Slut? Början?

Tisdag 25 juni

Den 15 juni fick jag in sista uppgiften – det var en restuppgift för att jag missade Växjö träffen i april. Det var också den sista. Jag har svårt att fatta att när höstterminen börjar kommer jag ha praktik, ända till den 20 december. Ser otroligt mycket fram emot det. Ska försöka läsa lite i sommar så jag inte blir för överväldigad. Men när kursen (metod) väl drar igång samtidigt borde jag ju i alla fall ha kommit in i arbetet. Trots det har jag ju också sökt till del två av Kreativt skrivande. Kändes dumt att inte ens försöka. Det är ett tag tills dess. Sen är jag ju också den som ser fram emot att få påbörja min Master-uppsats i vår. Kanske också en resa? Resa billigt, bo billigt – och skriva. Vi får se. Det är ett tag kvar.

Hittills har jag varit på klassresa i Nora, yogat varje dag, börjat gå igenom Hennes leende sprack och varit kattvakt – sommar.

Och om en vecka åter jag till Genua. Italien. Landet jag alltid velat åka till eftersom pasta är det bästa jag vet. Detta är staden där peston kommer ifrån. Som också är känd för focaccia. Ser fram emot att äta mig igenom all pasta, pizza och gelato. Maten där är huvudsakligen vegetarisk, men med skaldjur, eftersom den ligger vid kusen – perfekt. Jag äter visserligen huvudsakligen veganskt, men har alltid (och menar också det) tänkt att om jag får åka dit någon gång så kommer jag äta det jag vill äta. Det känns befriande. Sånt är ju också lättare när man är på semester.

En dag i december, och tiden innan – en dålig dag.

Det har varit en del konstiga månader som passerat. Och jag har skrivit om det tidigare, hur bra jag mådde under sommaren och tidig höst. Men jag har kämpat i motvind ett tag nu. Jag har skrivit, och har haft många möjligheter att skriva (eller journalistiskt arbeta) – och älskar det. Främst relaterade till journalistikutbildningen och skrivande-kursen. Men sen typ fem veckor har bristen på konstruktiv kritik fått mig att bara vilja skrika rakt ut i frustration. Det är absurt, hela situationen. Som kröntes i dag, dessutom. Det gör mig så oerhört trött. Men orkar ändå fortsätta, för jag älskar ju det, men när all kritik, och bristen på konstruktiv kritik, faller ned samtidigt blir det jobbigt.

Jag har nu senast har en kurs i digitalt berättande, som egentligen inte handlat så mycket om digitalt berättande, men ändå. Vi har filmat tre olika uppgifter som slutar i en minidokumentär. Men redan innan fattade vi att läraren bara inte gillade det vi gjorde, han var sån som hade favoriter. Och eftersom det var så tydligt brydde jag mig inte så mycket om hans brist på konstruktiv kritik och försökte suga ut all kunskap från andra ställen.

Men fy fan vilken dag. Att visa upp vår film, stå framför alla, 98 % av allt som sas handlades om våra fruktansvärda beslut gällande etiken i dokumentären. Det spelade ingen roll vad vi försökte svara med (när han ställde frågor) han hörde bara inte, och en del av klassen följde efter. Den tekniska handledningen har varit värdelös. Den generella handledningen har varit värdelös, och han pushade oss istället mot att använda de mer kontroversiella uttalandena, efter att vi sagt att han var väldigt frispråkig, för att allt sen handlar om hur dåligt det beslutet var… Det är tröttsamt, ända in i själen. Tack och lov har jag gjort den tillsammans med en som ville ta tag i hur oacceptabelt det var idag, så kanske kan det komma något bra från det.

Det känns som om det jag skrev i november delvis har att göra med det som pågår just nu. Men det har varit mycket bra under hösten också, men behövde bara skriva av mig om det här.

Torsdag 15 november

Det är nu höst, det är kallt, det är grått. Allt detta är sant. Och svårt att ignorera. Det har fortsatt att hända en del, men också inte alls. Jag har kommit in i en period av väntan och har svårt att inte må dåligt av det, för den förra perioden av väntan var inte till min fördel. Istället övergick det från gråhet till kolsvart mörker, till maj. Då hände nått. Jag vet fortfarande inte riktigt vad. Men i slutet av juni, då jag mådde bra var jag fast besluten att klamra mig fast i det. Olika projekt, nya sätt att tänka, jag försökte fortsätta att försöka yoga varje dag. Jag var kattvakt, jag åkte till Lisabon, kom hem, yogade, var kattvakt, sommaren gick, och skolan började – och jag mådde fortfarande bra. Min självkänsla var ganska bra, kanske för första gången någonsin och jag hade i ett tag försökt sova utan hjälp av olika mediciner. Jag började meditera, seriöst. Hösten drog igång med allt som jag skrev tidigare. Jag hade självförtroende och några matskedar mer energi än tidigare, så jag vågade.

Nu är det november och jag är i en väntansperiod igen. Sen en vecka tillbaka visserligen, men det känns som allt jag jobbat fram sen i maj har fallit sönder. Vilket visserligen delvis är mitt fel, har varit dåligt med yoga och meditation, trots det har jag ändå sovit okej. Jag vill skriva ”jag väntar” 1000 gånger och hoppas att det på något sätt gör att jag slipper vänta. Slipper tro på mig själv igen. Slipper tänka att allt jag skapar är värdelöst.

Jag väntar, och jag återkommer.

Mitt skrivande som ett rum.

Livet pågår där utanför. Spår sipprar in – antingen förstärkt eller som om öronen är stoppade med bomull. Skriande eller mjukt. Livet pågår fortfarande men du är inte en del av det – inte just nu. Den mjuka varma filten. En het dusch som värmer upp varenda cell. Du är inte ensam, hela världen finns där, men bara inte just nu.

300: det växer fram, en murgröna där nya små löv går att se varje gång du blinkar.

Du bestämmer. I förarsätet, händerna på ratten. Du äger allt. Varje ton ligger i dina händer. Det mörknar, volymen skruvas ned. Vågorna kommer och går, ibland en ström och när du som mest önskar endast några droppar. Det finns ingen rim och reson, inga förklaringar. Ibland går du därifrån tillfredsställd annars lika törstig som innan, med en inneboende frustration.

700: det är vackert att se hur något som såtts blomma upp.

Det är ett utlopp, ett tydligt val. Det mörknar. Fritt spelrum. Gör vad du vill. Skapa kaos. Stick en knivsegg genom en målarduk – det är konst. Döp en färgnyans efter ditt namn. Eller 63 minuter oljud. Vad ser du? Vad vill du se? Cassiopeja, hon sitter fast där uppe. Jätte efter jätte, spejande ned – du är uttittad. Ett W för dubbel victory.

1100: tänk vad människan är kapabel till, ur något så litet växer något större fram.

Alla fönster som kan ses är nedsläckta. Månen duger som sällskap. I staden syns ju inga stjärnor bara flygplan. Taket har rullats upp. Med månen – en slags alternativ solenergi; du laddas. Ljudet av en siren. Fulla män som skriker fotbollsramsor. Tydligen går tiden framåt, vem hade kunnat gissa det? Näktergalen toner, en klassiker. Kranen stängs av.

Kan det få vara en början på någonting nytt nu tack.

