Decembers läsning.

Under december månad läser jag 4 böcker, eller, de är inte ens böcker (alltså inte romaner) utan det var istället två diktsamlingar och två pjäser.

  • Two men are explaining the world to each other. Around their feet young girls are growing antlers. 100 poems av Jen Campbell. Jag följer författaren på Youtube där hon gör videor om skrivande, men mest böckerna hon läser. Under hösten genomförde hon ett skrivprojekt för välgörenhet (för bokbussar i länder som Zambia, Indien och Ecuador), där hon skrev 100 dikter på 48 timmar. Dikterna skulle bindas ihop till en bok, som man kunde beställa, och pengarna skulle oavkortat gå till välgörenhetsorganisation. Jag beställde en, och läste ut den väldigt snabbt. Det är mer som smakbitar eller skelett än riktiga dikter, men jag tyckte väldigt mycket om dem ändå.

#49

Why does it always have to be a forest?”

”Huh?”

”Why do the forests always swallow the stories?”

”Shh. Keep your voice down.”

”Why?”

”You’ll anger the trees.”

  • Få i mig mer liv än jag är van vid av Johanna Mo. Mo var ju nominerad till Augustpriset förr förra året, och jag ville väldigt gärna köpa den boken, efter att jag små läst den lite i bokhandlar. Men jag tänkte att jag först måste läsa boken av henne som jag redan ägde. Tyvärr tyckte jag inte om den alls. Mest på grund av språket, som inte fångade mig, utan kändes lite tråkigt. Historien var dock ganska intressant och gripande, men språket gjorde att det inte kändes på riktigt.
  • Medealand av Sara Stridsberg. Köpte för något år sen (ett och ett halvt, två?) Stridsbergs samlade pjäser, och sen dess har boken stått i mina hyllor, oläst. Trodde jag i alla fall. Jag bestämde mig för att läsa Medealand, eftersom de andra två har jag i alla fall sett på teater, och upptäckte till min förvåning att jag hade skrivit anteckningar utmed hela pjäsen. Jag har alltså läst den tidigare, men har inget minne av den. Historien gillade jag verkligen – kändes som en typisk Stridsberg historia, och hur den var formulerade gjorde den bara ännu bättre. Den utgår ifrån Euripides pjäs om Medea, om hennes hämd mot maken Jason, men i en moderniserad version. Den är sorglig, vacker och rasande, och påminde mig flera gånger om Sarah Kane. Ett typiskt citat: ”MEDEA: Jag blöder fortfarande. Jag kan inte gå själv. Ett krig i huvudet och ett skadat djur mellan benen. Jag skulle inte klara mig själv nu. Ett lätt byte i skogen. Jag känner inte igen mig själv.”
  • Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika av Sara Stridsberg. Denna såg jag på Dramaten, med Ingela Olsson i huvudrollen som Valerie Solanas, kvinnan som skrev SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), kvinnan som sköt Andy Warhol. Jag älskar handlingen, men föredrar språket i Medealand, som är mer poetiskt, mer som jag förknippar med Stridsberg. Med det kanske berodde på att hon inte ansåg att det passade Solanas? Men jag älskar verkligen Sara Stridsberg.

 

Det skrivna ordet

Jag nämnde i inlägget om Manic Street Preachers och Placebo att jag inte skrivit något under en längre tid. Det har varit väldigt förvirrande för mycket av min identitet har jag bundet till skrivandet, och utan det vet jag inte riktigt vem jag är. Jag tog också upp i inlägget att vad jag behöver är nog lite tvångsåtgärder och låten Yes på högsta volym. Så här, bara några dagar senare, kan jag inte komma fram till om jag hade rätt eller fel. Så jag skulle åka buss idag till en grej, och jag är fånigt förtjust i att åka buss och lyssna på musik. Det är avslappnade, och man kan kolla på människor utan att behöva umgås med dem. Jag satt och tänkte på den kommande Sara Stridsberg pjäsen som ska ha premiär på Dramaten. Om Joy Division, eller i alla fall med deras översatta texter, Kärleken kommer att skilja oss åt. I en smått egomanisk stil störde det mig, för det kändes som en idé jag borde ha haft redan. Det hade kunnat vara någon jag skrivit. Biljetterna till den pjäsen släpps den 6:e november (men premiären är inte förrän i maj), och jag vill trots detta vill jag ju väldigt gärna se den, för jag älskar allt jag läst av Stridsberg, och hon är i mina ögon Sveriges bästa och mest egensinniga författare. (Om man vill ha mer Joy Division så har det nu släppt en bok med Ian Curtis dagboksanteckningar och texter, redigerad av rockjournalisten Jon Savage, So This Is Permanence: Ian Curtis, Joy Division Lyrics and Notebooks.) Musiken jag lyssnade på var en punk-spellista på Spotify, och jag tittade ut genom fönstret på Stockholms gator. En skrividé slog mig. Och jag började skriva. Skrev ned en lista på punklåtarna och plasterna jag ville omnämna. Stream of consciousneess, som en intern dialog, under en busstur genom Stockholm, där delar av de (översatta) låttextern blir en del av tankarna och observationerna. Jag fortsatte att åka längre än vad jag behövde för att få mer tid att fundera över min idé och hur jag ville formulera den. Det blev väl 6 sidor när jag väl steg av bussen. Väldigt lösa och långt ifrån klar. Men det är en idé och jag har skrivit. Bubblan är nu spräckt och jag har hittat tillbaka till skrivandet. Det svåraste är över, att hitta orden och formulera en idé. Det blev på det stora hela en väldigt lyckad busstur.

