Tenta nr 2 avklarad

Har precis kommit hem från att ha gjort tenta nr 2, och jag tror faktiskt att det gick relativt bra. Har suttit de senaste 6 dagarna på Medis bibliotek och pluggat, men det var bra mycket svårare att plugga för den här tentan än förra. På delkursen Politiska system var huvuddelen av det man behövde få in begrepp och dess betydelse, och det var ju i jämförelse relativt lätt. Men nu var det vara större teorier, system och perspektiv. Igår började det kännas som att det inte skulle gå. Hade bara så svårt att få in så mycket fakta, och innan jag gick och lade mig hade jag accepterat om jag får U, och det behövs en omtenta. Men så i morse (tentan var inte förrän 15) så insåg jag hur dumt det var. Att i förväg sikta in sig på att göra omtenta när jag faktiskt suttit så mycket och pluggat. Så jag började med målvisualisering (vilket kändes helt knäppt för att vara mig, men) så jag försökte se framför mig hur jag satte mig vid borde och får se tentan, och upptäcker att jag ju faktiskt kan frågorna. Så det gjorde jag hela dan till jag väl var framme vid Södertörn. Har också kommit fram till att jag föredrar klockan 10 som tenta tid, än 15. Och väl där var inte frågorna så helt omöjliga, och när jag väl gick därifrån hade jag svarat på alla fyra frågor, var nöjd med 2 av dem, och de andra två var okej till bra. Så jag tror jag får G, och skulle vara så sjukt nöjd med det, men det är heller inte helt omöjligt att jag får VG, så – ha. Nu är det bara minst två veckor till av väntan framför mig. På måndag börjar nästa delkursen med Internationell politik, som ska bli väldigt kul, och sen är jag klar med Statsvetenskap A, vilket känns märkligt. Jag väljer att avsluta här, för nu måste jag äta något.

Annonser

Den förbannade salstentan

Hur gick det då med den förbannande salstentan igår? Jo, jag hade först och främst sovit värdelöst dagarna innan – det vanliga, svårt att somna, och därför ligga och stressa upp sig över saker som b-uppsatsen nästa termin och journalistikpraktiken nästa år, och att jag behöver köpa löparskor och måste komma ihåg att ringa min psykiater. Vaknade på morgonen och kände mig inte helt död, gjorde i ordning mig, kollade igenom mina flashcards och hann till och med kolla lite på Gilmore Girls. På vägen dit lyssnade jag på min senaste favoritlåt Honky’s Ladder med mitt nya favoritband The Afghan Whigs, som ger en precis rätt sorts energi. Väl där var problemet att hitta lokalen, och är i efterhand väldigt irriterad över faktumet att jag inte frågade receptionen. Så jag hittade rätt våning och rätt vinge att huset, men första dörren dit var låst, så då hittade jag en annan trappa som skulle gå ned dit. Problemet var bara att dörren var en sån där som låses efter att den stängs, så om dörren på våningen under var låst skulle jag vara fast i trapphuset. Så jag tar en penna från mitt pennskrin och lägger den mellan dörren och dörrkarmen och går ned. Ah, och dörren var låst. Och dörren jag skulle ut från hade gått igen trots pennan. Fan och helvete, och allt där emellan. Får panik ganska rejält och börjar kallsvettas och tro att jag förstört mina chanser. Så ser jag en man komma gående mot mig, och han är snäll och trevlig, men verkar inte riktigt tro att jag skulle ha en tenta på den delen av huset. Tydligen hade det gått något larm när jag var där… Väl vid den andra låsta dörren sade han att jag, och några andra studenter skulle vänta på en lärare. De andra var polisstuderande, och från dem hörde jag att orsaken till att dörren var låst hade något att göra med ett nytt vapenskåp. Tillslut fick vi komma in, och jag fick reda på att jag skulle sitta själv, alltså inte helt själv – med en tenta vakt självklart, men ingen annan student. Försökte lugna ned mig själv efter den mindre katastrofen med att bli utestängd och larmet. Men tillslut sade vakten att vi kunde börja. Tentan är strukturerad så att det är sex stycken enpoängsfrågor, och direkt kände jag att en av dem om EU var jag väldigt osäker på, och sedan två essäfrågor vårda fyra poäng styck, varav den ena skrev jag tillslut ingenting på. Gav till slut ett svar på EU-frågan (som kan vara helst fel), och är väldigt nöjd med svaret på essäfrågan jag gav (dock var jag osäker på vad som händer med röstningsstatistiken i proportionellt valsystem vs majoritetssystem). Slutligen skulle jag gissa att jag fått mellan 8 till 10 poäng, så någonstans mellan G och VG. Så wow. Herregud. Jag kanske klarar det här trots allt? Nästa delkurs börjar på tisdagen, den tråkigaste av dem alla – Offentlig förvaltning, examination salstenta, så på tisdag ska jag maila den kursansvarige och fråga om det är möjligt att få göra den som hemtenta. Hoppas verkligen på det, och håller tummarna.

