Att se framåt.

Kuratorn var ingen större hit. Hon var bara intresserad av att prata om studiesituationen och c-uppsatsen. Och höll på och pratade om tips för prokrastinering, trots att jag sa att det inte längre är ett stort problem för mig. När jag sa att jag mått sämre ett tag frågade hon om jag vet vart jag kan söka mig om jag mår sämre, jag nämnde då vårdcentralen. Hon sa bra, och sen inget mer om det. Saknar verkligen den omfattande studenthälsan i Göteborg – de hade till och med en psykiater! Vi ska träffas om en månad igen trots allt, för hon ville höra om hur det kommer gå med c-uppsatsen.

Och gällande radio… Fick ett mejl med svaret: ”Det är inte en bestraffning det är ett erbjudande”. Vilket bara gjorde mig ännu mer förvirrad. Sen när jag skulle sova kom jag ju på – betyget hade ju tidigare kommit på på ladok, jag har ju redan fått ett g. Förvirringen är fortfarande där och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Dagens roliga: har bokat tid för tatuering om två veckor. Eller, två tatueringar faktiskt. Det har bara tagit mig typ åtta år att komma mig för att boka… Jag ser super mycket fram emot det, allrahelst eftersom jag har bokat in det två dagar innan kurspapern (även kallat hemtenta) ska vara inne. Blir en bra paus och någonting roligt att se fram emot medan jag planerar upp den – det ska vara ett slags förstadium till c-uppsatsen; en diskussion med den tidigare forskningen. Har jag sagt det förresten att jag nu har en bättre idé om vad jag vill skriva om? Men jag kommer skriva om det när jag har gått in i det lite mer.

Jag ska också försöka ta mig ann Februari utmaningen, skapad av journalisten och författaren Jörgen Löwenfeldt. Den går ut på att under februari månad skriva 5000 ord per dag. Det motsvarar ungefär tre sidor. Eftersom min Ofelia inte är skriven i vanlig flytande brödtext, utan är lite mer… kortade stycken, kanske är ett bra sätt att beskriva det, och eftersom 5000 för mig då känns ganska mycket – satsar jag på mellan tre sidor och 5000 tecken.

Annonser

Bara två dagar kvar.

Har kommit hem från uppspelningen av radioinslagen och är så irriterad. Så fruktansvärt frustrerad. Fick en mejl från den kursansvariga läraren som frågade om jag ville byta till en nystartad grupp som skulle vara liten, toppen tänkte jag, kollade på schemat och såg att allt skulle passa. Uppspelningen var alltså idag och vår livesändning på fredag. Eftersom det i schemat stod att det bara var en liten uppgift man skulle göra efter idag tänkte jag att det skulle gå. Men nope – det var ingen liten uppgift alls. Utan ett helt inslag. Som det inte står om i schemat eller i kursbeskrivningen. Fy fan. Imorgon är även dagen då vi ska få ihop vår tidskrift för tryckning.

Jag är ledsen att jag bara tjatar om radion, men det känns som typ terapi att ha nedräkning tills på fredag. Två dagar kvar. Sändningen borde gå relativt fort, den ska bara vara på 10 minuter. Herregud vad jag längtar tills cirka klockan 15 på fredag. Då borde allt vara över. Kunde inte registrera mig till journalistik c, vilket visade sig beror på bristen på Radio-poängen från a-kursen. Så igår lämnande jag in en ny dispensansökande och fick den godkänd redan idag. Älskar människor som kan arbeta så effektivt. Har också varit duktig och bokad tid med journalistikens studievägledare inför nästa termin och har fått tid på måndag. Ringde dessutom i förrgår för att boka tid med en sjukgymnast och fick en tid imorgon. Det är också snabbt jobbat – tack vare en avbokning. Tror det typ bara terapin att ta tag i nu. Funderar på att kontakta samma företag som jag hade min DBT med förut, fast deras vuxen avdelning. I alla fall kolla om jag kan söka mig dit. De kändes professionella och inte lika mesiga som de terapeuter jag träffat som tillhört landstinget. Jag orkar inte höra en gång till om hur det jag känner är normalt, och det måste vara väldigt jobbigt för mig. Jag vill veta hur det kan bli bättre. En annan dag.