Ps, en lustig grej. Hade igår klistrat in tre stycken artiklar från Rookie magazine i en worddokument om just skrivande och skrivkramp, som jag hade tänkt skriva ut. Men, det hann jag ju inte. Planerat att skriva ut dem ändå. Här är de tre artiklarna hur som helst:

1. Getting unstuck

2. Epress yourself  

3. Ten rules for writers 

Sommarlektyr

(Lyssnar på all fransk musik jag gillar just nu, men mest BB Brunes och Louise Attaque)

Sommar tycks betyda att man ska spendera tid i en hängmatta med de där böckerna som man aldrig hinner läsa annars. Ingen verkar dock ha tänkt på att det är väldigt obekvämt att läsa i hängmattor. Mitt problem med läsning just nu handlar snarare om att jag tappat förmågan att läsa nya böcker, utan istället bara läser om gamla. Därför har jag ett sommarprojekt på gång! Och jag är ganska generös mot mig själv gällande tidsaspekten. 8 veckor sommar ligger nu ju framför oss, och under dessa åtta veckor ska jag läsa 8 böcker som jag aldrig läst förut, och som jag kunde hitta i min bokhylla. Dessutom, för varje ny bok jag läser, får jag läsa om en gammal favorit!

1. Nightwood av Djuana Barnes

djuna-barnes-nightwood

Den här boken har jag precis börjat läsa, för den är lagom tunn att få följa med på resan. Dessutom känns hennes exprimentella stil väldigt fransk på något sätt.

 

Länge förknippades modernismen med några få namn, alla herrar. Där var James Joyce, James Joyce, James Joyce. Och så T S Eliot. Kanske Ezra Pound, kanske Rainer Maria Rilke, John Dos Passos, F Scott Fitzgerald.

I dag ser historieskrivningen annorlunda ut. Man kommer inte förbi Virginia Woolf, Gertrude Stein, Djuna Barnes. Modernismen vore otänkbar utan dessa och andra kvinnliga författare. Få av dem var för övrigt heterosexuella.

[…]

Nattens skogar är en roman med ett tyst centrum. Och detta centrum har ett namn: Robin, kvinnan som lämnar förödelse efter sig för vart hon än går. Hon kommer egentligen aldrig till tals. Ja, hon märks knappast alls, annat än i form av de själsliga sår hon tillfogat sin man, sin son, sin kvinna.

DN, 10/12 – 09, Sara Danius

 

2. Lydnad och auktoritet. Exprementsituationer, resultat och utvärdering av Stanley Milgram

obedience

Du har antagligen hört talas om Milgrams socialvetenskapliga experiment. Försökspersonen sitter i ett rum, framför sig har han en apparat där man via ett ratt kan höja elstyrkan, och testpersonen får veta att elen är kopplad till en person i rummet bredvid. En person i auktoritetsposition, i vitrock och allt det där, säger åt personen att sätta på elen. Personen i rummet bredvid skriket. ”Höj elstyrkan.” Testpersonen gör detta, och personen i rummet bredvid skriker ännu högre. Och så fortsätter det. Med dessa experiment ville Milgram försöka förklara hur så många personen kunde vara inblandade, på olika sätt, i Förintelsen, utan att reagera. Det handlar alltså om att man psykologiskt förklarar handlingarna genom att ge över ansvaret till personen som ger en order, och därmed kan man utsätta andra människor för ohygglighet. I Milgrams experiment var självklart inte personen i rummet bredvid kopplad till maskinen som gav elstötar, utan spelade bara. Men ändå.

