Stuidier, och ett ps

Så, jag nämnde att jag ska försöka plugga igen i höst. Och jag är väldigt, väldigt nervös. Det känns som att det bara inte går. Det känns som att jag bara inte kan klara det. Det känns som att jag ska misslyckas igen. Det efter all terapi nu vet jag att den sorterna tankar ska jag upptäcka, fundera över, och sen bara neutral lägga den åt sidan. ”Jaha, så jag tänker så. Det är ju en smula överdrivet och negativt. Att det inte fungerat tidigare betyder inte att det aldrig kommer att fungera i framtiden”. Och så vidare. Om tankarna innehåller ord som alltid och aldrig brukar det vara bra tecken på att de är väldigt dömande mot – oftast, mig själv. Men till studierna. Här tidigare skrivit om mina försök, som ofta inte slutar så bra. Jag trivs inte i klassen, byggnaden, jag kan inte koncentrera mig eller fokusera, eller så är det depressionerna som förstör. Men denna gång är det annorlunda. Ingen depressioner eller dylikt, två år av bra terapi som fungerat, Aspergern och ADD har jag diagnostiserad, jag har träffat en arbetsterapeut i ett halvår och om jag behöver det kan jag göra det igen, har en hel jätte broschyr om hjälpmedel om jag behöver (skriven av Aspergerdrottningen Gunilla Gerland) och jag håller på att skriva ett email till skolan för att fråga dem vilken hjälp jag har rätt till. Det handlar om  30 hp, Södertörns högskola och är antagen till Medie- och kommunikationsvetenskap A, och har en bra reservplats på Medietekning A. Till i vår jag jag då söka till deras journalistikprogram igen. Denna gång kan det kanske faktiskt fungera. Vilket är det jag vill mest av allt. För det är det som är så fruktansvärt frustrerande är att jag älskar att studera. Jag älskar föreläsningar, bibliotekssessions, anteckningstagande och gruppdiskussioner (bara inte muntliga presentationer tack.)

Hjälpmedelsboken jag nämnde är denna – Hjälpmedelsboken : psykiska funktionsnedsättningar: För människor med ADHD, Aspergers syndrom, OCD och psykossjukdomar, deras anhöriga och personal. Om du har funderingar om alla möjliga hjälpmedel utom då rullatorer och rullstolar, kolla in boken på ditt närmaste bibliotek. Har laddat ned appen time timer, men om den inte fungerar ska jag be min arbetsterapeut om en riktig, för en av de saker jag har svårast mer är mina studietekniker, som mest har sett ut såhär: läs, läs, läs, ta inte en paus, då förlorar jag koncentrationen, läs så mycket jag hinner innan fokusen försvinner. Det kan handla om en kvar eller 3-4 timmar. Med time timern vill jag lära mig att ta pauser. Inte bara plugga tack vare hyper fokusen.

Har dessutom två ärenden med försäkringsbolag, där det ena handlar om alla mina diagnoser och hur de förstört, vilket har fått mig att fundera över hur studierna hade kunna sett ut om jag var normal.   Vilket också är väldigt destruktiva tankebanor, acceptera nuet och vem du är. Tro mig, jag försöker. Det andra försäkringsärendet har att göra med att min skärm på mobilen sprack när jag blev tillknuffad på flygplatser. Försäkringar är bra.

Ps, om något helt annat, men relaterat till funktionshinder. Gick ju med i Fi för någon vecka sedan, och jag här läst en del om deras aktiviteter och events. Men en bra början lär deras öppna hus de har här på Söder varje tisdag. Men det är också väldigt läskigt och obehagligt, med dess brist på fast schema och faktumet att jag inte känner någon. Det är sådan som brukar få mig att lämna byggnaden i pausen, efter jag försäkrat mig om att ingen ser. Sådan som får mig att känna mig mest misslyckad. Så – jag mejlade dem och  fick tillbaka ett svar som sade att det var väldigt svårt att i förväg säga vad som ska hända varje tisdag eftersom det beror lite på vilka som kommer dit. Okej, det förstår jag. Men om jag ville, kunde jag få en kontaktperson. Jag stängde snabbt ned mailet och raderade tanken på att någon gång gå dit. Tills den dök upp i morse. Jag vill ju. Men tanken på att ha en kontaktperson fick mig att känna mig misslyckad igen, och som att jag var till besvär. Två av de sakerna jag avskyr mest. Men som sagt, jag vill ju gå dit. Jag vill vara aktiv. Så – ugh, jag ska be om en kontaktperson. Deras mail var dessutom väldigt hjälpsamt och tillmötesgående. Dessutom innehåller deras manifest en bit om funktionshindrade, och deras rätt till ett samhälle som får deras liv att fungera. Nämn ett annat parti som gör det! Hur som helst, man kommer ingen vart i livet om man inte utmanar det som orsakar obehag och rädsla. Det har jag helt klart lärt mig. Hade jag kunnat göra detta innan DBT:n? Aldrig i livet. Så, det är väl något bra.

Annonser