Att se fram emot i höst, och frammåt

Har skrivit på Twitter om saker jag är exalterad över som kommer hända nu under hösten, och jag måste bara skriva om det här det. Vi återgår till mitt kära listformat.

1. Det senaste bandet jag fastnat för heter The Growlers, och kommer från USA. De nämndes i en (typ) artikel NME hade om skivsläpp inför hösten (ha! hittade den) och när de beskrevs så här kunde jag inte låta bli att kolla upp dem:

Self-proclaimed beach goths The Growlers have recently been touring with Fat White Family and, though slightly less depraved, their music is just as ramshackle. On ‘Chinese Fountain’ they pay homage to their ‘60s garage influences with a set of winning alt-pop gems.

De har hittills släppt fyra album, och deras femte, Chinese Fountain, kommer ut den 28:e september. Deras musik är helt i min smak, och kan beskrivas (eller inte alls) som surf-punk, garage eller ja, beach goth. Du får tolka det hur du vill. Har nu lyssnat hysteriskt många gånger på den första singeln från platta Monotonia. Älskar den. Den är melodisk, men har trots det den rätta garage-tonen. Snälla se hela videon, eller börja titta 1:12 minuter in i videon, då en i bandet klär ut sig till Frida Kahlo, och det är helt perfekt, väldigt snygg, och helt seriös med skägg och allt.

Dessutom, en väldigt rolig artikel om bandet från musiktidningen Spin, om inspelningen av den nya skivan.

2. En film jag ser absurt mycket fram emot är 20.000 Days On Earth, en biografisk/påhittad dokumentär (beroende på hur du själv väljer att de på det) om rockikonen Nick Cave. Cave är en mina absoluta musikfavoriter med sin speciella image och sound, och hans röst låter som något han fått efter en pakt med djävulen. Filmen är regisserad av videokonstparet Iain Forsyth och Jane Pollards, och skriven tillsammans med Cave, och utspelar sig under 24 timmar, under inspelningen av hans senaste skiva Push the Sky Away (tillsammans med The Bad Seeds såklart). Fantastiskt nog kommer så har till och med SF köpt den (och biljetterna släpps om 5 dagar), men den kommer även visas på mindre biografer som Bio Rio.

Förresten, jag upptäckte den perfekta Nick Cave låten att lyssna på när det regnar och åskar, som det gjort idag, och låter är Mercy, från skivan Tender Prey som släpptes 1988 (finns även en häftig live-version).

3. Min favoritserie QI har premiär för sin 12:e säsong (L) på brittisk tv den 3:e oktober, och lyckligtvis brukar den inom ett dygn dyka upp på Youtube.

4. Jag ska kanske, förhoppningsvis se Morrissey på Hovet den 13:e november. Har inte bokar biljetter ännu, så det kan fortfarande skita sig.

5. Ser fortfarande väldigt mycket fram emot filmatisering av Alan Turings liv, alltså filmen The Imitation Game, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Har ännu inte ett definitiv svar på om den kommer upp på svenska biografer. Återigen, jag återkommer.

6. En av mina favoritserier Sherlock kommer att börja filma inför nästa säsong efter jul. Det blir ett fristående avsnitt, och sen en fjärde säsong.

7. BBC har en ny thriller serie (fem delar) på gång, den heter London Spy och huvudrollen spelas av en av mina favorit skådespelare Ben Whishaw. Manusförfattaren Tom Rob Smith har i en intervju med The Independent beskrivit handlingen såhär: ”Danny is an outgoing and pleasure-seeking romantic who becomes embroiled in the world of British espionage, after falling for the enigmatic Alex. But when Alex disappears, Danny must decide whether he is prepared to find out what has happened to him.”

1 till 8, och jag lovar att försöka komma in i bloggandet igen

1. Hur har det kommit sig att Bechdel-testet är överallt just nu? Bland annat i förra veckans Kobra.

2. Jag hoppade lite smått upp och ner när jag läste om Peter Birros nya serie som ska spelas in i vinter. Den ska handla om Göteborg, 90-talet och musik. Det känns bara så fruktasvärt irriterande att behöva gå runt och längta efter den ett helt år… Har dock fortfararande inte sett Monica Z, så jag antar att jag har något att göra under tiden (han skrev manuset för i övrigt, vilket jag tycker knappt nämts i skriverierna.) Jag tycker om allt jag sett av Peter Birro på svensk tv (åh Upp till kamp…) Visste någon förresten att han gett ut några poesivolymer, fina och så där arbetarklassarga. Gillade även Markus Birro en gång i tiden, då han fortfarande var författare och inte mediakåt. Det var tider det… Här skrev SvD om den nya serien.

