Journalistikutbildning och kaos.

När någon frågar mig om journalistikutbildningen på Södertörn, hur den är och om jag rekommenderar den brukar jag säga att vi lära oss så mycket, men den kräver att man är flexibel. Och tyvärr inte på det där moderna, roliga sättet. Det är snarare som om ingen på journalistikinriktningen vet hur man strukturerar upp någonting alls. Kuratorn sa att hon hade hört att det är lite som ett socialt experiment. Och tyvärr stämmer det.

Jag tror jag har skrivit om det förut här, saker saker och ting inte stämmer.Schemat och kurs PM som inte går ihop. Inlämningsdatum som inte stämmer. Otillräcklig information. Komiskt vag information. Sen hade vi ju den där delkursen på A-kursen som var ett totalt kaos av olika inlämningar. Idag kan en till sak läggas till listan av dålig information. Jag går just nu delkursen Journalistiken metoder, och vi fick veta att den skulle examineras genom ett kurspaper (även kallat hemtenta) för den kvalitativa delen och en salstenta för den kvantitativa delen. För en vecka sen mejlade jag läraren för det fanns ingen inlämningsdatum för hemtentan och andra frågor (schemat och kurs PN:et gick inte ihop, etc). Men jag har inte fått något svar och haft fullt upp och glömt bort det. Igår kväll, sen, såg jag av misstag att uppgiften lagts upp på kurswebben och att den ska vara inte nu på måndag.

Jag har varit arg, frustrerad och irriterad över det hela dagen. För idag hade vi en föreläsning, på fredag har vi en föreläsning och redan nästa vecka har vi salstentan i det kvantitativa. Samt att vi måste börja med PM:et om vår C-uppsats som ska vara inne veckan därpå. Så jag skrev ett mejl där jag tog upp alla problemen och också sa att det blir svårt för mig med stressen på grund av funktionsnedsättning. Och en fråga om uppgiften (för den var otydligt – så klart). Fick sen ett svar som sa att jag kan få längre tid på mig och han besvarade fråga. Suck – men inte kritiken. Ingen verka veta hur man ska kunna ta kritik. Det känns som ett skämt ibland. Aja. Jag har valt metod och (kanske) artiklar att analysera. Det måste helt enkelt gå.

Det blev värre…

Gällande den där ”lunchträffen”, som var en ”kick of” där jag undrade vad det hela egentligen betydde? Jag har nu fått svaret:

Välkommen på mingel och lunchmacka hos oss på Journalistiken!

Du är välkommen på en trevlig lunch hos oss på journalistiken nu på fredag 23 januari, klockan 12-13 (eventuellt minglar vi lite längre.)

Tanken med ”lunchtimmen” är att ni JMS-studenter ska få träffa varandra och lära känna varandra lite bättre, att ni ska få träffa journalistikens lärare och administration samt känna att ni faktiskt också är journalistikstudenter, även om ni, det första året av utbildningen, befinner er på andra ämnen och institutioner.

Vi kommer att berätta om utbildningen och vilka kurser som ingår i den, presentera journalistikämnet i korthet samt naturligtvis också äta, samtala och ha trevligt!

 Det låter som en bra beskrivning av min värsta mardröm. För det första är ordet ”mingel” mitt hatord nummer ett, men dessutom så ska man förväntas hålla konversation med 35 personer i journalistikklassen, där jag inte känner någon. Men jag ska trots allt detta gå. Om det blir för jobbet, och jag helt glömmer bort hur man pratar med personer man inte känner, så ger jag mig tillåtelse att ursäkta mig med något i stil med att jag ska till en ögonläkare (medan i själva verket har jag fortfarande inte fått en tid.) Jag ser inte fram emot fredag…

