Att se fram emot i höst, och frammåt

Har skrivit på Twitter om saker jag är exalterad över som kommer hända nu under hösten, och jag måste bara skriva om det här det. Vi återgår till mitt kära listformat.

1. Det senaste bandet jag fastnat för heter The Growlers, och kommer från USA. De nämndes i en (typ) artikel NME hade om skivsläpp inför hösten (ha! hittade den) och när de beskrevs så här kunde jag inte låta bli att kolla upp dem:

Self-proclaimed beach goths The Growlers have recently been touring with Fat White Family and, though slightly less depraved, their music is just as ramshackle. On ‘Chinese Fountain’ they pay homage to their ‘60s garage influences with a set of winning alt-pop gems.

De har hittills släppt fyra album, och deras femte, Chinese Fountain, kommer ut den 28:e september. Deras musik är helt i min smak, och kan beskrivas (eller inte alls) som surf-punk, garage eller ja, beach goth. Du får tolka det hur du vill. Har nu lyssnat hysteriskt många gånger på den första singeln från platta Monotonia. Älskar den. Den är melodisk, men har trots det den rätta garage-tonen. Snälla se hela videon, eller börja titta 1:12 minuter in i videon, då en i bandet klär ut sig till Frida Kahlo, och det är helt perfekt, väldigt snygg, och helt seriös med skägg och allt.

Dessutom, en väldigt rolig artikel om bandet från musiktidningen Spin, om inspelningen av den nya skivan.

2. En film jag ser absurt mycket fram emot är 20.000 Days On Earth, en biografisk/påhittad dokumentär (beroende på hur du själv väljer att de på det) om rockikonen Nick Cave. Cave är en mina absoluta musikfavoriter med sin speciella image och sound, och hans röst låter som något han fått efter en pakt med djävulen. Filmen är regisserad av videokonstparet Iain Forsyth och Jane Pollards, och skriven tillsammans med Cave, och utspelar sig under 24 timmar, under inspelningen av hans senaste skiva Push the Sky Away (tillsammans med The Bad Seeds såklart). Fantastiskt nog kommer så har till och med SF köpt den (och biljetterna släpps om 5 dagar), men den kommer även visas på mindre biografer som Bio Rio.

Förresten, jag upptäckte den perfekta Nick Cave låten att lyssna på när det regnar och åskar, som det gjort idag, och låter är Mercy, från skivan Tender Prey som släpptes 1988 (finns även en häftig live-version).

3. Min favoritserie QI har premiär för sin 12:e säsong (L) på brittisk tv den 3:e oktober, och lyckligtvis brukar den inom ett dygn dyka upp på Youtube.

4. Jag ska kanske, förhoppningsvis se Morrissey på Hovet den 13:e november. Har inte bokar biljetter ännu, så det kan fortfarande skita sig.

5. Ser fortfarande väldigt mycket fram emot filmatisering av Alan Turings liv, alltså filmen The Imitation Game, med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Har ännu inte ett definitiv svar på om den kommer upp på svenska biografer. Återigen, jag återkommer.

6. En av mina favoritserier Sherlock kommer att börja filma inför nästa säsong efter jul. Det blir ett fristående avsnitt, och sen en fjärde säsong.

7. BBC har en ny thriller serie (fem delar) på gång, den heter London Spy och huvudrollen spelas av en av mina favorit skådespelare Ben Whishaw. Manusförfattaren Tom Rob Smith har i en intervju med The Independent beskrivit handlingen såhär: ”Danny is an outgoing and pleasure-seeking romantic who becomes embroiled in the world of British espionage, after falling for the enigmatic Alex. But when Alex disappears, Danny must decide whether he is prepared to find out what has happened to him.”

Annonser

Viseuell extravaganza x14

tumblr_inline_mtkzcvcT3a1rb7co3

 

 

1968_Olympics_Black_Power_salute

 

Patti-Smith-quote

 

albums_checklist_2_1_

 

 

hämta (2)

 

tumblr_n4uib1p3FS1ruw1vso1_1280

 

 

maslow-hierarchy

Maslows behovshierarki

 

Salvador Dali och coco chanel

Salvador Dali och Coco Chandel. Visste ni dessutom att hon var nazist? Kolla upp boken Sleeping with the enemy: Coco Chanels Secret War av Hal Vaughan.

tumblr_m30yxebk8x1qisegao1_500

 

 

tumblr_n467ycrLS11qjjc07o1_500

Piet Mondrian naglar

tumblr_mxcpfyCJee1qa0uujo2_500

 

