Sanity: 2014

Har haft en del att säga de senaste veckorna, men haft svårigheter att formulera mig, eller samla ihop tillräcklig koncentration för att skriva ett inlägg. Det har handlat om film och politik och musik.

Hur som helst. Hade en tid hos min psykolog i Danderyd idag (igår) efter ett sommar/semesteruppehåll, och det kändes nästa konstig att åka dit. Har under våren känt mig irriterad över att jag träffar en psykolog, eftersom jag inte haft så mycket att ta upp, och att jag faktiskt mår bättre.  Det känns nästa märklig och overkligt.  Har googlat en del om diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning, och försökt kolla mycket de passar idag egentligen. Jag har haft min kontakt i Danderyd nu i kanske 2,5 år – en ganska långt tid och det har hänt en del under den tiden. När jag åkte ut dit var jag ovanlig (och alltid onödigt) nervöst och lyssnade på Misfits på hög volym (måste köpa bättre hörlurar någon gång.) Väl där berättade min psykolog att vi idag skulle gå igenom diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning – hon kanske hade sagt det tidigare, men jag hade i sådana fall glömt bort det. Men också att när sådant görs går man igenom alla personlighetsstörningar. En efter en, i en checklista. Det tog väl 1,5 timme sammanlagt, och jag bet ihop och tog inte ens en paus. Frågorna är på samma gång nära in på skinnet, och ytliga. Och absurda, så absurda. Skadade jag djur som barn? Klär jag mig uppseendeväckande för uppmärksamhet? Tror jag att skuggor är personer och ljud röster? Var nästan en övning i psykologi att matcha frågorna med korrekt diagnos. Och det höll mig i alla fall road när det gällde frågor som inte hade alls med mina egna problem att göra. VG kanske på hur många rätt jag hade?

Till den slutliga analysen av mina svar. Jag uppfyller inte längre något kriterium för diagnosen emotionell personlighetsstörning. Det var en sådan lättnad att få höra det orden. Och det påminde mig om när jag fick Asperger diagnosen. Samma lättnad, tros en motsatt situation. Herregud. Jag log och skrattade i ett psykologsamtal. Overklig. Det kändes så fruktansvärt skönt att ta steget att börja lämna den diagnosen. Den fula, kantstötta, hatade (men inte av mig) diagnosen. Diagnosen som fått psykologer och psykiatriker att hata sina patienter (men jag har haft tur). Hon sade gång på gång hur långt jag kommit och det kändes inte verkligt. Dessutom gick även fobisk personlighetsstörning igenom, och hon höll med om att det inte passade – och att de (socialt-) fobiska problemen jag har är en produkt av Aspergern och inte egentligen har något med fobi att göra. Vilket var en sådan lättnad att få höra att någon höll med om. Jag har svårt med sociala situation för jag har svårt att läsa folk, och veta vad som väntas av mig, vilket leder till ångest. Men andra har gärna tolkat de som att situationerna ger mig ångest utan orsak.

För första gången på 10 år är jag så gott som psykiskt friskt. Jag lider inte av depression, och jag har inte längre en personlighetsstörning. Visst, jag har ångest, svårigheter och problem – men jag är faktiskt inte psykiskt sjuk. Inte längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. För om det är en sak som depression gör så är det är att ge en känslan att hur man mår, nu kommer fortsätta i all evighet. Oändlig. En svart, klaustrofobiskt oändlighet, det är vad depression är. Men nu är jag faktiskt på andra sidan. Och jag vet att jag inte lär vara fri från depression för all framtid, för tyvärr fungerar det ju inte så. Om man upplevt flera svåra, längre depressioner förhöjs risken avsevärt för att fler ska träda in. Men jag är faktiskt beredd. Jag vet vilken typ av antidepression som faktiskt biter den här gången, och slipper det jobbiga, och tålamodskrävande testande av olika preparat.

Just nu önskar jag mest att svenska språket innehöll ett ord för engelskan ”sanity”. Det vore trevligt. Vid sina sinnens fulla bruk är lite för kliniskt och dessutom långt. För nu är jag sane. Officiellt.

Annonser