 

3. Medealand av Sara Stridsberg 

9100126136

För att Sara Stridsberg är Sveriges bästa författare. Har varken sett eller läst Medealand, så det känns passande. Har i dagarna även mejlat hennes förlag, Bonniers, för att fråga om det finns något planerat utgivningsdatum för den bok hon talade om för två somrar sedan, då hon var Sommar-pratare. Och jag kan nu meddela att den planeras att ges ut hösten 2014.

 

4. Stäppvargen av Hermann Hesse

220px-Hermann_Hesse_Der_Steppenwolf_1927

 

The novel’s protagonist, 47-year-old Harry Haller, is living an extremely death-like existence. Once a public intellectual, he has retreated in disgust from modern European culture. Having lost his job, family and home, he lives in wolfish isolation, brooding by day and haunting taverns by night. Two souls war inside him: ”the beast”, yearning for savagery and isolation, and ”the man” seeking culture, society and love. Harry longs to kill himself, yet clings stubbornly to his ”evil days of inward emptiness and despair”.

The Guardian, 24/2 – 13, Chris Cox

 

5. Ofeliaetyderna av Rose Lagercrantz

9173531898

 

Rose Lagercrantz roman Ofeliaetyderna knyter an till Shakespeares drama, men med Ofelia som huvudperson. En annan av bokens centralgestalter är författaren Rickard Enhörning som är den som skriver bokens Ofeliaetyder, små prosastycken som ägnar sig åt vad Ofelia tänkte och kände, hur hennes barndom såg ut och vad det egentligen var som hände mellan henne och Hamlet. Men Rickard har också ett förflutet med en egen Ofelia, den unga Charlotte Söder som spelar rollen i en av Dramatens uppsättningar.

SvD, 11/10 – 07, Paulina Helgeson

 

6. Hjärtat av Donald Longmore

images

Från baksidetexten:

Eftersom varje kroppsdel är beroende av att hjärtat pumpar tillräckligt  med blod genom blodkärlen kan även en liten minskning av blodflödet bli katastrofalt för resten av kroppen, även om vissa organ är känsligare än andra. […] David Longmore börjar med att beskriva hjärtats verksamhet i relation till andra kroppsdelar. Först berörs det normala hjärtat, dess evolution och embryonala stadier. Sen följer en granskning av de kardiovaskulära sjukdomarna, där den aktuellaste forskningen sysslar med pre-kirurgiska metoder.

 

7. Symbolist Art av Edward Lucie-Smith

Symbolist-Art-Lucie-Smith-Edward-9780500201251

Though the Symbolist heyday in Paris was short-lived, the movement had an influence on painting in both duration and geographical range. Important Symbolist painters were at work in places as remote from one another as Munch in Oslo, Klimt in Vienna, and the young Picasso in Barcelona. It is through Symbolism, too, that the relationship between the English painting of the later nineteenth century and what was taking place in Europe can be explained. Edward Lucie-Smith’s important study throws light upon the origins of Modernism, and upon the development of painting and sculpture in the final years of the century. 185 illus., 24 in color.

 

8. Vetenskap för nyfikna. 200 nyckelbegrepp förklarade på nolltid av Hazel Muir

vetenskap_for_nyfikna_-_200_nyckelbegrepp_forklara-muir_hazel-21599188-749448666-frntl

 

Om Standardmodellen:

Standardmodellen är en teoretisk modell som beskriver aööa typer av växelverkan mellan elementarpartiklar. Den är dock inte heltäckande eftersom gravitationskraften inte ingår. De allra minsta partiklarna delas upp i två familjer. De första är kvarkarna, som har sex olika så kallade ”aromer”, upp, ner, charm, sär, topp och botten. De känner stark växelverkan och deras laddning är 2/3 eller 1/3 av elektronens. Kvarkar grupperar sig i par eller tre och tre för att bilda andra partiklar, som protoner och neutroner. Den andra gruppen elementarpartiklar är leptoner, som inte känner stark växelverkan. Den mest kända leptonen är elektronen, som har två tyngre släktingar, myonen och tauonen. Alla tre har samma elektroniska laddning, -1.  De tre övriga elektronerna neutrioner, samtliga mycket små och elektroniskt neutrala. De kommer från solen och rör sig rakt genom jorden. I standardmodellen finns det dessutom ytterligare partiklar, Gaugebosoner, som fotonen. Ett specialfall är Higgspartikeln, som ger massa åt andra partiklar.

Självmord och att faktiskt överleva psykisk ohälsa

Manic Street Preachers – She Bathed Herself in a Bath of Bleach

Det är ganska märkligt egentligen. Sarah Kane är den dramatiker vars verk jag läst flest gånger. Ibland när jag är försenad till skolan och stressad, och måste bestämma vilken bok jag ska kasta ned i min tygkasse, så tar jag för 100:e gången Sarah Kanes samlade verk på engelska från min bokhylla. Jag har läst varenda intervju hon gjort. Hennes pjäser är de mest fascinerande pjäser jag läst. Kan nästan Cleansed utantill. Den är perfekt. Hennes pjäser är perfekta. Nästan. Minns inte vem det var som pratade om hennes författande – en journalist? – i samma mening som Sara Stridsberg, och menade att Stridsberg faktiskt är bättre. Ibland kan jag i alla fall förstå vad denne person menade. Ibland. Även om likheterna är många när det gäller dessa tvås litterära kvaliteter, så kommer alltid Stridsbergs texter vara mer polerade, mer slipade. Medan Kane gör att man tappar andan, som om någon slagit en i magen. Hennes pjäser är perfekta, just för att de inte är lika perfekta som Stridsberg.

Being in love, is like being in Auschwitz – Sarah Kane

Hur kom jag att tänka på Kane idag då? Jo, jag satt och läste om Jeremy Brett, och blev inte det minsta förvånad när jag läste att hans led av bipolaritet och var bisexuell. Detta ledde till jag läste igenom wikipedias lista av kända människor med diagnosen bipolaritet. Där jag fann andra idoler som Richey Edwards. Och Kane.

Det är märkligt. För antagligen så kommer vi minnas Kane längre. Liksom personer som Kurt Cobain, Richey Edwards, Ian Curtis, Yukio Mishima, Sylvia Plath, Virginia Woolf, Isabella Blow, Alexander McQueen, Francesca Woodman, Mark Rothko, Vincent van Gogh, Ernest Hemingway, Jersy Kosinksi och Tony Hancock, . Det är ett slags ofrivilligt hyllande av personer som ”lyckats”, både blivit kända – men också som valt att avsluta sitt kändisskap med att ta livet av sig. Det är orsaken till Club 27 spridning. Paradoxen. För år 2013 är kändisskap och berömdhet det allra mest hyllade. Det räcker till och med att vara känd för att man är känd. Det är tillräckligt för att få en egen dokusåpa och paparazzis att följa efter en 24/7. Att vara ett känt namn är det mest ultimata. Hollywood är bara ett exempel på det. Jag tror det är därför vi fascineras så av dem som avböjer det livet – livet överhuvudtaget.

Men varför, varför, varför är den psykiska ohälsan hos personen som faktiskt överlevt trots detta, bara en parentes i deras livsbeskrivningar på wikipedia, medan för dem som dog av sin sjukdom så är det ett helt kapitel? Varför, varför, varför?

Mark Ravenhills Shopping and Fucking, är nog i min mening lika bra som Cleansed egentligen, men… Perfekta exemplar av In-yer-face theatre. Men Kane är ett mer bekant namn än Ravenhill, trots att Ravenhill fortfarande är i livet, och arbetar.

Jag älskar Sarah Kane. Hennes ord, hennes pjäser och hennes metod. Men jag vill också minnas Stephen Fry, Jeremy Brett – och alla dem som faktiskt överlevt. Minnas dem som inte gav efter. Dem som fann något i livet att klamra sig fast vid. För de som faktiskt levde för kulturen och kulturlivet. Jag tror det är ett bättre sätt att arbeta emot stigmat som fortfarande existerar kring psykisk ohälsa. Det är så man övervinner fördomar. Det är så man överlever, punkt slut. Och när bara depression i sig är en av de stora folksjukdomarna, och kommer att drabba 25% av alla kvinnor, och 15% av alla män, är det, det viktigaste. Överlev. Och här har du 50 bättre förebilder, och bland dem politiker, premiärministrar, Hollywood-skådisar, sångerskor, idrottare och vetenskapsmän (och en kvinna som gifter sig med en prins). 

1 till 5, från punk till Dramaten

(The Dead Boys – Ain´t It Fun)

1. Har just nu fastnat för punkgruppen The Dead Boys, och kan inte sluta lyssna på samma låtar om och om igen. Visste att jag gillade ovanstående låt, men var inte medveten om vilka som gjort originalet utan kände bara till Guns ´n Roses cover.