 

 

tumblr_mxcpfyCJee1qa0uujo3_500

 

 

tumblr_n5yiyaXpuq1qmoni4o1_500

 

 

tumblr_inline_myrhwattKj1qzujft

Sherlock säsong 3, med häftiga visuella detaljer

Dan Sartain – Dudesblood

Jag har skrivit om det förut, hur jag är dålig på att hålla koll på alla band/artister jag gillar, med skivsläpp, turnéer och annat – förutom mina absoluta favoriter såklart. Att Dan Sartain hade kommit ut med ett nytt album fick jag veta när Spotify meddelade mig om detta, vilket är en väldigt trevlig funktion måste jag säga. Titeln Dudesblood ställde jag mig en smula frågande till, men, men och jag började lyssna på första låten, med samma namn. Ett energiskt elektroniskt surrande, ett hård metalliskt trummsound och en skrikig röst som knappt lär som Sartains egna. ”Fuck you inte the face with a chainsaw. Spitting my brains out. I just wanna die, I don’t wanna live a lie.” (Istället för det mer för honom typiska: ”Well I found out, what it’s like. To walk amongs the cobras, and really be alone. And pick at all the bones.) Förvirrad stoppade jag låten halvvägs in. Wikipedia brukar vara ett bra ställe att börja, eftersom de brukar samla recensioner, men enligt dem så har han inte ens släppt en nytt album. Jag googlade fram några recension och kunde efter det förstå skivan lite bättre. även om svenska Gaffa och brittiska NME såg den från två helst olika håll. Gaffa med den tråkiga journalistiska tanken att ”jag vet bättre än artisten som gjorde skivan” med sitt: ”Det skulle inte vara några problem att plocka ut två kortare EP:s från skivans låtmaterial. En rivigare och en lugnare. Där den rivigare får fokusera fullt ut på de amerikanska punkinfluenserna och den lugnare får fortsätta på den mer countryosande bluesrocken. Oavsett; bestäm dig Dan, det här spretar för mycket.” Och dessutom menar de att Sartains cover av The Knifes Pass This On är låtmord. Det känns som en väldigt svensk åsikt. Och eftersom jag själv aldrig gillat The Knife är jag väldigt förtjust i Sartains version som inkluderar en xylofon (ett bortglömt instrument tro?) NME avslutar sin recension (8/10 i betyg) med: ”It’s all very confusing, but sometimes it’s good to be confused”. Och jag kan bara hålla med. Den är uppfriskande i sin knäppa blandning, även om Moonlight Swin är så country att det känns som om det kryper under min hud, för jag klarar bara inte av det soundet. Smash the Tesco låter som en brittisk punklåt cirka ´77, med engelsk accent och allt. HPV Cowboy är band de mest lustiga låttitlar jag stött på (HPV står ju för humant papillomavirus) och en annan favoritlåt förutom öppningsspåret är Love is Suicide som påminner om tidiga The Manics. På det hela taget så älskar jag skivan, och har saknat honom som artist, och jag kommer ha svårt att skuta lyssna på de nya låtarna.

hämta

Om jag har kollat lite med noggrant på skivomslaget kanske jag hade förstått vad det rörde sig om för typ av sound lite snabbare

Totalt jäkla hjärnsläpp

I fredags åkte jag ut till Danderyd, och som alltid lyssnade jag på musik i hörlurar, hela vägen. Jag hoppade lite mellan olika artister, och så kom jag till Cassius med Foals, inte ett band jag annars gillar så, men vissa låtar har jag fastnat för. Och så fick jag en sådan lust att lyssna på ett annat band. Men jag kom bara inte för mitt liv på vad de hette. Eller namnet på någon skiva, eller låt för den delen. Det var bara tomt. Vad i hela världen? Okej, men jag borde ju kunna googla fram dem. Samtida med Foals, lite samma math rock sound (hade jag för mig.) Jag plöjde wikipedia om math rock, exprementell rock, och indie rock. Fann inget. Sökte runt på nme.com, efter som jag tydligt mindes hur de skrivit en massa om bandet, vilket jag ignorerat, tills jag inte längre gjorde det. Fann dem bara inte. Inte en ledtråd. Någon undrade skämtade undrande om jag drömt upp bandet. Men det kan jag väl ändå inte gjort.

Helgen gick. Trodde jag kommit på något, men allt var bottennapp.