Återkoppling och Martin Schibbye

1. Hemtentan löste sig. Han svarade bara: ”Det är lugn.” Sen fick jag visserligen skicka runt den till lite olika adresser, för alla sade olika saker. Ganska typiskt egentligen. Men – som flera försökt lugna mig med att säga – det var inte jag som gjorde fel, och det fysiska exet var ju inne i tid. Så…

2. Jag är förkyld. Har typ hållit på att bryta ut i över en vecka, men i dag känner jag verkligen av det. Men är tacksam att det kom nu när hemtentan väl var färdig.

3. Är också väldigt glad över att morgondagens kl 10 föreläsning är inställd på grund av sjukdom. Så praktiskt när ens egen sjukdom matchar tidsmässigt med föreläsarnas sjukdom.

4. Men ska åka ut till Södertörn ändå, för ingen mindre än Martin Schibbye ska föreläsa i studentpuben (är mindre exalterad över den valda lokalen). Tänker vara där i god tid, och få en bra plats. Ser sjukt mycket fram emot det, allrahelst nu när jag vet att jag slipper stanna kvar och fördriva 4 timmar innan det väl är dags att se honom prata.

Studier

Studierna har börjat komma igång, och jag känner mig redan stressad och tycker att jag ligger efter (ovanligt). Samt har haft mardrömmar av det slaget att jag missat något viktigt/blir jagad. Jag finner det hela redan ganska överväldigande, speciellt eftersom det är introduktion till allting på en gång, både statsvetenskapen alltså, liksom journalistiken. Dessutom, på fredag har vi i journalistiken ”kickof” med programmet, en så kallad  ”lunchträff” och jag blir upprörd över hur vag formulerat det är. Vad menar de egentligen? Seriöst, min hjärna alltså. Hade bokat en tid med Lika villkor (de som hjälper oss med funktionsnedsättningar), men tyvärr ställde hon in på grund av sjukdom, och tiden har fått skjutas upp. Ah! Allting har ju redan hunnit börja, och jag vet inte ens vad för typ av hjälp och stöd jag har rätt till, vad högskolan kan hjälpa mig med. Har dessutom anmält mig till en stresshanteringskurs på KI, och hoppas verkligen med, tanken på allt, att jag kan på en plats. För det skulle verkligen hjälpa. Visst, vi läste om stresshantering i DBT:n, med det gällde ju med relationer och vardag, inte studier. Behöver lära mig hur man hanterar stress när man pluggar. Men trots allt detta verkar statsvetenskap A vara en kul kurs, fylld av politisk teori och internationellt jämförande studier, men också delkursen ”offentlig förvaltning”, vilket låter lika torrt som en gammal skorpa.

Från jul och framåt

1. Jag har påbörjat en rad olika inlägg, så nu sätter vi ihop dem alla, om jul:

Det har varit jul – ovanligt eller hur? Har varje år skrivit inlägg om hur jag har svår för helgen, men jag har fortfarande inte riktigt lyckat lista ut varför. Det känns fel. Jag har en teori att det delvis handlar om kognitiv dissidents kopplat till konsumtionshetsen, och delvis en viss förvirring om hur man firar jul som vuxen. I år var det… okej. Åt mat, gav och fick julklappar och avslutade kvällen med Nightmare before chrismas, som jag inte sett på flera år. Det var nog dagens höjdpunkt. Fick Stridsbergs Beckomberga, Lena Dunhams Not That Kind of Girl, Matmolekyler: Kokbok för nyfikna, Iceages senaste på vinyl, och en ny fin Moleskin (med linjer och hårda pärmar – sånt här är viktigt.)

