Eran: SVT:s punkdokumentär.

 

Bildresultat för eran svt

Fredag 29 december

Igår kollade jag på första delen av SVT:s punkdokumentär, Eran,  igår kväll. Den var riktigt bra – en helt annan ton än andra (brittiska och amerikanska) dokumentärer jag sett om genren. Hittills verkar den fokusera mindre på det provocerande med punken, utan snarare vilken sorts miljö ungdomarna som startade punkbanden kom ifrån – miljonprogrammen där ingen hörde hemma, dåliga hemmiljöer och ingenstans att där de kunde spendera sin fritid. Riktigt sorgligt när de beskrev om drogerna och hur hemskt många av dem hade det, att behöva rymma hemifrån vid 13-14 års ålder… Väldigt kul att de fått med både Thåström och (den tyvärr nu bortgångna) Freddie Wadling till intervjuer. Och Stefan Sundström låter alltid så vettigt när han pratar, allrahelst när han drog paralleller om hur det såg ut i förorterna då och nu. Jag ser fram emot de kommande två delarna. Det var många häftiga projekt som nämnes, som var provocerande på det där bra sättet – som får en att tänka och ifrågasätta. Jag älskar verkligen punken och det här är en dokumentär som påminner mig om varför.

Annonser

Punk etc

Spenderade 4,5 timmar av gårdagen med att se på dokumentärer om punkmusik. Det började i förrgår med att jag letade länge efter att hitta dokumentären The Nomi Song, om den excentriske 70-och 80-tals artisten Klaus Nomi. Jag tänker utgå från att ingen har hört talas om honom. Googla honom. Lyssna på Total Eclipse, tv-uppträdande med David Bowie, och The Cold Song. Han var hur som helt tysk, flyttade till USA, och gjorde musik som var en fusion av typisk 80-tals new wave och opera. Han hade den mest fantastiska kontratenorrösten. Nomi brukar anses var den första kända person som dog av AIDS (1983), medan Rock Hudsom som ibland felaktigt får den titeln berättade om sin sjukdom först två år senare. Det första jag hörde av honom var hans underbara tolkning av The Cold Song, från Henry Pucells barocka King Arthur. Den är bara så vacker.

I alla fall, jag hittade till slut denna dokumentär på Youtube, som sen rekommenderade mig vidare till punkdokumentären Punk: Attitude. Så för utom musikdokumentärer så bakade jag även 4 plåtar med kolakakor, som ska säljas på en loppmarknad på min mammas jobb (inom psykiatrin, där pengarna går till en mötesgrupp för äldre.) Jag kom på att jag kunde ta datorn till köket och kollade samtidigt som jag bakade (ska idag baka fyra plåtar till av chokladsmittar) och jag upptäckte till min stora glädje vilken dokumentär detta var.  När jag var kanske 17 hade den vistats på SVT (tror jag?) och jag hade spelat in den på VHS och älskade den. Det var hur kul som helst att se om den 8 år senare, när min musiksmak har vidgats vidare mot hardcore punken. Man märker verkligen att den gjorts av personer som älskar musiken (regisserad av ikonen Don Letts) och dessutom är valet av personer med så fruktansvärt bra. Jag menar – Jim Jarmusch och Henry Rollins är så jäkla bra (jag skulle väldigt gärna vilja få bo i Jarmsuch hjärna en vecka.) Sen rekommenderade Youtube mig vidare till en tre delad dokumentär som visats på BBC4 om brittisk punk (berättad av Peter Capaldi vilket var väldigt kul), Punk Britannia, så jag kunde inte låta bli. Första delen var den mest ointressanta – om banden som influerade de brittiska punkmusikerna, och pubrock är inte lika roliga som de amerikanska bandens influenser (The Stooges, The Doors, New York Dolls, och Velvet Underground). Det andra avsnittet som tog upp ”den riktiga” punkens korta förlopp, och slutade med att Sex Pistols splittrades. Den tredje delen var om post-punkens olika varianter. Det var roligast med den var att eftersom den sammanlagt var tre timmar hann de få plats med väldigt många band, och punkens olika yttringar. Som oi!, andra ska-vågen, och de inkluderade till och med Crass! Det var ett riktigt anarkistband (istället för låsas anarkisterna Sex Pistols) med en enorm politisk vision i sin musik. De var också inblandade i miljörörelsen och stödde djurens bortglömda rättigheter. De stod alltså inte bara på scen och sjöng om politiska tankar, men utövade det även i sina liv.  (Btw, jag älskar att Tom Verlaine i Television tog sitt efternamn från den franska poeten Paul Verlaine, och Penny Rimbaud i Crass tog sitt från Arthur Rimbaud – för de var ju älskare.) Rimbaud berättar i intervjun att han hatade Pistols tes om ”no future” eftersom bandet inte höll med, för att vi har alla möjligheten att skapa vår egen framtid. Men det är väl också en del av falskheten i det nihilistiska som Pistols presenterade – de skrev låtar som de uppträdde med, och släppte skivor  om just den nihilismen, trots att ingen riktigt nihilist skulle spendera tid till skapande, för det är ju det mest antinihilistiska man kan ägna sig åt.

