Från jul och framåt

1. Jag har påbörjat en rad olika inlägg, så nu sätter vi ihop dem alla, om jul:

Det har varit jul – ovanligt eller hur? Har varje år skrivit inlägg om hur jag har svår för helgen, men jag har fortfarande inte riktigt lyckat lista ut varför. Det känns fel. Jag har en teori att det delvis handlar om kognitiv dissidents kopplat till konsumtionshetsen, och delvis en viss förvirring om hur man firar jul som vuxen. I år var det… okej. Åt mat, gav och fick julklappar och avslutade kvällen med Nightmare before chrismas, som jag inte sett på flera år. Det var nog dagens höjdpunkt. Fick Stridsbergs Beckomberga, Lena Dunhams Not That Kind of Girl, Matmolekyler: Kokbok för nyfikna, Iceages senaste på vinyl, och en ny fin Moleskin (med linjer och hårda pärmar – sånt här är viktigt.)

2. På juldagen såg jag sista Hobbit-filmen (The Hobbit: The Battle of the Five Armies) på bio med familjen (skrev en liten recension av den andra delen här). Jag tycker verkligen om den trilogin, även om den inte är lika välgjord som Sagan om Ringen, men det är något varmt och mysigt med den. Efteråt kan jag se en del problem, allrahelst med den sista, Det blev för mycket krig, till den grad att jag satt och försökte räkna ihop vilka de fem arméerna var. Men krigandet fick dessutom ett väldigt märkligt avslut (spoiler) när Radagast kom med alla djuren, vi fick se någon björn och en örn strida – men vi fick faktiskt aldrig se dem vinna över orcherna. Jag är väldigt glad att de uppfann Tauriel för den här trilogin, men jag hade gärna sett henne stridit lite mer. Och sen var tar Galadriel vägen resten av filmen? Dessutom, hur länge kan Azog hålla andan under vatten? Jag vill nu se om hela Sagan om Ringen-trilogin. Vi får se när det blir?

3. Nyårstraditionen hos Mattlo fortsatte även i år (uppehåll förra året då hon var i Uganda, och har därför inget minne av var jag gjorde då), med bland annat med marängsviss och Ellen Page film (Whip It).

4. I höstas sökte jag till journalistikprogrammet på Södertörn, med inriktning statsvetenskap som första andrahandsval och historia som andra. Förra gången jag sökte kom jag inte in på statsvetenskap, och började plugga historia, men det fungerade ju inte så länge eftersom jag fortfarande var sjuk. Men denna gång har jag i alla fall kommit in på statsvetenskapen och vi ha registrering på torsdag, då jag även ska ha möte om var för stöd jag har rätt till i och med mina ADD – och Asperger-diagnoser. Ska blir intressant att höra. Känns trevligt att jag redan hittar lite i skolan och biblioteket, samt vet hur intranätet fungerar. Men jag är också fruktansvärt nervös och orolig. Rädd att det inte ska fungera den här gången heller. Det är ganska irrationellt eftersom förutsättningarna är så mycket bättre nu (frisk från depression och personlighetsstörning, har fått neuropsykiatriska diagnoser som ger mig rätt till stöd och hjälp). Men ändå, det är svårt att skaka av sig tidigare misslyckanden. Men det ska också bli hur kul som helst – jag menar både statsvetenskap och journalistik ju!

5. I torsdag såg jag en förhandsvisning av Xavier Dolans senaste film Mommy (skrev lite om Tom at the Farm här), men gud det var en jobbig film att se. Den handlar om Steve som har varit omhändertagen, men tvingas flytta tillbaka hos sin mamma Diane efter att ha varit inblandad i en brand. Han är oförutsägbar, våldsam, manipulativ och impulsiv. Det är läskigt att titta på hur han i ena stunden är våldsamt arg, och i den andra berättar hur mycket han älskar sin mamma. Filmen berättas utifrån mammans perspektiv, medan hon kämpar med att ta hand om honom. Jag tycket väldigt mycket om den, och det är nästan svårt att föreställa sig att det är den 25-årige Dolan som skrivit manuset, för det är så väldigt moget och fyllt med medkänsla. Jag minns att Fredrik Sahlin kritiserade att regissörens unga ålder märktes på scener där känslan i scenen beskrevs med hjälp av slow motion och lite sentimental musik, som gör att det blir lite för melodramatiskt. Det kan jag tyvärr hålla med om. Men den är väldigt bra, otroligt välgjord och en gripande historia. Dock en del faktafel och konstigheter om stammande och ADHD, och jag fick lov att googla efteråt, och nej – de använder inte tvångströjor i Kanada.

Dagen efter kände jag mig manad att se hans tredje film Laurence Anyways som var helt och hållet underbar. Men den är väldigt lång med sina 2 timmar och 40 minuter (irriterande nog så under de 15 sista minuterna så var det upplösning i Paris dramat, så halva min uppmärksamhet var på nyheterna, som ju såklart hade stått på hela dagen). Filmen handlar om Laurence och flickvännen Freds förhållande. De är galet kära i varandra, men hon tappar fotfästet när Laurence berättar att han alltid egentligen identifierat sig som kvinna, och nu vill börja uttrycka detta. Jag älskar berättarstilen, ibland naturalistisk och ibland pompös och visuellt poetiskt (som påminner mig om Derek Jarman), något som flera recensenter kritiserande – att det berodde på han han fått en större budget och blivit lite galen med det, att Dolan måste tycka att gay cinema inte är gay nog. Men det är någonting jag verkligen gillar, att visuellt beskriva en känsla bokstavligt. Fred känner att hon håller på att drunkna när hon läser ett brev Laurence skrivit, och då faller massvis med vatten över henne. Soundtracket var underbart och fungerade som en bra enhet (något jag inte riktigt tyckte med Mommy), med 80 och 90-tals pop blandat med klassisk musik, bland annat lite Brahms och Tjajkovskij. Handlingen är vacker och sorgsen, och vi får följa Laurence medan han försöker hitta sitt eget uttryck, trots omgivningens brist på sympati. Jag älskar verkligen den här filmen, och det är helt klart min favorit av de tre jag sett (Laurence först, sen Mommy, sist Tom at the Farm) och jag ser verkligen fram emot att se hans första två filmer I Killed My Mother och Heartbeats.

Annonser