Dan före dopparedagen

Julen känns alltid lite ledsam. Jag vet inte vad det är. Men i år har jag knappt hunnit fundera över den och så var den plötsligt här. Har ju haft fullt upp med b-uppsats och trötthet, liksom stress inför journalistiken. Och allt har liksom krockat idag. Det började med att min laptop började krångla under gårdagen – den surrar väldigt högt, vilket kan ha att göra med fläkten, och det finns risk att den dör. Perfekt – mitt uppe i b-uppsatsen. Så jag var och lämnade in den hos någon firma under dagen, och de påstod att de skulle kunna ha den fixat till imorgon, eller måndag. Jag tvivlar. Har dessutom fått väldigt väldigt ont i min högra axel. Allt för många dagar med en överfylld ryggsäck tro? Har lyssnat på Slaves album Are you satisfied? på väldigt hög volym under dagen, vilket har hjälp. Precis innan jag skrev detta läste jag färdigt en Sara Stridsberg pjäs. Så god jul alla. Hoppas att dagen bli som önskas, och att den spenderas på ett sätt som känns rätt. Även om jag själv inte hittat dit ännu.

Annonser

Från jul och framåt

1. Jag har påbörjat en rad olika inlägg, så nu sätter vi ihop dem alla, om jul:

Det har varit jul – ovanligt eller hur? Har varje år skrivit inlägg om hur jag har svår för helgen, men jag har fortfarande inte riktigt lyckat lista ut varför. Det känns fel. Jag har en teori att det delvis handlar om kognitiv dissidents kopplat till konsumtionshetsen, och delvis en viss förvirring om hur man firar jul som vuxen. I år var det… okej. Åt mat, gav och fick julklappar och avslutade kvällen med Nightmare before chrismas, som jag inte sett på flera år. Det var nog dagens höjdpunkt. Fick Stridsbergs Beckomberga, Lena Dunhams Not That Kind of Girl, Matmolekyler: Kokbok för nyfikna, Iceages senaste på vinyl, och en ny fin Moleskin (med linjer och hårda pärmar – sånt här är viktigt.)

2. På juldagen såg jag sista Hobbit-filmen (The Hobbit: The Battle of the Five Armies) på bio med familjen (skrev en liten recension av den andra delen här). Jag tycker verkligen om den trilogin, även om den inte är lika välgjord som Sagan om Ringen, men det är något varmt och mysigt med den. Efteråt kan jag se en del problem, allrahelst med den sista, Det blev för mycket krig, till den grad att jag satt och försökte räkna ihop vilka de fem arméerna var. Men krigandet fick dessutom ett väldigt märkligt avslut (spoiler) när Radagast kom med alla djuren, vi fick se någon björn och en örn strida – men vi fick faktiskt aldrig se dem vinna över orcherna. Jag är väldigt glad att de uppfann Tauriel för den här trilogin, men jag hade gärna sett henne stridit lite mer. Och sen var tar Galadriel vägen resten av filmen? Dessutom, hur länge kan Azog hålla andan under vatten? Jag vill nu se om hela Sagan om Ringen-trilogin. Vi får se när det blir?

3. Nyårstraditionen hos Mattlo fortsatte även i år (uppehåll förra året då hon var i Uganda, och har därför inget minne av var jag gjorde då), med bland annat med marängsviss och Ellen Page film (Whip It).

4. I höstas sökte jag till journalistikprogrammet på Södertörn, med inriktning statsvetenskap som första andrahandsval och historia som andra. Förra gången jag sökte kom jag inte in på statsvetenskap, och började plugga historia, men det fungerade ju inte så länge eftersom jag fortfarande var sjuk. Men denna gång har jag i alla fall kommit in på statsvetenskapen och vi ha registrering på torsdag, då jag även ska ha möte om var för stöd jag har rätt till i och med mina ADD – och Asperger-diagnoser. Ska blir intressant att höra. Känns trevligt att jag redan hittar lite i skolan och biblioteket, samt vet hur intranätet fungerar. Men jag är också fruktansvärt nervös och orolig. Rädd att det inte ska fungera den här gången heller. Det är ganska irrationellt eftersom förutsättningarna är så mycket bättre nu (frisk från depression och personlighetsstörning, har fått neuropsykiatriska diagnoser som ger mig rätt till stöd och hjälp). Men ändå, det är svårt att skaka av sig tidigare misslyckanden. Men det ska också bli hur kul som helst – jag menar både statsvetenskap och journalistik ju!

