Eran: SVT:s punkdokumentär.

 

Bildresultat för eran svt

Fredag 29 december

Igår kollade jag på första delen av SVT:s punkdokumentär, Eran,  igår kväll. Den var riktigt bra – en helt annan ton än andra (brittiska och amerikanska) dokumentärer jag sett om genren. Hittills verkar den fokusera mindre på det provocerande med punken, utan snarare vilken sorts miljö ungdomarna som startade punkbanden kom ifrån – miljonprogrammen där ingen hörde hemma, dåliga hemmiljöer och ingenstans att där de kunde spendera sin fritid. Riktigt sorgligt när de beskrev om drogerna och hur hemskt många av dem hade det, att behöva rymma hemifrån vid 13-14 års ålder… Väldigt kul att de fått med både Thåström och (den tyvärr nu bortgångna) Freddie Wadling till intervjuer. Och Stefan Sundström låter alltid så vettigt när han pratar, allrahelst när han drog paralleller om hur det såg ut i förorterna då och nu. Jag ser fram emot de kommande två delarna. Det var många häftiga projekt som nämnes, som var provocerande på det där bra sättet – som får en att tänka och ifrågasätta. Jag älskar verkligen punken och det här är en dokumentär som påminner mig om varför.

Några SVT tips

1. Vill du veta vad din mat innehåller? En tredelade BBC dokumentär, E-nummer, ”Maten vi äter är full av olika tillsatser. En del är naturliga, medan andra är helt syntetiska. Gör de någon nytta eller finns de i maten bara för att manipulera oss? BBC tar en närmare titt på de ifrågasatta e-numren.” Har sett den förut, men tycker den är värd att se om. Hur intressant är det inte att det existerar 3o0 stycken e-nummer, men att 90 av dem faktiskt finns naturligt? Eller att med rött färgextrakt ändra färgen på vitt vin, ge dessa till ovetande sommelierer, och att dessa faktiskt trodde att det var rött vid de drack?

2. Är generellt inte så förtjust i Historiätarna, men fastnade i gårdagens avsnitt: Oscarianska eran. Programmet är baserad på en brittiska serie (den finns bland annat att se på youtube. och har för mig att kanal 8 visade den för några år sedan) Supersizer, vilket gör att det känns en smula tjatigt att se om inslag, men eftersom den oscarianska eran är något som endast hör hemma i svensk historia var detta avsnitt ganska intressant. Speciellt eftersom de tog upp statarsystemet, prostitution och barnamord, liksom 1800-talets bild av kvinnan.

3. Uppdrag Granskning, avsnitt 5. Om Johan Persson och Martin Schibbye. Rekommenderas varmt om du har något intresse i journalistik. Fascinerande. Trots de fruktansvärda som de genomlev, får det mig ännu mer att vilja arbeta med journalistik.

Hamlet, Ofelia, och en fredag kväll

Det är märkligt, men ibland är pjäser bara bättre i efterhand. För när man sitter där i publiken, med strålkastare riktade mot skådespelarna så kan det lätt bli, allra helst med modern/postmodern teater, lite för mycket what the fuck? I går kväll såg jag den näst sista föreställningen av Stockholms Stadsteaters uppsättning av Hamletmaskinen. En enaktare. Bara en timme lång. I huvudrollerna Rolf Skoglund som Hamlet, och Anne Péteren som Ofelia. Det kändes knappt som om jag hann andas innan den redan var slut. Ändå hann jag på något mystiskt sett börja fundera över repliker projekt-Ofelia. Det kan nog ha varit en av de mest inspirerande pjäser jag någonsin sett. Så om du har kvällen ledig den 5 juni – se den! Såhär beskriver Stadsteatern pjäsen:

”Jag är Ofelia, hon som flutit upp igen”
”Jag var Hamlet. Jag stod på stranden och talade med vågorna BLABLABLA…”

Med svart humor summerar de två skådespelarna sitt liv på teatern och rollerna de spelat.  Vad av allt det där betydde något?

Ann Petrén och Rolf Skoglund möts för första gången på en teaterscen i dramatikern Heiner Müllers absurda och mest kända pjäs Hamletmaskinen, ett slags mord på världsdramatikens mest kända roller.

”Vad kan en pjäs uträtta mot pappskallar” skrev dramatikern Heiner Müller (1929-1995) till en vän. ”Ingenting säger en del. Andra: lite. Shakespeare skrev Hamlet, ett sorgespel. Om en man som förrådde sin insikt. Genom att böja sig för en dum tradition. Han kunde inte utrota dumheten.”