Det var en sak fastade och störde i min hjärna. De intervjuade musikjournalisten Garry Bushell (när jag läste mer om honom fick jag mitt ogillande bekräftat då han är ”för” de så kallade ”page 3 girls” – porriga kvinnor iklädda trosor på sidan 3 i de brittiska tabloiderna, och han stödjer UKIP) om oi! och han sade detta:

The music press had a built in resistance to punk. They hated punk in the first place – the normal punk. They were much happier when new wave happaned because new wave were more intellectual, new wave were more middle class, new wave were people who’ve been to university, who were marxist singing – like the Gang of Four. They loved bands like that.

Och jag avskyr att höra folk säga att kunskap är något som är medelklass. Visst, i Storbritannien har universitetsutbildning ansetts för medelklassen och uppåt på grund av att de är så fruktansvärt dyrt att plugga där, men som Manic Street Preachers sade ”The libraries gave us power” och det är ju så fruktansvärt sant. Alla har möjligheten att gå till ett bibliotek och välja och vraka mellan titlar, facklitteratur eller fiktion? Poesi eller dramatik? Patti Smith läste Rimbaud, The Gang of Four om marxistisk/situationistisk teori, och Ian Curtis älskade existentialisterna. Allt finns där. Hela världen samlad under ett tak. Du kan resa runt hela jorden utan att spendera en krona, till påhittade värdar och lära dig om hur andra personer ser världen. Men det absolut bästa med bibliotek är att de är gratis, så återigen – det är ingen klassfråga (kanske mer idag dock med tanke på att de asylsökande är den nya underklassen och då får problem med att hitta böcker på sina språk). Lätt – om jag inte ville arbeta med att skriva själv skulle jag vilja arbeta på ett bibliotek. Jag älskar bibliotek. Det är nog min absoluta favoritplats. Men, bibliotek i alla ära, men vad som öppnat upp möjligheterna ytterligare idag är internet. Det flesta att tillgång till internet. Om man själv inte har dator eller smartphone då kanske man har tillgång på jobbet, internetcafé eller återigen – biblioteken. Som de sade i Punk: Attitude internets idé är punk (även om kapitalistiska storföretag som Google försöker utnyttja den möjligheten genom att tjäna enorma summor från internetanvändare, och samtidigt knappt betalar någon skatt).

Det skrivna ordet

Jag nämnde i inlägget om Manic Street Preachers och Placebo att jag inte skrivit något under en längre tid. Det har varit väldigt förvirrande för mycket av min identitet har jag bundet till skrivandet, och utan det vet jag inte riktigt vem jag är. Jag tog också upp i inlägget att vad jag behöver är nog lite tvångsåtgärder och låten Yes på högsta volym. Så här, bara några dagar senare, kan jag inte komma fram till om jag hade rätt eller fel. Så jag skulle åka buss idag till en grej, och jag är fånigt förtjust i att åka buss och lyssna på musik. Det är avslappnade, och man kan kolla på människor utan att behöva umgås med dem. Jag satt och tänkte på den kommande Sara Stridsberg pjäsen som ska ha premiär på Dramaten. Om Joy Division, eller i alla fall med deras översatta texter, Kärleken kommer att skilja oss åt. I en smått egomanisk stil störde det mig, för det kändes som en idé jag borde ha haft redan. Det hade kunnat vara någon jag skrivit. Biljetterna till den pjäsen släpps den 6:e november (men premiären är inte förrän i maj), och jag vill trots detta vill jag ju väldigt gärna se den, för jag älskar allt jag läst av Stridsberg, och hon är i mina ögon Sveriges bästa och mest egensinniga författare. (Om man vill ha mer Joy Division så har det nu släppt en bok med Ian Curtis dagboksanteckningar och texter, redigerad av rockjournalisten Jon Savage, So This Is Permanence: Ian Curtis, Joy Division Lyrics and Notebooks.) Musiken jag lyssnade på var en punk-spellista på Spotify, och jag tittade ut genom fönstret på Stockholms gator. En skrividé slog mig. Och jag började skriva. Skrev ned en lista på punklåtarna och plasterna jag ville omnämna. Stream of consciousneess, som en intern dialog, under en busstur genom Stockholm, där delar av de (översatta) låttextern blir en del av tankarna och observationerna. Jag fortsatte att åka längre än vad jag behövde för att få mer tid att fundera över min idé och hur jag ville formulera den. Det blev väl 6 sidor när jag väl steg av bussen. Väldigt lösa och långt ifrån klar. Men det är en idé och jag har skrivit. Bubblan är nu spräckt och jag har hittat tillbaka till skrivandet. Det svåraste är över, att hitta orden och formulera en idé. Det blev på det stora hela en väldigt lyckad busstur.