Självmord och att faktiskt överleva psykisk ohälsa

Manic Street Preachers – She Bathed Herself in a Bath of Bleach

Det är ganska märkligt egentligen. Sarah Kane är den dramatiker vars verk jag läst flest gånger. Ibland när jag är försenad till skolan och stressad, och måste bestämma vilken bok jag ska kasta ned i min tygkasse, så tar jag för 100:e gången Sarah Kanes samlade verk på engelska från min bokhylla. Jag har läst varenda intervju hon gjort. Hennes pjäser är de mest fascinerande pjäser jag läst. Kan nästan Cleansed utantill. Den är perfekt. Hennes pjäser är perfekta. Nästan. Minns inte vem det var som pratade om hennes författande – en journalist? – i samma mening som Sara Stridsberg, och menade att Stridsberg faktiskt är bättre. Ibland kan jag i alla fall förstå vad denne person menade. Ibland. Även om likheterna är många när det gäller dessa tvås litterära kvaliteter, så kommer alltid Stridsbergs texter vara mer polerade, mer slipade. Medan Kane gör att man tappar andan, som om någon slagit en i magen. Hennes pjäser är perfekta, just för att de inte är lika perfekta som Stridsberg.

Being in love, is like being in Auschwitz – Sarah Kane

Hur kom jag att tänka på Kane idag då? Jo, jag satt och läste om Jeremy Brett, och blev inte det minsta förvånad när jag läste att hans led av bipolaritet och var bisexuell. Detta ledde till jag läste igenom wikipedias lista av kända människor med diagnosen bipolaritet. Där jag fann andra idoler som Richey Edwards. Och Kane.

Det är märkligt. För antagligen så kommer vi minnas Kane längre. Liksom personer som Kurt Cobain, Richey Edwards, Ian Curtis, Yukio Mishima, Sylvia Plath, Virginia Woolf, Isabella Blow, Alexander McQueen, Francesca Woodman, Mark Rothko, Vincent van Gogh, Ernest Hemingway, Jersy Kosinksi och Tony Hancock, . Det är ett slags ofrivilligt hyllande av personer som ”lyckats”, både blivit kända – men också som valt att avsluta sitt kändisskap med att ta livet av sig. Det är orsaken till Club 27 spridning. Paradoxen. För år 2013 är kändisskap och berömdhet det allra mest hyllade. Det räcker till och med att vara känd för att man är känd. Det är tillräckligt för att få en egen dokusåpa och paparazzis att följa efter en 24/7. Att vara ett känt namn är det mest ultimata. Hollywood är bara ett exempel på det. Jag tror det är därför vi fascineras så av dem som avböjer det livet – livet överhuvudtaget.

Men varför, varför, varför är den psykiska ohälsan hos personen som faktiskt överlevt trots detta, bara en parentes i deras livsbeskrivningar på wikipedia, medan för dem som dog av sin sjukdom så är det ett helt kapitel? Varför, varför, varför?

Mark Ravenhills Shopping and Fucking, är nog i min mening lika bra som Cleansed egentligen, men… Perfekta exemplar av In-yer-face theatre. Men Kane är ett mer bekant namn än Ravenhill, trots att Ravenhill fortfarande är i livet, och arbetar.

Jag älskar Sarah Kane. Hennes ord, hennes pjäser och hennes metod. Men jag vill också minnas Stephen Fry, Jeremy Brett – och alla dem som faktiskt överlevt. Minnas dem som inte gav efter. Dem som fann något i livet att klamra sig fast vid. För de som faktiskt levde för kulturen och kulturlivet. Jag tror det är ett bättre sätt att arbeta emot stigmat som fortfarande existerar kring psykisk ohälsa. Det är så man övervinner fördomar. Det är så man överlever, punkt slut. Och när bara depression i sig är en av de stora folksjukdomarna, och kommer att drabba 25% av alla kvinnor, och 15% av alla män, är det, det viktigaste. Överlev. Och här har du 50 bättre förebilder, och bland dem politiker, premiärministrar, Hollywood-skådisar, sångerskor, idrottare och vetenskapsmän (och en kvinna som gifter sig med en prins). 

We are Augustines

Den senaste tiden har jag känt mig väldigt trött på musiken i min mobil, har lyssnat för mycket på samma album/låtar/artister. National Anthem och This Is What Makes us Girls med Lana del Rey, Arctic Monkeys senaste platta, TV Buddhas och tidiga punkiga Manics låtar. Jag har helt enkelt längtat efter att upptäcka ett nytt band. Och det gjorde jag, igår/i förrgår. Har haft MVT Rocks på under dagarna, stölyssnat. Men jag började lägga märket till en låt som spelades en del – Juarez, av bandet We are Augustines.

