Från jul och framåt

1. Jag har påbörjat en rad olika inlägg, så nu sätter vi ihop dem alla, om jul:

Det har varit jul – ovanligt eller hur? Har varje år skrivit inlägg om hur jag har svår för helgen, men jag har fortfarande inte riktigt lyckat lista ut varför. Det känns fel. Jag har en teori att det delvis handlar om kognitiv dissidents kopplat till konsumtionshetsen, och delvis en viss förvirring om hur man firar jul som vuxen. I år var det… okej. Åt mat, gav och fick julklappar och avslutade kvällen med Nightmare before chrismas, som jag inte sett på flera år. Det var nog dagens höjdpunkt. Fick Stridsbergs Beckomberga, Lena Dunhams Not That Kind of Girl, Matmolekyler: Kokbok för nyfikna, Iceages senaste på vinyl, och en ny fin Moleskin (med linjer och hårda pärmar – sånt här är viktigt.)

2. På juldagen såg jag sista Hobbit-filmen (The Hobbit: The Battle of the Five Armies) på bio med familjen (skrev en liten recension av den andra delen här). Jag tycker verkligen om den trilogin, även om den inte är lika välgjord som Sagan om Ringen, men det är något varmt och mysigt med den. Efteråt kan jag se en del problem, allrahelst med den sista, Det blev för mycket krig, till den grad att jag satt och försökte räkna ihop vilka de fem arméerna var. Men krigandet fick dessutom ett väldigt märkligt avslut (spoiler) när Radagast kom med alla djuren, vi fick se någon björn och en örn strida – men vi fick faktiskt aldrig se dem vinna över orcherna. Jag är väldigt glad att de uppfann Tauriel för den här trilogin, men jag hade gärna sett henne stridit lite mer. Och sen var tar Galadriel vägen resten av filmen? Dessutom, hur länge kan Azog hålla andan under vatten? Jag vill nu se om hela Sagan om Ringen-trilogin. Vi får se när det blir?

3. Nyårstraditionen hos Mattlo fortsatte även i år (uppehåll förra året då hon var i Uganda, och har därför inget minne av var jag gjorde då), med bland annat med marängsviss och Ellen Page film (Whip It).

4. I höstas sökte jag till journalistikprogrammet på Södertörn, med inriktning statsvetenskap som första andrahandsval och historia som andra. Förra gången jag sökte kom jag inte in på statsvetenskap, och började plugga historia, men det fungerade ju inte så länge eftersom jag fortfarande var sjuk. Men denna gång har jag i alla fall kommit in på statsvetenskapen och vi ha registrering på torsdag, då jag även ska ha möte om var för stöd jag har rätt till i och med mina ADD – och Asperger-diagnoser. Ska blir intressant att höra. Känns trevligt att jag redan hittar lite i skolan och biblioteket, samt vet hur intranätet fungerar. Men jag är också fruktansvärt nervös och orolig. Rädd att det inte ska fungera den här gången heller. Det är ganska irrationellt eftersom förutsättningarna är så mycket bättre nu (frisk från depression och personlighetsstörning, har fått neuropsykiatriska diagnoser som ger mig rätt till stöd och hjälp). Men ändå, det är svårt att skaka av sig tidigare misslyckanden. Men det ska också bli hur kul som helst – jag menar både statsvetenskap och journalistik ju!

5. I torsdag såg jag en förhandsvisning av Xavier Dolans senaste film Mommy (skrev lite om Tom at the Farm här), men gud det var en jobbig film att se. Den handlar om Steve som har varit omhändertagen, men tvingas flytta tillbaka hos sin mamma Diane efter att ha varit inblandad i en brand. Han är oförutsägbar, våldsam, manipulativ och impulsiv. Det är läskigt att titta på hur han i ena stunden är våldsamt arg, och i den andra berättar hur mycket han älskar sin mamma. Filmen berättas utifrån mammans perspektiv, medan hon kämpar med att ta hand om honom. Jag tycket väldigt mycket om den, och det är nästan svårt att föreställa sig att det är den 25-årige Dolan som skrivit manuset, för det är så väldigt moget och fyllt med medkänsla. Jag minns att Fredrik Sahlin kritiserade att regissörens unga ålder märktes på scener där känslan i scenen beskrevs med hjälp av slow motion och lite sentimental musik, som gör att det blir lite för melodramatiskt. Det kan jag tyvärr hålla med om. Men den är väldigt bra, otroligt välgjord och en gripande historia. Dock en del faktafel och konstigheter om stammande och ADHD, och jag fick lov att googla efteråt, och nej – de använder inte tvångströjor i Kanada.