3713_4

Wikipedia om pjäsen 

Wikipedia om dramatikern

SvD:s recension

Aftonbladets recension

Och avslutningsvis en länk till själva texten, den är bara 9 sidor lång, och helt klart värd att läsa.

HAMLETFRASTÄLLAREN: Jag är inte Hamlet. Jag spelar inte längre någon roll. Mina ord har inte längre något att säga mig. mina tankar suger bloder ur bilderna. Mitt drama kommer inte att äga rum. Bakom mig byggs dekoren upp. Av människor som inte är intresserade av mitt drama, för människor som det inte angår. Mig intresserar det inte heller mer. Jag spelar inte längre med.

Innan jag somnade, tog jag med mig laptopen till sängen och skrev en A4:a på Ofelia. Det var kul igen! För det var en halv evighet sedan jag skrev. Det har bara varit svårt. Oinspirerat. (Och jag skiter fullständigt i alla samtida författare som säger att arbete är 90% och inspiration 10%. Jag kan bara inte hålla med.) Jag lyckades även leta fram lite andra källor till inspiration, bland annan Smells Like Teen Spirit (se SVT:s senaste  avsnitt av Nineties, om Nirvana och Primal Scream), wikipedia om postmodern litteratur, Jean Baudrilliards The Gulf War Did Not Take Place och JG Ballards Artrocity Exhibition.

4 vetenskapsrekommentationer

1. Jag tycks ha blivit, helt utan att märka det, ovanligt vetenskapsintresserad de senaste veckorna. Det började, helt oskyldigt, med filmatiseringen om Stephen Hawkings tid på Cambridge, Hawking. En BBC-producerad tv-film från 2004, med (Sherlock-skådisen) Benedict Cumberbatch i huvudrollen, och var kritikerrosad när den kom. Den går att se på youtube (tyvärr uppdelad i 6 delar.) Den var väldigt, väldigt fin. Och helt otroligt sorglig, när man får följa hur hans kropp bryts ned allt med i ALS.

2. Sen har SVT visat serien Universum i fyra delar, 1. Tiden, 2. Stjärnstoft, 3. Ljuset och 4. Gravitationen. Den inkluderar dessutom en av mina favorit partikelfysiker (en mening jag aldrig trodde jag skulle säga!) Brian Cox, som även medverkat på QI (säsong I, avsnitt 7 och säsong J, avsnitt 13), och han är ännu bättre eftersom han spelade keyboard i 80-tals bandet Dare (som släppte åtta plattor.) De går att se i 7 dagar till på SVT play.

M42 Orion Nebula, M43, and NGC 1977 complex

Orionnebulosan 

3. Det brittiska radioprogrammet The Infinite Monkey Cage, som blandar humor och vetenskap och beskrivs som följande på BBC:s hemsida:

Award winning science/comedy chat with Brian Cox, Robin Ince and guests. Witty, irreverent look at the world according to science with physicist Brian Cox and comedian Robin Ince. New Series starting on BBC Radio 4.

4. Dessutom hittade jag idag på Netflix Into the Universe with Stephen Hawking, och som kan fungera som en perfekt motvikt till filmen om fysikern, eftersom den inkluderar både vetenskapsmannen själv, liksom är narrerad av Cumberbatch. Generellt verkar den väl sådär, lite väl sensationell, och har tre delar, 1. Are we alone? (suck, om utomjordingar), 2. The Story of Everything, och 3. Time Travel.

Ps, Dessutom har jag allt mer seriös börjat fundera på vad ett hyfsat microskop skulle kunna kosta. Jag kom först att tänka på det när jag såg en cool inzoomning på en silvermyra (det landlevande djur som klarar av att vistas i högst temperaturer), i Afrika-dokumentären som SVT visade för någon månad sedan. Men det beror väl på hur effektiv man vill ha. Jag misstänker att om man pratar blodkroppsnivå så lär väl tusenlapparna flyga förbi…

