Nedräkning. Hur många dagar/timmar är det kvar nu? (Det är nästa slut).

Låt oss äntligen avsluta det här inlägget. Jag har fortfarande inte förstått att terminen och stressen nu är över. Ska vara kattvakt i helgen och kan fokusera på skrivandet. Har en del sidor att skriva igen, sen redigera, och sen är även skrivande-kursen över. Och man får väl helt enkelt vänta och se vad som händer i höst.

Torsdag 6 juni

Den konstiga tiden fortsätter. Mastertermin två i journalistik är nu slut. Allting på en gång, och jag har svårt att säga att jag blev nöjd med något. Fem deadlines på lika många dagar, men så har jag heller inte lämnat in det till kreativt skrivande kursen ännu. För det blev bara omöjligt att skriva klart de sista två veckorna. Hjärnan var full. Hjärnan var helt slut. Och presentationerna av uppgifterna blev som de blivit hela året, om man hamnade i början hade man tur, annars fick man två minuter på sig, ändå drog vi över tiden så mycket vi kunde med tanke på att vi var elva stycken som skulle hinna med ett tåg. Ut på en klassresa i Nora, 40 minuter med buss utanför Örebro. På en ö. En sommardröm. Skog. Sjö. Promenaden runt sjön var nog det skönaste jag gjort på flera månader (förutom yoga). Nu gäller det bara att komma ihåg det också.

Tisdag 28 maj

EU-valet är nu över. Resultatet är lite svårt att ta sig till, både positivt och negativt, inte bara i Sverige men också i Europa. Och jag jobbade ju dessutom valdagen. Det var mer hanterbart är under Riksdagsvalet, det är ju färre som röstar (men ca 70 % valdeltagande i min valkrets!) och så slipper man också det allra värsta vilket är att räkna först riksdagsvalsrösterna (och sen kanske räkna om), sen kommunalvalsrösterna (och kanske räkna om), och slutligen landstingsrösterna (som kan kanske också måste räkna om).

Fredag 24 maj

Det har varit en konstig period den senaste tiden. Jag har haft svårt att komma igång med allt jag behöver göra, men känner också hur stressen växer exponentiellt ju mer tid som går. Har så mycket att göra, och som ska in inom några dagar av varandra (och för mycket tid att göra det). En hemtenta, en artikel, en restuppgift, en Master thesis proposal, och sista stora inlämningen till vårens skrivprojekt (som jag kommer lämna in sent just påg grund av stressen), samt en restuppgift till den kursen. För någon månad sen hade jag en insikt om min ADD, men inget som jag kan få hjälp med i Sverige just nu (som det ser ut med diagnoskriterierna och vård etc, jämför med andra länder). Det har gjort att jag tänkt med på min ADD, och önskat att jag skickat in papperna om min rätt till stöd (kom mig aldrig för/kände aldrig att jag behövde – tills allt på en och samma gång). Men har pratat med en psykolog ett par gånger under våren, vilket hjälp med allt det som skavt allra värst när vintern blev till vår.

Det har varit ett häftigt år (skolår…), och jag har vågat så mycket mer. Ta för mig, göra det jag verkligen vill, det finns så mycket inom ordet våga som har slagit rot. Det betyder inte att det nödvändigtvis känns bättre där och då, och i varje situation, men efteråt. När det sjunkit in att jag vågat.

Och nästa år? Praktik. Vågade aldrig skriva om det. Av en rädsla för att jinxa det, men också för en känsla av misslyckande och otillräcklighet – trots allt. En längre praktik (trots all tjafs och stress) på Forskning och framsteg. Det var inte vad jag tänkte först, men jag tror verkligen att jag kommer trivas där – med den journalistik de gör, och bidra med något. Förhoppningsvis också fortsätta med skrivandet på Linnéuniversitetet. Älskar den gemenskapligt, den täta vänskap, och kreativa utbyte några av oss skapat. Vill inte tappa det. Vi får se – stressmässigt. Till våren: magisteruppsatsen. Som jag, galning som jag är, sett fram emot.  Som jag haft i åtanke sen jag sökte till programmet. Som jag börjat arbeta på i och den den nuvarande kursen i Academic english.

De senaste två månaderna: har sett den nya serien om Sabrina på Netflix. Annars har knappt någon serie eller film. Koncentrationen har inte funnits där. See above. Jag har upptäckt och förälskat mig i band och skivor, det är alltid enklare. Allrahelst Drug church Cheer, PUPs senaste Morbid Stuff och Fontaines D.C.s debut Dogrel. Juste ja, Diet Cigs nu gamla singel Pool boy, jag haft den på repeat så många gånger. Men jag har knappt läst någonting alls, trots skrivande-kursen, och det är något jag nästa skäms över, men tänker ta ikapp i sommar när allt lugnat sig något. Såg ju Tennessee Williams Linje lusta på Dramaten, vilket var en höjdpunkt, liksom Sverige – Ryssland i Globen, där ju Sverige vann trots de senaste resultaten (hockey), och tog min pappa på en Hammarby match i födelsedagspresent (fotboll) och har kollat på hockey-VM:et samtidigt som jag skrivit på allt det jag behöver skriva på.