3. Intressanta och kvinnliga förebilder från den brittisk-norska komikern Sandi Toksvig.

4. Mental floss på youtube:

5. Åh, hur underbar är inte publiceringen av Morrisseys memoarer? Jag blir aldeless varm i hjärtat när jag tänker på det. Hur fantasktiskt hade det inte varit att kunna ha åkt ned till Göteborg och fått en signerad utgåva? Det är så perfekt – om en, en smula bissart att den givits ut på Penguine Classics. Läs om meningen en gång till. Classics. Inte vanliga Penguine, eller Penguine Modern Classics (som ger ut typ Elelyn Waugh), utan Classics. Jag har ett exempel på en annan Penguine Classics i min bokhylla – det är tre Sofokles pjäser. Vad i hela världen? Andres Lokko skrev i alla fall en smula fan boyigt om den här. Hur som helst, boksläppet är en ytterliga ursäkt att lyssna på allt för mycket av hans Smiths-album och soloplattor. Jag tackar.

6. Och appropå autografer, jag ångrar innerligt att jag inte fick fram till Martin Shibbye där på tunnelbaneperoången och bad om en autograf. Jag så borde ha gjort det! Ah!

7. Eftersom jag i princip helt saknar tiduppfattning har min arbetsterapeut skrivit ut ett tidshjälpmedel till mig. Det är en liten manick som mäter ut tiden; 5, 10, 15 och 20 minuter, med små elektriskt röda prickar. Perfekt. Nu vet jag exempelvis att det tar cirka 10 minuter att sminka mig på morgonen, eller hur längre jag bör borsta tänderna (också 10, eftersom jag gått tillbaka till manuell tandborde – hatar ljudet av de elektriska.) Det är trevligt att göra sitt liv lite enklare. (Om någon är intresserad, här finns en redogörelse över olika typer av tidshjälpmedel.) Kongnitiva hjälpmedel är verkligen intressanta, och nu är jag stolt ägare (lånare?) av två!

8. Ser fram emot morgondagen. Först till habiliteringen för en föreläsning som relaterar till aspergers (hinner bara gå på halva), för att sen åka mot Östermalstorg och Dramaten, för att äntligen se Woyzeck (äntligen!) Lovar att lyriskt beskriva den upplevelsen när den är genomlevd.

Det är vackert när Stephen Fry, med sin vältalighet, beskriver sin ösäkerhet

För sakens skull – Leonard Cohen:

Och så Morrisesy:

För livet blir en smula enklare när du inser att du inte är ensam, och den första personen som behövt överleva något extra mardrömslikt. Vi behöver alla ibland en påminnelse om detta. Och låt därför någon som Morrissey vara din bästa vän när du genomlever något mörkt och traumatiskt. Lyssna igenom varenda Smiths och Cohen-skiva, och överdosera, vad andra kallar, deprimerande poesi. De allra mörkaste tankarna är inte något som ofta diskuteras, vare sig i vid en familjemiddag eller i tidningskrönikorna, men jag kan lova att det är något de flesta människor lever med. Problemet med att vi så sällan pratar om våra rädslor och svagheter är att det gör oss extra ensamma när man väl tvingas konfrontera dem. När när man grävt igenom det första lagret av kulturell verksamhet finner du utan svårigheter dessa teman. Försök finn glädje i det. För du är aldrig ensam. 

But heavens knows I’m miserable now…

Top 10 Morrissey

Började morgonen med en smärre Morrissey kavalkad:

 

1. That´s How People Grow Up (Maladjusted, 1997)

 

2. You Have Killed Me (Ringleader of Tomentor2, 2006)

 

3. Irish Blood, English Heart (You Are The Quarry, 2004)

 

4. We Hate It When Our Friends Become Successful (Your Arsenal, 1994)

 

5. November Spawned A Monster (Bona Drag, 1990)

 

6. The Last Of The Famous International Playboys (Bona Drag)

 

7. The First Of The Gang To Die (You Are The Quarry)

 

8. Everyday Is Like A Sunday (Viva Hate, 1988)

 

9. Suedehead (Viva Hate)

 

10. You´re The One For Me Fatty (Your Arsenal)

[Listan är lånad från VH1.]