Det skrivna ordet

Jag nämnde i inlägget om Manic Street Preachers och Placebo att jag inte skrivit något under en längre tid. Det har varit väldigt förvirrande för mycket av min identitet har jag bundet till skrivandet, och utan det vet jag inte riktigt vem jag är. Jag tog också upp i inlägget att vad jag behöver är nog lite tvångsåtgärder och låten Yes på högsta volym. Så här, bara några dagar senare, kan jag inte komma fram till om jag hade rätt eller fel. Så jag skulle åka buss idag till en grej, och jag är fånigt förtjust i att åka buss och lyssna på musik. Det är avslappnade, och man kan kolla på människor utan att behöva umgås med dem. Jag satt och tänkte på den kommande Sara Stridsberg pjäsen som ska ha premiär på Dramaten. Om Joy Division, eller i alla fall med deras översatta texter, Kärleken kommer att skilja oss åt. I en smått egomanisk stil störde det mig, för det kändes som en idé jag borde ha haft redan. Det hade kunnat vara någon jag skrivit. Biljetterna till den pjäsen släpps den 6:e november (men premiären är inte förrän i maj), och jag vill trots detta vill jag ju väldigt gärna se den, för jag älskar allt jag läst av Stridsberg, och hon är i mina ögon Sveriges bästa och mest egensinniga författare. (Om man vill ha mer Joy Division så har det nu släppt en bok med Ian Curtis dagboksanteckningar och texter, redigerad av rockjournalisten Jon Savage, So This Is Permanence: Ian Curtis, Joy Division Lyrics and Notebooks.) Musiken jag lyssnade på var en punk-spellista på Spotify, och jag tittade ut genom fönstret på Stockholms gator. En skrividé slog mig. Och jag började skriva. Skrev ned en lista på punklåtarna och plasterna jag ville omnämna. Stream of consciousneess, som en intern dialog, under en busstur genom Stockholm, där delar av de (översatta) låttextern blir en del av tankarna och observationerna. Jag fortsatte att åka längre än vad jag behövde för att få mer tid att fundera över min idé och hur jag ville formulera den. Det blev väl 6 sidor när jag väl steg av bussen. Väldigt lösa och långt ifrån klar. Men det är en idé och jag har skrivit. Bubblan är nu spräckt och jag har hittat tillbaka till skrivandet. Det svåraste är över, att hitta orden och formulera en idé. Det blev på det stora hela en väldigt lyckad busstur.

Ps, en lustig grej. Hade igår klistrat in tre stycken artiklar från Rookie magazine i en worddokument om just skrivande och skrivkramp, som jag hade tänkt skriva ut. Men, det hann jag ju inte. Planerat att skriva ut dem ändå. Här är de tre artiklarna hur som helst:

1. Getting unstuck

2. Epress yourself  

3. Ten rules for writers 

Annonser

I see you fade away, don´t ever fade away

Väldigt spännande att kolla in tidningen i morse, där den låg på köksbordet. De tycks äntligen ha producerat lite resultat där borta på Cern. Började med att läsa igenom DN:s artikel, och gick sen vidare med den lite svårare – SvD. Det är synd egentligen, för en del av mig är lite utav en vetenskapsnörd, men tyvärr förstår jag inte så mycket när det kommer till saker som teoretisk fysik. Den typen av intelligens som behövs för att förstå sånt har inte jag, jag är helt enkelt allt för mycket styrd av höger hjärnhalva. Men trots det älskar jag att läsa Illustrerad vetenskap, Forskning och framsteg, liksom att kolla på allt från Vetenskapens värld till det mesta om djur och natur (speciellt om det är med Sir David Attenborough.) Så när jag väl var klara med morgontidningen lyssnade jag på Vetandes värld, i P1, om fynden gjorde med the Large Hadron Collider. Och som sagt, jag tycker det är super intressant – men jag blir också väldigt frustrerad när jag i princip inte förstår någonting av grafiken som var en del av SvD:s artikel. Kvarkar, leptoner, stark och svag kraft och higgsfältet… Gick också igenom min faders hög av gamla Illustrerad vetenskap, i jakt på med läsmaterial om experimenten i Schweiz. Tyvärr fann jag ingenting i den ämnes sfären, men klippte dock ut en del sidor – bland annat ”Psykologi avslöjar mördare”, ”Ny förklaring på autism, ”Tänk om… historien tagit en annan vändning”, ”Vår fria vilja kan vara en illusion”  och ”Varför sover vi?” Det ska bli intressant.

Och jag avslutar med en av mina favorit Joy Division  låtar, apropå Eighties-programmet jag såg under helgen.

Joy Division Digital

Feel it closing in,
Feel it closing in,
The fear of whom I call,
Every time I call,
I feel it closing in,
I feel it closing in,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out.

I feel it closing in,
As patterns seem to form.
I feel it cold and warm.
The shadows start to fall.
I feel it closing in,
I feel it closing in,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out,
Day in, day out.

I’d have the world around,
To see just whatever happens,
Stood by the door alone,
And then it’s fade away.
I see you fade away.
Don’t ever fade away.
I need you here today.
Don’t ever fade away.
Don’t ever fade away.
Don’t ever fade away.
Don’t ever fade away.
Fade away. fade away.
Fade away. fade away.
Fade away. fade away.
Fade away