Studier

Studierna har börjat komma igång, och jag känner mig redan stressad och tycker att jag ligger efter (ovanligt). Samt har haft mardrömmar av det slaget att jag missat något viktigt/blir jagad. Jag finner det hela redan ganska överväldigande, speciellt eftersom det är introduktion till allting på en gång, både statsvetenskapen alltså, liksom journalistiken. Dessutom, på fredag har vi i journalistiken ”kickof” med programmet, en så kallad  ”lunchträff” och jag blir upprörd över hur vag formulerat det är. Vad menar de egentligen? Seriöst, min hjärna alltså. Hade bokat en tid med Lika villkor (de som hjälper oss med funktionsnedsättningar), men tyvärr ställde hon in på grund av sjukdom, och tiden har fått skjutas upp. Ah! Allting har ju redan hunnit börja, och jag vet inte ens vad för typ av hjälp och stöd jag har rätt till, vad högskolan kan hjälpa mig med. Har dessutom anmält mig till en stresshanteringskurs på KI, och hoppas verkligen med, tanken på allt, att jag kan på en plats. För det skulle verkligen hjälpa. Visst, vi läste om stresshantering i DBT:n, med det gällde ju med relationer och vardag, inte studier. Behöver lära mig hur man hanterar stress när man pluggar. Men trots allt detta verkar statsvetenskap A vara en kul kurs, fylld av politisk teori och internationellt jämförande studier, men också delkursen ”offentlig förvaltning”, vilket låter lika torrt som en gammal skorpa.

Framtidsförvirring

I högstadiet lärde jag mig att endast tas en dag i taget – för att orka överleva. Sedan dess har jag i princip raderat ordet framtid från mitt vokabulär. Men försöker ju nu lära mig att föra in mer perspektiv och konsekvenstänkande i mitt liv. Jag är 23 år och har testat fyra olika universitetsutbildningar under lika tre år, i tre olika städer (och två olika länder.) Varje gång har jag trott att jag skulle hitta rätt, och hitta ”min plats”. För våren har jag Södertörns universitets journalistikprogram med inriktning stadsvetenskap och historia som första – och andra hands val. Idag fick jag frågan om jag hade någon b-plan  om jag inte kommer in? Och jag har ju sökt fler alternativ – med de handlare ju då om intressen, och 15 – och 30 poängskurser. Ingen framtid där alltså.

Jag har ju nämnt fyndrummet, som vi har här i huset, förut. Var där nere idag och lämnade ifrån mig lite gamla julpynt. Men jag sorterade också i bokhyllerna. För jag kan inte låta bli. Har tidigare ordnat en ”klassiker”-hylla, och mer nyligen en deckarhylla. Idag parade jag ihop böcker från samma författare. Och det finns ju faktiskt nästan ett yrke som innebär just detta – biblotikarie. Och har ju smått oseriöst funderat över det tidigare. Men sen hoppat vidare. Antagligen för att yrket inte innehåller eget skrivande (som journalist och författare gör *host-host*, storhetsvansinne….) Men saken är den att jag vill inte flytta till Borås eller Kalmar. Gillar inte små städer. Klarar inte av gränser, begränsningar. Tyckte det var oerhört problematiskt att Göteborg bara hade två Akademibokhandlar. Trots att jag knappt utnyttjat valfriheten som kommer med att bo i städer som Stockholm och London. Men… att veta att jag har alternativ, även om jag föredrar rutiner och det hemvanda. Jag vet inte. Jag vet bara inte. Eller jo, vad jag vet är att jag tror jag skulle trivas som biblotikarie. Jag menar – böcker och information på heltid. Någonting jag också vet är att jag i alla fall tänker stanna i Stockholm till min DBT-behandling är färdig. Men framtidstanken försvåras ytterligare av mitt eviga tvivlande på att jag skulle kunna leva på mitt skrivande.

Jag hatar verkligen den här framgångshetsen som drabbat min generation, för den gör mig ännu mer förvirrad. För jag är inte intresserad av det. Jag kan helt och hållet nöja mig att leva på existensminimum  om dess orsak är att jag gett ut några böcker, men att dessa böcker inte är storsäljare. Jag vill bara få skriva. Och ju helst kunna få betalt för det, eftersom i det samhälle som människan byggt upp kräver just detta. Jag vill bara få skriva.