Utandning.

Två dåliga nyheter på två dagar. Det är rätt svårt att ta in, så jag försöker bara ta en dag i taget. Det som hjälpte för några dagar sen (nedan) hjälper inte riktigt längre. The Babies Mess me around (And you’re a dumb fuck you fucking idiot, yeah you’re a dumb fuck you fucking piece of shit, yeah you’re a dumb fuck you fucking loser, yeah you’re a dumb fuck you stupid fucking kid) och The Regrettes Hot har viss effekt.

Tisdag 16 maj

Vad hjälper i dessa stressade uppsatstider?

  1. Thåströms nya singel Utanför Old Point Bar.
  2. Klassisk musik-spellistor på Spotify (medan jag pluggar).
  3. Hockey VM.
  4. Gamla avsnitt av Great british bake of (förra säsongen).
  5. Senaste säsongen av How I got news for you. (Brittiska originalet av Snacka om nyheter. Politisk satir och även ett hyfsat sätt att hålla koll på brittiska nyheter.)

Att vara stressad får mig mer känslig för att känna oro och ångest, så till och med spänningen i en serie som Orange is the new black (som ändå är ganska tamt spänningsmässigt) kan väcka oron. Det känns helt knäppt, så jag har fått skala av det mesta jag följer på tv och Netflix till ovanstående. Det är svårt att känna ångest av ett bakprogram…

PS. Måste bara säga apropå klassisk musik – jag har följt den nygamla Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT som ju avslutades igår, eftersom jag älskar konst och litteratur så har jag tyckt det varit väldigt roligt ändå, allrahelst när man faktiskt kan några frågor varje program. Men aldrig musikfrågorna – eller, jo Bach kunde jag, men jag hade ingen aning om vad stycke hette. Men då – i finalen – kunde jag första musikfrågan som ingen av lagen kunde, just eftersom den var med på en av spellistorna jag haft som pluggmusik, på Spotify. Och jag visste till och med var stycket hette eftersom jag gillar det så pass mycket. Det i alla fall Jazzsvit av Shostakovic, har typ aldrig varit så stolt över något, eftersom ju ingen av lagen kunde det. Det var allt jag hade att säga.

1 till 8, en lördag

(Glenn Gould – Goldberg Variations)

1. Har av någon anledning fastnat för klassisk musik just nu. Försöker lära mig kompositörerna, när de levde, vilken epok de tillhörde och vem som skrev vad. Det blev en rejäl lista att plugga. Chopin och Tchaikovskij. Glenn Gould och Daniel Fray. Klarade förut inte av att lyssna på klassiskt, eller instrumental musik överhuvud taget. Det var för odistraherande. Men har nu upptäckt att det är väldigt bra att skriva till. Åh, och ska gå och se Aida med min mor i december. Spännande. Och kanske Svansjön också. Hoppas, hoppas att det blir av. Shostakovich och Bach får mig alltid att tänkt på det där M*A*S*H-avsnittet, där Radar blir förälskad i en sköterska som precis flyttat dig, och hon är ett stort fan av klassisk litteratur och klassisk musik, så Hawke-Eye och Trapper föröker lära honom några fraser om de stora kompositörerna: ”Ah, Bach!”

2. Hösten som jag sett fram emot och hoppats på blir inte av. Inget tågpendlande. Ingen ny stad. Men försöker ha hopp. Hoppas och håller tummarna för en ettårig journalistikutbildning på Tollarefolkhögskola, eller en skivutbildning på Sundbybergsfolkhögskola. Ska ringa på måndag. Hoppas. Hoppas. Hoppas. Hoppas att allting kan lösa sig. Snälla? Och hur viktigt är det att ha en referens?

3. Om det löser sig för hösten, ger jag mig själv tillåtelsen att ge mig en belöning, i form av att dip dye-färga mitt hår pastell rosa. Eller turkost.

4. Målar klart dörrkarmar, i blått och babyrosa. Varför måste de vara vita för?

5. Målar också naglarna. Men i mint.

6. Köper kläder på Myrorna. Det blir lättare så. Mindre kognitiv dissonans. En typ zebrarandig klänning i rätt modell med en stor vit spetskrage och en vinröd kavaj i polyester, men som ser ut som mocka.

7. Läser om Eterneller varje gång jag får tillfälle. Kön på konsum. På tunnelbanan. Innan jag ska sova. Gör nya markeringar. Fäster nya post-itlappar.

8. Arbetade mig igår igenom varenda uppsats jag kunde finna på internet och dissociering. Det är intressant. Men obehagligt. Dissociativ identitetsstörning är för i övrigt det korrekta namnet på multipel personlighetsstörning, som jag dessutom upptäckt faktiskt står med i DMS-manualen. Huh. Så här skriver wikipedia om dissociativa upplevelser:

Dissociation är en psykologisk försvarsmekanism med ett förändrat medvetandetillstånd, som innebär att individen hanterar konflikter eller påfrestningar genom undvikande som manifesterar sig i ett sammanbrott av sådana vanligtvis integrerade funktioner som mental närvaro, medvetande, minne, perception och motorik, Svår dissociation är dels ett symtom vid akutstressreaktion eller posttraumatisk stress, dels ett tecken på en mer permanent psykisk störning.

Med dissociation avses i första hand förändrade upplevelser av sin identitet eller av omgivningen, så kallad depersonalisation, derealisation, eller förändrad minnesfunktion till exempel genom bortträngning, fragmentering av minnesbilder, eller genom att minnet prioriterar sensoriska intryck före händelser. Dissociation har ofta en somatisk komponent, och med dissociation följer oftahypestesi, mutism, automatism och andra bortfall av kroppsmedvetande.

På flera ställen ges exemplet om en person som kör bil, och plötsligt upptäcker att de missat en avfart. Och denne kan omöjligen berätta om hur det hänt. Eller vad som hänt under de senaste minutrarna. Det är en svag for av dissociering. Funderar på att arbeta in det i projekt Ofelia på något sätt. Kanske att Claudius våldtagit henne som ung, vilket har lett henne till att dissociera? Och på så sätt försöka sätt ord på och formulera det oformulerbara.