Fredag, och 1-3

1. Förra helgen (tror jag) visade SVT filmen Take Shelter från 2011. En film jag har velat sett nu i tre år, sedan den recenserades på min favorit film podcast Filmspotting. Jag tror inte ens den visades på svensk bio, så därför hade jag glömt bort den. Filmen centreras kring Curtis (Michael Shannon), en man som bor i Ohio, med sin fru Samantha (Jessica Chastain) och döva dotter Hannah. Han kämpar för att få allting att gå runt ekonomiskt, i en tid då det är svårt för de flesta, och frun försöker hjälpa till genom att sälja handsydda saker på loppis. Tack vare Curtis generösa jobbsjukförsäkring får de en möjlighet att kunna ge deras dotter ett hörselimplantat. Men redan får filmens börjar får vi se mardrömmarna som plågar honom, apokalyptiska stormas och oväder, och allt eftersom tiden går börjar de förfölja honom allt mer – inte bara på natten. Var som gör detta extra outhärdligt är att hans mor drabbades av schizofreni under hans uppväxt, och nu bor ensam på ett hem. Hon klarade inte ens att ta hand om honom när han var barn. Så har detta drabbat även honom? Han blir alltmer besatt av tanken på att bygga en ordentlig storkällare för att kunna rädda sin familj, när stormen som han drömmer om väl kommer. Ett projekt han påbörjar, trots att han egentligen inte har de ekonomiska medel som krävs.

Till spoilers, och mina problem med filmen. Jag hade uppfattat det som att var en film som handlar om Curtis kamp mot sig själv, mot rädslan för schizofreni, mot drömmarna som förföljer honom och för att lyckas hålla ihop sin familj. Men mot de sista 20 minuterna blev det plötslig en annan film, nämligen en katastroffilm. Stormen kommer, och de hinner stänga in sig i stormkällaren innan det blir för sent. Vid det här laget börjar min förtjusning i filmen försvinna, men den väcks igen när de tydliggör Curtis rädsla för att lämna stormkällaren när stormen väl är över. Men hjälp av frun öppnar han upp sig ordentligt hon en psykiater som ger rekommendationer om medicinering, och meddelar att han kommer behöva läggas in för att få ordentlig vård, men att han först bör åka på en tur med familjen, till en hus vid havet. Och det är här filmen slutar med att den apokalyptiska stormen väl kommer, och mardrömmarna slutligen besannas, och motorolja regnar från himlen. Det blev en annan film, från en hemsk och drabbande historia om psykiskt sjukdom, till en katastrof – och apokalypsfilm. Jag blev besviken, och önskade så att de valt ett annat slut. Kanske är det bara jag, jag vet inte. Med slutet förvandlades det till en film som jag inte längre gillar, eftersom den typen av genres helst enkelt inte intresserar jag. Men jag hoppas dock att andra kunde uppskatta den. Det är en väldigt sorgset och vackert berättad historia, trots allt.

