts för första gången på en teaterscen i dramatikern Heiner Müllers absurda och mest kända pjäs Hamletmaskinen, ett slags mord på världsdramatikens mest kända roller.

”Vad kan en pjäs uträtta mot pappskallar” skrev dramatikern Heiner Müller (1929-1995) till en vän. ”Ingenting säger en del. Andra: lite. Shakespeare skrev Hamlet, ett sorgespel. Om en man som förrådde sin insikt. Genom att böja sig för en dum tradition. Han kunde inte utrota dumheten.”

3713_4

Wikipedia om pjäsen 

Wikipedia om dramatikern

SvD:s recension

Aftonbladets recension

Och avslutningsvis en länk till själva texten, den är bara 9 sidor lång, och helt klart värd att läsa.

HAMLETFRASTÄLLAREN: Jag är inte Hamlet. Jag spelar inte längre någon roll. Mina ord har inte längre något att säga mig. mina tankar suger bloder ur bilderna. Mitt drama kommer inte att äga rum. Bakom mig byggs dekoren upp. Av människor som inte är intresserade av mitt drama, för människor som det inte angår. Mig intresserar det inte heller mer. Jag spelar inte längre med.

Innan jag somnade, tog jag med mig laptopen till sängen och skrev en A4:a på Ofelia. Det var kul igen! För det var en halv evighet sedan jag skrev. Det har bara varit svårt. Oinspirerat. (Och jag skiter fullständigt i alla samtida författare som säger att arbete är 90% och inspiration 10%. Jag kan bara inte hålla med.) Jag lyckades även leta fram lite andra källor till inspiration, bland annan Smells Like Teen Spirit (se SVT:s senaste  avsnitt av Nineties, om Nirvana och Primal Scream), wikipedia om postmodern litteratur, Jean Baudrilliards The Gulf War Did Not Take Place och JG Ballards Artrocity Exhibition.

Lite hat, rekommendation och Djävulens olika ansikten

1. Jag får börja med att spy lite hat mot vårdgarantin. För jag lovade ju som sagt att följa upp hur det går, och jag kan säga som så att det går totalt jävla skit. Har ju läst på så mycket som möjligt, för att minska informationsglappet mellan patient och läkarväldet – och i torsdag att det faktiskt fanns någonstans man kan vända sig som patient, när vårdgarantins 90 dagar (gällande specialistvård) överskridits – nämligen Vårdkansliet. Så under skitdagen (även känt som gårdagen) ringde jag upp, och berättade om mitt ärende. Står i kö för neuropsykiatrisk utredning, det har gått över 120 dagar, Prima Danderyd etc… Kvinnan lät bekymrad över att de inte hållit den lovade väntetiden, men meddelade mig även att psykiatrin i Stockholm (om jag förstod det rätt) inte räknas in i vårdgarantin, för de anses kunna hålla väntetiderna själva. Jaha ja. Hon rekommenderade mig att ringa tillbaka till Danderyd, och säga (typ) jag har rätt tid utredning nu. Och om det inte ger något, gå direkt till vårdtoppen. Okej, det hela låter så fruktansvärt uddlöst. Och får mig som patient att känns mig fruktansvärt maktlös (vilket ju var meningen att vårdgarantin skulle undvika.) Men vad hjälper det att vända mig till Danderyd igen, när den trevliga receptionisten meddelade att väntetiderna ser ut på ett visst vis, 6-7 månader (180-210 dagar…) och att de just nu kallar in dem som ställdes i kö i november (jag fick själv min plats i december)? Den annars hjälpsamma kvinnan på vårdkansliet skulle notera Prima Danderyds remarkabelt länga väntetider. Jaha, förhoppningsvis kanske det kan hjälpa någon annan om ett år eller så.

2. Gårdagen innehöll även en lektion om den demografiska transitionen, och dagens seminarietext var en artikel där författaren argumenterar för sin ståndpunkt om en betydande befolkningsökning under 1700-talet, och vi stackars humaniora studenter förväntades förklara hur författaren visar detta mönster. Och författaren visade detta genom en formel. En jäkla matematisk formen. som man förväntas förstå. Åh, och detta kan även komma upp på hemtentan. Jippi. Jag kanske bör tillägga att mina matematiska problem (antagligen dyskalkyli) sträcker sig till den grad att jag ofta har svårt att se hur 75 + 25 = 100, multiplikationstabellen över 5:ans, läsa digitala klockor, busstidtabeller etc. Jag och matte kommer inte överens helt enkelt. Jag trodde jag skulle slippa formler, statistiska tabeller och diagram om jag valde humaniora ju. Åh, jag kan också avslöja att jag måste tänka efter vilket som är höger, och vilket som är vänster. Jupp.

