Självmord och att faktiskt överleva psykisk ohälsa

Manic Street Preachers – She Bathed Herself in a Bath of Bleach

Det är ganska märkligt egentligen. Sarah Kane är den dramatiker vars verk jag läst flest gånger. Ibland när jag är försenad till skolan och stressad, och måste bestämma vilken bok jag ska kasta ned i min tygkasse, så tar jag för 100:e gången Sarah Kanes samlade verk på engelska från min bokhylla. Jag har läst varenda intervju hon gjort. Hennes pjäser är de mest fascinerande pjäser jag läst. Kan nästan Cleansed utantill. Den är perfekt. Hennes pjäser är perfekta. Nästan. Minns inte vem det var som pratade om hennes författande – en journalist? – i samma mening som Sara Stridsberg, och menade att Stridsberg faktiskt är bättre. Ibland kan jag i alla fall förstå vad denne person menade. Ibland. Även om likheterna är många när det gäller dessa tvås litterära kvaliteter, så kommer alltid Stridsbergs texter vara mer polerade, mer slipade. Medan Kane gör att man tappar andan, som om någon slagit en i magen. Hennes pjäser är perfekta, just för att de inte är lika perfekta som Stridsberg.

Being in love, is like being in Auschwitz – Sarah Kane

Hur kom jag att tänka på Kane idag då? Jo, jag satt och läste om Jeremy Brett, och blev inte det minsta förvånad när jag läste att hans led av bipolaritet och var bisexuell. Detta ledde till jag läste igenom wikipedias lista av kända människor med diagnosen bipolaritet. Där jag fann andra idoler som Richey Edwards. Och Kane.

Det är märkligt. För antagligen så kommer vi minnas Kane längre. Liksom personer som Kurt Cobain, Richey Edwards, Ian Curtis, Yukio Mishima, Sylvia Plath, Virginia Woolf, Isabella Blow, Alexander McQueen, Francesca Woodman, Mark Rothko, Vincent van Gogh, Ernest Hemingway, Jersy Kosinksi och Tony Hancock, . Det är ett slags ofrivilligt hyllande av personer som ”lyckats”, både blivit kända – men också som valt att avsluta sitt kändisskap med att ta livet av sig. Det är orsaken till Club 27 spridning. Paradoxen. För år 2013 är kändisskap och berömdhet det allra mest hyllade. Det räcker till och med att vara känd för att man är känd. Det är tillräckligt för att få en egen dokusåpa och paparazzis att följa efter en 24/7. Att vara ett känt namn är det mest ultimata. Hollywood är bara ett exempel på det. Jag tror det är därför vi fascineras så av dem som avböjer det livet – livet överhuvudtaget.

Men varför, varför, varför är den psykiska ohälsan hos personen som faktiskt överlevt trots detta, bara en parentes i deras livsbeskrivningar på wikipedia, medan för dem som dog av sin sjukdom så är det ett helt kapitel? Varför, varför, varför?

Mark Ravenhills Shopping and Fucking, är nog i min mening lika bra som Cleansed egentligen, men… Perfekta exemplar av In-yer-face theatre. Men Kane är ett mer bekant namn än Ravenhill, trots att Ravenhill fortfarande är i livet, och arbetar.

Jag älskar Sarah Kane. Hennes ord, hennes pjäser och hennes metod. Men jag vill också minnas Stephen Fry, Jeremy Brett – och alla dem som faktiskt överlevt. Minnas dem som inte gav efter. Dem som fann något i livet att klamra sig fast vid. För de som faktiskt levde för kulturen och kulturlivet. Jag tror det är ett bättre sätt att arbeta emot stigmat som fortfarande existerar kring psykisk ohälsa. Det är så man övervinner fördomar. Det är så man överlever, punkt slut. Och när bara depression i sig är en av de stora folksjukdomarna, och kommer att drabba 25% av alla kvinnor, och 15% av alla män, är det, det viktigaste. Överlev. Och här har du 50 bättre förebilder, och bland dem politiker, premiärministrar, Hollywood-skådisar, sångerskor, idrottare och vetenskapsmän (och en kvinna som gifter sig med en prins). 