2. Igår såg jag filmen Frank, som hade premiär tidigare i år.

Det är en indiefilm regisserad av irländaren Lenny Abrahamson. Den handlar om ett band – och som jag förstod i efterhand, är baseras på en verklig person, det komiska alteregot Frank Sidebottom, skapat av den brittiska musikern Chris Sievey, som var frontman för (typ) punkbandet The Freshies. Ett band jag var bekant med, men aldrig hör. Till mitt försvar finns det väldigt många punkband, och det är svår att hinna med att höra alla. Vi får följa en ung man vid namn Jon Burroughs (spelad Domhnall Gleeson, kanske mer bekant som Bill Weasley i Harry Potter), som älskar musik, och desperat vill bli musiker. Via sociala medier glamoriserar han sitt liv, som i jämförelse verkar patetiskt. När han en dag sitter vid stranden är det en man där som försöker dränka sig  – han är keyboaradist i ett band vid namn Soronprfbs. Eftersom denne man nu behöver lite tid inlagd på en psykiatrisk avdelning får Jon chansen att ta hans plats i bandet. Och vilket band det är! Lett av Frank, som inte låter någon se hans ansiktet, utan täcker det med ett huvud skapad av papier-maché, med påmålade ansiktsdrag. Alla medlemmar är galna, utom Frank – vad än Jon själv tror. Frank spelas av en av mina personliga favoriter Michael Fassbender, även fast det ibland är svår att känna igenom honom, utan hans ansiktsdrag och med en amerikansk dialekt. Vi får följa hur de försöker spela in en skiva i en irlänsk stuga, och Jon försöker lika desperat passa in i bandet. Det är en absurd, knäpp och rolig film. Men med mer hjärta och själ än vad jag först trodde. När filmen var slut kollade jag på en intervju med Fassbender och Gleeson, där de talade om hur när man tittar på en rolig film, så öppnar man upp sig på ett annat sätt, och kan då ta till sig mer  jobbiga, och svåra ämnen. Och allt detta blir tydlig den sista halvtimmen av filmen, som jag inte tänker avslöja. Den har ett djupare budskap, den var inte bara rolig och knäpp – karaktärerna är inte bara roliga och knäppa, det finns ett djup därunder, som är sårigt och blödande. Den är helt klart värd att se, och jag älskade musiken, i all sin knäppa, experimentella, elektroniska, nästa wall of sound, möjligtvis Velvet Underground inspirerande, poprockiga sound. Annorlunda, och jag var positivt överraskad av Michael Fassbenders röst, eftersom han sjunger allt själv. Spotify har en låt från soundtracket, den avslutande I Love You All, som jag grät lite under den scenen.

3. Jag hade beställt två böcker, som till min stora glädje anlände igår, nämligen Caitlin Morans How to Build a Girl, och Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström, varav den sistnämnda precis givits ut i pocket. Vi början med Caitlin Moran, som började som musikjournalist, men nu skriver krönikor för The Times, och givit ut den moderna feministiska guiden How to be a Woman, som jag älskar. Men som även skrivit en barnbok, samt givit ut sina samlade krönikor (i Moranthology), som är hysteriskt roliga, men med intelligenta poänger. How to Build a Girl är hennes första skönlitterära bok för vuxna. Jag har sen igår hunnit läst hälften, så jag kan ge en liten sammanfattning. Den börja med att poängtera att trots att huvudpersonen har en del likheter med Moran själv, så är den inte baserad på hennes eget liv. Den handlar om den 14-åriga, överviktiga tjejen Johanna, som bor med sina föräldrar, och flera syskon i ett council estate i Wolverhampton, England. Hon är okysst, och vet inte vad hon vill göra med sitt liv – tills hon inser att hon måste döda sig själv, och bygga en ny person – en bättre person, en som kommer att bli av med oskulden, och som inte fortsätter bli mobbas. Och detta kan honom göra genom att bli en cool musikjournalist. Det är en lättläst bok, men som allt jag läst av henne är den även väldigt rolig, till den grad att jag idag suttit och läst den på tunnelbanan, och skrattat för mig själv. Men likt Frank är det jobbiga ämnen under all humor, ingen tar henne på allvar, hon känner enorm skuld inför sin familj, när hon är rädd att hon förstört pappans chans att fortsätta kunna få ekonomiskt handikappsstöd. Hittills älskar jag den, och kommer bli väldigt ledsen när jag kommer till sista sidan.

Från Holmes till Sherlock har jag velat läsa sen den recenserades i SvD, och recensenten klagade på att Boström inkluderade den brittiska, moderniserade tv-serien Sherlock, som han personligen inte verkade gilla, i boken.  Jag älskar Arthur Conan-Doyles historier, samt alla filmade versioner jag sett (kanske 5-6 olika.) Det är en underbar, och intressant karaktär, som det alltid tycks finnas mer att säga om. Mattias Bodström är en av Skandinaviens ledande Sherlock Holmes-kännare och har valts in i det förnäma Holmessällskapet The Baker Street Irregulars, så det är en man som kan sin sak om historierna och karaktärerna. Dessutom, om man verkligen gillar någonting så kan man aldrig lära sig för mycket om det.

Annonser

Sanity: 2014

Har haft en del att säga de senaste veckorna, men haft svårigheter att formulera mig, eller samla ihop tillräcklig koncentration för att skriva ett inlägg. Det har handlat om film och politik och musik.