Lite hat, rekommendation och Djävulens olika ansikten

1. Jag får börja med att spy lite hat mot vårdgarantin. För jag lovade ju som sagt att följa upp hur det går, och jag kan säga som så att det går totalt jävla skit. Har ju läst på så mycket som möjligt, för att minska informationsglappet mellan patient och läkarväldet – och i torsdag att det faktiskt fanns någonstans man kan vända sig som patient, när vårdgarantins 90 dagar (gällande specialistvård) överskridits – nämligen Vårdkansliet. Så under skitdagen (även känt som gårdagen) ringde jag upp, och berättade om mitt ärende. Står i kö för neuropsykiatrisk utredning, det har gått över 120 dagar, Prima Danderyd etc… Kvinnan lät bekymrad över att de inte hållit den lovade väntetiden, men meddelade mig även att psykiatrin i Stockholm (om jag förstod det rätt) inte räknas in i vårdgarantin, för de anses kunna hålla väntetiderna själva. Jaha ja. Hon rekommenderade mig att ringa tillbaka till Danderyd, och säga (typ) jag har rätt tid utredning nu. Och om det inte ger något, gå direkt till vårdtoppen. Okej, det hela låter så fruktansvärt uddlöst. Och får mig som patient att känns mig fruktansvärt maktlös (vilket ju var meningen att vårdgarantin skulle undvika.) Men vad hjälper det att vända mig till Danderyd igen, när den trevliga receptionisten meddelade att väntetiderna ser ut på ett visst vis, 6-7 månader (180-210 dagar…) och att de just nu kallar in dem som ställdes i kö i november (jag fick själv min plats i december)? Den annars hjälpsamma kvinnan på vårdkansliet skulle notera Prima Danderyds remarkabelt länga väntetider. Jaha, förhoppningsvis kanske det kan hjälpa någon annan om ett år eller så.

2. Gårdagen innehöll även en lektion om den demografiska transitionen, och dagens seminarietext var en artikel där författaren argumenterar för sin ståndpunkt om en betydande befolkningsökning under 1700-talet, och vi stackars humaniora studenter förväntades förklara hur författaren visar detta mönster. Och författaren visade detta genom en formel. En jäkla matematisk formen. som man förväntas förstå. Åh, och detta kan även komma upp på hemtentan. Jippi. Jag kanske bör tillägga att mina matematiska problem (antagligen dyskalkyli) sträcker sig till den grad att jag ofta har svårt att se hur 75 + 25 = 100, multiplikationstabellen över 5:ans, läsa digitala klockor, busstidtabeller etc. Jag och matte kommer inte överens helt enkelt. Jag trodde jag skulle slippa formler, statistiska tabeller och diagram om jag valde humaniora ju. Åh, jag kan också avslöja att jag måste tänka efter vilket som är höger, och vilket som är vänster. Jupp.

2. Till något mer roligt: Kom att tänka på en dokumentär SVT1 visade i förra veckan – Vem är djävulen egentligen? Jag är generellt mycket förtjust i religion –  och dokumentärer, men detta program tog itu med den religiösa bilden av Djävulen/Lucifer/Satan/Hin håle vart han går att finna i de kristna religiösa texterna, liksom hur han framställs. Men den tar även upp  hur denna karaktär framställs i film, litteratur och musik. Det är en blandning av Dantes Inferno, Miltons Det förlorade paradiset, Goethe/Marlows FaustExorsisten, heavy metal och satanism. Det jag fann mest intressant var hur lite han faktiskt förekommer i Bibeln, liksom hur han anpassats av ”samhället” för att symbolisera ondskan utifrån tidsandan. Allt från sex, droger till rock n roll.

250px-ReddragonWilliam Blakes porträttering av djävulen (som även förekommer i filmen och boken Röd Drake)

3. Programmet påminde mig om ett av mina favoritavsnitt av Doctor Who (med min favorit Doctor, nummer 10, spelad av den väldigt fina David Tennant), nämligen dubbelavsnittet The Impossible Planet och The Satan Pit.

4. Och för den som finner David Tennant intressant, kan jag även rekommendera Who Do You Think You Are (den engelska varianten av släktforskningsprogrammet) med denne man. Avsnittet går att se på youtube. Hans reaktion på informationen att hans nära släkt hade kopplingar till Oranienorden (som jag som smått hatar efter ett väldigt intressant arbete om Nordirland, IRA och dess hungerstrejkare) fick bara mina sympati för denne man att växa. Så ärlig och öppen man. För att inte tala om dialekten…

5. Vill bara påminna om att herr Tennants Hamlet, producerad av Royal Shakespeare Company och en modern tolkning pjäsen, finns att se på youtube. Den är väldigt, väldigt bra och jag älskar moderna tolkningar av klassiska pjäser (men de förutsätter i och för sig att man någon gång sett originalversionen, eller läst.)

hamlettennant460

Goda nyheter

  • SVT har från förra tisdagen börjat visa den utmärkta serien Girls, avsnitt två kommer imorgon kl 22:30. För att följas av en kvart Tv-cirkeln, som är lite nördigt snack om veckans avsnitt, lett av Johanna Koljonen (som är bäst). Ganska perfekt.
  • Har återinstallerat min vinylspelare, har saknat den väldans, men kan nu välja och vraka mellan The Only Ones, The Doors, The Jam, Patti Smith, och nyare alternativ som Strange Boys, The Rakes och Eight Legs. Har saknat dem så. Tänk bara att man kan sakna tillplattade plastbitar.