Ps. Höll på att glömma. På söndag är det dessutom EU-val och jag kommer återigen vara röstmottagare. Jag har sett fram emot det, men som det är nu kommer det lite olägligt men tanke på hur overkligt lång dagen kommer vara, liksom krävande. Och det kommer kännas på måndag också. Men just nu hoppas jag bara att resultatet, sett över hela EU inte blir så ödesdigert som det verkar som under våren. Vi håller tummarna för demokratin, för pressfriheten, och för de mänskliga rättigheterna.

Och fortsättningen följer fortfarande.

En föreläsning om conceptual history (begreppshistoria) på engelska mellan 15-17 har lämnat min hjärna alldeles dimmig.

Så… Statsvetenskap c har dragit igång. Det är intressant, men har känt mig så splittrad de senaste två veckorna, där jag slitits mellan att hänga med på föreläsningarna och seminariet, fixa det sista med c-uppsatsen (den är nu slutgiltigt inne!) och i fredags åkte jag ut till Sigtuna folkhögskola, för jag ska nämligen gå på en fotokurs på distans där i ett år! Hade tänkt att söka dit förra våren men missade sökdatumet när prakten höll på – men denna gång var jag på hugget. Vi var ett gäng kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrunder som har hittat till fotandet, men som alla vill få ut lite olika av kursen. Det ska blir riktigt kul!

Och en annan sak som pockar på min uppmärksamhet och håller mig vaken om natten med oro för framtiden – den långa praktiken. Fick veta precis innan sommaren skulle börjar att den studieplanen jag hade inte kommer att funka – för att studie- och karriärvägledarens ord har inte stämt, i alla fall enligt den person som hoppade in när hon var sjuk. Nu har ingen koll på någonting och jag vet inte riktigt vad som kommer att hända. Planen var – statsvetenskap a+b, journalistik a+b+c och sen har vi en valfri termin -> c-kursen på inriktningsämnet/långpraktik/utrikesstudier. Men enligt studievägledaren så skulle det gå att välja c-kursen nu och skjuta på långpraktiken till nästa termin – men enligt de som jobbar nu så ska det inte vara möjligt att välja redaktionell journalistik praktik eftersom vi inte längre går på journalistikprogrammet, utom måste istället välja en plats inom PR och kommunikation. Det känns som en mardröm och jag orkar bara inte med detta. Vill bara planera min c-uppsats och inte bry mig. Men jag är orolig och rädd för vad som kommer att hända. Jag vill inte jobba inom PR och kommunikation (det är typ det värsta jag kan tänka mig) och det är ju så viktigt med långpraktiken för att få en chans att få in en fot på en riktigt nyhetsredaktion.

Aja, vi får väl se. Men fy fan, hatar stressen.

Utandning.

Två dåliga nyheter på två dagar. Det är rätt svårt att ta in, så jag försöker bara ta en dag i taget. Det som hjälpte för några dagar sen (nedan) hjälper inte riktigt längre. The Babies Mess me around (And you’re a dumb fuck you fucking idiot, yeah you’re a dumb fuck you fucking piece of shit, yeah you’re a dumb fuck you fucking loser, yeah you’re a dumb fuck you stupid fucking kid) och The Regrettes Hot har viss effekt.

Tisdag 16 maj

Vad hjälper i dessa stressade uppsatstider?

  1. Thåströms nya singel Utanför Old Point Bar.
  2. Klassisk musik-spellistor på Spotify (medan jag pluggar).
  3. Hockey VM.
  4. Gamla avsnitt av Great british bake of (förra säsongen).
  5. Senaste säsongen av How I got news for you. (Brittiska originalet av Snacka om nyheter. Politisk satir och även ett hyfsat sätt att hålla koll på brittiska nyheter.)

Att vara stressad får mig mer känslig för att känna oro och ångest, så till och med spänningen i en serie som Orange is the new black (som ändå är ganska tamt spänningsmässigt) kan väcka oron. Det känns helt knäppt, så jag har fått skala av det mesta jag följer på tv och Netflix till ovanstående. Det är svårt att känna ångest av ett bakprogram…

PS. Måste bara säga apropå klassisk musik – jag har följt den nygamla Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT som ju avslutades igår, eftersom jag älskar konst och litteratur så har jag tyckt det varit väldigt roligt ändå, allrahelst när man faktiskt kan några frågor varje program. Men aldrig musikfrågorna – eller, jo Bach kunde jag, men jag hade ingen aning om vad stycke hette. Men då – i finalen – kunde jag första musikfrågan som ingen av lagen kunde, just eftersom den var med på en av spellistorna jag haft som pluggmusik, på Spotify. Och jag visste till och med var stycket hette eftersom jag gillar det så pass mycket. Det i alla fall Jazzsvit av Shostakovic, har typ aldrig varit så stolt över något, eftersom ju ingen av lagen kunde det. Det var allt jag hade att säga.

