Filmer och Jim Jarmusch, fortsättning följer

960_mystery_train_blu-ray5x

Joe Strummer, Steve Buscemi och Rick Aviles i Mystery Train

I mitten av juli tänkte jag att jag skulle börja skriva ner alla filmer jag sett under sommaren. Så som jag gör med böcker jag läst. Och sen försöka se så många filmer jag kan innan skolan börjar i september (berättar om det en annan gång.) Innan jag åkte till Barcelona (kommer ett inlägg om det med) såg jag ju Only lovers left alive, och kom ihåg hur mycket jag älskar Jim Jarmusch film. Vilket påminde mig om att det är flera jag faktiskt inte sett, och att det var väldigt länge sedan jag såg de jag sett. Därför började jag med att se om filmen som fick mig att älskar Jarmusch – Mystery Train från 1989, med Steve Buscemi, Joe Strummer (!), Screamin´ Jay Hawkins and Nicoletta Braschi. Såg den filmen första gången i gymnasiet, 90% på grund av att Strummer var med i den, 5% för att jag verkligen gillar Buscemis filmer och 5% för att jag var nyfiken på Jarmusch. Filmen är en tredelad historia, vars berättelser långsamt vävs samman. En berättarmetod som lätt känns en smula pretentiöst, men den här är så enkel, att det inte blir ett problem. Det är ingen berättelse som utspelar sig i tre världsdelar och så vidare, utan i Memphis, Tennessee under ett dygn. Igår såg jag hans film från 1986, Down By the LawFilmen handlar om tre män, spelade av Tom Waits, den italienske komediskådespelare Roberto Benigni och John Lurie. Och då kanske du undrar ”Vem är John Lurie? Aldrig hör talas om honom!” Vilket var lite det jag tänkte också, men namnet var ändå bekant. Lurie är jazzmusiker, skådespelare och konstnär och det visade sig att jag sett fem (!) filmer med honom, utan att veta om det. Det var Jarmusch första långfilm Stranger Than Paradise, Wim Wenders Paris, Texas, Desperatly Seaking Susan (ja, jag gillar den, trots Madonna), Scorseses The Last Temptation of  Christ, och den tidiga Lynch-filmen Wild at Heart. Visst, han har inte stora roller i alla dessa filmer, men med sitt specialla utseende borde man minnas honom.

John Lurie

Som jag nämnde är han även musiker, och om det är något som Jarmusch gör bra är det musiken i sina filmer (och musiker som skådespelar) – och detta betyder att han gjort musiken till flera av regissörens filmer, nämligen de tre jag nämnt ovan – Mystery Train, Stranger Than Paradise och Down By the Law. Jag kan inte tillräckligt mycket om jazz för att kunna säga mer än att jag verkligen gillar soundtracken till alla dessa filmer. Och det var på grund av Lurie jag fann mig själv tittandes på ett fiskeprogram, Fishing with John. Och det bör kanske sägas att det är ganska långt ifrån de fiskeprogram som Discovery brukar visa. Serien gjordes i sex avsnitt 1991, och varje avsnitt har en gäst. Avsnitt 1 – Jarmusch, sen Tom Waits, Matt Dillon, Willem Defoe, och de två sista avsnitten är med Dennis Hopper. Det är ett absurt, knäppt och bisarrt fiskeprogram som å enda sidan inte alls handlar om fiske, men också på sätt och vis gör narr av den typen av program. Om du gillar det knäppa så ge det en chans. För avsnitten är bara så kul. Alla delarna finns dessutom upplagda på YouTube.

Till mitt lilla filmprojekt som jag startade det för jag började bli dålig på att se film. Istället följer jag en massa series, och missar filmer som jag egentligen vill se. Det är svårare att se film, för i serien känner man redan karaktärerna och du har redan koll på vad det handlar om. Det är mycket lättare om du har koncentrationsproblem. En kortare historia som utspelar sig under en kortare tid. Sen i juni har jag sett tio filmer, fem omsedda och fem helt nya. När sommaren är slut tänkte jag sammanfatta det i ett inlägg, och nämna alla filmer jag sett.