Och så i söndags kväll. Googlade runt på denna sajt, eftersom jag alltid är öppen att hitta ny musik och platsen lät intressant. Hemsidan är skapad av vetenskapsmannen och (någon yrkeskategori som har med software att göra.) Piero Scaruffi. På sidan recensera musik, allt från klassiskt till rock. Kolla gärna in sidan. Fokuset ligget mycket på hur nyskapande musiken ifråga är, så iaktta försiktighet om ditt favoritband lånar vilt från musikhistorien, ja – om de ens finns med. Och jag läste om de senaste rockalbumen med höga betyd och där – plötsligt – nämndes bandet. THESE NEW PURITANSHerre Jesus. Det är inte mitt favoritband så, men att namnet bara föll bort… Åh vad skönt det var att kunna släppa det.

Det här skrev Drowned in Sound om bandets andra skiva Hidden:

At some point in the planning stages, These New Puritans front man Jack Barnett must have said: ‘Okay, we can either stick to our guns, make another pretty-decent record, or we can go for broke’. I mean, how else does writing a collection of songs around a bassoon come about? Bravado is always easier from the sidelines; that is, don’t dismiss the idea of making Beat Pyramid Part 2 out of hand. After all, TNPS’ debut was actually better than pretty-decent, ticking all the right electro-pop boxes. Mark E Smith vocals, scratchy Gang of Four guitars and strident synth rhythms jostled for space in a strangely evocative way. To be sure, Beat Pyramid was a promising shot across the bow, but no one could have predicted the carpet bombing TNPS intended to unleash.

Hidden announces its extravagant aspirations on the opening track, ‘Time Xone’, where somber classically-arranged oboes, clarinets and bassoons act as an overture to the upcoming ten-track symphony. The instrumental piece makes a hasty exit for the aptly entitled ‘We Want War’, which sets the stage for the darkly romantic production you’d expect to soundtrack the cinematic battlefields of Middle-Earth. Big drums reverberate and ominous keyboards lay the groundwork for a struggle of epic proportions. Barnett’s vocal cadence alternates between rapid-fire urgency and world-weary sighs. Choral harmonies, majestic horns and plinking pianos complement the latter half of the song perfectly and despite this brilliant introduction, the best is yet to come.

Discordant piano chords, xylophones and snare-drum spackle move in weird concentric circles around Barnett’s soaring vocals on ‘Hologram’. Hell, there’s even a duck whistle thrown in for good measure. It’s Field Music at their most triumphant, minus the sunny disposition. Another highlight is ‘White Chords’, the droll exclamation point near the end of the album where plodding atmospherics and Barnett’s slurred, ‘I’ve got white chords running through my body and the fur of a white cat on my back,’ are somehow transmogrified into concise and poignant declarations by the time they hit the back of your brain.

For all its touchstones to astrology, mysticism and Greek philosophy, Hidden isn’t so esoteric that it requires a liberal arts degree to keep pace. The album’s strongest attribute is the hybrid of new and old, minimalism and baroque, classical and rock music. It’s blended together so seamlessly the album defies categorisation, except to say that it’s a thoroughly modern affair. The turbulent mechanised-grime rhythms on ‘Attack Music’ and the hip-hop influences on ‘Three Thousand’ are guaranteed to be crowd favourites on some form of nightclubbing circuit or other.

Despite the handful of standout tracks, what makes Hidden unique is the way it flows as a cohesive whole. The woodwinds on ‘Canticle’ and the overlapping tribal and electronic drum patterns on ‘Drum Court’ serve as an important interlude before the curtain rises for the final act. In an era that continues to devalue the album format, they’re the type of songs you worry will stop seeing the light of day. But of course it’s these reflective moments that heighten the intensity during the action sequences and give breadth to the overall presentation.

For a band preoccupied with numbers, the risk-reward ratios of a grandiose statement-making gesture don’t add up — and yet here we are. With the possibility of disaster looming large, TNPS nevertheless exchange a proven method of guitar-accented dance electronica for a children’s choir, six-foot Japanese Taiko drums, and a 13-piece brass and woodwind ensemble. It’s an ambitious move and only the final product differentiates between folly and courage.

In the same way Animal Collective and Grizzly Bear set impossibly high standards early last year, so too it goes in 2010; only this time in the unlikely form of four youngsters from the Thames Estuary, whose biggest claim to fame thus far had been supporting the likes of Klaxons, the Kills and Crystal Castles on tour. The gambit paid off such that future TNPS reviews will almost certainly reference Hidden as their magnum opus. Say goodbye to supporting slots; TNPS are headliners from here on out.

