Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”.

Jag försöker fokusera på att tänka och inte känna. Det är inte särskilt DBT. Men det är bättre än andra försvarsmekanismer. November var inte min månad och fy fan var skönt att den äntligen är slut. Visserligen lär det inte blir bättre, men, men… Var på Kulturhusets författarkväll och såg Masha Gessen prata om sin nya bok Framtiden är historia: det totalitära Rysslands återkomst och det känns som om allting hör ihop. Gessen -> min teori om politikens estetisering -> diskursanalysen -> förra teorin om ansvarsmoralen.

Har beställt boken Call be by your name av André Aciman apropå filmatiseringen som hyllats unisont och tar en evighet att komma till Sverige. Den inspirerade tydligen (?) till boken Line of beauty (skriven av Alan Hollinghurt – som  för den vann Bookerpriset) så jag kollar just nu på BBC minidramaserie av den, med bland annat Dan Stevens och Haylay Atwell. Den tar upp både klass, etnicitet- och hbtq frågor (och HIV) i 80-talets Storbritannien – det är intressant att tänka att den utspelar sig samtidigt som This is England. Den skulle dock ha tjänat på lite mer kemi mellan Stevens och de manliga skådespelarna han har relationer med. Men där har istället filmatiseringen av Call me by your name hyllats.

När jag är klar med den ska jag sen se Alias Grace och Dark på Netflix.

Har följt allt om #metoo. Och fy fan Staffan Heimersons krönika och intervju mer Resumé är både det hemskaste och mest fascinerade jag läst. Den är det yttersta exemplet på varför övergreppen kunnat fortgå i så många branscher under så lång tid:

– För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik. Skulle jag vara redaktör på Aftonbladet skulle jag säga ”Så här ska en krönika skrivas om man redigt vill göra gällande hur en relativt gammal man tror det här kommer att utvecklas”. De exempel jag använde som metaforer hade i en annan kultursfär renderat i att jag blivit inkallad till redaktören och fått höra att jag är för begåvad för det här jobbet, säger han till Resumé.

– Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Det ”manliga geniet” och idén om att å ena sidan att att kvinnorna endast är växeltelefonister (hur länge sedan var detta vanlig i Sverige?) och att det endast är ”drullputteri” (??? – jag skulle gärna läsa en hel text där han förklarar sitt val av det ordvalet) om en man sexuellt antastar en kvinna på en personalfest.

Det är också så positivt att det nu börjar komma vittnesmål från mer utsatta grupper, #kidstoo, #utanskyddsnät och #intedinhoram – varav den sistnämnda som är på väg. Deras berättelser är nästan de viktigaste, eftersom de aldrig annars skulle komma fram i den här omfattningen.

Det sjukaste var nästan dock Uppdrag gransknings senaste avsnitt om afrofobi, ett ord som knappt någon som de intervjuade på gatan kände igen eller kunde identifiera. Trots att det är gruppen som är mest utsatt för trakasserier och diskriminering i Sverige idag. Sen den!

Och istället för att lyssna på Brand New (som jag nämnt tidigare känns osmakligt i dessa tider) har jag istället kört Drenges två skivor på repeat, speciellt den senaste Undertow från 2015.

Annonser

Etikdebatt i mitt huvud

(Oasis – Supersonic)

Efter att mina favoritskor totalsprack förra veckan, har jag tvingats inse att jag behöver nya vinterskor med bra sula, så att jag slipper gå runt livrädd för att jag ska halka på skridskobanan som är Stockholms gator. Och jag vet vad jag vill ha, och har vetat det sedan 2006, när filmen This is England släpptes. 8-håls, oxblodsröda. För jag älskar skinhead-looken (och nej, det är inte ett modebloggsinlägg), och jag gillar det man associeras till den – och då menar jag självklart innan nynazismen kom in i bilden. För innan dess var det ju en ungdomsrörelse, för de som var annorlunda, som kunde känna gemenskap genom att adoptera en viss look, och förenas i en kärlek till punk – och skamusik (och skamusik-scenen bestod ju till största delen av invandrare.) Men sen kom oljekrisen över Europa 1979, och Maragrete Thatcher kom till makten 1980. Ekonomin blev snabbt allt sämre, vilket (i Storbritannien) ledde till massarbetslöshet och stängda kolgruvor. Det var ju som gjort för att en rasistisk stämning skulle spridas, vilket ju nynazismen var det mest extrema exemplet på. Det är ju samma sak nu igen, ekonomin dalar, folk letar efter en syndabock, och så kan ett parti som Sverigedemokraterna blomstra. För i helvete – ska vi aldrig lära oss av historien??? Hitler, Tyskland, Tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, 1934 – då pekade han ut judarna – och vi alla minns vad som hände sen…

Igår skrev DN:s Kulturdel om hur staden Newcastle i Storbritannien har ”tvingats” att sänka bidragen till kulturen, då staden måste spara in 1 miljarder svenska kronor, i sin budget, under en tre års period. Med 800.00 invånare, ”måste” de stänga 7 bibliotek i staden. Museerna måste spara in och teaterlivet måste spara in. Kulturälskare demonstrerar för att visa sitt missnöje. En ”geordie” som arbetar som lärare berättar för svensk press, hur han som ung och fattig endast hade biblioteken att ty sig till – för det var gratis och öppnade upp en helt ny värld.

Men inte länge till.

Tänker på Manic Street Preachers – Libraries gave up power

(Och för att avsluta – SVT har presenterat ett nytt program, Fråga kultureliten heter det. Bara namnet får mig att vilja undvika det till fullo – för vem sjutton är intresserad av vad en kulturelit har att säga om kulturlivet? För eliten vill alltid skydda och försvara eliten = totalt jäkla ointressant.)