Som om alla tabun redan är brutna

På Twitter var det någon som pekade mig i riktningen av en krönika Helsingborgs Dagblad skriven av Nana Håkansson om Sofia Helins (skådespelerskan som är mest känd för att ha spelat Saga i Bron) Sommarprogram från gårdagen (som jag vill påpeka att jag inte hört ännu.) Under Sofias Sommarprogram kom hon ut som lesbisk (grattis!) och berättade om de depression hon genomlevt.

Men till krönikan då, som började såhär: ”Nej. Snälla. Inte nu igen. Jag orkar inte med ytterligare ett sommarprogram där avsändaren kommer ut. Och gör en stor grej av det.” Okej, det där låter ju sådär vardags homofobiskt, ungefär som att det tär på stackars Nanas vardag att personer kommer ut på Sommar. Som om det tär på Nanas tålamod. Hur ska hon orka lyssna på Sommar i framtiden? Sen går Nanna vidare med ”Själv har Sofia Helin lagt hundratusentals kronor på att grotta ner sig i sin ångest och prövat på ett tiotal olika slags terapier. Det är något av ett fritidsintresse.” Så Sofia Helin har testat olika metoder för att bli av med sin ångest och depression, både mediciner och olika sorters terapi. Det har jag också gjort. Ångest och depression är svårt på det sättet, för samma metod funkar inte för alla personer. Det är orsaken till varför det finns så många olika preparat och terapimetoder (visst, en del kanske kan vara kapitalism också). Och ordvalen – ”grotta ned sig i” och ”fritidsintresse” är väldigt dömande mot hur Sofia Helin själv valt att spendera sin tid (för att bli frisk). Men återigen, det är som om de påverkar stackars Nana vad Sofia Helin gör med sin fritid, och faktumet att hon låter sitt Sommarprogram handla om det. Som om Sofia Helin borde frågat Nanna innan hon bestämde vad hon skulle tala om.

Mot slutet skriver hon ”Men hon tänker inte hålla tyst längre, vi måste prata om det! Jag förstår hennes ambitioner, och tanken är god. Det är viktigt att prata om psykiska sjukdomar och många lyssnare kan säkert känna igen sig i Sofia Helins funderingar. Men. Det känns gjort. Och jag håller inte med om att depressioner fortfarande är lika tabu som hon vill ha det till. Jag provoceras av hur Sofia Helin romantiserar en sjukdom som faktiskt är dödlig.” Och det är mycket som känns märkligt i dessa formuleringar – men vad som är värst, vad som är skadligt är när Nana skriver att prata om depressioner och psykisk ohälsa det redan är ”gjort”. Som om kvoten redan är nått och problemet är löst. Vi har brutit tabut! Hurra! Eller? För senaste gången jag kollade var tabut redan där. När unga tjejer inte vågar berätta att de mår dåligt för sina föräldrar för att de är rädda för att inte bli tagna på allvar, när folk säger att det bara är att ”rycka upp sig”, när folk blir trakasserade och mobbade för att de har en psykiskt sjukdom, när andra säger att psykiska sjukdomar inte är riktiga sjukdomar. När journalister skriver såna här krönikor – då är inte tabuet brutet. Då är tabuet fortfarande väldigt mycket där.

På en punkt kan jag hålla med Nana, det är aldrig bra att romantisera psykiskt sjukdom, för det kan vara farligt. Men det är också en slags försvarsmekanik som gör att det inte känns lika sjuhelvetes svårt att leva med det. Att måla det lite vackrare. Rosaskimrande.  Att romantisera den avgrund man hamnat i är att försöka orka leva med det till en terapimetod och pillerkombination hjälper. För att överleva.

Hela krönikan är skriven i en stil som skriker att Nana vill vara lite cool och sarkastisk, som kan antyda att hon sett och hört allt, och alla alla tabun redan är brutna. Den är nog inte menad av vara särskilt allvarlig, trots att hon tar upp allvarliga ämnen. Som att det nu är okej att skriva att hon är trött på människor som kommer ut, eller att det är tröttsamt när folk talar om deras psykiska sjukdomar – eftersom vi nu lever i en värld när ingen längre blir diskriminerade. Återigen – hurra! Om man nu bortser från att det inte alls stämmer. Om man bortser från att diskriminering på grund att dessa orsaker fortfarande sker varje dag i Sverige. Om man bortser från att sådan diskriminering kan leda till att folk begår självmord. Men det har ingen betydelse, det är viktigare att låta cool och sarkastisk ju.