Hur som helst. Hade en tid hos min psykolog i Danderyd idag (igår) efter ett sommar/semesteruppehåll, och det kändes nästa konstig att åka dit. Har under våren känt mig irriterad över att jag träffar en psykolog, eftersom jag inte haft så mycket att ta upp, och att jag faktiskt mår bättre.  Det känns nästa märklig och overkligt.  Har googlat en del om diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning, och försökt kolla mycket de passar idag egentligen. Jag har haft min kontakt i Danderyd nu i kanske 2,5 år – en ganska långt tid och det har hänt en del under den tiden. När jag åkte ut dit var jag ovanlig (och alltid onödigt) nervöst och lyssnade på Misfits på hög volym (måste köpa bättre hörlurar någon gång.) Väl där berättade min psykolog att vi idag skulle gå igenom diagnoskriterierna för emotionell instabil personlighetsstörning – hon kanske hade sagt det tidigare, men jag hade i sådana fall glömt bort det. Men också att när sådant görs går man igenom alla personlighetsstörningar. En efter en, i en checklista. Det tog väl 1,5 timme sammanlagt, och jag bet ihop och tog inte ens en paus. Frågorna är på samma gång nära in på skinnet, och ytliga. Och absurda, så absurda. Skadade jag djur som barn? Klär jag mig uppseendeväckande för uppmärksamhet? Tror jag att skuggor är personer och ljud röster? Var nästan en övning i psykologi att matcha frågorna med korrekt diagnos. Och det höll mig i alla fall road när det gällde frågor som inte hade alls med mina egna problem att göra. VG kanske på hur många rätt jag hade?

Till den slutliga analysen av mina svar. Jag uppfyller inte längre något kriterium för diagnosen emotionell personlighetsstörning. Det var en sådan lättnad att få höra det orden. Och det påminde mig om när jag fick Asperger diagnosen. Samma lättnad, tros en motsatt situation. Herregud. Jag log och skrattade i ett psykologsamtal. Overklig. Det kändes så fruktansvärt skönt att ta steget att börja lämna den diagnosen. Den fula, kantstötta, hatade (men inte av mig) diagnosen. Diagnosen som fått psykologer och psykiatriker att hata sina patienter (men jag har haft tur). Hon sade gång på gång hur långt jag kommit och det kändes inte verkligt. Dessutom gick även fobisk personlighetsstörning igenom, och hon höll med om att det inte passade – och att de (socialt-) fobiska problemen jag har är en produkt av Aspergern och inte egentligen har något med fobi att göra. Vilket var en sådan lättnad att få höra att någon höll med om. Jag har svårt med sociala situation för jag har svårt att läsa folk, och veta vad som väntas av mig, vilket leder till ångest. Men andra har gärna tolkat de som att situationerna ger mig ångest utan orsak.

För första gången på 10 år är jag så gott som psykiskt friskt. Jag lider inte av depression, och jag har inte längre en personlighetsstörning. Visst, jag har ångest, svårigheter och problem – men jag är faktiskt inte psykiskt sjuk. Inte längre. Och jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. För om det är en sak som depression gör så är det är att ge en känslan att hur man mår, nu kommer fortsätta i all evighet. Oändlig. En svart, klaustrofobiskt oändlighet, det är vad depression är. Men nu är jag faktiskt på andra sidan. Och jag vet att jag inte lär vara fri från depression för all framtid, för tyvärr fungerar det ju inte så. Om man upplevt flera svåra, längre depressioner förhöjs risken avsevärt för att fler ska träda in. Men jag är faktiskt beredd. Jag vet vilken typ av antidepression som faktiskt biter den här gången, och slipper det jobbiga, och tålamodskrävande testande av olika preparat.

Just nu önskar jag mest att svenska språket innehöll ett ord för engelskan ”sanity”. Det vore trevligt. Vid sina sinnens fulla bruk är lite för kliniskt och dessutom långt. För nu är jag sane. Officiellt.

Som om alla tabun redan är brutna

På Twitter var det någon som pekade mig i riktningen av en krönika Helsingborgs Dagblad skriven av Nana Håkansson om Sofia Helins (skådespelerskan som är mest känd för att ha spelat Saga i Bron) Sommarprogram från gårdagen (som jag vill påpeka att jag inte hört ännu.) Under Sofias Sommarprogram kom hon ut som lesbisk (grattis!) och berättade om de depression hon genomlevt.