Ps, en lustig grej. Hade igår klistrat in tre stycken artiklar från Rookie magazine i en worddokument om just skrivande och skrivkramp, som jag hade tänkt skriva ut. Men, det hann jag ju inte. Planerat att skriva ut dem ändå. Här är de tre artiklarna hur som helst:

1. Getting unstuck

2. Epress yourself  

3. Ten rules for writers 

Ett allt mer brunt EU-parlament (och lite musik)

EU-parlamentet skrämmer mig just nu, fyllt som det är av högerpopulistiska rasister och knäppgökar vars åsikter är baserade på en skev människosyn och märklig fakta. Min senaste upptäckt är det polska Nya högerpartiet, lett av Janusz Korwin-Mikke,  och detta citat  från partiledaren publicerades av SvD:

”Som monarkist stöder jag att alla blir av med sin rätt att rösta. Kungen ska styra med hjälp av Guds nåd.” [Partiledaren] svarar på frågan om det är riktigt att han vill avskaffa kvinnlig rösträtt. Han tillade att kvinnor är mindre intelligenta än män, och att kvinnor vill ha män som är ”längre, starkare och smartare” än de. Janus Korwin-Mikke vill också förvandla EU-kommissionen till en bordell, avskaffa homosexuella partnerskap och aborträtten och förbjuda handikappade att vistas på offentlig plats.

Kan någon förklara hur den katolska tron går ihop med EU-kommissionen som en bordell? Och du tänker då kanske att ett sånt parti inte kan ha fått så många röster – men där har du fel, 7,2% vilket ger dem 4 stolar. Men herregud! Det är högre procent än vad Vänsterpartiet, Centern, Kristdemokraterna och FI fått. Och fyra stolar! Det gör en mörkrädd, för de får verkligen Sverigedemokraterna att verka lika rumsrena som Socialdemokraterna i jämförelse

Ps, har fastnat för två nya punkband/alternativ rock – Fugazi (bandet som bildades efter Minor Threat) och The Replacements, som jag hade fått för mig var ett irländskt soft rock-band (jag vet inte varför min hjärna får för sig sådant.) Så just nu går Waiting Room (samt Straight Edge, det var från Minor Threat som fenomenet utvecklades) och Bastards of the Young på repeat. Minor Threat är överlag lite för hardcore för mig, jag föredrar ”vanlig” punk, medan Fugazi är post-harcore, vilket är mycket bättre. Dessutom är de ett väldigt politiskt band, de har låten Suggestion – om att som kvinna bli sexuellt objektifierad. Vad jag gillar hos The Replacements är Paul Westerbergs röst och texterna om de utsatta och utstötta i samhället.

 

1 till 5, från punk till Dramaten

(The Dead Boys – Ain´t It Fun)

1. Har just nu fastnat för punkgruppen The Dead Boys, och kan inte sluta lyssna på samma låtar om och om igen. Visste att jag gillade ovanstående låt, men var inte medveten om vilka som gjort originalet utan kände bara till Guns ´n Roses cover.

2. Såg en trailer för Arne Dahl-serien som SVT1, visar just nu. Skriker mot TV:n (och den som råkar vara i rummet just då): Men det är ju Paul! Får då förklara att jag menar Paul från Torka aldrig tårar utan handskar – mer känd under sitt riktiga namn: Simon J Berger. Som för i övrigt också är med i den skanaldrabbade Call Girl, som jag ser fram emot att se någon gång. Jag tyckte för i övrigt att jag kände igen skådespelaren när jag tittade på Gardells serie, för att googla honom, och upptäcka att han ju spelar huvudrollen i min svenska favorit tv-serie – Upp till kamp! Och att jag sett honom på Dramaten, i Tennessee Williams dramat Mannen i ormskinnsjackan, 2010. Han är ju överallt! Men det är trevligt, för jag tycker i alla fall att han är ganska lysande. Gillar också väldigt mycket hur man porträtterar Paul, för han känns som, en blandning mellan Anthony Blanche från Brighshead Revisited och Oscar Wilde, vilket är en väldigt fin blandning.

3. Får lov att skriva in en påminnelse i dagboken, för att påminna mig själv om att skriva in en påminnelse i mobilens kalender, om att ta mina mediciner. Vaddå tankspridd?

4. Har köpt den finaste tröjan i världshistorien på second hand:

5. Dissekering  av ett snöfall var perfekt. Så jäkla bra. Åh vad jag tycket om Sara Stridsberg, och jag tycker nästan mer om henne efter att jag läser att hennes influenser är: Marguerite Duras, Elfriede Jelinek, Sarah Kane och Unica Zurn. Åh, vad jag önskar att jag skulle kunna skriva som hon. Hon har verkligen en förmåga (likt Kane) att skriva de mest perfekt meningar, rent estetiskt är de perfekta, men också alltid proppfulla med mening. Detta får mig också att inse att jag måste läsa Duras, för de andra tre älskar jag ju.

DN:s recension av Stridsbergs Dissekering av ett snöfall

SvD:s recension

DN:s recension av Stridsbergs Medealand och andra pjäser

Svd:s recension

Stridsbergs Sommar 

om Stridsbergs Augustprisnominering