2. På juldagen såg jag sista Hobbit-filmen (The Hobbit: The Battle of the Five Armies) på bio med familjen (skrev en liten recension av den andra delen här). Jag tycker verkligen om den trilogin, även om den inte är lika välgjord som Sagan om Ringen, men det är något varmt och mysigt med den. Efteråt kan jag se en del problem, allrahelst med den sista, Det blev för mycket krig, till den grad att jag satt och försökte räkna ihop vilka de fem arméerna var. Men krigandet fick dessutom ett väldigt märkligt avslut (spoiler) när Radagast kom med alla djuren, vi fick se någon björn och en örn strida – men vi fick faktiskt aldrig se dem vinna över orcherna. Jag är väldigt glad att de uppfann Tauriel för den här trilogin, men jag hade gärna sett henne stridit lite mer. Och sen var tar Galadriel vägen resten av filmen? Dessutom, hur länge kan Azog hålla andan under vatten? Jag vill nu se om hela Sagan om Ringen-trilogin. Vi får se när det blir?

3. Nyårstraditionen hos Mattlo fortsatte även i år (uppehåll förra året då hon var i Uganda, och har därför inget minne av var jag gjorde då), med bland annat med marängsviss och Ellen Page film (Whip It).

4. I höstas sökte jag till journalistikprogrammet på Södertörn, med inriktning statsvetenskap som första andrahandsval och historia som andra. Förra gången jag sökte kom jag inte in på statsvetenskap, och började plugga historia, men det fungerade ju inte så länge eftersom jag fortfarande var sjuk. Men denna gång har jag i alla fall kommit in på statsvetenskapen och vi ha registrering på torsdag, då jag även ska ha möte om var för stöd jag har rätt till i och med mina ADD – och Asperger-diagnoser. Ska blir intressant att höra. Känns trevligt att jag redan hittar lite i skolan och biblioteket, samt vet hur intranätet fungerar. Men jag är också fruktansvärt nervös och orolig. Rädd att det inte ska fungera den här gången heller. Det är ganska irrationellt eftersom förutsättningarna är så mycket bättre nu (frisk från depression och personlighetsstörning, har fått neuropsykiatriska diagnoser som ger mig rätt till stöd och hjälp). Men ändå, det är svårt att skaka av sig tidigare misslyckanden. Men det ska också bli hur kul som helst – jag menar både statsvetenskap och journalistik ju!

5. I torsdag såg jag en förhandsvisning av Xavier Dolans senaste film Mommy (skrev lite om Tom at the Farm här), men gud det var en jobbig film att se. Den handlar om Steve som har varit omhändertagen, men tvingas flytta tillbaka hos sin mamma Diane efter att ha varit inblandad i en brand. Han är oförutsägbar, våldsam, manipulativ och impulsiv. Det är läskigt att titta på hur han i ena stunden är våldsamt arg, och i den andra berättar hur mycket han älskar sin mamma. Filmen berättas utifrån mammans perspektiv, medan hon kämpar med att ta hand om honom. Jag tycket väldigt mycket om den, och det är nästan svårt att föreställa sig att det är den 25-årige Dolan som skrivit manuset, för det är så väldigt moget och fyllt med medkänsla. Jag minns att Fredrik Sahlin kritiserade att regissörens unga ålder märktes på scener där känslan i scenen beskrevs med hjälp av slow motion och lite sentimental musik, som gör att det blir lite för melodramatiskt. Det kan jag tyvärr hålla med om. Men den är väldigt bra, otroligt välgjord och en gripande historia. Dock en del faktafel och konstigheter om stammande och ADHD, och jag fick lov att googla efteråt, och nej – de använder inte tvångströjor i Kanada.

Dagen efter kände jag mig manad att se hans tredje film Laurence Anyways som var helt och hållet underbar. Men den är väldigt lång med sina 2 timmar och 40 minuter (irriterande nog så under de 15 sista minuterna så var det upplösning i Paris dramat, så halva min uppmärksamhet var på nyheterna, som ju såklart hade stått på hela dagen). Filmen handlar om Laurence och flickvännen Freds förhållande. De är galet kära i varandra, men hon tappar fotfästet när Laurence berättar att han alltid egentligen identifierat sig som kvinna, och nu vill börja uttrycka detta. Jag älskar berättarstilen, ibland naturalistisk och ibland pompös och visuellt poetiskt (som påminner mig om Derek Jarman), något som flera recensenter kritiserande – att det berodde på han han fått en större budget och blivit lite galen med det, att Dolan måste tycka att gay cinema inte är gay nog. Men det är någonting jag verkligen gillar, att visuellt beskriva en känsla bokstavligt. Fred känner att hon håller på att drunkna när hon läser ett brev Laurence skrivit, och då faller massvis med vatten över henne. Soundtracket var underbart och fungerade som en bra enhet (något jag inte riktigt tyckte med Mommy), med 80 och 90-tals pop blandat med klassisk musik, bland annat lite Brahms och Tjajkovskij. Handlingen är vacker och sorgsen, och vi får följa Laurence medan han försöker hitta sitt eget uttryck, trots omgivningens brist på sympati. Jag älskar verkligen den här filmen, och det är helt klart min favorit av de tre jag sett (Laurence först, sen Mommy, sist Tom at the Farm) och jag ser verkligen fram emot att se hans första två filmer I Killed My Mother och Heartbeats.

Stuidier, och ett ps

Så, jag nämnde att jag ska försöka plugga igen i höst. Och jag är väldigt, väldigt nervös. Det känns som att det bara inte går. Det känns som att jag bara inte kan klara det. Det känns som att jag ska misslyckas igen. Det efter all terapi nu vet jag att den sorterna tankar ska jag upptäcka, fundera över, och sen bara neutral lägga den åt sidan. ”Jaha, så jag tänker så. Det är ju en smula överdrivet och negativt. Att det inte fungerat tidigare betyder inte att det aldrig kommer att fungera i framtiden”. Och så vidare. Om tankarna innehåller ord som alltid och aldrig brukar det vara bra tecken på att de är väldigt dömande mot – oftast, mig själv. Men till studierna. Här tidigare skrivit om mina försök, som ofta inte slutar så bra. Jag trivs inte i klassen, byggnaden, jag kan inte koncentrera mig eller fokusera, eller så är det depressionerna som förstör. Men denna gång är det annorlunda. Ingen depressioner eller dylikt, två år av bra terapi som fungerat, Aspergern och ADD har jag diagnostiserad, jag har träffat en arbetsterapeut i ett halvår och om jag behöver det kan jag göra det igen, har en hel jätte broschyr om hjälpmedel om jag behöver (skriven av Aspergerdrottningen Gunilla Gerland) och jag håller på att skriva ett email till skolan för att fråga dem vilken hjälp jag har rätt till. Det handlar om  30 hp, Södertörns högskola och är antagen till Medie- och kommunikationsvetenskap A, och har en bra reservplats på Medietekning A. Till i vår jag jag då söka till deras journalistikprogram igen. Denna gång kan det kanske faktiskt fungera. Vilket är det jag vill mest av allt. För det är det som är så fruktansvärt frustrerande är att jag älskar att studera. Jag älskar föreläsningar, bibliotekssessions, anteckningstagande och gruppdiskussioner (bara inte muntliga presentationer tack.)

Hjälpmedelsboken jag nämnde är denna – Hjälpmedelsboken : psykiska funktionsnedsättningar: För människor med ADHD, Aspergers syndrom, OCD och psykossjukdomar, deras anhöriga och personal. Om du har funderingar om alla möjliga hjälpmedel utom då rullatorer och rullstolar, kolla in boken på ditt närmaste bibliotek. Har laddat ned appen time timer, men om den inte fungerar ska jag be min arbetsterapeut om en riktig, för en av de saker jag har svårast mer är mina studietekniker, som mest har sett ut såhär: läs, läs, läs, ta inte en paus, då förlorar jag koncentrationen, läs så mycket jag hinner innan fokusen försvinner. Det kan handla om en kvar eller 3-4 timmar. Med time timern vill jag lära mig att ta pauser. Inte bara plugga tack vare hyper fokusen.

