London Spy

London-Spy-300x200

Förra hösten nämnde jag här på bloggen  en serie jag såg fram emot (här) nämligen London Spy, med en av mina favorit skådespelare i huvudrollen – Ben Wishaw (The Hour, Parfymen och som Q i den senaste Bond-adaptionen), och nu har den äntligen haft premiär på BBC. Hittills har två av fem avsnitt visats och jag gillar den väldigt mycket, dock älskar jag den inte, utan känner en viss distans till historien som berättas och jag vet inte om det beror på själva serien eller allt som snurrar runt i huvudet (b-uppsatsen, Paris, etc). Men den är helt klart värd att se. Wishaw spelar Danny, en man i trettioårsåldern som bor i London, i liten sliten lägenhet, jobbar i ett affärslager och mest lever för hoppet om äkta kärlek. Av en slump träffar han Alex, som har direkt blir intresserad av och inte kan sluta tänka på. Alex är villig att ge dem en chans, trots att han inte är öppen med sin sexualitet, eller att han ens varit i en (kärleks/sexuell) relation innan. Men allt är inte som det verkar (*dramatisk musik*). Helt plötsligt hör Alex inte av sig längre, efter att Danny berättat något han länge hållit hemligt, och han är rädd att han stött bort Danny. Efter några märkliga händelser på jobbet, åker han hem till honom, och det han finner i lägenheten hade han aldigt kunnat varit beredd på. Och det är här avsnitt ett tar vid. Spionelementen kommer in i slutet av detta avsnitt, men det känns väl inte riktigt som en spionhistoria ännu (i stil med typ Tinker, Tailor, Soldier, Spy).

Hittills är det väl skådespelarinsatserna som verkligen höjt serien – Wishaw själv, Jim Broadbent (Slughorn i Harry Potter, eller som Dennis Thatcher i filmen The Iron Lady) som hans vän, men också Charlotte Rampling (senast i säsong 2 av Broadchuch). Även Edward Holcroft som spelar Alex är ganska intressant, som karaktär ger han inte så mycket, till den grad att man kan börja undra vad det är som Danny finner så fascinerande med honom. Men jag tror inte det beror på en undermålig skådespelar prestation, utan snarare karaktärens bakgrund, som successivt vecklas fram. Om du letar efter något nytt att kolla på, som inte kommer ta upp att för mycket av din tid, ger London Spy en chans. Dock måste jag säga att första avsnittet överlag känns bättre, det finns vissa konstiga inslag i det andra som inte riktigt fungerar, men trots detta ser jag fram emot nästa måndag då avsnitt tre visas.

Annonser

Att se fram emot i höst, och frammåt

Har skrivit på Twitter om saker jag är exalterad över som kommer hända nu under hösten, och jag måste bara skriva om det här det. Vi återgår till mitt kära listformat.

1. Det senaste bandet jag fastnat för heter The Growlers, och kommer från USA. De nämndes i en (typ) artikel NME hade om skivsläpp inför hösten (ha! hittade den) och när de beskrevs så här kunde jag inte låta bli att kolla upp dem:

Self-proclaimed beach goths The Growlers have recently been touring with Fat White Family and, though slightly less depraved, their music is just as ramshackle. On ‘Chinese Fountain’ they pay homage to their ‘60s garage influences with a set of winning alt-pop gems.

De har hittills släppt fyra album, och deras femte, Chinese Fountain, kommer ut den 28:e september. Deras musik är helt i min smak, och kan beskrivas (eller inte alls) som surf-punk, garage eller ja, beach goth. Du får tolka det hur du vill. Har nu lyssnat hysteriskt många gånger på den första singeln från platta Monotonia. Älskar den. Den är melodisk, men har trots det den rätta garage-tonen. Snälla se hela videon, eller börja titta 1:12 minuter in i videon, då en i bandet klär ut sig till Frida Kahlo, och det är helt perfekt, väldigt snygg, och helt seriös med skägg och allt.

Dessutom, en väldigt rolig artikel om bandet från musiktidningen Spin, om inspelningen av den nya skivan.

2. En film jag ser absurt mycket fram emot är 20.000 Days On Earth, en biografisk/påhittad dokumentär (beroende på hur du själv väljer att de på det) om rockikonen Nick Cave. Cave är en mina absoluta musikfavoriter med sin speciella image och sound, och hans röst låter som något han fått efter en pakt med djävulen. Filmen är regisserad av videokonstparet Iain Forsyth och Jane Pollards, och skriven tillsammans med Cave, och utspelar sig under 24 timmar, under inspelningen av hans senaste skiva Push the Sky Away (tillsammans med The Bad Seeds såklart). Fantastiskt nog kommer så har till och med SF köpt den (och biljetterna släpps om 5 dagar), men den kommer även visas på mindre biografer som Bio Rio.

Förresten, jag upptäckte den perfekta Nick Cave låten att lyssna på när det regnar och åskar, som det gjort idag, och låter är Mercy, från skivan Tender Prey som släpptes 1988 (finns även en häftig live-version).

3. Min favoritserie QI har premiär för sin 12:e säsong (L) på brittisk tv den 3:e oktober, och lyckligtvis brukar den inom ett dygn dyka upp på Youtube.

4. Jag ska kanske, förhoppningsvis se Morrissey på Hovet den 13:e november. Har inte bokar biljetter ännu, så det kan fortfarande skita sig.

5. Ser fortfarande väldigt mycket fram emot filmatisering av Alan Turings liv, alltså filmen The Imitation Game, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Har ännu inte ett definitiv svar på om den kommer upp på svenska biografer. Återigen, jag återkommer.

6. En av mina favoritserier Sherlock kommer att börja filma inför nästa säsong efter jul. Det blir ett fristående avsnitt, och sen en fjärde säsong.

7. BBC har en ny thriller serie (fem delar) på gång, den heter London Spy och huvudrollen spelas av en av mina favorit skådespelare Ben Whishaw. Manusförfattaren Tom Rob Smith har i en intervju med The Independent beskrivit handlingen såhär: ”Danny is an outgoing and pleasure-seeking romantic who becomes embroiled in the world of British espionage, after falling for the enigmatic Alex. But when Alex disappears, Danny must decide whether he is prepared to find out what has happened to him.”