Annonser

1 till 4: film, böcker, fotboll och radio

1. Jag hade på något sätt lyckats i princip helt missa Känn ingen sorg. Eller jo, jag visste att någon Håkan-film hade haft premiär, men inte haft mer koll än så. Jag trodde till och med att det var en dokumentär, och var således inte speciellt intresserad. Jag sätter ibland på Ramlar, men det är det. Sen förstod jag idag att det faktiskt rörde sig om en spelfilm, och att ingen mindre än Torka aldrig tårar-Benjamin (även känd som Adam Lundgren) som spelar Håkan. Åh. Sen läste jag en recension där journalisten kallade filmen en Göteborgsskildring. Så nu vill jag väldigt, väldigt gärna se den. Helst nu.

2. Igår innehöll SvD (:s idag ickeexisterande kulturdel) en recension av en bok med följande titel Vilar i era outtröttliga händer. Det är en debutroman av poeten Khashayar Nederehvandi. Jag måste få tag på denna bok. Jag måste läsa den. Jag älskar böcker som låter mer som litterära experiment är klassiska romaner. Älskar författare som vågar gå utanför ramarna, och skiter i reglerna.

Sveriges Radio, ”Nederehvandis berättelse är en mycket intrikat historia”

SvD, ”Nederehvandis romandebut visar att berättandet lever”

Sydsvenskan, ”Nederehavandis har läst klassisk grekiska, neuropsykologi, filosofi och studerat litterär” (hur coolt är inte det för i övrigt?)

Aftonbladet, ”Häftig skröna för pigga intellekt”

3. Tidningen innehöll även en väldigt bra krönika av Lars Ryding. Den handlar om fotbolls-EM:t just nu. Och den stora skillnaden mellan dam och herrmatcher i fotboll. Har menar att skillnad inte har något att göra med att herrar spelar bättre fotboll är damer (något jag hatar att höra, det är skitsnack) utan att herrmatcher är så mycket mer våldsamma. Det är trevligt att höra att någon annan mer lagt märke till det. Och hur kul är inte all uppmärksamhet EM:t fått, men publikrekord och allt? Dessutom ska jag gå och se finalen som spelas i Solna den 28:e!

4. Lyssnade på P1:s Kulturradion medan jag lagade middag igår (vegetarisk köttfärssås med morötter och champinjoner, med spagetti) och det handlade om en kvinna jag tidigare aldrig hört talas om – Hanna Arendt. Men programmet fångade verkligen mitt intresse, för att sen göra mig förbannad.

”Jag måste förstå”

Hannah Arendt ville inte kalla sig filosof men är en av vår tids skarpaste tänkare.  I år är hon aktuell på nytt genom filmen Hannah Arendt, regisserad av Margarethe von Trotta. Den fokuserar på den tid i början av 60-talet då Hannah Arendt bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann i Jerusalem. En bevakning som sedan blev till boken Den banala ondskan – Arendts mest omdiskuterade verk.

Det här är det andra av tre program där Anneli Dufva närmar sig 1900-talets frågor och skapandet genom tre kvinnor  – författaren Agneta Pleijel, filosofen Hannah Arendt och filmaren Margarethe von Trotta. Alla har de sysslat med historien, med moral och val.

Hannah Arendt, född 1906 i Tyskland, död 1975 i New York, sade hellre att hon sysslade med politisk teori än kallade sig filosof. Hon var en judisk europé i exil, en modern amerikan, en intellektuell och kvinna. Hon är fortfarande kontroversiell och rör upp starka känslor.

Hannah Arendts drivkraft var att förstå och för att förstå var hon tvungen att skriva.  Hennes mest kända verk som fortfarande diskuteras är Totalitarismens uppkomst, Människans villkor och Den banala ondskan.

Hör filmregissören Margarethe von Trotta om Arendt, samt röster både ur samtiden och arkiven om hennes betydelse som tänkare.