Tiden tar slut och stressen växer.

Det är otroligt bisarrt, men jag har inte känt mig särskilt stressad under c-uppsatsskrivandet förrän efter tisdagen då vi hade en miniopponering. Jag började skriva ett inlägg, men lade aldrig ut det.

Onsdag 10 maj

Jag har inte skrivit här på en smärre evighet. C-uppsatsen har ockuperat min hjärna och mitt skrivande. Det är inte särskilt förvånande. Har gjort roliga saker, varit på teater och sånt, men uppsatsen ligger hela tiden i bakhuvudet och maler. Och som sagt, har inte skrivit något annat i princip. Har skrivit dagboksinlägg på datorn ibland, när jag borde skriva på uppsatsen och känner mig frustrerad.

Idag är det två veckor tills den ska vara inne och jag gick nog igenom fem olika känslor under gårdagen – hade en miniopponering med min handledaren och den andra uppsatsen som handledaren har. Kände mig först positiv efteråt, men sen när jag gick igenom dubbel uppsättning kommentarer ömsom hatade jag den ömsom kände att jag aldrig skulle lyckas. Det kändes också frustrerande och lite pinsamt för den versionen jag skickade in var inte den rätta, rubrikerna och rubriksiffrorna var huller om buller och med massor av stavfel. Vad hade gått fel? Jo, jag hade inte beräknat hur långt tid det tar för Word att spara ett dokument på 40 sidor, och stängt ned det innan den var klar. Det är vad jag, med min ADD-hjärna, är rädd för ska hända med min slutversion. Som med b-uppsatsen som fick fel framsida och stavfel på titeln.

Idag

Sedan dess har jag inte fått lika mycket gjort som jag önskat. Som sagt, innan var jag inte särskilt stressad eller orolig, men just nu tycks min hjärna ha glömt bort hur man funkar tidseffektiv. Idag intervjuade jag i alla fall utrikesredaktören på Aftonbladet gällande deras bilaga ”Titta inte bort” som de sålde med sin tidning oktober, för att samla in pengar till UNHCR. Intervjun gick bra, men jag tycket inte att det gick bra. Det är så jag känner mig nu, vad jag än gör så duger jag inte. Så för att motverka det försöker jag fokusera på det positiva – min idé som är originell, hur mycket arbete jag gjort – allrahelst med tanke på att jag skriver själv, att jag har haft disciplin och rutin, fått saker gjorda och inte prokrasinerat (förrän nu). Men jag oroar mig för att inte få ihop uppsatsen och att få kommentaren ”bra idé, men slarvigt/dåligt utförd”.

Nu börjar jag alla fall se fram emot onsdagen 24 maj, efter kl 12.00 då den ska vara inne. Tidigare har jag inte gjort det, för jag har tyckt arbetet varit så kul. Verkligen, jag skämtar inte. Men nu när det är så kort tid kvar, så mycket saker som måste bli gjorda, och stressen ligger på, ser jag fram tills det är över. Tills jag kan ta några dagar ledigt innan jag börjat titta på opponeringen. Puh, det ska bli skönt. Och sen har jag ju en till c-uppsats i höst!

Teori.

Lyssnar på Våroffer och läser teori till min uppsats – filosofen Emmanuel Levinas. Jag har haft problem att kunna sammanfatta och sammanväva de delar av hans teori jag vill använda mig av (ansvarsmoralsdelen) och känner mig ibland lite korkad när jag inte fattar vad olika författare menar när de skriver om hans idéer. Det hjälper en smula när jag på baksidan av en introduktion till hans texter ser denna mening: ”…widely recognized as one of the most important yet difficult philsophers of the twentieth century.” Tack. Det är skönt att bli bekräftad. Jag har också oroat mig för att missuppfatta någonting och på så vis använda hans teori fel, men – så står det hur Jaques Derrida i hans bok om Levinas (Violence et métaphysique) menar att just Levinas missuppfattar både Hegel och Heidegger, trots att han studerat dem så länge. Helt enkelt, det är okej att missuppfatta (kanske till och med så länge man gör det intressant?)

Onsdag 29 mars 

Mars har inte varit den bästa månaden, men som tur är närmar den sig sitt slut. Och med det har c-uppsats skrivandet tagit fart. Gällande mitt mående har jag begärt en tid hos min vårdcentral, och jag är just nu uppsatt på en väntelista (!) för de har för få läkare. Det är helt sjukt. Det har tidigare tagit tre månader från att man bokar tiden tills man får den, och man ska inte behöva vänta så länge. Hur fungerar det egentligen om man behöver regelbundna besök? Det blir ju 4 per år.

Jag hade den första handledningen idag, och har också haft huvudvärk i ett dygn nu. Det är rätt tröttsamt. Men handledningen gick bra! Och det är kul när till och med ens lärare och handledare tycks exalterade över ämnet man valt!

Journalistikutbildning och kaos.

När någon frågar mig om journalistikutbildningen på Södertörn, hur den är och om jag rekommenderar den brukar jag säga att vi lära oss så mycket, men den kräver att man är flexibel. Och tyvärr inte på det där moderna, roliga sättet. Det är snarare som om ingen på journalistikinriktningen vet hur man strukturerar upp någonting alls. Kuratorn sa att hon hade hört att det är lite som ett socialt experiment. Och tyvärr stämmer det.

Jag tror jag har skrivit om det förut här, saker saker och ting inte stämmer.Schemat och kurs PM som inte går ihop. Inlämningsdatum som inte stämmer. Otillräcklig information. Komiskt vag information. Sen hade vi ju den där delkursen på A-kursen som var ett totalt kaos av olika inlämningar. Idag kan en till sak läggas till listan av dålig information. Jag går just nu delkursen Journalistiken metoder, och vi fick veta att den skulle examineras genom ett kurspaper (även kallat hemtenta) för den kvalitativa delen och en salstenta för den kvantitativa delen. För en vecka sen mejlade jag läraren för det fanns ingen inlämningsdatum för hemtentan och andra frågor (schemat och kurs PN:et gick inte ihop, etc). Men jag har inte fått något svar och haft fullt upp och glömt bort det. Igår kväll, sen, såg jag av misstag att uppgiften lagts upp på kurswebben och att den ska vara inte nu på måndag.

Jag har varit arg, frustrerad och irriterad över det hela dagen. För idag hade vi en föreläsning, på fredag har vi en föreläsning och redan nästa vecka har vi salstentan i det kvantitativa. Samt att vi måste börja med PM:et om vår C-uppsats som ska vara inne veckan därpå. Så jag skrev ett mejl där jag tog upp alla problemen och också sa att det blir svårt för mig med stressen på grund av funktionsnedsättning. Och en fråga om uppgiften (för den var otydligt – så klart). Fick sen ett svar som sa att jag kan få längre tid på mig och han besvarade fråga. Suck – men inte kritiken. Ingen verka veta hur man ska kunna ta kritik. Det känns som ett skämt ibland. Aja. Jag har valt metod och (kanske) artiklar att analysera. Det måste helt enkelt gå.

Att se framåt.

Kuratorn var ingen större hit. Hon var bara intresserad av att prata om studiesituationen och c-uppsatsen. Och höll på och pratade om tips för prokrastinering, trots att jag sa att det inte längre är ett stort problem för mig. När jag sa att jag mått sämre ett tag frågade hon om jag vet vart jag kan söka mig om jag mår sämre, jag nämnde då vårdcentralen. Hon sa bra, och sen inget mer om det. Saknar verkligen den omfattande studenthälsan i Göteborg – de hade till och med en psykiater! Vi ska träffas om en månad igen trots allt, för hon ville höra om hur det kommer gå med c-uppsatsen.

Och gällande radio… Fick ett mejl med svaret: ”Det är inte en bestraffning det är ett erbjudande”. Vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad. Sen när jag skulle sova kom jag ju på – betyget hade ju tidigare kommit på på ladok, jag har ju redan fått ett g. Förvirringen är fortfarande där och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Dagens roliga: har bokat tid för tatuering om två veckor. Eller, två tatueringar faktiskt. Det har bara tagit mig typ åtta år att komma mig för att boka… Jag ser super mycket fram emot det, allrahelst eftersom jag har bokat in det två dagar innan kurspapern (även kallat hemtenta) ska vara inne. Blir en bra paus och någonting roligt att se fram emot medan jag planerar upp den – det ska vara ett slags förstadium till c-uppsatsen; en diskussion med den tidigare forskningen. Har jag sagt det förresten att jag nu har en bättre idé om vad jag vill skriva om? Men jag kommer skriva om det när jag har gått in i det lite mer.

Jag ska också försöka ta mig ann Februari utmaningen, skapad av journalisten och författaren Jörgen Löwenfeldt. Den går ut på att under februari månad skriva 5000 ord per dag. Det motsvarar ungefär tre sidor. Eftersom min Ofelia inte är skriven i vanlig flytande brödtext, utan är lite mer… kortade stycken, kanske är ett bra sätt att beskriva det, och eftersom 5000 för mig då känns ganska mycket – satsar jag på mellan tre sidor och 5000 tecken.