5. I torsdag såg jag en förhandsvisning av Xavier Dolans senaste film Mommy (skrev lite om Tom at the Farm här), men gud det var en jobbig film att se. Den handlar om Steve som har varit omhändertagen, men tvingas flytta tillbaka hos sin mamma Diane efter att ha varit inblandad i en brand. Han är oförutsägbar, våldsam, manipulativ och impulsiv. Det är läskigt att titta på hur han i ena stunden är våldsamt arg, och i den andra berättar hur mycket han älskar sin mamma. Filmen berättas utifrån mammans perspektiv, medan hon kämpar med att ta hand om honom. Jag tycket väldigt mycket om den, och det är nästan svårt att föreställa sig att det är den 25-årige Dolan som skrivit manuset, för det är så väldigt moget och fyllt med medkänsla. Jag minns att Fredrik Sahlin kritiserade att regissörens unga ålder märktes på scener där känslan i scenen beskrevs med hjälp av slow motion och lite sentimental musik, som gör att det blir lite för melodramatiskt. Det kan jag tyvärr hålla med om. Men den är väldigt bra, otroligt välgjord och en gripande historia. Dock en del faktafel och konstigheter om stammande och ADHD, och jag fick lov att googla efteråt, och nej – de använder inte tvångströjor i Kanada.

Dagen efter kände jag mig manad att se hans tredje film Laurence Anyways som var helt och hållet underbar. Men den är väldigt lång med sina 2 timmar och 40 minuter (irriterande nog så under de 15 sista minuterna så var det upplösning i Paris dramat, så halva min uppmärksamhet var på nyheterna, som ju såklart hade stått på hela dagen). Filmen handlar om Laurence och flickvännen Freds förhållande. De är galet kära i varandra, men hon tappar fotfästet när Laurence berättar att han alltid egentligen identifierat sig som kvinna, och nu vill börja uttrycka detta. Jag älskar berättarstilen, ibland naturalistisk och ibland pompös och visuellt poetiskt (som påminner mig om Derek Jarman), något som flera recensenter kritiserande – att det berodde på han han fått en större budget och blivit lite galen med det, att Dolan måste tycka att gay cinema inte är gay nog. Men det är någonting jag verkligen gillar, att visuellt beskriva en känsla bokstavligt. Fred känner att hon håller på att drunkna när hon läser ett brev Laurence skrivit, och då faller massvis med vatten över henne. Soundtracket var underbart och fungerade som en bra enhet (något jag inte riktigt tyckte med Mommy), med 80 och 90-tals pop blandat med klassisk musik, bland annat lite Brahms och Tjajkovskij. Handlingen är vacker och sorgsen, och vi får följa Laurence medan han försöker hitta sitt eget uttryck, trots omgivningens brist på sympati. Jag älskar verkligen den här filmen, och det är helt klart min favorit av de tre jag sett (Laurence först, sen Mommy, sist Tom at the Farm) och jag ser verkligen fram emot att se hans första två filmer I Killed My Mother och Heartbeats.

När förväntningarna skaver

fyrverkeri_1

Jag gillar inte nyår. Den högtiden sitter inte bra med mig. Den skaver, och skaver, och skaver. Trots att det egentligen bara är så dumt. Problemet är samhällets förväntningar av vad denna dag ska innebära. Och det dumma är att dessa förväntningar inte ens är något jag tycker om. Min mardröm vore att behöva gå på en superstor glammig fest, där jag knappt känner någon, och där man knappt kan prata för att ens öron fylls med dundrande dansmusik. Så när jag spenderar nyår med att inte fira känns det trots allt inte rätt, bra, eller skönt. Det känns sorgligt, som om jag missat något. Och det går bara inte ihop! För om jag skulle fira med ”super festen” så skulle jag ha ångest, men om jag gör på mitt sätt så gör det ändå ont. Sen på toppen av allt detta är fyrverkerierna, som får mig att känna som en soldat som återvänt hem med PTSD. Dessutom är det meningen att man ska lyckas njuta av ovan nämnda fyverkerier när man håller på att frysa ihjäl. Någon gång tänker jag åka bort över jul och nyår, och inte alls behöva tänka på alla förväntningar som kommer nedtryckta i samma paket som dessa firande dagar. Bort där man kan fylla dagarna med något helt annat än Tomten, Kalla Anka, julmat, konsumtionkonsumtionkonsumtion, och festen för att fira att året är över.