Men till krönikan då, som började såhär: ”Nej. Snälla. Inte nu igen. Jag orkar inte med ytterligare ett sommarprogram där avsändaren kommer ut. Och gör en stor grej av det.” Okej, det där låter ju sådär vardags homofobiskt, ungefär som att det tär på stackars Nanas vardag att personer kommer ut på Sommar. Som om det tär på Nanas tålamod. Hur ska hon orka lyssna på Sommar i framtiden? Sen går Nanna vidare med ”Själv har Sofia Helin lagt hundratusentals kronor på att grotta ner sig i sin ångest och prövat på ett tiotal olika slags terapier. Det är något av ett fritidsintresse.” Så Sofia Helin har testat olika metoder för att bli av med sin ångest och depression, både mediciner och olika sorters terapi. Det har jag också gjort. Ångest och depression är svårt på det sättet, för samma metod funkar inte för alla personer. Det är orsaken till varför det finns så många olika preparat och terapimetoder (visst, en del kanske kan vara kapitalism också). Och ordvalen – ”grotta ned sig i” och ”fritidsintresse” är väldigt dömande mot hur Sofia Helin själv valt att spendera sin tid (för att bli frisk). Men återigen, det är som om de påverkar stackars Nana vad Sofia Helin gör med sin fritid, och faktumet att hon låter sitt Sommarprogram handla om det. Som om Sofia Helin borde frågat Nanna innan hon bestämde vad hon skulle tala om.

Mot slutet skriver hon ”Men hon tänker inte hålla tyst längre, vi måste prata om det! Jag förstår hennes ambitioner, och tanken är god. Det är viktigt att prata om psykiska sjukdomar och många lyssnare kan säkert känna igen sig i Sofia Helins funderingar. Men. Det känns gjort. Och jag håller inte med om att depressioner fortfarande är lika tabu som hon vill ha det till. Jag provoceras av hur Sofia Helin romantiserar en sjukdom som faktiskt är dödlig.” Och det är mycket som känns märkligt i dessa formuleringar – men vad som är värst, vad som är skadligt är när Nana skriver att prata om depressioner och psykisk ohälsa det redan är ”gjort”. Som om kvoten redan är nått och problemet är löst. Vi har brutit tabut! Hurra! Eller? För senaste gången jag kollade var tabut redan där. När unga tjejer inte vågar berätta att de mår dåligt för sina föräldrar för att de är rädda för att inte bli tagna på allvar, när folk säger att det bara är att ”rycka upp sig”, när folk blir trakasserade och mobbade för att de har en psykiskt sjukdom, när andra säger att psykiska sjukdomar inte är riktiga sjukdomar. När journalister skriver såna här krönikor – då är inte tabuet brutet. Då är tabuet fortfarande väldigt mycket där.

På en punkt kan jag hålla med Nana, det är aldrig bra att romantisera psykiskt sjukdom, för det kan vara farligt. Men det är också en slags försvarsmekanik som gör att det inte känns lika sjuhelvetes svårt att leva med det. Att måla det lite vackrare. Rosaskimrande.  Att romantisera den avgrund man hamnat i är att försöka orka leva med det till en terapimetod och pillerkombination hjälper. För att överleva.

Hela krönikan är skriven i en stil som skriker att Nana vill vara lite cool och sarkastisk, som kan antyda att hon sett och hört allt, och alla alla tabun redan är brutna. Den är nog inte menad av vara särskilt allvarlig, trots att hon tar upp allvarliga ämnen. Som att det nu är okej att skriva att hon är trött på människor som kommer ut, eller att det är tröttsamt när folk talar om deras psykiska sjukdomar – eftersom vi nu lever i en värld när ingen längre blir diskriminerade. Återigen – hurra! Om man nu bortser från att det inte alls stämmer. Om man bortser från att diskriminering på grund att dessa orsaker fortfarande sker varje dag i Sverige. Om man bortser från att sådan diskriminering kan leda till att folk begår självmord. Men det har ingen betydelse, det är viktigare att låta cool och sarkastisk ju.