Höst, skolstart. De känns synonyma med varandra. Vädret är inte riktigt där ännu, men, men. Det känns bra, men jobbigt. Mycket, överväldigande. Journalistiken drog igång igår, men jag är hemma sjuk – eller, nja, sitter i min brors och hans flickväns lägenhet och håller deras sjuka hund sällskap. Det är trevligt ändå. När jag satt där igår i deras halvobekväma soffa till tonerna av Idles nya skiva (som är den bästa skivan jag hört på riktigt länge!) så skrev jag klart första uppgiften till kreativt skrivande kursen på Linnéuniversitetet. Uppgiften var att gestalta sitt eget skrivande, eller upplevelsen av sitt skrivande. Kan kanske lägga upp den här när det väl är klart. Har några grejer i sista stycket att fila på. Har sedan i juli (när jag var kattvakt) funderat mer på det här med inspiration och vad som krävs för att hålla det levande. Jag vet vad jag finner inspirerande, men det kan kännas svårt att se en jobbig film som typ Ett år med tretton månar av Fassbinder när man kommer hem från skolan och hjärnan är fylld med dimma och går i ultrarapid. Såg halva den filmen idag, och det är väl det jag har insett, jag behöver inte köra med hela på en och samma gång. Inspirationen kan komma ändå.

På söndag är det valdagen. Det känns ännu läskigare än för fyra år sedan, allt är mer osäkert. Går det att lita på opinionsundersökningarna? Dessutom kommer jag jobba som röstmottagare. När man inte är partipolitiskt aktiv kan det kännas svårt att veta vad man kan göra när demokratin känns allt bräckligare; det här var ett alternativ. Efter det hem för popcorn och uppesittarkväll.

Nästa vecka kommer istället handla om att försöka balansera allt – hinna med det jag måste och vill – och inte hålla på att svimma av trötthet.

Ofelia nr 148.

148.

Den blodröda sammetsridån går undan och jag står där ensam på scenen. Strålkastarens ljus är så starkt att jag först blir bländad. Gör att jag svetts mer än jag önskar. Det tar flera minuter innan ögonen vänjer sig vid det starka ljuset. Jag har en vit klänning med tunna axelband. Jag kan se att det endast sitter personer på första raden men jag kan inte se deras ansikten. Jag minns min monolog. Den är så inövad att jag hade kunnat dra den även om någon slagit en vinflaska mot mitt huvud. Den kommer aldrig att försvinna på det sätt som portkoder gör. Men det kommer ju inga andra ut på scenen. Det är bara jag. Så jag drar mina repliker – en efter en. Utan motrepliker och min motspelare.

Svagt kan jag se konturerna efter de som sitter framför mig. Det är kortklippta frisyrer och starka käklinjer. Bredare axlar. Jag kommer fram till ”Var är den undersköna drottningen av Danmark?” och jag känner mig plötsligt väldigt medveten om att jag inte har några trosor på mig. Jag känner inte det tunna resårbandet under naveln. Spetsen runt benen. Medan jag fortsätter försöker jag så diskret som möjligt titta ned. Försäkra mig om att den vita klänningen inte blivit genomskinlig av det starka ljuset. Det vore en mardröm. Om mina bröstvårtor syntes, eller pubeshåret. Men jag kan inte riktigt se. Dessutom är jag rädd att det är en fråga om hur ljuset faller och hur långt ifrån man tittat. Att titta ned är nog fel vinkel och allt för nära. Det är i bakhuvudet hela tiden. Och på väg ut. Jag börjar snubbla över orden för jag vill så gärna fråga om min klänning är genomskinlig. Men hur skulle jag våga det? Min enda räddning skulle kunna vara att de inte sett det förrän jag ställt frågan högt.

