Nobelpriset 2016.

Berlin blir inte av, men istället Bryssel. Men det kan ju bli kul? De har ett konstmuseum som ska vara bra, och det är väl i princip så jag bedömer en stad (och de verkar dessutom ha Marats död av David som vore väldigt häftigt att se i verkligheten). Det är för en delkurs, genom ett EU-stipendium, något i den stilen.

Så, jag har inte kommenterat Nobelpriset i litteratur ännu och det känns ju synd. Det är ju typ årets höjdpunkt (jag överdriver inte ens…)

Det blev ju dessutom extra spännande i år när det kom fram att det skulle skjutas upp en vecka. Min första tanke var att vi kanske skulle få två vinnare i år, för det var ju verkligen evigheter sen det hände i litteratur. Min andra tanke att det kanske gällde någon kontroversiell, typ antingen Adonis eller Bob Dylan.

Så när klockan var 13 i torsdags satt jag i en datorsal i Flemmingsberg och klippte ett tv-inslag om trafikproblem. Och sen presenterades det att vinnaren faktiskt var Bob Dylan. Trots att jag själv trott på det lite, kändes det ändå som ett skämt. Men inte i den meningen de flesta tycks känna. Väldigt många tycks vara förbannade på Svenska Akademin just nu. Men jag tycker det ändå är både kul och häftigt. Och visst, jag är inget Dylan fan, men jag kan erkänna att hans låttexter är bra. Men det är bara så kul att låttexter äntligen erkänts som poesi. Ulrika MillesSVT satt i studion efteråt och tycktes mena att det var ett nedköp från Akademin håll, för de håller ju faktiskt på med finkultur och det är ändå inte Bob Dylan, typ så. Kultursnobberi av den värsta graden. De artister och band jag älskar som allra mest är de som skriver låttexter som likväl hade kunnat vara poesi. Från Patti Smith, Morrissey och många andra.

Sen kanske jag inte tycker att just Bob Dylan är det roligaste valet när det gäller låttextförfattare. Och dessutom föredrar jag ju egentligen när de presenterar vinnare som man aldrig hört talas om tidigare. Det blir en större spänning så. En möjlighet att få upptäcka en helt ny författare. Men det är ju ändå kul. Och det blir ju spännande ändå när han vägrar uttala sig, och eftersom Akademin inte verkar ha kunnat kontakta honom. Heja alla bra låttextförfattare!

Nobelpriset i litteratur 2014

Litteraturvärlden tycks vara besviken över årets Nobelprisvinnare i litteratur. Alls tycks ha hoppas och bett för att den vitryske politiske skildraren Svetlana Aleksijevitjs skulle vinna. Till den grad att det blir lite absurt. Ulrika Milles och Yokiko Duke satt i SVT:s studio innan och talade om varför i år vore rätt tidpunkt att utnämna Aleksijevitjs till Nobelprisvinnare. När då Peter Englund istället utnämnde den franska prosaförfattaren Patrick Modiano tycktes luften gå ut i studion. De var besvikna, visst han skriver klassisk romankost, men en politisk vinnare hade varit mer rätt. ”Det skulle ha suttit bra.” Hon förtjänande det mer. Dessutom kunde de inte så mycket om Modiano, diskuterade vilken betydelse priset har för Elisabeth Grates förlag, istället för att berätta om författaren, och hans litteratur. Det hjälpes en bit när de de sista 5 minuterna fick telefonkontakt med den svenska författaren PA Tjäder som kunde Modiano. SVT hade även en reporter från en litteraturmässa i Tyskland, där de intervjuade två män, varav den enda gå på gång sade att Aleksijevitjs borde ha fått priset i år.

Självklart har jag ingen aning om hur Svenska Akademin tänker när de väljer vinnarna, men jag tvivlar start på att de känner av stämningarna, och frågar själv själva, vem känns rätt i år? Funderar lite över Ukrainakrisen och sen ifrågasätter om inte en Vitrysk politisk författare vore passande? Och dessutom, pressen skulle älska det. Åh, vi skulle bli så populära. Vi skulle stå rätt i tiden, helt överensstämmande med zeitgeisten.

Låter det troligt någon? Personligen har jag läst varken Aleksijevitjs eller Modiano. Jag är förtjust i både politiskt författande och mer eftertänksam, existentialistisk fransk romankost. Jag ser fram emot att läsa dem båda. Men det betyder inte att den ena är inte bättre än det andra, är viktigare än den andra, vilket var den känslan man fick utifrån studiosnacket. Båda är nödvändiga, och båda behövs. De har olika ändamål, och kanske i en väldigt politiskt ladda tid, där krig och kriser råder runt om i världen kanske vi just behöver eftertänksamheten och en mer djup, existentiell diskurs för att kunna förstå kriget i Syrien, IS, situationen i Ukraina, klimathotet, Ebola epidemin och mycket, mycket annat. Det politiska finns där. I varje nyhetsrapportering och reportageuppslag. Modiano skriver om efterkrigstidens Paris, som präglades av Algeriet revolten och hot om militärupprop. Vad vi behöver just nu är att försöka förstå. Och för det tror jag vi behöver introspektionen, och en rejäl funderare över vår tid.

Slutligen, Akademins motivering:

För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld.