Nedräkning. Hur många dagar/timmar är det kvar nu? (Det är nästa slut).

Låt oss äntligen avsluta det här inlägget. Jag har fortfarande inte förstått att terminen och stressen nu är över. Ska vara kattvakt i helgen och kan fokusera på skrivandet. Har en del sidor att skriva igen, sen redigera, och sen är även skrivande-kursen över. Och man får väl helt enkelt vänta och se vad som händer i höst.

Torsdag 6 juni

Den konstiga tiden fortsätter. Mastertermin två i journalistik är nu slut. Allting på en gång, och jag har svårt att säga att jag blev nöjd med något. Fem deadlines på lika många dagar, men så har jag heller inte lämnat in det till kreativt skrivande kursen ännu. För det blev bara omöjligt att skriva klart de sista två veckorna. Hjärnan var full. Hjärnan var helt slut. Och presentationerna av uppgifterna blev som de blivit hela året, om man hamnade i början hade man tur, annars fick man två minuter på sig, ändå drog vi över tiden så mycket vi kunde med tanke på att vi var elva stycken som skulle hinna med ett tåg. Ut på en klassresa i Nora, 40 minuter med buss utanför Örebro. På en ö. En sommardröm. Skog. Sjö. Promenaden runt sjön var nog det skönaste jag gjort på flera månader (förutom yoga). Nu gäller det bara att komma ihåg det också.

Tisdag 28 maj

EU-valet är nu över. Resultatet är lite svårt att ta sig till, både positivt och negativt, inte bara i Sverige men också i Europa. Och jag jobbade ju dessutom valdagen. Det var mer hanterbart är under Riksdagsvalet, det är ju färre som röstar (men ca 70 % valdeltagande i min valkrets!) och så slipper man också det allra värsta vilket är att räkna först riksdagsvalsrösterna (och sen kanske räkna om), sen kommunalvalsrösterna (och kanske räkna om), och slutligen landstingsrösterna (som kan kanske också måste räkna om).

Fredag 24 maj

Det har varit en konstig period den senaste tiden. Jag har haft svårt att komma igång med allt jag behöver göra, men känner också hur stressen växer exponentiellt ju mer tid som går. Har så mycket att göra, och som ska in inom några dagar av varandra (och för mycket tid att göra det). En hemtenta, en artikel, en restuppgift, en Master thesis proposal, och sista stora inlämningen till vårens skrivprojekt (som jag kommer lämna in sent just påg grund av stressen), samt en restuppgift till den kursen. För någon månad sen hade jag en insikt om min ADD, men inget som jag kan få hjälp med i Sverige just nu (som det ser ut med diagnoskriterierna och vård etc, jämför med andra länder). Det har gjort att jag tänkt med på min ADD, och önskat att jag skickat in papperna om min rätt till stöd (kom mig aldrig för/kände aldrig att jag behövde – tills allt på en och samma gång). Men har pratat med en psykolog ett par gånger under våren, vilket hjälp med allt det som skavt allra värst när vintern blev till vår.

Det har varit ett häftigt år (skolår…), och jag har vågat så mycket mer. Ta för mig, göra det jag verkligen vill, det finns så mycket inom ordet våga som har slagit rot. Det betyder inte att det nödvändigtvis känns bättre där och då, och i varje situation, men efteråt. När det sjunkit in att jag vågat.

Och nästa år? Praktik. Vågade aldrig skriva om det. Av en rädsla för att jinxa det, men också för en känsla av misslyckande och otillräcklighet – trots allt. En längre praktik (trots all tjafs och stress) på Forskning och framsteg. Det var inte vad jag tänkte först, men jag tror verkligen att jag kommer trivas där – med den journalistik de gör, och bidra med något. Förhoppningsvis också fortsätta med skrivandet på Linnéuniversitetet. Älskar den gemenskapligt, den täta vänskap, och kreativa utbyte några av oss skapat. Vill inte tappa det. Vi får se – stressmässigt. Till våren: magisteruppsatsen. Som jag, galning som jag är, sett fram emot.  Som jag haft i åtanke sen jag sökte till programmet. Som jag börjat arbeta på i och den den nuvarande kursen i Academic english.

De senaste två månaderna: har sett den nya serien om Sabrina på Netflix. Annars har knappt någon serie eller film. Koncentrationen har inte funnits där. See above. Jag har upptäckt och förälskat mig i band och skivor, det är alltid enklare. Allrahelst Drug church Cheer, PUPs senaste Morbid Stuff och Fontaines D.C.s debut Dogrel. Juste ja, Diet Cigs nu gamla singel Pool boy, jag haft den på repeat så många gånger. Men jag har knappt läst någonting alls, trots skrivande-kursen, och det är något jag nästa skäms över, men tänker ta ikapp i sommar när allt lugnat sig något. Såg ju Tennessee Williams Linje lusta på Dramaten, vilket var en höjdpunkt, liksom Sverige – Ryssland i Globen, där ju Sverige vann trots de senaste resultaten (hockey), och tog min pappa på en Hammarby match i födelsedagspresent (fotboll) och har kollat på hockey-VM:et samtidigt som jag skrivit på allt det jag behöver skriva på.

Ps. Höll på att glömma. På söndag är det dessutom EU-val och jag kommer återigen vara röstmottagare. Jag har sett fram emot det, men som det är nu kommer det lite olägligt men tanke på hur overkligt lång dagen kommer vara, liksom krävande. Och det kommer kännas på måndag också. Men just nu hoppas jag bara att resultatet, sett över hela EU inte blir så ödesdigert som det verkar som under våren. Vi håller tummarna för demokratin, för pressfriheten, och för de mänskliga rättigheterna.

Annonser

Tiden tar slut och stressen växer.

Det är otroligt bisarrt, men jag har inte känt mig särskilt stressad under c-uppsatsskrivandet förrän efter tisdagen då vi hade en miniopponering. Jag började skriva ett inlägg, men lade aldrig ut det.

Onsdag 10 maj

Jag har inte skrivit här på en smärre evighet. C-uppsatsen har ockuperat min hjärna och mitt skrivande. Det är inte särskilt förvånande. Har gjort roliga saker, varit på teater och sånt, men uppsatsen ligger hela tiden i bakhuvudet och maler. Och som sagt, har inte skrivit något annat i princip. Har skrivit dagboksinlägg på datorn ibland, när jag borde skriva på uppsatsen och känner mig frustrerad.

Idag är det två veckor tills den ska vara inne och jag gick nog igenom fem olika känslor under gårdagen – hade en miniopponering med min handledaren och den andra uppsatsen som handledaren har. Kände mig först positiv efteråt, men sen när jag gick igenom dubbel uppsättning kommentarer ömsom hatade jag den ömsom kände att jag aldrig skulle lyckas. Det kändes också frustrerande och lite pinsamt för den versionen jag skickade in var inte den rätta, rubrikerna och rubriksiffrorna var huller om buller och med massor av stavfel. Vad hade gått fel? Jo, jag hade inte beräknat hur långt tid det tar för Word att spara ett dokument på 40 sidor, och stängt ned det innan den var klar. Det är vad jag, med min ADD-hjärna, är rädd för ska hända med min slutversion. Som med b-uppsatsen som fick fel framsida och stavfel på titeln.

Idag

Sedan dess har jag inte fått lika mycket gjort som jag önskat. Som sagt, innan var jag inte särskilt stressad eller orolig, men just nu tycks min hjärna ha glömt bort hur man funkar tidseffektiv. Idag intervjuade jag i alla fall utrikesredaktören på Aftonbladet gällande deras bilaga ”Titta inte bort” som de sålde med sin tidning oktober, för att samla in pengar till UNHCR. Intervjun gick bra, men jag tycket inte att det gick bra. Det är så jag känner mig nu, vad jag än gör så duger jag inte. Så för att motverka det försöker jag fokusera på det positiva – min idé som är originell, hur mycket arbete jag gjort – allrahelst med tanke på att jag skriver själv, att jag har haft disciplin och rutin, fått saker gjorda och inte prokrasinerat (förrän nu). Men jag oroar mig för att inte få ihop uppsatsen och att få kommentaren ”bra idé, men slarvigt/dåligt utförd”.