2. Såg en trailer för Arne Dahl-serien som SVT1, visar just nu. Skriker mot TV:n (och den som råkar vara i rummet just då): Men det är ju Paul! Får då förklara att jag menar Paul från Torka aldrig tårar utan handskar – mer känd under sitt riktiga namn: Simon J Berger. Som för i övrigt också är med i den skanaldrabbade Call Girl, som jag ser fram emot att se någon gång. Jag tyckte för i övrigt att jag kände igen skådespelaren när jag tittade på Gardells serie, för att googla honom, och upptäcka att han ju spelar huvudrollen i min svenska favorit tv-serie – Upp till kamp! Och att jag sett honom på Dramaten, i Tennessee Williams dramat Mannen i ormskinnsjackan, 2010. Han är ju överallt! Men det är trevligt, för jag tycker i alla fall att han är ganska lysande. Gillar också väldigt mycket hur man porträtterar Paul, för han känns som, en blandning mellan Anthony Blanche från Brighshead Revisited och Oscar Wilde, vilket är en väldigt fin blandning.

3. Får lov att skriva in en påminnelse i dagboken, för att påminna mig själv om att skriva in en påminnelse i mobilens kalender, om att ta mina mediciner. Vaddå tankspridd?

4. Har köpt den finaste tröjan i världshistorien på second hand:

5. Dissekering  av ett snöfall var perfekt. Så jäkla bra. Åh vad jag tycket om Sara Stridsberg, och jag tycker nästan mer om henne efter att jag läser att hennes influenser är: Marguerite Duras, Elfriede Jelinek, Sarah Kane och Unica Zurn. Åh, vad jag önskar att jag skulle kunna skriva som hon. Hon har verkligen en förmåga (likt Kane) att skriva de mest perfekt meningar, rent estetiskt är de perfekta, men också alltid proppfulla med mening. Detta får mig också att inse att jag måste läsa Duras, för de andra tre älskar jag ju.

DN:s recension av Stridsbergs Dissekering av ett snöfall

SvD:s recension

DN:s recension av Stridsbergs Medealand och andra pjäser

Svd:s recension

Stridsbergs Sommar 

om Stridsbergs Augustprisnominering

Sexiga facebookbilder och Sara Stridsberg

De pratade på nyheterna idag om hur unga allt mer sällan idag lägger upp ”sexiga bilder” på sig själva, på sidor som Facebook. De rapporterade detta som en positivt nyhet. Som om det vore ett framsteg. Jag satt där i tv-soffan och önskade en annan vinkel. För de intervjuade också ett antal unga om deras ”internetvanor”. En tjej berättade att hon ibland lade ut bilder på dig dör hon tyckte att hon själv var ”söt” (= men undertexten sade sexig) för att hon gillade bekräftelsen i kommentarerna och liksen. Och jag ville slänga tv-fjärren mot tv:n, för de (nyhetsredaktionena) borde väl snarare ta upp ämnet i hur allt fler unga tjejer förlitar sig på bekräftelse på sitt utseende i kommentarer om sitt utseende, och sen bygger sitt självförtroende på det. Det var vad som var upprörande.

Dessutom talade de hela tiden om ”unga”. Varför sade de helt enkelt inte tjejer? Jag har då aldrig sett en kille lägga ut ”sexiga” bilder på sig på Facebook (och orsaken till citatteckena är att jag tycker ordet sexig är absurt, och subjektivt, men via media har vi alla instruerat i vad sexig stereotypt betyder. Och här betyder det en ung tjej i push-upp, urringat, mycket smink och som putar med läpparna.)

De berättade också om någon stans i Sverige där högstadieelever för speciella lektioner för att motverka det främlingsförakt som lärarna märk hade börjat sprida sig bland eleverna. Vilket är en fantastisk idé! Men borde de egentligen inte tala om alla sorters  diskriminering som
pågår i samhället? Hur vore det inte om alla högstadieelever i Sverige fick lektioner av den här typen, någon slags etiklektion? Min mor berättar då att hon just hade den typen av lektioner när hon studerade till undersköterska. Men ska man behöva studera för att jobba inom vården för att få den kunskapen och den debatten? Jag tror det vore nått.

Och imorgon ska jag till Dramaten för att se den alltid lika fantastiska Sara Stridsbergs DissekerIng av ett snöfall. Kan inte vänta!