1 till 8, och jag lovar att försöka komma in i bloggandet igen

1. Hur har det kommit sig att Bechdel-testet är överallt just nu? Bland annat i förra veckans Kobra.

2. Jag hoppade lite smått upp och ner när jag läste om Peter Birros nya serie som ska spelas in i vinter. Den ska handla om Göteborg, 90-talet och musik. Det känns bara så fruktasvärt irriterande att behöva gå runt och längta efter den ett helt år… Har dock fortfararande inte sett Monica Z, så jag antar att jag har något att göra under tiden (han skrev manuset för i övrigt, vilket jag tycker knappt nämts i skriverierna.) Jag tycker om allt jag sett av Peter Birro på svensk tv (åh Upp till kamp…) Visste någon förresten att han gett ut några poesivolymer, fina och så där arbetarklassarga. Gillade även Markus Birro en gång i tiden, då han fortfarande var författare och inte mediakåt. Det var tider det… Här skrev SvD om den nya serien.

3. Intressanta och kvinnliga förebilder från den brittisk-norska komikern Sandi Toksvig.

4. Mental floss på youtube:

5. Åh, hur underbar är inte publiceringen av Morrisseys memoarer? Jag blir aldeless varm i hjärtat när jag tänker på det. Hur fantasktiskt hade det inte varit att kunna ha åkt ned till Göteborg och fått en signerad utgåva? Det är så perfekt – om en, en smula bissart att den givits ut på Penguine Classics. Läs om meningen en gång till. Classics. Inte vanliga Penguine, eller Penguine Modern Classics (som ger ut typ Elelyn Waugh), utan Classics. Jag har ett exempel på en annan Penguine Classics i min bokhylla – det är tre Sofokles pjäser. Vad i hela världen? Andres Lokko skrev i alla fall en smula fan boyigt om den här. Hur som helst, boksläppet är en ytterliga ursäkt att lyssna på allt för mycket av hans Smiths-album och soloplattor. Jag tackar.

6. Och appropå autografer, jag ångrar innerligt att jag inte fick fram till Martin Shibbye där på tunnelbaneperoången och bad om en autograf. Jag så borde ha gjort det! Ah!

7. Eftersom jag i princip helt saknar tiduppfattning har min arbetsterapeut skrivit ut ett tidshjälpmedel till mig. Det är en liten manick som mäter ut tiden; 5, 10, 15 och 20 minuter, med små elektriskt röda prickar. Perfekt. Nu vet jag exempelvis att det tar cirka 10 minuter att sminka mig på morgonen, eller hur längre jag bör borsta tänderna (också 10, eftersom jag gått tillbaka till manuell tandborde – hatar ljudet av de elektriska.) Det är trevligt att göra sitt liv lite enklare. (Om någon är intresserad, här finns en redogörelse över olika typer av tidshjälpmedel.) Kongnitiva hjälpmedel är verkligen intressanta, och nu är jag stolt ägare (lånare?) av två!

8. Ser fram emot morgondagen. Först till habiliteringen för en föreläsning som relaterar till aspergers (hinner bara gå på halva), för att sen åka mot Östermalstorg och Dramaten, för att äntligen se Woyzeck (äntligen!) Lovar att lyriskt beskriva den upplevelsen när den är genomlevd.

Annonser