Annonser

Vecka 7, 1 till 6

1. I onsdags  när jag åkte hem från Flemmingsberg så tänkte jag att jag kanske äntligen har hittar rätt. Vilket är en sådan lättnad. Idag ar första gången vi journalistelever träffades för första gången i ett leksionssammanhang. Vi diskuterade Benedictus XVI avgång, kvinnan som råkade köra tåget in i ett hus, journalisten som festade med makten, och mer allmänt om papperstidningarnas framtid. Och det var så jäkla kul. I Östra hade vi något liknande, en grupp skulle presentera veckans nyheter, och leda en diskussion. Det bästa är känslan när hjärnan går på högvarv och försökte pussla ihop, analysera, granska. Sen komma till någon slutsats. Till exempel hur hade medias rapportering sett ut om den unga kvinnan istället hade varit en ung man? Hade de framställt denne som en vandal, eller faktiskt sett till att ställa fler frågor och faktiskt gräva, istället för att bara acceptera Arrivas uttalande om att kvinnan slutit tåget. Jag kommer att se fram emot onsdagsförmiddagarna vid ojämna veckor.

2. Två till rekommendationer som jag glömde i förra inlägget:

Jeremy_Brett

Herr Brett som Mister Holmes

3. I tisdags var det biobesök på agendan, nämligen Hitchcock. Den var fin, herr Hopkins var otroligt porträttlik, och frun var hur kul som helst. Och nu måste jag se om Psycho.

4. Torsdag och fredag handlade mest om att börja avsluta ett grupparbete om kvinnors fängelsetid på Långholmens fängelse, främst ur ett socioekonomiskt perspektiv (herregud, bara jag skriver om det här ämnet så blir mitt språk allt mer torrt…) Detta gjordes på det fantastiska Riksarkivet vid Västerbron. Nästa vecka är det bara inlämningar och presentationer av arbetet, och nästa delkurs börjar veckan därpå; Människans försörjning. Men att sitta här på arkivet får mig att se fram emot b-uppsats och sånt som ligger i framtiden. Och tror faktiskt att jag börjar närma mig någon slags idé om vad jag vill skriva om – något om kvinnohistoria, gärna ur ett mediaperspektiv, och gärna en slags diskursanalys av medias rapportering av perioden under 20-talet när kvinnor började få de rättigheter som vi så länge saknat.

På Riksarkivet kan man dessutom arbeta med sånna här roliga texter (man tvingas till och man bära vita bomullshandskar…)

DSCN2846

5. Månadens mest meningslösa löpsedel: Molly stöttar Danny genom Melodifestivalen. Först: varför är det viktigt för mig att få veta som individ, men också – vem fan är Molly?!

Men positiv nyhet från Estland där all buss – och pendeltågstrafik ska bli avgiftsfri för resenärerna. Hur vore det inte om Sverige lär sig inspireras en smula, istället för att fortsätta höja och höja priserna, och låta politikerna visa avgrundsdjupet ned till oss vanliga människor genom att referera till chipspåsar.

6. Och för att avsluta med något helt annat: paret Richard Burton och Elizabeth Taylor var nära vän med Jugoslaviens socialistiske diktator Josip Broz Tito (premiärminister mellan åren 1945-63.) Hm – hur förhåller man sig till att två av ens favoritskådisar någonsin hade nära och varma bland med en diktator? (Två favoritfilmer med de två aktörerna, Iguanernas natt med Burton, men även Ava Gardner och Deborah Kerr från 1964 – regi John Huston. Och Katt på hett plåttak med Tayor och Paul Newman i huvudrollerna, från ’58. Dessa två filmer är båda adapterade från pjäser skrivna av den fantastiske Tennessee Williams.)

the-night-of-the-iguana-in-puerto-vallarta-mexico images