Rasismens överlevare i kör.

Boken Medborgare av Claudia Rankine kan kallas en hybridtext i ordets rätta mening, det är inte bara poesi, utan även essä. Det är inte bara text, den innehåller också fler bilder och konstverk. Men temat är enkelt: rasism. Om rasism någonsin kan anses som enkelt.

Undertiteln är En amerikansk dikt – vilket sätter den i ett sammanhang av den amerikanska dikttradition, bredvid giganter som Robert Frost; utan åtskillnad. Denna svenska översättning kom 2017, men i USA gavs den ut redan 2014. Även om en som läsare hade kunnat tro att den formats av Donald Trumps presidentskap. Rankine påminner läsarna att rasismen inte är någon nytt. Den har funnits där hela tiden, även under Obama. Den sov inte bara för att landet hade en svart president. Och rasismen som tas upp är inte bara den amerikanska, boken refererat till orden som den algeriskfranske fotbollsspelaren Zinedine Zidane fick kastade mot sig, eller när Mark Duggan, en svart man, sköts i Storbritannien. Och våldet mot svarta är något som präglar bokens andra halva. Det är en påminnelse för alla som glömt, för alla som kunnat glömma för att det inte är deras vardag.

Rankine skriver i en av prosadikterna ”Pojkarna kommer alltid vara pojkar som är pojkar som känner sin förmåga svälla till skallande huvuden som sonar deras oförrätter i en försvårande tonårstids grova våld och stormar fram längst vägen för att uppleva positioneringens position som är en position för bara en storts pojkar inse det vet det för den andra pojken för de andra pojkarna nävarna fötterna redan kriminaliserade redan vapen som exploderar i landskapet och sen är rättvisans slag tillbaka i ett liv i fängelse.” Versen i fråga berör sex svarta tonårspojkar som dömdes för misshandeln av en vit klasskamrat, i en skola i amerikanska södern där rasism varit ett problem. Det är bara en sorts pojke som inser vad de inser – att USA:s  juridiska system är präglat av århundraden av rasistisk historia. Det är också en parafras av Gertrude Steins ”En ros är en ros är en ros” som kan läsas som en bekräftelse, det är som det är. De är pojkar, de är män – alltså de är människor, subjekt inte objekt. En annan parallell är till det Thatcher sa om IRA-medlemmarna som satt i de brittiska fängelserna och krävde att behandlas som politiska fångar ”A prisoner is a prisoner is a prisoner.” Kanske existerar denna del som en kontrast till Thatchers avhumaniserande språk.

Men Rankine behandlar även vardagsrasismen – att inte bli sedd, när hennes vita vänner inte säger något när hon får höra en rasistisk kommentar, personer som viskar och hon förstår vad de viskar. Språket växlar mellan essäns enkla tydlighet och de poetiska avsnitten där språket flyter fram över sidan. Utan skiljetecken, under ett helt stycke överväldigas läsaren. I ett av de poetiska avsnitten om en Youtube-video skriver Rankine om ”säljbar vrede” till skillnad mot faktisk vrede, detta går sömnlöst över i ett avsnitt om just faktisk vrede – Serena Williams som blir förbannad efter ett felaktigt domslut, en naturlig reaktion på att bli behandla som en minde värd människa. Bara för att hon är svart, bara för att hon är kvinna. Utan att en märker det går poesin över i den mer sakliga texten som bryter samma komponenter i rasismen Serena Williams upplevt, i vad som kunde vara en akademisk text.

Detta är ett vittnesmål, en påminnelse. Den är vacker, den är brutal, och om du själv inte har upplevt rasism så kommer Medborgare tvinga dig att öppna ögonen.

Idles – Joy as an act of resistance. 

