En dag i december, och tiden innan – en dålig dag.

Det har varit en del konstiga månader som passerat. Och jag har skrivit om det tidigare, hur bra jag mådde under sommaren och tidig höst. Men jag har kämpat i motvind ett tag nu. Jag har skrivit, och har haft många möjligheter att skriva (eller journalistiskt arbeta) – och älskar det. Främst relaterade till journalistikutbildningen och skrivande-kursen. Men sen typ fem veckor har bristen på konstruktiv kritik fått mig att bara vilja skrika rakt ut i frustration. Det är absurt, hela situationen. Som kröntes i dag, dessutom. Det gör mig så oerhört trött. Men orkar ändå fortsätta, för jag älskar ju det, men när all kritik, och bristen på konstruktiv kritik, faller ned samtidigt blir det jobbigt.

Jag har nu senast har en kurs i digitalt berättande, som egentligen inte handlat så mycket om digitalt berättande, men ändå. Vi har filmat tre olika uppgifter som slutar i en minidokumentär. Men redan innan fattade vi att läraren bara inte gillade det vi gjorde, han var sån som hade favoriter. Och eftersom det var så tydligt brydde jag mig inte så mycket om hans brist på konstruktiv kritik och försökte suga ut all kunskap från andra ställen.

Men fy fan vilken dag. Att visa upp vår film, stå framför alla, 98 % av allt som sas handlades om våra fruktansvärda beslut gällande etiken i dokumentären. Det spelade ingen roll vad vi försökte svara med (när han ställde frågor) han hörde bara inte, och en del av klassen följde efter. Den tekniska handledningen har varit värdelös. Den generella handledningen har varit värdelös, och han pushade oss istället mot att använda de mer kontroversiella uttalandena, efter att vi sagt att han var väldigt frispråkig, för att allt sen handlar om hur dåligt det beslutet var… Det är tröttsamt, ända in i själen. Tack och lov har jag gjort den tillsammans med en som ville ta tag i hur oacceptabelt det var idag, så kanske kan det komma något bra från det.

Det känns som om det jag skrev i november delvis har att göra med det som pågår just nu. Men det har varit mycket bra under hösten också, men behövde bara skriva av mig om det här.

Torsdag 15 november

Det är nu höst, det är kallt, det är grått. Allt detta är sant. Och svårt att ignorera. Det har fortsatt att hända en del, men också inte alls. Jag har kommit in i en period av väntan och har svårt att inte må dåligt av det, för den förra perioden av väntan var inte till min fördel. Istället övergick det från gråhet till kolsvart mörker, till maj. Då hände nått. Jag vet fortfarande inte riktigt vad. Men i slutet av juni, då jag mådde bra var jag fast besluten att klamra mig fast i det. Olika projekt, nya sätt att tänka, jag försökte fortsätta att försöka yoga varje dag. Jag var kattvakt, jag åkte till Lisabon, kom hem, yogade, var kattvakt, sommaren gick, och skolan började – och jag mådde fortfarande bra. Min självkänsla var ganska bra, kanske för första gången någonsin och jag hade i ett tag försökt sova utan hjälp av olika mediciner. Jag började meditera, seriöst. Hösten drog igång med allt som jag skrev tidigare. Jag hade självförtroende och några matskedar mer energi än tidigare, så jag vågade.

Nu är det november och jag är i en väntansperiod igen. Sen en vecka tillbaka visserligen, men det känns som allt jag jobbat fram sen i maj har fallit sönder. Vilket visserligen delvis är mitt fel, har varit dåligt med yoga och meditation, trots det har jag ändå sovit okej. Jag vill skriva ”jag väntar” 1000 gånger och hoppas att det på något sätt gör att jag slipper vänta. Slipper tro på mig själv igen. Slipper tänka att allt jag skapar är värdelöst.

Jag väntar, och jag återkommer.

Annonser

Fortsättning följer….

Jag överlevde opponering på min uppsats och den kommer att bli godkänd! Har saker att ändra (såklart, gick igenom språket på bara några timmar utan att ha den utskrivet…). Men det är mest mindre saker.

Puh. Kändes hemsk efteråt. Men nu, efter 1 timme och 45 minuter, och Sic Transit Gloria på repeat känns det bättre!

Nu dags för mig att opponera!

När ångesten försöker äta upp en inifrån.

Det var den värsta ångesten på riktigt länge. Så där förlamande att jag knappt kunde göra något. Skruvade upp Preoccupations skiva och lät den överrösta tankar och känslor. Har väl haft en stress som funnits där i bakgrunden ett tag. Det har varit flera olika uppgifter som vi behövt jonglera samtidigt – personporträtt, krönika och reportage, liksom allt arbete som hör till det (research, respons och opponering). Skulle skriva om den tredje och slutliga versionen på personporträttet och kom bara ingenstans. Ville slänga datorn i väggen eller skita i den tredje versionen. Jag hatade allt jag skrivit, och såg kritiken från läraren som ett bevis på att det ändå inte spelar någon roll. Hatade Indesign. Jag vet inte varför jag får såna där blockeringar ibland. Det tog mig 24 timmar innan jag lyckades få ordning på texten, och kunde skicka in den. Och jag vill verkligen inte skriva det här reportaget just nu.

Tror att det är dags att ta tag i mindfullness/ meditationsapparna igen. Och skivan hjälpte verkligen. Favoritlåtarna därifrån är Anxiety, ZodiacDegrated och Stimulation. Överlag så känns den väldigt postpunkig och 80-tal, med influenser från bland andra Bauhaus, The Cure, Echo and the Bunnymen och The Jam.