Självmord och att faktiskt överleva psykisk ohälsa

Manic Street Preachers – She Bathed Herself in a Bath of Bleach

Det är ganska märkligt egentligen. Sarah Kane är den dramatiker vars verk jag läst flest gånger. Ibland när jag är försenad till skolan och stressad, och måste bestämma vilken bok jag ska kasta ned i min tygkasse, så tar jag för 100:e gången Sarah Kanes samlade verk på engelska från min bokhylla. Jag har läst varenda intervju hon gjort. Hennes pjäser är de mest fascinerande pjäser jag läst. Kan nästan Cleansed utantill. Den är perfekt. Hennes pjäser är perfekta. Nästan. Minns inte vem det var som pratade om hennes författande – en journalist? – i samma mening som Sara Stridsberg, och menade att Stridsberg faktiskt är bättre. Ibland kan jag i alla fall förstå vad denne person menade. Ibland. Även om likheterna är många när det gäller dessa tvås litterära kvaliteter, så kommer alltid Stridsbergs texter vara mer polerade, mer slipade. Medan Kane gör att man tappar andan, som om någon slagit en i magen. Hennes pjäser är perfekta, just för att de inte är lika perfekta som Stridsberg.

Being in love, is like being in Auschwitz – Sarah Kane

Hur kom jag att tänka på Kane idag då? Jo, jag satt och läste om Jeremy Brett, och blev inte det minsta förvånad när jag läste att hans led av bipolaritet och var bisexuell. Detta ledde till jag läste igenom wikipedias lista av kända människor med diagnosen bipolaritet. Där jag fann andra idoler som Richey Edwards. Och Kane.

Det är märkligt. För antagligen så kommer vi minnas Kane längre. Liksom personer som Kurt Cobain, Richey Edwards, Ian Curtis, Yukio Mishima, Sylvia Plath, Virginia Woolf, Isabella Blow, Alexander McQueen, Francesca Woodman, Mark Rothko, Vincent van Gogh, Ernest Hemingway, Jersy Kosinksi och Tony Hancock, . Det är ett slags ofrivilligt hyllande av personer som ”lyckats”, både blivit kända – men också som valt att avsluta sitt kändisskap med att ta livet av sig. Det är orsaken till Club 27 spridning. Paradoxen. För år 2013 är kändisskap och berömdhet det allra mest hyllade. Det räcker till och med att vara känd för att man är känd. Det är tillräckligt för att få en egen dokusåpa och paparazzis att följa efter en 24/7. Att vara ett känt namn är det mest ultimata. Hollywood är bara ett exempel på det. Jag tror det är därför vi fascineras så av dem som avböjer det livet – livet överhuvudtaget.

Men varför, varför, varför är den psykiska ohälsan hos personen som faktiskt överlevt trots detta, bara en parentes i deras livsbeskrivningar på wikipedia, medan för dem som dog av sin sjukdom så är det ett helt kapitel? Varför, varför, varför?

Mark Ravenhills Shopping and Fucking, är nog i min mening lika bra som Cleansed egentligen, men… Perfekta exemplar av In-yer-face theatre. Men Kane är ett mer bekant namn än Ravenhill, trots att Ravenhill fortfarande är i livet, och arbetar.

Jag älskar Sarah Kane. Hennes ord, hennes pjäser och hennes metod. Men jag vill också minnas Stephen Fry, Jeremy Brett – och alla dem som faktiskt överlevt. Minnas dem som inte gav efter. Dem som fann något i livet att klamra sig fast vid. För de som faktiskt levde för kulturen och kulturlivet. Jag tror det är ett bättre sätt att arbeta emot stigmat som fortfarande existerar kring psykisk ohälsa. Det är så man övervinner fördomar. Det är så man överlever, punkt slut. Och när bara depression i sig är en av de stora folksjukdomarna, och kommer att drabba 25% av alla kvinnor, och 15% av alla män, är det, det viktigaste. Överlev. Och här har du 50 bättre förebilder, och bland dem politiker, premiärministrar, Hollywood-skådisar, sångerskor, idrottare och vetenskapsmän (och en kvinna som gifter sig med en prins).