Highly decorated with a badge that reads ”It could be worse”.

Jag försöker fokusera på att tänka och inte känna. Det är inte särskilt DBT. Men det är bättre än andra försvarsmekanismer. November var inte min månad och fy fan var skönt att den äntligen är slut. Visserligen lär det inte blir bättre, men, men… Var på Kulturhusets författarkväll och såg Masha Gessen prata om sin nya bok Framtiden är historia: det totalitära Rysslands återkomst och det känns som om allting hör ihop. Gessen -> min teori om politikens estetisering -> diskursanalysen -> förra teorin om ansvarsmoralen.

Har beställt boken Call be by your name av André Aciman apropå filmatiseringen som hyllats unisont och tar en evighet att komma till Sverige. Den inspirerade tydligen (?) till boken Line of beauty (skriven av Alan Hollinghurt – som  för den vann Bookerpriset) så jag kollar just nu på BBC minidramaserie av den, med bland annat Dan Stevens och Haylay Atwell. Den tar upp både klass, etnicitet- och hbtq frågor (och HIV) i 80-talets Storbritannien – det är intressant att tänka att den utspelar sig samtidigt som This is England. Den skulle dock ha tjänat på lite mer kemi mellan Stevens och de manliga skådespelarna han har relationer med. Men där har istället filmatiseringen av Call me by your name hyllats.

När jag är klar med den ska jag sen se Alias Grace och Dark på Netflix.

Har följt allt om #metoo. Och fy fan Staffan Heimersons krönika och intervju mer Resumé är både det hemskaste och mest fascinerade jag läst. Den är det yttersta exemplet på varför övergreppen kunnat fortgå i så många branscher under så lång tid:

– För att vara återhållsam tycker jag att krönikan är briljant journalistik. Skulle jag vara redaktör på Aftonbladet skulle jag säga ”Så här ska en krönika skrivas om man redigt vill göra gällande hur en relativt gammal man tror det här kommer att utvecklas”. De exempel jag använde som metaforer hade i en annan kultursfär renderat i att jag blivit inkallad till redaktören och fått höra att jag är för begåvad för det här jobbet, säger han till Resumé.

– Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation. Personalfester har aldrig funnits till för att vara några etiska föredömen.

Det ”manliga geniet” och idén om att å ena sidan att att kvinnorna endast är växeltelefonister (hur länge sedan var detta vanlig i Sverige?) och att det endast är ”drullputteri” (??? – jag skulle gärna läsa en hel text där han förklarar sitt val av det ordvalet) om en man sexuellt antastar en kvinna på en personalfest.

Det är också så positivt att det nu börjar komma vittnesmål från mer utsatta grupper, #kidstoo, #utanskyddsnät och #intedinhoram – varav den sistnämnda som är på väg. Deras berättelser är nästan de viktigaste, eftersom de aldrig annars skulle komma fram i den här omfattningen.

Det sjukaste var nästan dock Uppdrag gransknings senaste avsnitt om afrofobi, ett ord som knappt någon som de intervjuade på gatan kände igen eller kunde identifiera. Trots att det är gruppen som är mest utsatt för trakasserier och diskriminering i Sverige idag. Sen den!

Och istället för att lyssna på Brand New (som jag nämnt tidigare känns osmakligt i dessa tider) har jag istället kört Drenges två skivor på repeat, speciellt den senaste Undertow från 2015.

Annonser

Come and seal my fate.

Onsdag 22 november

Idag kom mitt ex av The Devil and God are raging inside me av Brand New på vinyl. Jag hade beställt den för två månader sedan via Discogs och det mesta verkar ha krånglat på vägen. I slutet av augusti förbeställde jag även deras senaste (och sista) skiva Science Fiction, men den skulle inte släppas förrän i oktober. Den sista oktober fick jag ett mejl från skivbolaget (Procrastinate music) att det blivit förseningar gällande pressningarna. Aja, tänkte jag. Men så i söndags eller i måndags tänkte jag – borde kanske mejla och fråga, eftersom jag fortfarande inte hört någon och de skickats eller inte.

Men så var jag inne på NME:s hemsida där det fanns en artikel om hur en kvinna på Facebook skrivit om hur bandet frontman Jesse Lacey manipulerat henne när hon var 15 år och han var 24, bland annat genom att be henne skicka nakenbilder och annat predatory äckligt. Två dagar senare svarade han på detta, och NME skrev såhär:

Writing that he “developed a dependent and addictive relationship with sex” early on in his life, Lacey said that he “hurt people, mistreated them, lied, and cheated”.

“I am sorry for ignoring the way in which my position, status, and power as a member of a band affected the way people viewed me or their approach to their interactions with me. And I am sorry for how often I have not afforded women the respect, support, or honesty that they deserved, and which is their right.