Men vad önskar jag då av 2014? Året då jag fyller 25? (Usch.) Jag vill skriva mer. Jag vill få känna mig kompetent. Jag vill se fler filmer, läsa fler böcker, kolla in fler pjäser. Jag vill lära mig mer. Jag vill träffa fler nya människor, och tycka om det. Jag vill resa någonstans spännande.

Jag har inte haft nyårslöften på åtskilliga år, eftersom det är tydligt hur otroligt kontraproduktiva de är, men förra året skrev jag en lista på 18 punkter om saker jag önskade av 2013, och 9 av dessa har gått igenom, eller varit något jag arbetat på – bland annat att genomgå utredningen, resa och fortsätta med mindre kreativa projekt. En del vad för stora, för svåra och som jag helt enkelt får fortsätta arbeta på under nästa år. Och jag tror att det är viktigt att båda ha små mål som man kan ro iland inom inte allt för lång tid (besöka Uppsala), och andra som kanske kan ta år (bli publicerad) för att ge lite balans, och en känsla av att man kan klara dem.

Hur som helst, gott nytt år hur du än firar, och imorgon har Sherlock säsong 3 premiär!

God jul, gott år, god fortsättning och allt den där skiten

1. Jag antar att det är nu man egentligen ska recensera året som passerat, och skriva om sin jul och nyår. Men när nu sånt är så trist att läsa om, varför skulle jag då vilja skriva om det? Året som gått var ju trots allt ganska mycket som året dess för innan, bara med mindre studier, en och samma stad och det roliga i att vara sjukskriven (sarkasm.) Julen då? Den inkluderade en klädd gran, julstjärnor i fönstren, gräslig julmusik, byta julklappar med varandra och en chokladask som inte är speciellt god. Och nej, julen är inte min favorithögtid. Förstår inte riktigt meningen med dess traditioner. Eller – jag föredrar att kolla på Love Actually och Fanny och Alexander, och lyssna på Fairytale of New York, och det hela räcker liksom där. Jo, kanske några tänka jul också. Nyår var också som den brukar, men den är i alla fall trevlig! Minus fyrverkerierna då. Hem till Mattlo som vanligt, pizza, brädspel och julmust. Tjejerna mot killarna. TP och Alias. Tjejerna vann!

2. Juste ja – i ett post julinlägg ska man ju också skriva om sina favoritjulklappar (ordet skall läsas i falsett och avslutas med ett tihi) För i övrigt börjar jag väl förstå min smått cyniska attityd genemot jul och sånt, jag gillar helt enkelt inte saker man gör bara för att. Visst, fortsätt fira jul ni bara, ni kristna, för ni gör det ju för Jesus. Vi icke kristna gör det för maten och presenterna, men har annars i princip exakt samma traditioner. Jag gillar när man bryter och hittar på egna traditioner, istället för att laga mat man egentligen inte gillar, och som efter dagen blir liggande i kylskåpet och sånt. Skit i vad man ska göra och ha lite fantasi istället, varför inte ta in ett helt annat slags träd i vardagsrummet? För vem har bestämt att det måste vara en gran? (Som dessutom lär barra sönder vardagsrummet…)

Men tillbaka till favoritjulklapparna: en elektrisk filt, Torka aldrig tårar utan handskar, Handbok för alla psykon av Tove Lundin, presentkort så att jag kan spendera våren i valfri biosalonger och en manchesterkavaj som för mina tankar till universitetsprofessorer.

3. Har upptäckt ett nytt band – Peace, de är från Birmingham och påminner om Foals och Wy Luf. De har ännu bara släppt en singlar och en EP.

tumblr_mac2fjjWtY1qddxreo1_500

Recension av EP:n Delicious, från NME

Officiell hemsida

Facebook

Guardians New Band of the Day

Wiki