9/10

Bruce Porter

Högt och lågt

1. Vi börjar med det viktigaHar nyfärgat hår, och är väldigt nöjd. Rosa, rosa, rosa. Pastell rosa. Blev kallad Rosa Pantern (med Peter Sellers då, första filmen är perfekt.) Dessutom har jag lärt mig att göra en beehive. Har velat kunna det sen jag upptäckte 60-talets brillians och Amy Winehouse. (Tack youtube.)

2. När Gallows släppte sitt debutalbum Orchestra of Wolwes 2007 hade jag inte direkt något intresse över för dem, var istället besatt av Libertines efterföjder och Manic Street Preachers, men covern/versionen av The Ruts Staring at the Rude Boys, tillsammans med Lethan Bizzle fastnade, allrahelst då jag var smått besatt av ska just då. Men nu – helt plötsligt, kan jag se hur perfekt skivan är.

3. Är även besatt av den här låten:

Holiday In Cambodia

So you been to school
For a year or two
And you know you’ve seen it all
In daddy’s car
Thinkin’ you’ll go far
Back east your type don’t crawlPlay ethnicky jazz
To parade your snazz
On your five grand stereo
Braggin’ that you know
How the niggers feel cold
And the slums got so much soulIt’s time to taste what you most fear
Right Guard will not help you here
Brace yourself, my dear:It’s a holiday in Cambodia
It’s tough, kid, but it’s life
It’s a holiday in Cambodia
Don’t forget to pack a wifeYou’re a star-belly sneech
You suck like a leach
You want everyone to act like you
Kiss ass while you bitch
So you can get rich
But your boss gets richer off youWell you’ll work harder
With a gun in your back
For a bowl of rice a day
Slave for soldiers
Till you starve
Then your head is skewered on a stake

Now you can go where people are one
Now you can go where they get things done
What you need, my son:.

Is a holiday in Cambodia
Where people dress in black
A holiday in Cambodia
Where you’ll kiss ass or crack

Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, [etc]

And it’s a holiday in Cambodia
Where you’ll do what you’re told
A holiday in Cambodia
Where the slums got so much soul

4. Har nämnt Crash Course här förut, men om jag tjatar om det tillräckligt mycket kanske någon faktiskt kollar in den. Hur som helt, serien om Amerikansk historia har nu nått nutiden, och behandlat Bush-åren, och Hank Green ska nu dra igång en serie om psykologi.

5. Jag har fortfarande inte förmått mig att se Fittstim – Min kamp. Jag känner att jag borde, men herregud, jag har nog läst allt som skrivits om den, debatten är intressant och viktig, men programmet låter tråkig och orelevant. Hur som helst hittade jag först nu Maria Svelands artikel om ämnet, skrivet för ETC, den 17:e fick inga nummer första veckan, så den gick mig förbi.) Här hittar du den.

6. Hur fruktansvärt underhållande är inte hela grejen med Justin Bieber just nu? Först att över 100.000 personer skrivit under för att få honom deporterad från USA på grund av vad han gjort, och att det nu måste gå via Obama. Liksom att Supernaturals Jared Padalecki twittrat om Beiber möjliga skyldighet, vilket lett till en bojkott från Beliebers av serien, vilket i sin till lett till Supernaturals bästa tittarsiffror på 4 år. Det hela är hysteriskt. (Källor: 1 & 2.)

7. Från NME, en sammanfattning av de bästa skivorna som släpptes 1994 (och inkluderar mina personliga favoriter The Holy Bible, Dog Man Star och Live Through This.)

8. Och så avslutar vi med det allra viktigaste: SVT 1, lördag, 21:30. Säsong 3, avsnitt 1 av Sherlock. På svensk television. Men ingenting kommer någonsin slå The Sign of The Three.

En nyhet som låter väldigt trevlig i mina öron

Från nme.com:

August 21, 2013

Marion Cotillard to play Lady Macbeth opposite Michael Fassbender

Cotillard replaces Natalie Portman, who was originally lined up to star opposite Fassbender

Marion Cotillard is to play Lady Macbeth opposite Michael Fassbender in a new big screen adaptation of Macbeth.

She replaces Natalie Portman, Deadline reports, who had been attached to the project in May soon after Fassbender signed up for the title role.

The new Macbeth movie is being produced by Iain Canning and Emile Sherman, the duo behind Shame, which also starred Fassbender, and multiple Oscar winner The King’s Speech. Aussie director Justin Kurzel (Snowtown) is due to start shooting next January in the UK.

