Efterföljden

Från klockan 20:00 till 00:30 följe jag med spänning SVT:s valvaka, men hade även ETC:s och The Guardians uppe på datorn. Och det var spännande, upprörande och glädjefyllt. Vi börjar med det viktigaste – FI nådde hela vägen in i EU-parlamentet, och Sverigedemokraterna likaså. SD:s resultat speglas även i resten av Europa, tyvärr – högerpopulism och rasism ligger inte längre i horisonten, utan är nu ett av huvudmotiven i Europeisk politik, precis som man gissade skulle ske när ekonomin började sjunka vid 2008, och nu verkar den politiken vara här för att stanna. Någon av FI:s medlemmar benämnde SD som deras fiende, vilket är ganska talande för de båda partiernas politik. UKIP (UK Independence Party) i Storbritannien fick 28% (partiledaren Nigel Farage har sagt att han beundrar Putin som politiker, vad säger egentligen det?), och gick alltså om Labour som det största partiet, Le Pens Natinella Fronten får 25%, Danskt Folkeparti är även dem störst i landet på 26%. Nazister har kommit in i parlamentet, både från Tyskland (som har tagit bort ”spärrgränsen”, efter ett domstolsbeslut anses den nu odemokratiskt) och Grekland, men även ett högerpopulistiskt parti som försvarar Hitler, och menar att han inte visste om förintelselägrens (tyvärr minns jag inte vilket land detta parti tillhörde, men jag ska gräva lite.)

DN länkade till en artikel skriven av den brittiska skvallertabloiden The Sun (Rupert Mudoch ägt) där de ”granskar” extrempartierna som fått stolar, det är dömda brottslingar och nazister, samt vår egna Soraya Post, och som DN skriver ”Hennes ‘brott’ verkar dock bestå i att vara feminist, enligt tidningen”.

Att Miljöpartiet nu är Sveriges andra största parti är verkligen något att hurra för, eller göra en piruett, high five, eller hur du nu gillar att fira. Det säger bra saker om Sveriges syn på vilken framtid vi vill ha. En framtid där vi faktiskt har någon natur att tala om, och inte den från dystopiska science fictionromaner. Tyvärr verkar denna trend vara relativt isolerad i Europa, där ekonomi, jobb och den ekonomiska krisen ligger högst upp i folks prioritets listor. Medan hemma hos oss har den ”röd-gröna-röran” varit noga att framhålla att den ekonomiska krisen kan räddas med en energiomställning som kan leda till nya jobb, för alla miljontals personer utan. De gröna stolarna i parlamentet är nu lika många som innan valet. Att The Green Party i Storbritannien gått behålla sina två stolar anses som ett gott resultat, och det säger en del.

Något som var intressant var att få reda på (och delvis ta reda på) att flera länder i Europa har valplikt, Alexandra Pascalidou informerade som deltagare i SVT:s valvaka, att man tvingas rösta i Grekland, om man inte kan intyga att man är utomlands eller allvarligt sjuk, och att straffet är böter. Det är även obligatoriskt valdeltagande i Italien, Belgien, Luxemburg och Nederländerna, vilket skjuter upp valdeltagandet till runt 90%. Landet som i gårdagens val hade sämst valdeltagandet, på ynka 13% var Slovakien, och man undrar hur landets valkampanjer sett ut.

Annonser

EU-val, 2014

Jag skrev om mina tankar kring vart jag vill lägga min röst tidigare. För det är ju ett problem när man vill rösta på ett ”små parti”, den kan bli bortkastad om partiet inte når 4% spärren. Göran Greijer skrev i ETC om det gamla förslaget att man borde kunna rösta på ett alternativ A, och ett alternativ B, så att ens röst fortfarande räknas, även om första alternativet inte kommer in. Men först en annan sak lite snabbt, detta med att inte vilja berätta vad man rösta på, jag kan inte förstå det. Min egen farmor, när hon levde, ville inte ”avslöja” det. Någon som intervjuades på nyheterna, vid en förtidsröstning, ville inte avslöja det. Och jag förstår bara inte. I mitt första val (förra EU-valet) personröstade jag på Miljöparitets Carl Schlyter, för att jag tyckte det behövdes så många gröna röster som möjligt i parlamentet. I senaste riksdags, landstings – och kommunalval röstade jag på Vänsterpartiet, för att det är ett parti som oftast legat nära mina egna åsikter och värderingar. Så min taktik (ha!) denna månad har varit att noggrant följa Sifo-undersökningar och annat för att följa FI:s procent. Idag presenterade SvD att de nått en bit över de 4:a procenten, till 5,3%! (Och, dessutom, att Miljöpartiet nu gått om Moderaterna, och – statistiskt sett – är Sveriges näst största parti. Jippi.) Vilket gör att det känns ganska säkert att kunna rösta på dem imorgon. Problemet är bara att jag är en vanemänniska, och gillar att känna mig trygg, så det har känts lite allmänt fel att inte rösta Vänster, knäppt jag vet, men jag kan inte rå för det. Så hur råder man bot på sådan… ickeäventyrlighet? Jo, började med att jag läste lite Sarah Kane tidigare idag (Cleansed), såg på En enda man på 7:an (åh herregud vilken vacker och hjärtskärande film), för att avrunda kvällen med att allmänt läsa om queerteori, i och med att jag insåg att jag ville ha (och läsa) Gender Troubles: Feminism and the Subversion of Identity av Judith Butler. Sen påminna mig själv om FI:s ihärdighet mot rasism, samt deras toppnamn Soraya Posts (som är rom) arbete för mänskliga rättigheter, med fokus på romers rättigheter – och hur viktigt och aktuellt är inte detta runt om i Europa idag?

Och jag såg faktiskt hela SVT:s debatt igår. 2 timmar med folk som pratade i munnen på varandra. Men jag gillar debatter. De är kul att följa ut ett retoriskt perspektiv, samt en möjlighet att bedöma hur sympatiska kandidaterna verka. Jo, och seriösa. Malin Björk känns både sympatisk och seriös. Skulle vilja personrösta på henne. Hon kan göra mycket gott i parlamentet. Hökmark (M) kändes förvirrad, och nickade med det alla andra sade, Lövin (MP) var tydlig med partiets åsikter och verkade säker på sin sak, när Marit Paulsen (FP) pratade var alla andra tysta, Ulvskog (S) var passionerad,  Johansson (C) kändes sympatisk, medan Adaktusson (KD) kändes ytterst osympatisk och Engelström (PP) var väldigt rolig.

Jo, men det här kan nog bli bra imorgon. Ser fram emot valvakan. Som jag igår och idag följt den i Storbritannien. Fruktansvärt med Ukips framgångar i lokalvalet. Hemskt. Lika hemskt som Sverigedemokraternas här hemma. Usch, och  jag såg deras hemska ”bröst reklamfilm” emot extrem feminism och ett federalistiskt EU. Att de inte skäms? Om du inte sett den, SE DEN INTE, men om du gör det, se den som en uppmuntran att rösta på ett feministiskt parti.