Dagen efter kände jag mig manad att se hans tredje film Laurence Anyways som var helt och hållet underbar. Men den är väldigt lång med sina 2 timmar och 40 minuter (irriterande nog så under de 15 sista minuterna så var det upplösning i Paris dramat, så halva min uppmärksamhet var på nyheterna, som ju såklart hade stått på hela dagen). Filmen handlar om Laurence och flickvännen Freds förhållande. De är galet kära i varandra, men hon tappar fotfästet när Laurence berättar att han alltid egentligen identifierat sig som kvinna, och nu vill börja uttrycka detta. Jag älskar berättarstilen, ibland naturalistisk och ibland pompös och visuellt poetiskt (som påminner mig om Derek Jarman), något som flera recensenter kritiserande – att det berodde på han han fått en större budget och blivit lite galen med det, att Dolan måste tycka att gay cinema inte är gay nog. Men det är någonting jag verkligen gillar, att visuellt beskriva en känsla bokstavligt. Fred känner att hon håller på att drunkna när hon läser ett brev Laurence skrivit, och då faller massvis med vatten över henne. Soundtracket var underbart och fungerade som en bra enhet (något jag inte riktigt tyckte med Mommy), med 80 och 90-tals pop blandat med klassisk musik, bland annat lite Brahms och Tjajkovskij. Handlingen är vacker och sorgsen, och vi får följa Laurence medan han försöker hitta sitt eget uttryck, trots omgivningens brist på sympati. Jag älskar verkligen den här filmen, och det är helt klart min favorit av de tre jag sett (Laurence först, sen Mommy, sist Tom at the Farm) och jag ser verkligen fram emot att se hans första två filmer I Killed My Mother och Heartbeats.

Bokstavsbarnen

Gårdagen blev märklig. Sov dåligt under natten, och lyssnade på min träningsspellista på vägen ut till Danderyd (det är mest punk, så den verkar karaktärsstärkande.) Och vad pratade vi om i gruppen? … hm… nope, inget minne av det alls. Minns dock att det var en irriterande skolklass utanför fönstret. Timmen av nervositet mellan mötena spenderades vid akvariet vid ingången till sjukhuset. Åt en macka med pumpakärnor i och försökte stärka mig med mer punk, och fundera ut varenda version av vad som kunde hända. Så var det dags – Blitzkreig Bop och Chinese Rocks. Fick stanna kvar i nervositetslimbot ett tag till, för enda halvan av psykologidubbelakten var försenad. Men när det väl var dags fick jag svaren snabbt och jag är nu stolt ägare av några nya fina bokstavskombinationer. Typ. Och massor av information som måste plöjas. Min taktik är att först säga ja till all hjälp som erbjuds, för att sen se vad som verkar mest hjälpsamt. Men det är märkligt med neuropsykiatriska diagnoser – för vanligtvis med psykiatriska diagnoser har jag kunna vända mig till olika kulturutövare som förebilder, men här är det kanske tomt. Har det med att göra dessa typer av diagnosers alltid ifrågasätts så fort en debatt drar igång? Åh, ska man verkligen ge amfetamin som medicin? (det är inte amfetamin.) Åh, är det verkligen nödvändigt att ha en diagnos om man bara har svårt att koncentrera sig? (tro mig, det påverkar varenda millimeter av ens liv.) Åh, bara för att man är blyg ska man väl ändå inte behöva stigmatiseras med en diagnos (återigen, Aspergers syndrom det handlar om bra mycket mer än bara blyghet och de sociala problemen handlar om svårigheter att läsa av och förstå andra människor, och som kan leva till blyghet, men behöver inte alls betyda det.) Det finns så många av dessa myter och alla försvårar det hela ännu mer. När det gäller Aspergers syndrom kan jag komma på två personer – Gary Newman (Are Friends Electric?) och sångaren Craig Nicholls från garagerockbandet The Vines (Get Free). Jo, även artisten Ladyhawk (som hade hitten Paris is Burning. )Till och med min (annars) stora idol Stephen Fry ifrågasatte ADHD/ADD-diagnosernas nödvändighet, i samma mening som han menade att han skulle fått en ADHD-diagnos som ung på grund av sin stökighet. Men återigen, för att få den här typen av diagnos krävs det att man uppfyller en rad olika symtom, inte bara att man har svårt att koncentrera sig i skolan eller är den stökiga killen i klassen. Men den värsta och allra mest farliga av dessa myter är den som växte fram om Breijvik-rättegången, nämligen att alla personer med Aspergers syndrom kan bli seriemördare. Jag tänker inte kommentera det, utan vill bara ifrågasätta hur trovärdiga blir påståenden när ord som alltid och alla finns med?

Jag har mycket mer att säga kring det här ämnet, och jag återkommer när jag lyckats samla tankarna lite mer. Men min omedelbara reaktion var lättnad, och jag satt mig sedan utanför byggnaden, fnissade och försökte sluta skaka. Försökte samla mig. Och sedan har alltid varit som vanligt. Bakade en plåt maränger, kollade på den nya TV4:a deckaren Broadchurch, mest på grund av David Tennant, (lustigt nog hittade jag två andra Dr Who-skådisar i serien, liksom Lol från This is England) medan jag åt popcorn. Det var min fredag.