Annonser

Only Lovers Left Alive

Är hemma i Sverige sedan i förrgår, kl 17:00. Efter en timme och femton minuter vid bagagekarusellen. Kul värre. Åh, och det var till Barcelona jag åkte. Glömde bort att nämna det innan jag åkte förra tisdagen. Mer om resan i ett senare inlägg, och till filmen jag såg natten innan jag skulle åka. Att se på film, istället för att sova, innan jag ska göra något jag är nervös över, har varit ett trick sedan jag gick i gymnasiet. Om man har sovit för lite orkar man inte vara nervös och orolig. Tidigare gånger jag flugit har jag tagit ångestlindrande, men denna gång bestämde jag mig att inte be om ett recept. Jag är inte rädd för att flyga, det är mer hela proceduren med tider som skall passas, och säkerhetskontroller som ger mig ångest. Hur som helst – filmen – Only Lovers Left Alive och är gjord av mina favoritregissörer Jim Jarmusch (regissören med den näst roligaste frisyren efter David Lynch och som en av få kan klassas som en äkta independentregissör).  Den hade sin premiärvisning på Cannes förra året (nominerades till Palme d’Or), och har i Sverige visats på mindre biografer under våren. Att den kategoriseras som romantisk drama är inget annat än missvisande, likaså att kalla den en vampyrfilm i dessa tider när det har blivit synonymt med Twilight/True Blood. Förr har det mer handlat om någon korsning av erotik/existentialism. Båda är ganska förklarliga, men det är existentialismen som Jarmusch har tagit fasta på. Filmen handlar om två uråldriga vampyrer (ålder nämn aldrig) – Adam (underbart spelad av Tom Hiddleston) och Eve (av den alltid lika suveräna Tilda Swinton) som har varit gifta ett antal århundraden, och nu är geografiskt separerade, Adam i det ödelagda Detroit (rock city/motor city) och Eve i Tanger. Adam, som är en eremit och rockstjärna (men som också spelar klassiskt), och har fått nog av en värld befolkad av zombies (människor) som inte uppskattar det som har, och istället bara förstör, och detta har fått honom nära självmord. Han har fått en speciell kula skapad (av den enda människan vi egentligen får se lite av, spelad av Anton Yelchin.) I Tanger får vi följa Eve medan hon strövar runt, och har konversationer med ingen mindre än Christopher Marlow, som här är vampyr, och spelas av John Hurt. Hon inser att allting inte står rätt till med Adam, och lämnar Marocko för USA (med två resväskor fulla av böcker, från Infinite Jest till Les Miserables). Och tidsmässigt är detta 45 minuter in i filmen, vilket ger en fingervisning om vilken takt handlingen utspelar sig. Det är alltså en stilla film, som låter karaktärerna få rum att breda ut sig, och när händelser sker nästan i realtid. Något jag älskar. Även om att säga att filmen har en tydlig handling, kanske är att ta i. Vi får följa dessa två karaktärer, hur de klarar av att leva i en värld befolkad av zombies, men främst deras vackra och innerliga relation till varandra. Och det hade kunnat räckt, men ytterligare en bit in introduceras Eves yngre syster Ava (Mia Wasikowska) och hon ställer till oreda i deras liv.

Egentligen skulle Michael Fassbinder spelat Adam, men han drog sig ut ur projektet efter en hel del strul med finansieringen. Ytterligare ett exempel på en film, där jag gärna skulle se båda versionerna. I filmen får vi se den kulturella värld som Adam och Eve har omringat sig av, likt en livväst för att orka överleva. Only Lovers Left Alive har sagt vara en väldigt personlig film av Jarmsuch, och det är väldigt lätt att tolka in det. Och jag känner personligen väldigt mycket igen mig i det. Swinton har sagt om Jarmusch filmskapande ”Jim is pretty much nocturnal, so the nightscape is pretty much his palette. There’s something about things glowing in the darkness that feels to me really Jim Jarmusch.” Adam har sin vägg av idoler (och det framkommer inte om de är vampyrer eller inte), det är Baudelaire, Buster Keaton, Joe Stummer, Nick Ray och Kafta. Adam älskar även vetenskapsmannen Nikola Tesla (en av mina egna favoriter), men också Galileo och Einstein och på det nämns en hel drös av blues – och tidiga rockmusiker. På en av de få exkursionerna ut i zombievärlden besöker de en klubb för att se ett rockband, och Black Rebel Motorcycle Clubs Red Eyes and Years spelas. Det är en otroligt vacker och dämpad film, som gick rakt in i mitt hjärta. Soundtracket förstärker bara dess känsla, med sin hypnotiskt suggestiva, svagt bluesiga musik, präglad av distorsion. Den är komponerad av Jozef van Wissem, som på Cannes vann pris för bästa soundtrack. När eftertexterna rullar har ca 115 minuter gått, och det kändes fruktansvärt att den tog slut. Den hade kunnat fått vara längre, även om det kanske inte hade varit så populärt. Wasikowskas karaktär var egentligen inte alls nödvändig, och det har sagts (av recensenter) att inkluderandet av Ava var för att skapa en handling, men jag är inte fullt så cynisk. Slutligen ser jag väldigt mycket fram till att se om Only Lovers Left Alive om inte allt för lång tid.