2. Till något mer roligt: Kom att tänka på en dokumentär SVT1 visade i förra veckan – Vem är djävulen egentligen? Jag är generellt mycket förtjust i religion –  och dokumentärer, men detta program tog itu med den religiösa bilden av Djävulen/Lucifer/Satan/Hin håle vart han går att finna i de kristna religiösa texterna, liksom hur han framställs. Men den tar även upp  hur denna karaktär framställs i film, litteratur och musik. Det är en blandning av Dantes Inferno, Miltons Det förlorade paradiset, Goethe/Marlows FaustExorsisten, heavy metal och satanism. Det jag fann mest intressant var hur lite han faktiskt förekommer i Bibeln, liksom hur han anpassats av ”samhället” för att symbolisera ondskan utifrån tidsandan. Allt från sex, droger till rock n roll.

250px-ReddragonWilliam Blakes porträttering av djävulen (som även förekommer i filmen och boken Röd Drake)

3. Programmet påminde mig om ett av mina favoritavsnitt av Doctor Who (med min favorit Doctor, nummer 10, spelad av den väldigt fina David Tennant), nämligen dubbelavsnittet The Impossible Planet och The Satan Pit.

4. Och för den som finner David Tennant intressant, kan jag även rekommendera Who Do You Think You Are (den engelska varianten av släktforskningsprogrammet) med denne man. Avsnittet går att se på youtube. Hans reaktion på informationen att hans nära släkt hade kopplingar till Oranienorden (som jag som smått hatar efter ett väldigt intressant arbete om Nordirland, IRA och dess hungerstrejkare) fick bara mina sympati för denne man att växa. Så ärlig och öppen man. För att inte tala om dialekten…

5. Vill bara påminna om att herr Tennants Hamlet, producerad av Royal Shakespeare Company och en modern tolkning pjäsen, finns att se på youtube. Den är väldigt, väldigt bra och jag älskar moderna tolkningar av klassiska pjäser (men de förutsätter i och för sig att man någon gång sett originalversionen, eller läst.)

hamlettennant460

Det litterära universum

File:Uranus rings and two moons.jpg

Den övre, 1/1986 U 8, kallas nu Ofelia

I mitt researchande gällande Hamlet, och allt som är relaterat till pjäsen, gjorde jag upptäckten att en av Uranus månar är döpt till Ofelia. Genom bilder från Voyager II tyckte man sig se bilder av denna måne, men i och med Hubbels rymdfärder under 2003 som dess existens bekräftades. Och som du antagligen misstänker så döptes den efter karaktären i Shakespeares pjäs. Så fint. Gillar alla fantasifulla namn som månar och dylikt fått.

1 till 7, och kreativitet

(The Drums – Money)

1. Väntar på måndagen och samtalet som informerar mig om hösten blir av eller inte. Så det handlar mest om väntan, och konsten i att utveckla tålamod. Det krävs tålamod för det med. Så i väntans tider arbetar jag med lagom stora projekt. Som:

2.  Har lärt mig vika origamitranor. Så nu ska jag ta och införskaffa några pappersark i fina färger för ett projekt som involverar just dessa tranor.

3.  Samlar och sorterar bilder till projekt Ofelia. Och det tycks bli mycket blommer. Färska, i plats, torkade eller pressade. Och fyller därför mitt rum i detta tema. Annars tycks andra teman bli neonskyltar och återkommande påminnelser om klockan och tiden.

4. Lär mig att Lejonkungen baserades till stora delar av Hamlet, huh… Och efter att läst lite om den, vill jag nu se den med engelskt tal, eftersom Jeremy Irons gör rösten till Scar.

4. Medan jag viker mina papperstranor tittar jag på den 3:e Harry Potter-filmen (and the Prisoner of Azkaban) som jag hittade i DVD-samlingen (hade glömt bort att jag hade den.) Man orkar ju inte alltid titta på Natural Born Killers eller dylikt jämt (jag upptäckte förra veckan att det var en mycket dålig film att titta på precis innan man ska sova – alldeles för mycket snabba klipp, och andra postmodernistiska filmfinesser.) Det var alltid min favorit av böckerna/filmer. Lupin och Sirius Black! Eller, ännu bättre – David Thewalis (som medverkar i strålande filmer som Mike Leighs Naked eller historien om Rimbaud och Verlaine i Total Eclipse), och ja… Gary Oldman. Och han är ju perfekt i allt.