Har dessutom två ärenden med försäkringsbolag, där det ena handlar om alla mina diagnoser och hur de förstört, vilket har fått mig att fundera över hur studierna hade kunna sett ut om jag var normal.   Vilket också är väldigt destruktiva tankebanor, acceptera nuet och vem du är. Tro mig, jag försöker. Det andra försäkringsärendet har att göra med att min skärm på mobilen sprack när jag blev tillknuffad på flygplatser. Försäkringar är bra.

Ps, om något helt annat, men relaterat till funktionshinder. Gick ju med i Fi för någon vecka sedan, och jag här läst en del om deras aktiviteter och events. Men en bra början lär deras öppna hus de har här på Söder varje tisdag. Men det är också väldigt läskigt och obehagligt, med dess brist på fast schema och faktumet att jag inte känner någon. Det är sådan som brukar få mig att lämna byggnaden i pausen, efter jag försäkrat mig om att ingen ser. Sådan som får mig att känna mig mest misslyckad. Så – jag mejlade dem och  fick tillbaka ett svar som sade att det var väldigt svårt att i förväg säga vad som ska hända varje tisdag eftersom det beror lite på vilka som kommer dit. Okej, det förstår jag. Men om jag ville, kunde jag få en kontaktperson. Jag stängde snabbt ned mailet och raderade tanken på att någon gång gå dit. Tills den dök upp i morse. Jag vill ju. Men tanken på att ha en kontaktperson fick mig att känna mig misslyckad igen, och som att jag var till besvär. Två av de sakerna jag avskyr mest. Men som sagt, jag vill ju gå dit. Jag vill vara aktiv. Så – ugh, jag ska be om en kontaktperson. Deras mail var dessutom väldigt hjälpsamt och tillmötesgående. Dessutom innehåller deras manifest en bit om funktionshindrade, och deras rätt till ett samhälle som får deras liv att fungera. Nämn ett annat parti som gör det! Hur som helst, man kommer ingen vart i livet om man inte utmanar det som orsakar obehag och rädsla. Det har jag helt klart lärt mig. Hade jag kunnat göra detta innan DBT:n? Aldrig i livet. Så, det är väl något bra.

Från hästköttsskandalen till Ben Whishaw

1. Imorgon är det onsdag, ojämn vecka. Och vad betyder det? En timmes analys och diskussion om veckans nyheter! För att kunna ha lite bättre överblick har jag börjat föra, vad man kan kalla, en nyhetsdagbok. Vilket egentligen låter mer komplicerat än vad det är. Jag skriver varje dag helt enkelt ned de största/viktigaste nyheterna, och på så sätt kan man se både hur mycket utrymme en händelse får, samt få koll på hur länge den följs upp. Därför börjar jag som smått tröttna på att skriva ”hästköttsskandalen”…

2. Jag har målat om en ny dörrkarm – denna gång i en färg jag gärna kallar Chagallrosa, vilket på ett ungefär stämmer in på den flygande kvinnan till vänster av denna tavla:

marc_chagall-painting

3. Ikväll planerar jag, att förutom att läsa den spännande (sarkasm) Vår tids ekonomiska historia, Den förindustriella tiden, också att se Skyfall. I mitt 23-åriga liv har jag hittills sett 1,5 James Bond-film, Casino Royal på bio i Göteborg med finaste Mattlo, och halva Goldfinger – också men Mattlo, med i London. Orsaken till varför jag bestämt mig för att se den senaste (förutom att jag tycker att Daniel Craig är en väldigt bra skådespelare) är Ben Whishaw som här spelar Q. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så. Om du skulle vara på humör att avnjuta ett verk medverkande herr Whishaw kan jag varm rekommendera följande titlar:

  • Brideshead Revisited, version 2008
  • Den BBC-producerade serien Criminal Justice, bestående av 5 delar
  • I’m not There, där han spelare Arthur Rimbaud-poetversionen av Dylan
  • Parfymen, baserad på Patrick Suskinds högst originella och lysande roman
  • Och slutligen filmen Stoned, vars enda positiva sidan är att Whishaw spelar en väldigt bra Keith Richards

(4. Bokrean har äntligen startat!)