Nu börjar jag alla fall se fram emot onsdagen 24 maj, efter kl 12.00 då den ska vara inne. Tidigare har jag inte gjort det, för jag har tyckt arbetet varit så kul. Verkligen, jag skämtar inte. Men nu när det är så kort tid kvar, så mycket saker som måste bli gjorda, och stressen ligger på, ser jag fram tills det är över. Tills jag kan ta några dagar ledigt innan jag börjat titta på opponeringen. Puh, det ska bli skönt. Och sen har jag ju en till c-uppsats i höst!

Bara två dagar kvar.

Har kommit hem från uppspelningen av radioinslagen och är så irriterad. Så fruktansvärt frustrerad. Fick en mejl från den kursansvariga läraren som frågade om jag ville byta till en nystartad grupp som skulle vara liten, toppen tänkte jag, kollade på schemat och såg att allt skulle passa. Uppspelningen var alltså idag och vår livesändning på fredag. Eftersom det i schemat stod att det bara var en liten uppgift man skulle göra efter idag tänkte jag att det skulle gå. Men nope – det var ingen liten uppgift alls. Utan ett helt inslag. Som det inte står om i schemat eller i kursbeskrivningen. Fy fan. Imorgon är även dagen då vi ska få ihop vår tidskrift för tryckning.

Jag är ledsen att jag bara tjatar om radion, men det känns som typ terapi att ha nedräkning tills på fredag. Två dagar kvar. Sändningen borde gå relativt fort, den ska bara vara på 10 minuter. Herregud vad jag längtar tills cirka klockan 15 på fredag. Då borde allt vara över. Kunde inte registrera mig till journalistik c, vilket visade sig beror på bristen på Radio-poängen från a-kursen. Så igår lämnande jag in en ny dispensansökande och fick den godkänd redan idag. Älskar människor som kan arbeta så effektivt. Har också varit duktig och bokad tid med journalistikens studievägledare inför nästa termin och har fått tid på måndag. Ringde dessutom i förrgår för att boka tid med en sjukgymnast och fick en tid imorgon. Det är också snabbt jobbat – tack vare en avbokning. Tror det typ bara terapin att ta tag i nu. Funderar på att kontakta samma företag som jag hade min DBT med förut, fast deras vuxen avdelning. I alla fall kolla om jag kan söka mig dit. De kändes professionella och inte lika mesiga som de terapeuter jag träffat som tillhört landstinget. Jag orkar inte höra en gång till om hur det jag känner är normalt, och det måste vara väldigt jobbigt för mig. Jag vill veta hur det kan bli bättre. En annan dag.

Stresshantering.

Känner mig nu ganska så super stressad inför Radio-kursen som börjar den 2 januari och som kommer löpa samtidigt som slutet på Tidskriftsprodukation-kursen. Jag vill gilla radio, jag vill älska radio, men har inte fått de bästa förutsättningarna.

Men en märklig sak hjälper; jag vet att allt är över till och med den 14 januari. För då är höstterminen slut. Jag har alltså en sån tydlig deadline på min oro och stressperiod. Och vet att efter det så kommer det bli lugn. 7,5 hp teori och 7,5 hp metod, sen 15 hp c-uppsats. Det är 12 dagar, exklusive helgen. Sen kan mitt hjärta och min hjärna få vila och hela jag kan få komma ikapp energimässigt. Av någon anledning för det mig lugnare. Eller kanske är det inte konstigt. För vanligtvis brukar det ju inte finnas såna deadlines på det man oroar sig och stressas över. Livet brukar ju inte vara så enkelt. Så försöker ha skygglapparna på. Göra så mycket jag kan över jullovet trots att jag kanske borde ta mer ledighet, och sen ta en dag i taget när den 2 januari väl är här.

Snart så.

När ångesten försöker äta upp en inifrån.