This adaptation will be set in the 11th century using Shakespeare’s original language and will apparently offer a ”visceral” take on the bard’s classic story about an overly ambitious Scottish nobleman.

Macbeth was first performed in 1611 and has been adapted for film and TV numerous times over the years. Coincidentally, Fassbender’s X-Men co-star James McAvoy starred in an acclaimed West End revival of the play earlier this year.

Ser fram emot den! Två toppen skådisar, och en Shakespeare-tolkning som beskrivs på ett intressant sätt, jag är nöjd!

Vad har vi då att vänta av Sequel to the Prequel?

Kevin EG Perry, journalist på NME sammanfattar:

The return of Peter Doherty is always an event, but on first hearing the new Babyshambles record what’s immediately clear is that for once, it really isn’t all about him. This is an album that’s been dragged kicking and screaming into existence by his bandmates, guitarist Mik Whitnall and above all bassist Drew McConnell who deserves his own private section of Albion for the work he’s done ushering these songs into the light. Let’s see how it breaks down:

‘Fireman’
A defiant, punky opener with teeth bared and daggers drawn, complete with unmistakably ‘Pete’ lyrics about having “a pot of wine/sucking on a bone/chewing on a microphone.” They’ve been playing this one live for at least half a decade.

‘Nothing Comes To Nothing’
You’ve already heard the swooning return single, which was originally written by Mik before Peter added the lyrics and Stephen Street the Morrissey-tinged production. For all its prettiness, though, it doesn’t half prove Peter could do with taking enunciation lessons. His words tend to disappear into indie blacmange.


‘New Pair’
A softer, gentler Drew composition which opens with some beautiful guitar work before Peter adds the sort of day-dreaming croon which makes it sound like he’s wandered into the studio and then forgotten why he came in. He mentions a character who looks at the world through “anesthesic shades”. I wonder where he got the idea?

‘Farmer’s Daughter’
A real early highlight – Once you’ve picked yourself up off the floor and recovered from the staggering surprise that Peter Doherty can, after everything, still actually sing. It starts brooding and beautiful – slightly bizarrely referencing the old church song ‘Little Donkey’ – but builds into a proper Babyshambles anthem.

‘Fall From Grace’
The moment you realise Babyshambles have become more bucolic than narcotic. This comes straight out of leftfield – or some sort of field, anyway: a country-flavoured slice of pastoral sweetness, co-written by Peter with John Robinson of The Bandits (who also co-wrote ‘I Am The Rain’ from ‘Grace/Wastelands’).

‘Maybeline’
Not, sadly, a cover of the Chuck Berry classic, but there something old school rock’n’roll about Peter’s yearning plea for the titular heroine to “crash into his arms”. (I know, I know, not the first time a heroine has crashed into his arms).

‘Sequel To The Prequel’
Doherty’s adoration of traditional British culture is well-documented, and it doesn’t take too much of a leap to imagine this jaunty title track ringing out in some post-war music hall.

‘Dr. No’
A reggae and ska-influenced number that owes a lot more to Desmond Dekker than it does to Sean Connery. You’re instantly transported to a very different sort of dance hall than on the previous track.

‘Penguins’
The song that will have you skipping back, a confused look splattered across your face as you mutter: “Did Pete Doherty really just sing: ‘We could see monkeys / we could see snakes / we could see penguins / ah, penguins are great!’???” The fact that Doherty’s apparent newfound innocence extends to him taking lovely trips to the zoo is somehow pretty endearing.

‘Picture Me In A Hospital’
In many ways the album’s heart: In July 2011, Drew suffered horrendous injuries after being knocked off his bike by a car in east London, suffering multiple breaks to his spine and other bones. This Peter and Drew collaboration was inspired by his slow, painful but ultimately triumphant recovery.

‘Seven Shades Of Nothing’
Another Drew composition, although you can’t help wondering when Peter sings: “Give it up, give it up, give it up / are you trying to say this world’s not beautiful enough?” whether his own message will ever get through to him.

‘Minefield’
A true collaboration between Peter, Mik, Drew and John Robinson, the brooding, menacing rocker was apparently written during a thunderstorm – and it shows. A tempestuous end to a record far better than anyone had any right to expect.

Och här har du omslagsbilden designad av ingen mindre än Damien Hirst. Jag tycker att det är ful, men så gillar jag inte Hirst.

BABYSHAMBLES_-_Sequel_To_The_Prequel