Bildresultat för joy as an act of resistance

Hur fin är inte titeln på den skivan? Hur mycket behövs inte ett sånt meddelande idag, när valet ligger så nära, eller bara i vår tid i allmänhet. Det är ett mer positivt album är det förra, Brutalism – skillnaden går att se i titlarna. Med med en låt som Danny Nedelko och dess positiva budskap om invandrare: ”He’s made of bones, he’s made of blood, he is made of flesh, he is made of love, he is made of you, he is made of me. Unity!” I ett liveuppträdande som ett fan la upp på Youtube ropar frontman Joe Talbot till publiken, ”This is a song about immigration. We love immigrants” och publiken ropar tillbaka ”Yeah!!!”. Det är en politisk skiva, där texterna bland annat handlar om det närsynta i Brexit-beslutet eller om toxic masculinity på både Never fight a man with a perm och Samaritans, på den sistnämnda ropar Talbot fram sånt en man får höra att han måste leva efter ”Man up. Sit down. Chin up. Pipe down. Socks up. Don’t cry…” för att sen följa upp med med ”I’m a real boy and I cry. I like myself and I want to try.” Den sista delen av meningen är ju en parafras på Nirvana låten ”I hate myself and I want to die.” Mot slutet följer en annan parafras, känner någon igen den? ”I kissed a boy and I liked it.” Åh, och jag borde väl också nämna att musiken är lika aggressiv i tonen som på Brutalism, punkinfluenserna finns fortfarande där. Omstöpta. I ett mer positivt textformat, eller nja, det kanske finns en smula aggressivitet kan även där med ”I put homophobes in coffins”, men jag tror att en sån mening ska tolkas mer metaforisk. June påminner om låten som avslutade förra albumet, Slow savage, med ett lugnare tempo och personliga erkännanden. Där den senaste handlar om barnet som föddes dödfött ”A stillborn was still born. I am a father.” Det är omöjligt att inte vara berörd. Av hela skivan. Det är ett bra betyg i min mening.

The Lobser.

Bildresultat för the lobster

Såg The Lobster på bio här om veckan, på Grand, och det kan nog vara årets film för min del. Den var helt olik all annan film jag sett och den innehöll två av de saker jag gillar mest: samhällssatir och den mest absurda humorn.

Bara när man beskriver handlingen förstår man att det inte är som vilken annan film som helst. Den handlar om ett samhälle där man måste leva i tvåsamhet, och om man gjort slut eller skilt sig måste man stanna på ett visst hotell i 45 dagar för att hitta en ny partner. Det är precis vad David (spelad av Colin Farrell) har råkat ut för. När han kommer dit får han veta att det inte längre går att anmäla sig som bisexuell eller få skor i halvstorlekar, vilket påvisar vilken slags kontroll som pågår på hotellet (och alltså i samhället i stort). Så vad händer då om man inte har funnit den rätta inom 45 dagar? Jo, man får en ny chans, men inte som människa. Istället får man välja vilket djur man vill förvandla sig till och David väljer hummer. Han får veta att det är ett val som tyder på fantasi. Någon recensent jämförde hotellet med koppleriverksamhet och det ligger ganska nära. ”Tänk JG Ballard möter Luis Bunuel på ett seminarium i ideologikritik.”

En av mina favoritscener från filmen är när han fortfarande är på hotellet och på en scen visar hotellägarna moralstärkande sketcher om varför det är så viktig att leva i par. För om man inte gör det man man dö av att man fastar i luftstrupen eller råka ut för en blottare. Knäppheten i den scenen är bara perfekt. Men det är ju också en del av den utbredda indoktrineringen i samhället. Regissören bakom är Yorgos Lanthimos, som gjorde Dogtooth som kom för några år sedan (har inte sett den, men tänkt enda sedan den hade premiär att jag är ganska säker på att jag skulle gilla den.) Förutom Farrell är även Olivia Coleman med, känd från Broadchuch, här spelar hon hotellets strikte ägare. En annan är Ben Whishaw, en av männen David lär känna. Rachel Weisz spelar en karaktär som kommer som (delvis) en överraskning, kanske halva tiden in.

Se filmen om du kan, och om du gillar absurd humor. Den kändes lite Lynch ibland, vilket ju absolut uppskattas. Tyvärr går den inte på bio längre, men den borde ju hittas på någon streamingtjänst.

The perks of being a wallflower.

