Några SVT tips

1. Vill du veta vad din mat innehåller? En tredelade BBC dokumentär, E-nummer, ”Maten vi äter är full av olika tillsatser. En del är naturliga, medan andra är helt syntetiska. Gör de någon nytta eller finns de i maten bara för att manipulera oss? BBC tar en närmare titt på de ifrågasatta e-numren.” Har sett den förut, men tycker den är värd att se om. Hur intressant är det inte att det existerar 3o0 stycken e-nummer, men att 90 av dem faktiskt finns naturligt? Eller att med rött färgextrakt ändra färgen på vitt vin, ge dessa till ovetande sommelierer, och att dessa faktiskt trodde att det var rött vid de drack?

2. Är generellt inte så förtjust i Historiätarna, men fastnade i gårdagens avsnitt: Oscarianska eran. Programmet är baserad på en brittiska serie (den finns bland annat att se på youtube. och har för mig att kanal 8 visade den för några år sedan) Supersizer, vilket gör att det känns en smula tjatigt att se om inslag, men eftersom den oscarianska eran är något som endast hör hemma i svensk historia var detta avsnitt ganska intressant. Speciellt eftersom de tog upp statarsystemet, prostitution och barnamord, liksom 1800-talets bild av kvinnan.

3. Uppdrag Granskning, avsnitt 5. Om Johan Persson och Martin Schibbye. Rekommenderas varmt om du har något intresse i journalistik. Fascinerande. Trots de fruktansvärda som de genomlev, får det mig ännu mer att vilja arbeta med journalistik.

Idag 2012

Jag kan ju omöjligen veta vad som var Jonas Gardells motiv. Men jag tvivlar på att det handlar om rödsvulla ansikten, dränkta i salta tårar. För tillslut orkar man bara inte gråta längre. Min gräns presenterade sig någonstans 13 minuter in i avsnitt tre av Torka aldrig tårar utan handskar. För saken är denna, jag hade planerar i förväg, och var väl medveten om hur jag brukade reagera. Så liggandes i sängen under täcket, med laptopen visandes avsnitt tre gav jag upp. Mitt hjärta, min hjärna, mina lungor hade fått nog. Jag orkade bara inte genomleva fler tårar. För jag kan gissa hur det hela slutar. Jag kan se hur sjukdomen bryter ner dem alla. Min fantasi är tillräcklig. Och det räcker för mitt stackars hjärta. Jag tror inte mina tårar räcker till för att se klart alla tre avsnitt.

Men jag ska köpa bok nummer 1 av herr Gardell, när jag får pengar. Och om jag känner mig själv, kommer jag även köpa serien när den släpps på DVD. För den är både vacker och viktig, och det är precis vad mitt hjärta och min hjärna kräver.

Och mellan neurologer och psykologer, så försöker jag faktiskt ta hand om dem båda. Med tabletter och samtal och annat jobbigt.

Annars vill jag mest rekommendera, på ett väldigt psykradikalt sätt, rekommendera organisationen SHEDO.

Åh! Åh! Åh!

För att ge lite kärlek till SVT, för att fira Beatles 50-års jubileum (Love Me Do) så visar SVT 1 kl 22.00 ikväll den mycket fina filmen Nowhere Boy, från 2009, om John Lennons uppväxt. Och direkt när den tagit slut kör de den halv okej filmen, som har sina fina stunder – Backbeat (’94.) Om Beatles under sin Hamburg period, då Stuart Suitcliffe fortfarande levde, och var en del av bandet.

 

20121019-204340.jpg
Den vackre och konstnärlige Suitcliffe

Kärleken, Sjukdomen, Döden

Talesättet är väl: tänkt efter före… Eller ännu hellre, dumhet är att göra om samman sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat.

För egentligen: it does what it says on the box, vilket här egentligen bara är the high way mot psykisk smärta. För redan fem minuter in i Torka aldrig tårar utan handskar (miniserien alltså, inte boken) meddelades vi tv-tittaren om hur det hela skulle sluta; den mest smärtsamma död möjlig och satta i en slags karantän från resten av samhället. ”De förtjänade ju det”.

Och de fem sista minuterna från dagens avsnitt, nummer två, var nästan för brutalt, och jag tänker inte förstöra för er som ännu inte hunnit sett det. Men det som var mest hjärtskärande var det att jag förstod – jag har själv funderat mycket över det – hur jag skulle reagera i en situation där jag drabbats och informerats av/om en medicinsk dödsdom. Och den enda fortsättning som jag kan anse logisk i mitt störda huvud spelades upp på tv-skärmen, medan jag spände käken, försökte kontrollera min andning (in… och ut… lugnt och sakta) och inte titta på min tv-kamrat för dagen. Behövde bara torka bort en tår (och jag är lyckligt lottad, för inga handskar behövs här – och jag är inte ens medicinskt döende.)

Tror jag ska se om den vid ett bättre och mindre laddat tillfälle. Det var en del grejer jag ville anteckna, men klarade bara inte att resa mig från den knarrande läderfotöljen.

Suck, skickade också in ansökningen för våren. Bara tanken på det gör mig så trött…

20121016-020016.jpg

En lördag och lite annat

Joy Division – Transmission

Jag fastnade i förrgår i avsnitt nummer 4:as repris av SVT-programmet Eighties. Generellt är 80-talet inte mitt favoritårtionde, varken musikmässigt eller kulturellt i allmänhet. Jag föredrar helt enkelt elgitarrer framför syntar. Men avsnitt 4 råkade behandlaett av mina favorit band – Joy Division, som efter sångaren Ian Curtis självmord 1980 utvecklades till New Order när gitarristen Bernard Sumner tog över rollen som frontman och sångare. Det var väl inget nytt direkt om Joy Division, men då jag som sagt aldrig gillat synthpop/rock, har gjort att jag inte vet så mycket om New Order. Och när jag väl sett klart det, gick jag in på SVT-play och fortsatte med att se avsnitt 1, 2 och 3. Varav avsnitt 3 var det mest intressanta, om Boy George och Adam Ant (och om man vill se mer om Boy George, så finns den väldigt bra brittiska TV-dramat Worried About the Boy, med Douglas Booth i huvudrollen, Matthew Horne från Gavin and Stacey). Så det blev sammanlagt 2 timmar 80-tal. Men det visade sig att det inte tog slut där – för på kvällen så fastnade jag i den brittiska spionfilmen The Jigsaw Man från 1983 (och den kändes väldigt 80-tal.) Tror den var lite smått inspirerad av the Cambridge five, och mer specifikt Kim Philby. Huvudrollen spelades av Michael Caine, men medverka gjorde även Laurence Olivier.

Har också hittat en konsttidning som jag gillar – Konstvärlden. Det senaste numrets omslag pryds av Yoko Ono, i och med hennes utställning GrapefruitModerna Museet i Stockholm, som pågår till den 16 september. (Emil Jensen – Lite väl John och Yoko.) Och när jag ändå är inne på Moderna, så ska de i höst hålla utställningen Picasso/Duschamp ”He was wrong”, som öppnar den 3 mars. Ser galet mycket fram emot den. Men Konstvärlden ja… Den innehåller även den väldigt intressanta artikeln: ”Konsten som Hitler ville förbjuda.”