5. Och apropå Gary Oldman – var sist i Sverige, men har nu äntligen sett Tinker Tailor Soilder Spy! Såg halva av den brittiska tv-serien från 1979, baserad på samma le Carré roman. Där det istället är den alltid lika bra Alec Guiness i rollen som George Smiley, isället för just herr Oldman (på svenska har den titeln Mullvaden). När den nya filmatiseringen kom förra året så sade ju recensenter att det är en väldigt långsam och tyst film, inga snabba klipp här inte. Och det var väl problemet jag hade med tv-filmatiseringen –  den var ännu långsammare! Och mer lågmäld… Och som alla le Carré historier så är de rejält komplicerade, massor av karaktärer, sidhistorier, red herrings och ledtrådar. Mycket att hålla reda på alltså. Men tillbaka till filmen, jag kollade alltså på den, och kände mig manad när historien tog slut (vid halv tolv-tiden på kvällen) att direkt sätta på director´s comment spåret, med både Alfredsson och Oldman. Bara för att den var så bra. Sen alla skådespelare! Som ett slags who´s who i brittiska film. Och eftersom min hjärna fungerar som en slags terapisession a la fria associationer, så: åh – Sirius Black! åh George Falconer, eller George VI! åh – Sherlock! åh – Winston Smith! åh the Dream Lord! etc…

Nu känner jag mig hur som helst manad att ge Mullvaden en andra chans!

6. Efter lite research fann jag att bok/film-titeln kommer från ett engelsk barnrim, Tinker, Tailor, Soldier, Spy, Rich Man, Poor Man, Beggarman, Theif.  Control väljer ju i handlingen att låta George Smiley få titeln ”Beggarman”, i jakten på vem som är dubbelagenten i den brittiska underrättelsetjänsten.

7. Köpte ett par skor i våras som jag aldrig riktigt gillade senare. Men kom under gårdagen på vad jag kunde göra åt detta. Gick och införskaffade en liten, liten burk med tygfärg i metallicbrons, som jag sedan målade på fuskmockatyget. Och innan det riktigt hade torkat, så stänkte jag på lite guldglitter flagor för ännu mer glitter.  Ska också ta och hitta ett par bekväma sulor också, så har jag till hösten ett par så gott som nya skor, uppfixade för strax över en 50-lapp. Detta projekt var smått inspirerat av denna artikel.

Kreativ fredag

(Kieran Leonard – Air Raid)

Olivier som Hamlet

Igår trillade två populärvetenskapliga tidningar ned i brevlådan, den ena var Forskning och framsteg, och den andra Världens historia. Trevligt, tänkte jag – lektyr. Idag damp det ned ytterligare en – Konstvärlden. Hur ska jag egentligen hinna med? Allrahelst då jag redan har svårt att hinna/orka mig igenom SvD var dag…  Tyvärr prydde Jeff Koons omslaget på den sistnämnda publikationen, men detta vägs ändå upp av en intervju med Anna Odell. Ska bli intressant att ta itu med den sen. Hade, som alla andra, väldigt svårt för henne till en början – men sen när jag fick veta att hon faktiskt upplevt psykiatrin i första person, så byttes irritationen ut mot beundran. Hon gjorde något vågat och nytt, för psykiatrin är så sluten – att det hon gjorde var värt det.

Annars har jag mest arbetat med projekt Ofelia. Och det är helt galet hur kul det är. Är så glad att jag har ett nytt projekt. Tyvärr upptäckte jag att min exemplar att Hamlet troligen ligger i en flyttkartong i källaren. Minns inte ens om den jag har är på svenska. Eller, mest troligen är väl att den är på originalspråket eftersom jag har ett vagt minne av att Hamlet tillhörde studielitteraturen i London. Tror jag inte ens riktigt läste den då, utan istället såg Laurence Oliviers version från 1968. Har redan fyllt 25 sidor med research och Hamlet-relaterad konst. Kanske kan jag hitta en kopia av Hamlet nere på Myrorna eller Stadsmissioner? Upptäckte också, till min stora glädje, att någon vänlig själv, lagt upp 2009-versionen av pjäsen, med den fantastiske David Tennant (Doctor Who nummer 10!) i huvudrollen, på youtube. Ser fram emot att mysa framför den. Har annars bara sett klipp. Har också i mitt arbete, upptäckt att självaste TS Elliot refererar till tragedin i The Waste Land, i och med del IV Death by Water, liksom i del II A Game of Chess med citaten ”0 0 0 0 that Shakespearian rug-” och Ofelias allra sista ord som Elliot inkluderar –  ”Good night, ladies, good night, sweet ladies, good night, good night”. (Vilket ger mig insikten att detta citat också finns med på Lou Reeds album från 1972 Transformer, och det allra sista spåret Goodnight Ladies.)

Annat som kan vara till nytta i detta skrivprojekt vore The Penelopiad, av Margaret Atwood, som är en feministisk återberättelse av Homeros Odyssen, men från hans fru Penelopies perspektiv, liksom pjäsen Rosencranz och Guildernstern av Tom Stoppard – vilket är en återberättning av Hamlet men från dessa två karaktärers perspektiv. Problemet är bara att dessa två böcker ligger i källaren, och denna gång vet jag det. Atwoods romanvar för i övrigt den sista roman vi arbetade med i London, eftersom den släpptes 2006.

Försöker också ta vara på den kreativitet jag upplever just nu, och kunde därför inte låta bli att införskaffa tre ark fantasifulla pappersark, liksom alfabetspärlor som jag planerar att använda till ett halsbandsprojekt.