Bildresultat för the perks of being a wallflower

Så jag kollade på The perks of being a wallflower på Netflix, äntligen. Jag har för mig att jag läste Stephen Chboskys bok i gymnasiet (passande eller hur?) och gillade den. När jag ser filmen så här flera år senare minns jag knappt handlingen, förutom att huvudpersonen är känner sig ensam och blyg (tystlåten kanske är ett bättre ord). När eftertexten rullat tror jag ändå att man uppfattning om filmen är liknande den jag hade om boken. Jag gillar verkligen ämnena som tas upp, även karaktärerna, men kanske hade det kunnat hanteras lite mer subtilt. Lite mer delikat, för när slutet kommer hade jag inte minne av vad som hänt honom. Jag var inte alls beredd på det. Det borde ha funnits ledtrådar, som man kunnat plocka upp och pusslat ihop efteråt. Det vore mest intressant så. Men gud, det är ändå så fruktansvärt sorgligt. Först efter hela grejen med Mary Elizabeth, och sen när han inser att hans vänner snart är borta. Och efter det. Det är svårt att inte känna igen sig (inte det tack och lov). Även slutet hade kunnat hanterats bättre. Istället är han bara fixad, eller i alla tillräckligt frisk för att komma hem, från en minut till en annan, utan att på något sätt visa den kamp som krävs för att komma dit. Som om den kampen är betydelselös. Slutet känns lite för hoppfullt med tanke på vilka teman som utforskas. Jag påminns varför jag så sällan ser eller läser saker som i är grunden är sorgliga, för jag hatar verkligen att gråta. Min hud gör ont där tårarna runnit och det är så svårt att dra sig loss från den känslan som limmar sig fast efteråt. Jag vet att det kommer vara kvar där imorgon. Soundtracket var ganska bra, även om det var en del som inte stämmer överens med min musiksmak. Dessutom missade jag på något sätt scenen där Temptation med New Order är med. Jag kan väl säga så här i efterhand att jag misstänker att jag gillade boken så mycket då antagligen berodde i alla fall delvis på att Charlie (huvudpersonen) vill bli författare. En annan sak som stör en smula, att läraren ger honom sin exemplar av Catcher in the Rye, för det är ju inte alls förutsägbart? Jag såg inte ens först att det var den boken, men kunde ändå gissa det. För hela handlingen känns ju ändå väldigt inspirerat därifrån.

Två filmer som faktiskt utforskar de teman som filmen och boken tar upp på ett bättre sätt (i min mening): Prozac nation och Mysterious Skin.

Nyinskaffade böcker

Matilda Roos Bli (recension av poesi, SvD, Längtan bort från ambivalensen)

Johanna Mo Få i mig mer liv än jag är van vid (recension, SvD, Mo skildrar vägen till synlighet)

Nanok Grammatica obscura (recension, Tidningen kulturen, Desamma är att tänka och vara)

Rose Lagercrantz Ofeliaetyderna (recension, GP, Ofeliaetyderna)

Simone de Beavoir De inbjudna

Estetisk rensning

Var inne på litteratur, konst och samtidsdebattidningen 10TALS hemsida, och gjorde en upptäckt – det var tidskriftens förlag (10TALS Bok) som gav ut fackboken Estetisk rensning. Bildstrider i 2000-talets Sverige skriven av Dan Jönsson. Vilket är en bok jag har velat läsa sen den togs upp på Kulturnyheterna i våras någon gång, i samband med dess utgivning. Det visade sig dock att den skulle bli svår att återfinna då jag missade att skriva ned både dess titel och författarens namn. Och för en sekund, titta på boktiteln. För den är ganska intressant – Estetisk rensning. För jag i alla fall, ser inte ordet estetisk när jag tittat snabbt, det blir ju istället etnisk rensning, eftersom det är ett begrepp som ögonen/hjärnan vant sig vid, och det blir en slags optisk illusion, eller vad det nu kallas. DN skrev följande recension om boken:

2010-05-30, av Martin Aagård

Nej, Dan Jönsson, konst kan aldrig vara journalistik.

I kapitlet om Anna Odell har du fel.

Journalistik är inte att undersöka något eller att berätta en historia. Det som är unikt med journalistiken är att den använder sig av regler som begränsar berättandet: att den citerar människor korrekt, att den låter flera sidor komma till tals. Utan de begränsningarna – ingen journalistik.

Tyvärr saknar man just ett större intresse för journalistikens roll i den lilla skriften ”Estetisk rensning” – där Jönsson i tio essäer granskar det senaste decenniets största konstskandaler i Sverige. För om man verkligen vill begripa deras inneboende logik, bör man inte ta sig en noggrann titt på maskineriet som skapar dem? Kvällstidningarna? Sveriges Radios kulturredaktion? DN:s egen ledarsida?

Det är ju där makten finns att förvandla till och med ett mediokert konstverk till en nationell angelägenhet. Det är där nästa konstgenerations scandal beauties tillverkas och det är de som får politiker och överläkare att rasa över individer som fotograferar tidelag, spelar galna eller ligger med prostituerade.