“I believe in the equality and autonomy of all, but in my life I have been more of a detriment to these ideals than an advocate.”

Efter detta ha två kvinnor till beättat om hans sexuella manipulationer. Det mesta pekar på att Science Fiction är bandets sista skiva, det har bandet antytt sedan länge. Men nu har de ställt in sin (sista?) Europa turné. Är det så här bandet karriär kommer att sluta? Not with a bang, but with a whimper. Innan skivsläppet så var det mycket spekulationer om hur den skulle avrunda deras diskografi, men de flesta recensenter och fans har blivit positivt överraskade – skivan är riktigt, riktigt bra. Men nu spelar det ingen roll längre, för det är svår att inte tänka på anklagelserna och hans erkännande när vinylskivan snurrar. Vissa textrader på The Devil and God sticker ut extra mycket, hela Sowing season egentligen, I used to know the name of every person I’d kissed Now I’ve made this bed and I can’t fall asleep in it, Jesus Christ, what a pretty face The kind you’d find on someone that could save If they don’t put me away Well, it’ll be a miracle – hela skivan kan tolkas som den handlas om dåliga eller ohälsosamma relationer och hur det påverkar en.

Men vad gör man när det är någon man själv gilla och beundrar som anklagas? Någon som man gett pengar till och som ger en någon slags emotionell trygghet? Har inga svar. Kollade på videon Can you seperate the art from the artist? av Rowan Ellis på Youtube apropå #metoo.

Kan man göra någon liknande som ”Love The Smiths, hate Morrissey”, kom jag att tänka på när jag läste Andres Lokkos recension av Morrisseys nya skiva (recensionen har titeln Popmusik som Jimmy Åkesson kommer att älska).

 

Som bly i fingertopparna, och fötterna och innanför pannbenet.

Överallt ser jag #metoo, det tycks vara det enda som diskuteras. Mår illa varje gång jag ser någons berättelse, eller när någon kulturperson försvarar övergreppen. Mer än så orkar jag inte skriva.

Men jag är i en period där jag känner mig så trött. Trött när jag vaknar, trött när jag åker till skolan och ännu mer trött på eftermiddagen, men sover ändå rätt bra. Utom i natt, hade den märkligaste sömnen i natt. Bisarrt, förstår ingenting i efterhand. Ibland tänker jag att jag borde be om en remiss till en sömnutredning (men har tänkt det i typ 10 år). Trots allt detta lyckas jag få gjort allt jag behöver få gjort. Utom att skicka in praktikansökan, för det ger mig sån ångest att jag inte förmått mig skriva klart den. Men, har satt en deadline till mig själv, annars rinner tiden iväg allt för mycket, det är redan risk för det. Suck, försöker också ta reda på vart ansökningarna ska skickats – allt har blivit extra krångligt eftersom vi inte blev inbjudna till informationsdagens med olika nyhetsmedier (eftersom skolan ju gav oss fel information…)

Men sen har jag ju fotokursen till och med juni. Och – som back up plan ska jag också söka till Projekt skriv-kursen på Jakobsbergs folkhögskola. Som just handlar om större skriv projekt, det vill säga, Hennes leende sprack. Varför är brevet dit så mycket lättare att skriva än personlig brev till jobb? Sen ska man skicka in ett utdrag. Och man ska även ha en referens också, men vem sjutton kan jag ha där? De är tydligen inte så petiga, men ändå liksom, någon för att visa att man är pålitlig och sånt.

Annars fortsätter Comparative European politics kursen, den på engelska. Men den är hyfsat enkel ändå måste jag säga, till den utsträckning att mycket av det jag läser är saker jag känner igen från tidigare stats-terminer. Och sen ska vi skriva hemtenta på engelska också, men jag oroar mig inte.

Men spenderar allt för mycket tid med att oroa mig för allting annat istället. Samtidigt som jag försöker jobba på fyra olika saker samtidigt. Det positiva är väl att jag i alla fall har hittat ny musik att lyssna på, Protomartyr släppte sin nya skiva i slutet på september, Relatives in Descent. Gillar den, men vet inte ännu om jag älskar den, förutom vissa låtar, typ Here is the thing (kan den låta mer Nick Cavig?) och The Chuckler. Har också upptäckt ett nytt (gammat) band som heter Cursive. De bildades i mitten på 90-talet, och splittrades efter en skiva eller två, för att återbildades i början på 2000-talet och då släppte de flera skriver som jag verkligen har fastnat för, bland annat The Ugly Organ. De låter lite som en blandning av Bright Eyes (kommer också från Nebraska och delade skivbolaget Saddle Creek) med La Dispute/Mewithoutyou.