En väldigt fascinerande kvinna. Men saken som gjorde mig förbannad var att jag aldrig tidigare hört talas om henne. Och visst, det skulle kunna röra sig om ignorans från min sidan, men jag älskar filosofi (speciellt de gamla grekerna, 1900-talets moderna filosofi och existentialisterna.) Jag läste filosofi A i gymnasiet (Östra Real), och vad jag insåg var att det inte togs upp en enda kvinnlig filosof i den kursen. Eller jo, Beauvoir, men endast som fru till Sartre, inget om hennes egna verk och tankar. Hur kan en enterminskurs inte ta upp en enda kvinnlig filosof? Jag har i bokhandlar stått och bläddrat i Stora boken om filosofi (med ett kul upplägg) och nu måste jag låna/köpa den, om inte annat för att se hur många kvinnliga filosofer den tar upp. Lovar att komma med en uppdatering när jag vet mer.

Lyssna på programmet här.

P1, Medierna, Klarar medierna att beskriva vetenskapen? och så vidare…

Dead Boys – Ain’t it fun?

Först och främst – jag har fått tid för att den neuropsykiatriska utredningen och den 29:e maj drar det hela igång! (Efter 7 månaders kötid.) Kan inte säga mycket annat än äntligen, och att jag hoppas  sommaruppehållet inte blir för långt.

1. Ett väldigt intressant avsnitt av Medierna, som tar avstamp från SvD:s vetenskapsartikel ”Hjärnan visar vem som kan bli våldsam” – Klarar medierna att beskriva vetenskapen? Om huruvida media klarar av att på ett opartiskt sätt göra vetenskapen begriplig, trots en krympande budget och allt sämre siffror för papperstidningarna. Väldigt intressant. Och när det gäller SvD:s artikel så handlar kritiken om en allt för bokstavlig tolkning, och simplifiering – då artikeln berättar att ett tydligt veck på handen och lågt sittande öron är tecken på våldsbenägenhet, och hur journalisten Henrik Ennart glömmer bort att nämna att vetenskapsmannen Adrian Raine (vars teorier artikeln behandlar) är högst kontroversiell.

2. All min kunskap om Star Trek är andra hand, men trots detta kunde jag varenda fråga i fredagens korsord i ämnet. Vad fan? Men efter att till och med Stephen Fry erkänt att han är en trekkie har jag i alla fall tänkt försöka med den senaste tolkningen av J.J. Abrams. Lovar att uppdatera om hur min smak faller sig,

4. Såg om filmen Mysterious Skin av Gregg Araki (med bland andra …) Älskar den filmen. Hade bara sett den en gång innan, och kunde redan då klassa den som en av mina favorit filmer. Arakis filmer är annars väldigt annorlunda från de post-modernistiska, färgstarka och humoristiska. Den här är mindre färgstark, mer allvarlig och behandlar ett av de svåraste ämnen – sexuellt utnyttjande av barn – och hur barnen sedan förhåller sig till övergreppen när de blir äldre (här – den ena pojken tolkar det det besök av utomjordingar, och den andre, Joseph Gordon-Levitt som här är utomordentlig, blir prostituerad.)

5. Uppskattar varm kritiken mot American Apparels sexistiska reklam och hur den senaste Disney-prinsessans omvandlas till en sexig och stereotyp förebild för unga flickor och pojkar (höll på att skriva ”och pojkar” inom parentes, men det finns det väl ingen orsak till?)

6. Har upptäckt BBC:s humoristiska vetenskapsprogram Dara Ó Brian’s Science Club (går att hitta på nätet) och är just nu fast. Det leds av den irländske stand-up komikern Dara Ó Brian (med en examen i matematik och teoretisk fysik, och är ofta gäst på QI.) Rekommenderar! Allrahelst avsnitt 5, The Brain.

7. Och apropå punkt 5 måste jag också nämna sidan 33 anledningar till varför feminism behövsNågra exempel på varför den här sidan är bäst:

3

6eng

10

15

26

8. Tre böcker som jag nu har beställt:

  • Vetenskap för nyfikna. 200 nyckelbegrepp förklarade på nolltid av Hazel Muir 
  • The Complete Guide to Asperger’s Syndrome av Tony Atwood
  • Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans av Anna Kåver (En av hemma DBT-böcker.)

1 till 6, en torsdag då jag egentligen borde plugga demografi

1. Är just nu väldigt förtjust i The Vaccines senanaste singel – Bad Mood. Perfekt längd – 3.05, till den grad att jag önskar att den kunde pågå längre. Videon är också väldigt kul.