Men även om medieringen av konstskandalerna inte får någon rättvis genomgång i ”Estetisk rensning” är den en lyxig sammanställning över hur samtidskonsten i princip en gång om året i tio års tid lyckats ockupera offentligheten med debatter om representation, övergrepp, skuld, främlingsfientlighet och yttrandefrihet.

Ja, lyxig. Eftersom en liknande bok verkligen saknats.

Lyxig, eftersom konstskandalerna, hur triviala de än kan framstå i efterhand, i rätta händer kan användas som en sorts titthålskirurgi på den märkliga bildböld som växer i mitten av vår kultur. Och Jönssons anspråkslösa men kunniga essäistik är precis.

Konstnärerna är vid det här laget välbekanta: Bjarne Melgaard, Pål Hollender, Andres Serrano, NUG, Anna Odell, Lars Vilks, Louzla Darabi, Dror och Gunilla Feiler samt mangaöversättaren Simon Lundström.

Jönsson försöker inte bygga några universella teorier kring deras olika kontroverser med offentligheten. Ändå naglar han fast vissa gemensamma drag i den svenska skandalens dramaturgi. Hur många av dessa har inte handlat om att utmåla konstnären som offer?

Är kanske skandalen det enda som kan bryta konstvärldens tvångsmässiga strävan efter konsensus?

Utan att göra stora åthävor är han en förklaring på det senaste decenniets upprepade konstbråk på spåren. Gränsöverskridningarna är kort och gott ett tecken på snävare ramar. Trots att få tagit den aggressiva, nykonservativa kritiken i bland annat Axess på allvar så har den gjort utrymmet trängre. Den värdekonservativa ”kulturkampen” har helt enkelt haft vissa framgångar.

Det bästa kapitlet handlar om hur Louzla Darabis ”Scène d’amour” – en sexmålning med Korancitat – plockades ner från det nyöppnade Världskulturmuseet i Göteborg 2005. Men hennes verk, som ansågs för känsligt för svenska muslimer, hade redan visats i Algeriet utan några kontroverser. Idén om en ”kulturkonflikt” är ofta något att gömma fördomar bakom, ett sätt att maskera verkliga sociala och politiska motsättningar.

Avslutningsvis ställer Jönsson frågan om det finns en framtid för den ”postautonoma” konsten. En konst som underordnar sig demokratin och kollektivet och som inte vill, eller ens kan, skapa skandaler.

Hur mycket man som kultur­journalist än uppskattar när samtidskonsten hamnar på löpsedlarna låter det bedårande med en konst som inte längre vill utmana sin omgivning, utan snarare vill leva mitt i den.

Dan Jönsson är medarbetare på DN, därför recenseras hans bok av Martin Aagård, kritiker på Aftonbladet.

Och så noterar vi den allra sista meningen… Jag blev fånigt glad när jag såg den – de har försökt vara opartiska!! Tidningen förtjänar en applåd, för jag har då inget minne av att ha läst en sådan förklaring tidigare, eller varigt med/medveten om att de letat redan på en journalist från en annan tidning för att inte riskera jäv.

We are Augustines

Den senaste tiden har jag känt mig väldigt trött på musiken i min mobil, har lyssnat för mycket på samma album/låtar/artister. National Anthem och This Is What Makes us Girls med Lana del Rey, Arctic Monkeys senaste platta, TV Buddhas och tidiga punkiga Manics låtar. Jag har helt enkelt längtat efter att upptäcka ett nytt band. Och det gjorde jag, igår/i förrgår. Har haft MVT Rocks på under dagarna, stölyssnat. Men jag började lägga märket till en låt som spelades en del – Juarez, av bandet We are Augustines.

 

Varje gång jag hörde den växte den allt mer. Sångarens djupa röst, tydligt känslomässigt påverkad av vad det nu var han sjöng om. På väg mot desperation. Gitarrens lugna men melankoliska melodi. Och videon, istället för de klassiska MTV-snabba klippen, hölls sekvenserna kvar tillräckligt länge för att man hinner följa dess narrativ. Gillade dessutom bandnamnet. Det var något med sångaren röst, som var så äkta. Jag kunde känna att det fanns något smärtsamt bakom. Jag hade inte kunnat haft mer rätt.