September är på väg mot sitt slut.

Har flera gånger tänkt att skriva. Skolan har dragit igång och första delkursen är redan slut. Är glad att schemat är relativt tomt lektionsmässigt; fördelar tiden mellan personporträttslayout, reportageresearch och krönikeskrivande (det vill säga skolarbete) med World cup hockey matcher. Har spenderat dagen med att göra research för och skriva två krönikor (den första visade sig inte funka – vår kändiskultur och psykiatrin) och upptäckte att sorlet från hockeyn i bakgrunden var förvånansvärt ickedistraherande. Oväntat.

Just nu är det tre böcker jag väldigt gärna vill köpa: Gellert Tamas om de apatiska flyktingbarnen (skolrekommentation), Pol Pots leende (-ll-) och Bret Easton Ellis och de andra hundarna (SVT:s Babel). Den sistnämnda känns passande efter att ha läst (om) Lunar Park och American Psycho efter varandra.

Tanken för dagen.

Det tycks vara så gott som omöjligt att skriva en artikel samtidigt som man pluggar till en tenta om hur man bäst skriver.

Men sen har man ju inget val när den muntliga tentan och artikel inlämningen sker samma dag.

Det är svårt att tillräckligt tömma sin hjärta på allting distraherande, när det i bakhuvudet ligger en massa meningar, som ropar ”Man ska göra så här”, ”Skriva så här”, ”Det blir bäst om man gör si och så”.

Aja. Jag kan lyssna på Kurt Viles Pretty Pimping på repeat istället. Dessutom tycks att läsande om skrivande få mig mer att vilja arbeta på Ofelia än personporträttet. För jag kan ju skriva skönlitterärt, den rösten kommer automatiskt nu (igen) när jag har Word-dokumentet framför mig, eller när jag sitter på bussen. Det senaste kapitlet jag läste inför tentan handlade just om att hitta sin stil, och bara på dessa två veckor av reportageläsande har jag trots allt kommit fram till vilken typ av stil jag gillar mest när det handlar om journalistisk skrivande, och vad som i teorin känns mest som jag. Men det handlar ju trots om att få det på papper.

Jag kör Pretty Pimping några gånger till.

En möjligt lösning.

Det ser ut som om det kan lösa sig. Har var i kontakt med sekreteraren på journalistikprogrammet, men hennes svar drog ut så mycket på tiden. Kontaktade då läraren för Radio-kursen (han är lätt favorit läraren här på journalistiken) och han berättade att det finns möjlighet att få dispens, gå vidare till b-kursen och sen ta igen den missade delkursen i höst. Kontaktade vidare den personen som hade hand om det – och hon sade i princip rakt ut att utifrån mina omständigheter så ger hon alltid dispens. Älskar personer som kan vara så raka och tydliga. Det är fascinerande när jag berättar för vissa lärare om min Asperger diagnos och de fortsätter vara så super luddiga. De kanske inte har någon koll helt enkelt om vad det innebär.

Men det känns så skönt att nu konstant slippa oroa mig för hur det ska gå. Har lämnat in banketten, så det finns inte så mycket mer jag kan göra. Känner mig redan så mycket lättare.

Annars? Jag väntar på svar om min förstärkare.

Och det är redan juni.

Jag önskar bara att den här terminen ska ta slut, även om jag inte riktigt vet vad det kommer att innebära. Radio-kursen har varit en totalt fiasko – men försöker att inte se det som ett sådant. Men eftersom jag fortfarande inte har fått alla svar, så vet jag helt enkelt inte. Super vagt formulerat, men jag orkar inte skriva om det förrän jag vet. Problemet är att jag får ångest bara av att titta på kursbeskrivningen. Eller läsa på Facebook om hur bra det gått för alla andra på praktiken. Det är inte ens avundsjuka, de förtjänar allt gott som det får – det är snarare att jag känner mig otillräcklig och värdelös för att jag inte nått lika långt, lyckats på samma sätt, etc. Helt enkelt – att jämföra sig är aldrig bra och jag vill bara att terminen ska ta slut (men snälla svara på mig asap). Jag hade hoppats gå en fotokurs nästa termin också men missade att anmäla mig i tid, det blev på nått sätt blev det inte inskrivet i kalendern i mobilen. Mer ångest för det. Men jag beslöt mig då för att betala för Emily Dahls online fotokurs. Bättre än ingenting antar jag, eller hoppas jag. Men det jag behöver är kritik, snarare än någonting annat. Fick ju foton publicerade till artiklarna på NT, men ingen riktig förklaring varför just det fotot var bäst (även om det var just ett som jag tänkt det om innan). Jag vet inte. Helt enkelt.

Något positivt? Har en ny super söt katt som just nu gömmer sig under soffan – har döpt henne till Blixa, vilket är en slags omgörning av hennes tidigare namn. Har också spelat ganska mycket vinylskivor de senaste månaderna, tills min förstärkare inte ville vara med längre, så nu är den på lagning. En dag när jag var på super dålig humör så gick jag förbi bokhandeln på Götgatspuckeln Söderbokhandeln och kom därifrån med tre dyra böcker. Lovar att skriva om dem framöver, men just nu har jag svårt att släppa Richard Hells samlade essäer på olika ämnen, Massive pissed love, nonfiction 2001 – 2014. Hell är ju en av mina favoritpersonen så det är kul att ha dessa artiklar samlade i en bok, jag har tidigare bara läst en del av dem från hans hemsida.