Det var den värsta ångesten på riktigt länge. Så där förlamande att jag knappt kunde göra något. Skruvade upp Preoccupations skiva och lät den överrösta tankar och känslor. Har väl haft en stress som funnits där i bakgrunden ett tag. Det har varit flera olika uppgifter som vi behövt jonglera samtidigt – personporträtt, krönika och reportage, liksom allt arbete som hör till det (research, respons och opponering). Skulle skriva om den tredje och slutliga versionen på personporträttet och kom bara ingenstans. Ville slänga datorn i väggen eller skita i den tredje versionen. Jag hatade allt jag skrivit, och såg kritiken från läraren som ett bevis på att det ändå inte spelar någon roll. Hatade Indesign. Jag vet inte varför jag får såna där blockeringar ibland. Det tog mig 24 timmar innan jag lyckades få ordning på texten, och kunde skicka in den. Och jag vill verkligen inte skriva det här reportaget just nu.

Tror att det är dags att ta tag i mindfullness/ meditationsapparna igen. Och skivan hjälpte verkligen. Favoritlåtarna därifrån är Anxiety, ZodiacDegrated och Stimulation. Överlag så känns den väldigt postpunkig och 80-tal, med influenser från bland andra Bauhaus, The Cure, Echo and the Bunnymen och The Jam.

När jag inte ser fram emot skolstart.

Helt plötsligt får jag andan i halsen och mitt hjärta börjar slå så fort. Skolan drar igång den 29 augusti och jag hade av någon outgrundlig anledning fått för mig att det skulle vara den 8:e. Jag förstår verkligen inte. Jag känner mig nu super stressad och vill bara inte att terminen ska komma igen. För slutet på förra blev så jobbigt och allt känns bara mitt fel. Som om jag misslyckats. Tanken på alla delkursen ger mig sån prestationsångest och att veta att jag på det också har den förbaskade radiokursen också…

Sommaren har inte varit den bästa (som vanligt alltså) men jag brukar ju åtminstone alltid se fram emot skolstart. Nu – inte ens det. Så jag har mejlat studenthälsan och hoppas jag kan få prata med en kurator där. Några gånger bara, för att skaka av mig känslan att det bara inte kommer att gå (vilket ju egentligen är en tanken.) Kanske skulle det också hjälpa att börja se om på Gilmore Girls.

Jag hatar ekonomi

Just nu hatar jag den nuvarande delkursen i Stat, marknad och välfärd, ganska mycket, av en rad olika skäl. Det är en delkurs som helt och hållet består av seminarier, utan en endaste föreläsning. Den fokuserar dessutom delvis på ett av mina värsta ämnen – politisk ekonomi och marknadskrafter. Och allting kolliderar den här veckan. Vi har tre seminarier bara den här veckan, med tre individuella uppgifter, som dessutom följs av ett grupparbete på måndag nästa vecka. Det i måndags gick okej, och PM:et blev bättre än vad jag först trodde. Det till på torsdag går bara inte. Det är marknadsekonomi – på engelska, ett ämne som jag knappt förstå på svenska om jag läser om det på svenska. Jag vet inte hur jag ska skriva om det, för jag har inget utvecklat vokabulär på detta ämne. Och hela tiden tänker jag – jag måste få klar den här uppgiften idag så jag kan börja imorgon med den till på fredag. Det är så frustrerande. Den stressigaste veckan måste det handla om detta ämne.

Det känns som att jag inte ens får en chans att försöka förstå det. Så jag kommer lämna in ett ofärdigt PM. Vilket inte har hänt hittills. Om vi bara hade fått en föreläsning per ämne (stat, marknad och välfärd) så hade man ju åtminstone fått en chans om detta är helt nytt för en. Jag försöker släppa det. Låta den här uppgiften förbli oklar, och försöka få ut något av seminariet trots det. Kanske till och med prata med lärare efteråt, hon verkar väldigt vettigt. Vi har för i övrigt två kvinnliga (något universititetstitel) lärarpersoner, vilket är första gången. Jag vill bara att den här delkursen överstökad, trots att det är ganska långt tid kvar (salstenta 28:e).

Jag känner mig irriterad och frustrerad på mig själv. Helt irrationellt. Jag känner att jag borde klara det, trots att alla förutsättningar är totalt värdelösa. Det är så svårt att inte känna mig stressad.