Googlade bandnamnet, och wikipedia informerade mig att det var en trio från Brooklyn, att sångarens namn är Billy McCarthy och att gitarristen/bassisten/keybord-spelarens är Eric Sanderson, och tillsammans spelade de tidigare i det ganska framgångsrika Pela. Deras debut skiva under We are Augustines, Rise ye Sunken Ships, släpptes i USA i november förra året, och kommer till Europeiska skivhandlar under slutet av sommaren.

 

 

Sen sökte jag efter låttexten till Juarez, och kom exalterat fram till att den var fantastisk! (De feta styckena är dem jag tycker är allra bäst.)

JUAREZ

The old man turned and scratched his chin
He said ”Son I wouldn’t know where to begin, but your daddy’s gone,
He’s gone down south… it was all he would talk about”

We never blamed it on the soil
Or the sunburned earth
Or the prices of the oil
This border town is my home
I got rattlesnake guts
In a desert full of bones

Tell my sister I’ve gone and to find someone
cause I won’t come back no more, no more

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

Now the sun is shinin’ on my hood
The statue on the dashboard
Of Maria looks beautiful,
And I’m headin’ down south
I got tequila in my veins
And the devil in my mouth,

Tell my sister I’ve gone
And to find someone
Cause I won’t comeback no more…
No more

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

But hey it’s alright
I got jukebox tears and stones for eyes
Hey it’s alright
I got jukebox tears
Under turquoise skies…
Hey.

So now I got hell on my trail
It took some demons to get even
No my demons are countin’ rosaries
We never blamed it on the soil
Or the sun scorched earth
Where the desert meets the sky

Tell my sister I’ve gone and to find someone
Cause I won’t come back no more…
No more.

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

Lord I see red and it’s storming in my head
I got cathedrals in my ears and I think my Daddy’s dead
Lord I see red and I’m prayin’ on my bed
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother

I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother.
I got a drunk for a mother
Got a saint for a brother.

 

Genom fortsatt googlade började jag få ihop bilden – ”got a saint for a brother.” Här är the reader´s digest versionen: McCarthys mamma led av schizofreni, fick tre barn – Billy, hans lillebror James och en flicka. Spenderade flera år som hemlös, och började ta droger. Dog av en överdos på ett homeless shelter. Men schizofreni är ärftligt och drabbade även James, och kunde inte på grund av sin sjukdom hålla ihop ett ”normalt” liv, och även han genomled långa perioder av hemlöshet, och blev även inblandad i ”whoring and then some” (Patton State Hospital.) Under en psykos ska han ha knivhuggit (ihjäl?) en arbetare på ett homeless shelter, dömds till livstid på Folsome Prison, den del av staffet han hann avtjäna spenderades i isolering eller Patton State Hospital, när han blev allt  för sjuk. James ska sen ha råkat överhöra att han återigen skulle  hamna i isolering, något som måste ha varit så olidligt, eftersom han istället valde att ta sitt liv genom hängning. Hur i hela världen man nu kan lyckats med det på ett högsäkerhets fängelse… Billy ska ha försökt ta reda på hur detta kunde ha hänt, men fängelseledningen vägrade informera och förklarade detta genom olika lagparagrafer. Han fick sin brors urna, men fick aldrig veta hur han dog.

 

 

All denna tragedi resulterade i att många av texterna handlar om broderns – och – mammans öde. Några exempel, förutom Juarez är Augustines, Book of James och Patton State Hospital.

PATTON STATE HOSPITAL

You can try to fix them
But your sea legs just went seasick
Walking with rubber bands
And waking with empty hands

You’re goin’ to stay sane
Gonna clean up all the stains
Of your whoring and then some,
Just in time to fix your head

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
But it’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James

Ooh lord don’t let them win
You’re losing with the shape that you’re in
Haunting the alleys at night
Well it’s only a matter of time

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
It’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James
Oh, James, oh

We’re on a train
On some drug
Well it’s bound to drop you off sometime
It’s a shame, just retire
We’re gonna get you cleaned up James
Oh, James, oh

 

En väldigt bra, 30 minuter lång, nederlänsk radiointervju med bandet:

 

Book of James, officiell video:

 

Chapel Song, officiell video: 

 

Andra intressanta länkar:

Officiella hemsidan 

Myspace

Pelas officiella hemsida

Riot magazine recension

Paste magazine recension