 

Varje gång jag hörde den växte den allt mer. Sångarens djupa röst, tydligt känslomässigt påverkad av vad det nu var han sjöng om. På väg mot desperation. Gitarrens lugna men melankoliska melodi. Och videon, istället för de klassiska MTV-snabba klippen, hölls sekvenserna kvar tillräckligt länge för att man hinner följa dess narrativ. Gillade dessutom bandnamnet. Det var något med sångaren röst, som var så äkta. Jag kunde känna att det fanns något smärtsamt bakom. Jag hade inte kunnat haft mer rätt.

Googlade bandnamnet, och wikipedia informerade mig att det var en trio från Brooklyn, att sångarens namn är Billy McCarthy och att gitarristen/bassisten/keybord-spelarens är Eric Sanderson, och tillsammans spelade de tidigare i det ganska framgångsrika Pela. Deras debut skiva under We are Augustines, Rise ye Sunken Ships, släpptes i USA i november förra året, och kommer till Europeiska skivhandlar under slutet av sommaren.

 

 

Sen sökte jag efter låttexten till Juarez, och kom exalterat fram till att den var fantastisk! (De feta styckena är dem jag tycker är allra bäst.)

JUAREZ

The old man turned and scratched his chin
He said ”Son I wouldn’t know where to begin, but your daddy’s gone,
He’s gone down south… it was all he would talk about”

We never blamed it on the soil
Or the sunburned earth
Or the prices of the oil
This border town is my home
I got rattlesnake guts
In a desert full of bones

Tell my sister I’ve gone and to find someone
cause I won’t come back no more, no more

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

Now the sun is shinin’ on my hood
The statue on the dashboard
Of Maria looks beautiful,
And I’m headin’ down south
I got tequila in my veins
And the devil in my mouth,

Tell my sister I’ve gone
And to find someone
Cause I won’t comeback no more…
No more

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

But hey it’s alright
I got jukebox tears and stones for eyes
Hey it’s alright
I got jukebox tears
Under turquoise skies…
Hey.

So now I got hell on my trail
It took some demons to get even
No my demons are countin’ rosaries
We never blamed it on the soil
Or the sun scorched earth
Where the desert meets the sky

Tell my sister I’ve gone and to find someone
Cause I won’t come back no more…
No more.

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother.
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother.

 

Genom fortsatt googlade började jag få ihop bilden – ”got a saint for a brother.” Här är the reader´s digest versionen: McCarthys mamma led av schizofreni, fick tre barn – Billy, hans lillebror James och en flicka. Spenderade flera år som hemlös, och började ta droger. Dog av en överdos på ett homeless shelter. Men schizofreni är ärftligt och drabbade även James, och kunde inte på grund av sin sjukdom hålla ihop ett ”normalt” liv, och även han genomled långa perioder av hemlöshet, och blev även inblandad i ”whoring and then some” (Patton State Hospital.) Under en psykos ska han ha knivhuggit (ihjäl?) en arbetare på ett homeless shelter, dömds till livstid på Folsome Prison, den del av staffet han hann avtjäna spenderades i isolering eller Patton State Hospital, när han blev allt  för sjuk. James ska sen ha råkat överhöra att han återigen skulle  hamna i isolering, något som måste ha varit så olidligt, eftersom han istället valde att ta sitt liv genom hängning. Hur i hela världen man nu kan lyckats med det på ett högsäkerhets fängelse… Billy ska ha försökt ta reda på hur detta kunde ha hänt, men fängelseledningen vägrade informera och förklarade detta genom olika lagparagrafer. Han fick sin brors urna, men fick aldrig veta hur han dog.

 

 

All denna tragedi resulterade i att många av texterna handlar om broderns – och – mammans öde. Några exempel, förutom Juarez är Augustines, Book of James och Patton State Hospital.

PATTON STATE HOSPITAL

You can try to fix them
But your sea legs just went seasick
Walking with rubber bands
And waking with empty hands

You’re goin’ to stay sane
Gonna clean up all the stains
Of your whoring and then some,
Just in time to fix your head

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
But it’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James

Ooh lord don’t let them win
You’re losing with the shape that you’re in
Haunting the alleys at night
Well it’s only a matter of time

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
It’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James
Oh, James, oh

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
It’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James
Oh, James, oh

 

En väldigt bra, 30 minuter lång, nederlänsk radiointervju med bandet:

 

Book of James, officiell video:

 

Chapel Song, officiell video: 

 

Andra intressanta länkar:

Officiella hemsidan 

Myspace

Pelas officiella hemsida

Riot magazine recension

Paste magazine recension