Ljuset släcks aldrig. Ridån går aldrig igen. Männen på första parkett applåderar aldrig. Det kommer inga scenändringar. Det är bara jag på scenen. Jag vet inte ens hur många gånger jag hunnit igenom mina repliker. Det enda jag kan göra är att fortsätta. Jag spelar inte längre. Jag bara yttrar orden. Energin försvinner allt mer. Svetten rinner nedför ryggen och pannan och jag är så olidligt törstig. Jag har svårt att prata för att munnen är så torr. Mer tid går och min mage börjar kurra. När år jag senast? Svetten är överallt och det ger ingen skillnad att torka av handflatorna på klänningstyget. Och jag inser att vitt tyg är desto mer genomskinligt när det är blött eller fuktigt. Jag inser att det inte spelar någon roll nu, jag skulle likväl kunna vara naken. Klänningen gör ingen skillnad. Men jag minns fortfarande vilket mening som ska kommer efter den innan. Så jag fortsätter. Jag har inget val. Publiken sitter ju fortfarande där framför mig. Jag måste därför fortsätta. Det skulle ju till och med kunna vara journalister, och det värsta jag skulle kunna tänka mig är att förstöra föreställningen. Jag känner allt mer fukt mellan benen. Jag tror först att det bara är svetten. Men deras blickar känns mer intensiva. Jag kan inte göra något annat än att känna min kropp. Replikerna går på vana. Jag försöka titta ned igen. Bröstvårtorna rosa genom det vita tyget. Skuggorna under brösten och vid naveln. Det mörka pubeshåret. Och under? Det är inte bara svetten som rinner nedför benen. Det är uppblandat med blod. Det är omöjligt att missta sig. Mot min bleka hy och mörka hår är måste det vara enkelt att se på håll. Och de alla kan se. Alla männen på första parkett. Som knappt rört sig. Aldrig applåderat – inte ens i början när mitt skådespel var bra och jag kunde ge replikerna med ingivelse. De är inte där för föreställningen inser jag. De är där för att bedöma mig. Det är allt.

Det fortsätter.

[Jag mådde typ illa när jag skrev det här.]

 

Skrivande: februari v. 1

Det har väl gått lite så och så med skrivplanerna. Jag började ju den 2:a februari och kommer därför köra på till den 1:a mars. Jag har väl också lite blandade åsikter om utmaningen. För det är så fruktansvärt trist och skriva utan någon inspiration där och varje mening är en kamp. När jag inte gillar det jag skrivit efteråt. Men – det är också en motivation att sätta mig ned och skriva, istället för att göra något annat, som att sätta på en serie. Igår skrev jag från kl 23 till 24 och gillade verkligen den slutliga produkten.

2 feb: 5198 tecken

3 feb: 5474

4 feb: 5764

5 feb: 2031

6 feb: 5034

7 feb: –

8 feb: –

9 feb: 6271

De dagar med sträck vad jag bara så trött och hade mycket att göra i skolan. Jag gjorde heller inte min sjukgymnastik för knät. Min hjärna hade bara ingen energi kvar. Men jag är ändå nöjd med vad jag fått ut av de första åtta dagarna. Jag ska lägga ut något av de jag skrivit här också. Så jag kommer fortsätta. Nu går jag visserligen in i hemtenta skrivandet, men jag tror ändå att det kan gå. Men jag ska försöka vara snäll mot mig själv om energin inte finns där och antalet tecken blir för få, eller inga alls.

Och en tanke slog mig när jag duschade igår – det här kanske vore något att testa varannan månad. 5000 per dag, februari, april, juni, augusti, oktober och december. Beroende på hur det går såklart. Men jag tror att det vore en bra idé för textmängden växer ju väldigt fort, vilket är kul!

Nu kan jag skriva igen.

Ibland är det bra att inte bara acceptera det som händer runtomkring en. Så – jag mejlade läraren om kommentaren på hemtentan och fick idag svar. Och? Han hade gjort fel. Kommentaren om språket gällde inte mig. Det hade blivit en ihop blandning.

Vilket ju lite var min första tanke när jag läste det – för det kändes så fel. Så ibland kan instinkten alltså vara rätt. Jag är inte ens arg på läraren för att han gjorde fel; det är bara så skönt att slippa behöva ifrågasätta mitt egna skrivande.

(Dagens roliga fakta från en föreläsning ledd av Tidningsutgivarna – det är dåligt för mediebranschen om du använder adblockers – de behöver verkligen annonspengarna. Vanligast är det att personer med kreativa yrken använder adblockers.)