2. Älskar senaste avsnittet av Girls som SVT visade, liksom följande Tv-Cirkeln. Älskar hur gulliga Hannah och Adam var mot varandra, och hur Marna och Jassa bondade. Älskade också Nour El Redai bekände sin sympati för Adam, liksom sina problem med social sympati.

3. Jag är medveten om att en tv-serie är just det – en tv-serie. Fiktion. Men stör mig ändå väldans på (spoiler varning!) på att Criminal Minds tog död på den, trots allt, ganska nya karaktären; Spencer Reids fickvän. Vad fan? Så gör man väl ändå inte? Har massa problem med det, och dessutom känns det väldigt konstigt uppbyggt. Att en karaktär som tidigare knappt haft något kärleksintresse, sen introduceras ett, som dessutom är väldigt seriöst – sen dödas hon. Väldigt märkligt.

4. När jag har sovmorgon börjar jag morgonen med att titta på repriser av QI på BBC Entertainment som går klockan 12 (och ja – jag är ingen morgonmänniska.) Mitt i programmet lägger de in en reklampaus, för saker som Eastenders, komediprogram och dokumentärer. Vem i hela världen tyckte att det var en bra idé? Hoppas och önskar att SVT inte tar efter det bara. Är det ens lagligt i Sverige? Herregud vad jag avskyr reklam.

5. Senaste älsklingsbloggen: Emily Dahl. Det är nog min favorit typ av blogg – av kreativa personer, där man får följa deras kreativa process. Och hennes pastellrosa hår… Hennes blogg gör också att jag desperat längtar efter den dag jag har råd att köpa en digital systemkamera. Vill foto. Vill bli bättre på att fota. Väldigt inspirerande. I alla fall, hon skrev ett fin inlägg om tapetletning, och blev lite smått hysterisk över denna tapetbild hon visade:

68dcab4c978d11e29a9c22000a1fbe09_7_large

Någon gång måste jag ha den här tapeten på någon vägg, i en framtida lägenhet. Den är perfekt! Hur kul vore inte den som fondvägg i typ kök eller badrum (går det?)

6. Om böcker:

  • Vill ha: Tony Attwoods Den kompletta guiden till Aspergers syndrom
  • Stör mig över: att biblioteket fortfarande inte fått in Ford Madox Fords Parade’s End. Hur lång tid ska det ta? (Skrev om den här – i januari.)
  • Införskaffad: Att tämja en vulkan. Om emotionell instabilitet och självskadebeteende av Kent-Inge Perseius. Som dessutom har en väldigt fin inledning: ”Särskild tillägnad alla ”vulkantämjare”, som kämpar på för att överleva dagen.”

7. Kollade under gårdagen på SVT:s Svenska händelser om Ny demokrati. Det var väldigt intressant  speciellt eftersom jag var lite för ung för att själv uppleva det Sverige, fyllt av Bert Karlsson som politiker, lasermannen, främlingsförakt och nedbrända moskéer. Otroligt obehagligt. Allrahelst eftersom det är åt samma håll som Sverige är på väg mot just nu. Herregud, varför kan man aldrig lära av historien? (Ekonomi på nedgång -> arbetslöshet->behov av syndabock ->växande främlingsförakt. 30-talet och nazismen, 80-talets oljekris och nynazism, 90-talets ekonomiska kris och Ny demokrati, 2008-års ekonomiska kris och Sverigedemokraternas växande popularitet. Att det ska vara så svårt?) Men jag kan fortfarande inte för mitt liv förstå hur samhället och kulturlivet kunde släppa in Bert Karlsson igen. Jag skäms för det. Jag litar inte på den mannen.

8. Medans jag lagade middag under gårdagen lyssnade jag på en repris av P1:s Nya vågen (jag lagade grönsakssoppa) och jag rekommenderar, speciellt det senaste avsnittet, varm – eftersom de diskuterade kultursidornas engagemang när det gäller REVA-projektet, men också rent allmänt vad för funktion kultursidorna har idag. Dessutom pratade de om Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, och bara det kan ju göra ett program perfekt. Med och debatterar är Åsa Linderborg från Aftonbladet, Rakel Chukri – Sydsvenskan och Gabriel Byström, Göteborgs-Posten. Och jag gillar och respekterar verkligen Lindeborg, även fast jag avskyr Aftonbladet och den typ av journalistik de representerar (även om svensk tabloidjournalistik är relativt mild om man jämför med bland annat Storbritanniens The Sun och The Daily Mail.)